Wasabilicious

i sommar snart strax...

ni kommer få mycket mera roadkill i det offentliga rummet.



hipp hipp hurra är det inte fantastiskt.

men innan allt är signat och klart så avvaktar vi som vanligt!

dagen idag bjöd trots orolig helvetssömn på skön förmiddag lunch.jag bangade uppsala och champangegaloppen för danskt rågbröd och körsbärsöl hemma p balkongen efter ett skönt samtal på en parkbänk under vaddå...denna valborgs enda soliga timme typ. ibland gäller det att ha flyt.

nu ska jag burr burr betala räkningar, ringa och gratta mamma på bemärkelsdagen och sen cykla in till debaser slussen och kanske titta förbi på mosebacke ikväll och kolla in Özz nujen som har Betnér i soffan...

hur spenderar ni denna valborgsonsdag?

fick inte riktigt sova inattt nej...

klockan är två på natten och hjärtat galopperar i bröstkorgen och i huvudet snurrar en märklig ramsa som lyder nåt i stil med

"du måste se vatten du måste se vatten, spring ner till havet nu nu NUUUU!"

försöker stänga av, ignorera, lägga fötterna på huvudkudden, lägga mig på soffan, bädda om, knyta en scarf runt huvudet, vädra öppna fönstret, andas...ja ni vet hela jävla insomniacproceduren men rösterna tystnar inte...

"ner till vattnet med dig ut och spring, havet gör dig lugn du måste se vatten gå ut och titta på vattnet"

så tillsist gav jag upp, vid tretiden står jag och drar på mig benvärmare och tjocktröja och är så snurrig så jag drattar på ändan tillbaka ner i soffan när jag ska få på mig en tjockstrumpa på en a foten...herregud det här går aldrig tänker jag. tackochlov såfår jag syn på en hög med slarvigt omkullkastade kläder...tischor, tröjor och utochinvända klänningar i en salig röra

räddad!!!

efter att ha sorterat hela högen och vikt och placerat på plats i hyllor känns det faktiskt lite bättre...och vid det här laget är jag så snurrig att jag fått slagsida. faller pladask i säng ovanpå täcket tillsist och somnar istället under zebrafilten.

vaknar i gryningen halv sex, piggare än tuppen...

det kära vänner

det är härliga sviter det...sviter av regerande demoner som en gång alltid fick precis som de ville...

jag vet

alla tjatar

hugg smärt a hugg

jag känner mig som en tonårspoet. som cyklar hem i natten och förundrasmyser när jag ser harar och råttor ila i natten, lyssnar på midnattsfågelkvitter och minns mina marathoncyklingar över Langebro, förbi Tivoli och Radisson SAS hotellet i Köpenhamn där det alltid luktade lite avlopp.

jag var så jävla ensam, men jag var så jävla lugn. Anorexia höll mig i handen när allt annat var borta.



jag ville bli bäst och jag var riktigt nära. jag vet inte hur jag någonsins ska kunna få er att fatta hur nära jag var att få allt. jag pekade i mitt sinne på min dröm, levde den, uppfyllde den och tog för mig. vrakade. sen var det nånting som tog över. något mmycket starkare än det som var jag, men det inte bara åt upp mig sakta men säkert det gav mig också omänskliga krafter. krafter som jag var redo att satsa ännu hårdare och mer och mycket på att få det jag ville. men omvärlden sa stopp.

sjukdom



(jan 07)

du får inte va med längre. hit får du gå men inte mer. ingen kommer hålla dig om ryggen längre. hit har du gått, gett upp allt, men nu är det slut. nu låser vi in dig istället.

maktlöshet

så vad gör man?

man omvärderar. ger fan i allt man någonsin drömt om, underkastar sig och sadlar hästen bakochfram. försöker bromsa sig ur en uppförsbacke. omöjligt? nej...men jävligt svårt. svårt har dock aldrig skrämt mig snarare triggat. för vem fan sa att det skulle vara ätt att leva.

men jag vet fan inte om jag är redo för att möta mina spår. gå baklänges och titta tillbaka på det som var jag, det som kunde blivit mer än vad det är idag.

idag är jag den rädda råttan jag nästan körde över med cykeln på väg hem klockan halv två på natten. för ett år sen var jag kung. kung i en såpbubbla av plexiglas. jävligt ensam, men regerande och stark.

Langebro = Lång bro = min ångestbro köpenhamn





alltid cykla hem bort från alla möjligheter, eller sista tiden gå, jag fick liksom inte cykla på slutet...det hade varit en gest av alldeles för mycket lathet i mitt huvud. minns när jag kom hem en morgon halv fyra och inte kunde hitta mina nyklar som jag låst caféet med. kunde ingenstans i min förtvinad hjärna fatta vad jag gjort av dem. halv fyra på morgonen efter att ha jobbat i 20 timmar på bränsle av råa champinjoner och jalapneos och gått hem en timma i hällregen...var var nyklarna? jag gick hela vägen tillbaka...och hem igen...hittade dem inte...joo nästa morgon när jag skulle öppna caf´´et igen. de satt i bakdörren på innergården...då hade jag gått och gått och gått hela natten morgonen och oroligt sovit en stund på soffan och inte fattat någonting...jävla hjärna vad ville du mig?



( cafémundering sliten och hålögd och alltid i fyra långärmade tröjor )

eller den där natten efter att jag käkade upp bambi på fyllan. åt säkert ett halv grillat lamm i ren överlevnadsmanöver efter månader av svält. spriten dödade rösterna en stund och plötsligt vågade jag äta. åt grillhett bambilamm dirket från kolgrillen. flottigt vidrigt äckligt billigt jävla lammkött. panikåt. fick ätpanik. fortfarande med sprit i kroppen visste jag inte vad jag skulle göra av mig själv. hur skulle denna barbariska glupskhet bestraffas bäst. springa cykla gå räckte inte. idag kan jag se mönstret det kunde jag inte då. däremot visste jag botemedel. trodde iallfall att jag visste fast jag fattade inte vad jag gjorde eller varför. plötsligt var jag iallfall utomhus barfota irrande mitt i stan med destination havet. gick i timmar längs öresundsstrand halvnaken i det iskalla vattnet för att bli ren igen från lammet. sen när jag var så blå att jag slutat känna kroppsdelar och kände hjärtat slå som en arg trummslagarpojke i bröstet vågade jag äntligen gå hem igen. barfota med skorna i handen med nakna fötter mot rivig och ettrigt hård asfalt. det gjorde ont i fötterna som blev blodiga och såriga men smärtan i kroppen tog kål på den i själen och jag fann lugnet. mådde skitbra där jag gick. lila blodig och kall. hem till soffan nån timmes orolig sömn och sen upp och cykla till jobbet igen för att bära tungt, äta champinjoner och dricka jalapneospad...ta bilder på mat som aldrig blev äten...låtsas ljuga hyckla...




hejdå cirkusdrömmern. hejdå den för länge sen. samma vecka var gamla cirkusbasen på audition i stockholm. sket väl jag i. jag hade ju kontroll. kontroll över min kropp så till den milda grad att den inte fick bestämma någonting längre. bromsade med både hand och fotbroms i uppförsbacken. vilken seger.



(jag och axel köpenhamn i min retrotvåa, välpolerad yta, trasgit inre )


jag vet inte hur jag kom ur bubblan tillssit eller vad som egentligen hjälpte till att spräcka den. tror ironiskt nog att det var den stora skitiga cirkusfamiljen. de som inte stängt dörrarna ännu, de som trodde på att det gick att rädda mig, de som vågade vägra se sjukdomen. de såg mig. och det var nog just det som dödade monstrena i huvet tillslut. de fick liksom inte plats när jag fick spegla den jag en gång var trots än att jag kanske inte var den just då.



cirkusbröllopet blev liksom hela vändningen. tror det var när angela och nalle bjöd in mig dit som jag gav mig fan på att byta bana på riktigt. motsägelsefullt kanske egntligen. cirkusen räddade mig ur det som blivit till min cirkusmardröm. när skolan stängde dörrarna och lät sjukdomen blomma ut så öppnade sig en annan varmare famn helt utan förutfattade meningar och krav och där fick jag bara vara.



(sommar 07 på gränsen till inte så levande mer men långt från där jag var efter rymmen från sjukan)

cirkeln slöts. jag fick vara med bara genom att vara jag och inte för att jag ville vara något och ännu mindre för att jag förbjöds att vara något jag drömt om. avdramtiserar man alla måsten krav och förbud och säger gör vad fan du vill när du vill blir kåtheten i att bryta mot allt man inte får inte lika farligt längre...bara jävligt roligt...


(cirkusfamiljen delar ur - storåsfestivalen ...obs till storyn hör att jag blev väckt strax innan bilden togs av att Kära Kal stod och svingade sina banans stående gränsle över den kudde där jag låg och sussade sött i min skönhetssömn...)

men cirkusdrömmen är fortfanande känsligt.

för tio år sen blev jag kär i en cirkusprins, för fem år sen i en cirkuspajjas och idag försöker jag bara älska mig själv. prinsen har förvandlats till guldlock och sitter och flätar sitt hår i en borg av trygghet bara en familj kan ge. pajjasen har tappat håret och fått klamydia i ansiktet och jag springer kapp med mig själv runt årstaviken i en ändlös orienteringskamp mot mig själv.

därför vet jag inte om jag är redo.

jag skiter i allt vad prinsar och prinsessor heter jag vill bara vara jag...fast utanför bubblan. om jag fick ta klarheten ur sjukdomen och placera den i en verklig värd bland levande människor tror jag att jag skulle bli komplett. men det blir man aldrig. man måste kompromissa så jävligt hela tiden. med sig själv, med omvärlden och med sina drömmar.

fan ta det.


(nutid lite starkare)

just nu e allt ganska mycket skit och det har jag fan rätt i att gräva runt i. utan jobb får man ju aldrig någon reda. men jag önskar att jag var lika villig att jobba med mig själv som jag är att tvätta fönster, städa balkongen och putsa lister. vad tjänar man mest på i längden liksom.

ja ja...jag har en egen borg nu iallfall. en egen fästning med ett eget torn och en egen mur och när jag kommit på hur jag ska organisera upp allt här inne så kanske jag vågar släppa in lite folk hit på riktigt igen. men tills dess så råder ombyggnadskaos. sorry renovering pågår, vi öppnar snart, håll tillgodo med att hänga på terassen så länge. där finns en temporär bar som funkar nästan lika bra och så länge det är solsken har ju ingen dött av att sittta utomhus och på söndagar har vi extra bra priser på rosévinet och hofen.

varmt välkommna ska ni vara allesamman

tids nog

puss!

jag vill egentligen inte

jag vill inte alls

skit skit skit

flysatansförbannad på vårsolen som är där nu idag här här här när jag vill att det ska vara natt så att det är okej att dra täcket över huvudet och tjura...

pause pause pause, stoppa klockorna och karusellen, lås in mig i tre månader och banka lite vett i skallen på mig snälla. för det här är inte okej.

hoppas det går över snart...helst till klockan tre...måste vara människa då igen. just nu är jag en urgbugg!

bakisångest hurra!

ja ja jag hade roligt igår iallfall och hann spexa lite på cykeln...

högerblinkersviftar lite med foten...

varje dag är tre
jag hinner med tre gånger så mycket på en dag nu jämfört med förut
jag säger inte nej jag orkar inte leva efter klockan bla bla...jag fortstter säga ja till dygnet längre och längre, törs äta sova länge, vakna somna om, powernappa, gå ut, vara spontan leva...

skitläskigt i say

skitbra i promise

har lite svårt att fatta, lite svårare att acceptera men jag gör det ändå.

cyklade till djurgården imorse, morgonseminarium med kultureliten på nordiska muséet. när jag blir femtio hoppas jag att jag är lika sprudlande strålande vacker och mäktig som christina mattson, i ett eget hus på djurgården med en egen sekreterartan, en egen elitstab bakom mig och ett lika strålande leende...fast ag vll inte va mordiskamuséetchef kanske...bara tuff, strålande och tuff...

promenerade tillbaka till söder och hälsade på slå dig fri emelie på ringvägen och tog en kaffe på hennes panoramabalkong...svettigt.

eftermiddagsshoppade lite med mams, cyklade hem med fullcykelkorg, powenappade och cyklade sen in igen till jobbet...

är lite omotiverad just nu. här händer inte ett dyft och om tre sekunder dör batteriet på datorn...skit...jag vill hem ch dricka rödvin isoffan nu!

heldag på stan igår igen...cyklade hemifrån vid lunch och hemma igen vid midnatt.

solkysst

luktar lite vitlök idag men det gör inget. det får mig bara att tänka på en brännande varm kajplatsplätt i gamla stan, saffransglass, nytorget med inte allt för många barnvagnar, corona med lime och sol i ögonen i vita bergen och den sura men fruktaansvärt lättdrivna servitrisen på BO´s men mest av allt paulina och Mia som är raraste Bill och Bull-katterna i världen.

världen var snäll igår. den är hård och visar på rätt sätt hur den kan te sig när man gör rätt. det gör ont men det är värt det...

nu ska jag iväg på morgonseminarium på Nordiska, hoppas de bjuder på god frukost, annars har jag bacup med RR-dödsbröd i väskan...

alla är vi mer eller mindre prostituerade. vi horar för vårt uppehälle och dagliga bröd eller för att i vår fritid unna oss en smula lyx och en kaffelatte från seveneleven istället för den hemma i pressomaskinen.

men det finns en gräns för hur mycket hora man kan vara och stå ut med att leva som i sin vardag innan man blir hora på riktigt och glömmer tvätta sig under armarna på riktigt och sprutar på ny deo hela tiden i tro om att ingen jävle ska märka det.

gå aldrig över den gränsen. unna er själva lite självrespekt det är ni värda.

sen kan man hora på sina egna villkor och så kan man hora på andras villkor det är också skillnad. oftast vet man rätt bra själv var den gränsen går, och egentligen vet man enbart själv var den gränsen går. det är en känsla som infinner sig och blir till intrigritetsbrott på ens personliga prostitutionsvärde. den kan gå var som helst. för mig gick den gränsen idag och fan va skönt det var att tala om för låt oss kalla honom Nisse min Hallick fast han heter Fredde tror jag och tycker att han är rockstjärna eller iallfall jobbar med rockstjärnor. Han tyckte att jag skulle hora lite för honom och först sa jag ja och sen så sa ja nej...med råge. Då bev hallicken snopen för han räknade visst inte med att en hora hade en egen vilja och ett värde och mest av alls en röst som inte var pipig och len när han ville utan mörk och raspig och hård, men framförallt jävligt rak.

jag är trött på att hora

jag har horat halva mitt horiga liv nu e det slut med det. så nu unnar jag mig den glädje och tillfredsställelse det ger mig i min sönderhorade kropp att representera prostitutionspacket och föra deras talan med min morgonraspiga rågrutiga stämma och säga lite som jag vill. för det har jag inget att förlora på. det har ingen egentligen fast de så gärna inbillar sig det. mest av feghet. det är så enkelt att försvara sitt horeri och sin brist på självrespekt och förklä den i feghet.

gör aldrig det, det är ni värda mer än...

en gång när jag var liten och typ femton år så hade jag som motto att jag skulle göra en grej varje dag som skrämde mig. idag har jag som motto att göra fem grejer om dan som skrämmer mig och en som ger mig ett bättre sjävvärde. eller mitt självvärde tillbaka. det sistnämnda är svårast. för om man väjer att leva sitt liv som en normal människa så måste man göra massa saker fel varje dag som man vet är fel. det är mänskligt. alla gör det. ofta och massor.

jag borde inte men va fan...lite dålig karaktär har ingen dött av och så är man på den...vad fan det nu är man bestämde sig för att inte göra men gör ändå. och det är OKEJ, bara man ser till att väga upp det med lite själamedicin och kanske haffa en hallick som man gått och dragits med i sin vardag och kräkas lite skit i huvet tillbaka på honom. en gång om dagen räcker. femton minuter med paolo roberto räcker också. gör vad ni vill. bara samla in de där poängen i självvärde varje dag så har ni råd att ....va fan jag vet att jag inte borde men gör det ändå...pus och minus...her it comes again...

gör det, gör det ofta, varje dag, det mår ni bra av.

dagens visdomsord från roadkillkatten typ fast i förklädnad...

det var en favoritåt också föresten, när jag var femton år, en cover med ett punkband på elvis devil in disguise...fick mig att grina...

jaja

annars mycket lyckad dag, mycket lyckad helg, mycket lyckad tillvaro. jag är människa igen, med fel och brister som alla andra. men det känns helt okj ändå. världen gick inte under himlen trillade inte ner. det gör bara rysigt ont att leva på riktigt när man kastat iväg sin jävla glasbubbla så långt att det är omöjligt att simma ikapp den hur gärna man än vill. åt helvete med det. jag går på gröna lund och skrattar åt min spegelbild i skrattkammaren samtidigt som jag gråter inombords för alla speglar visar samma sak...det är ingen skillnad...hajjar ni...det spelar ingen roll hur konkav eller konvex den jävla reflektionen är tänkt att spegla mig själv om jag ändå från början med järnvilja av stål har bestämt mig för att den ser annorlunda ut. det kommer fortfarande innifrån helvetet eller bolstermolnen av rosa fluff. innifrån på alla. hör ni det inga undantag.

så hejja hela förtappade mänskligheten...så länge man kommer ihåg att horförklara sina hallickar en gång om dagen är man okej.

är ni med mig?

(ps sommarens bästa lakritsglass hittills finns på Gröna Lund...så jävla otippat jag vet GB e det också...men så är det, trots att den avnjöts i snälblåst i kön till Spökhuset...men ge fan i den från glasskiosken som finns som ett replacementalternativ till fjällgatan innan de öppnar iallfall, man skiter svart i tre dagar efteråt och den är åt det söta hållet inte salta som man vill ha plus helt utan chunks. den på västelånggatan på vänstra sidan till om man går från slussen är helt undermålig och smakar mjöl eller papp innehåller säkert båda, borde slängt den i fejjan på glassgubben men han var snälloch jag fick en stor kula så jag kunde inte och den som finns på högra sidan ser ut som diarré och är inte äkta hur gärna glassbiträdet än försöker sälja den till dig, nytorgets är nja men funkar jävligt bra till deras blue mint som är bäst i stan om man pallar pejja 30 spänn för en kula och det gör man okej?!)

(ps2 det kan vara okej att hora ibland om man räknar valutan i glass...jag kan jobba för en glass om det ingår bra hotell, rumpmassage och frukostbuffé med äkta danskt rågbröd...men inte annars)

över bron mot tantolunden, en dag som denna är det bara idioter som gömmer sig på gymmet när det finns tio mil promenadstråk att njuta i det fria...

kanske för sent för glass nu men en drink kanske, en frozen...

jag har avsagt mig alla måsten nu, nu är det bara jag som gäller. hej då stress hej så ångestfulla äckliga vardagsvärld nu e det sommar!

ni vill vara i mina kläder idag...fan ni vill vara i mina kläder...

jag ligger i solen 8 våningar upp på en solgassande balkong och smuttar på en frozen capp.

emellanåt kutar vi ner i tvättstugan och Linnsan lär mig mangla lakan. Vår tvättstuga är på renovering så vi åkte till snälla päronen i Gullmars och länsade kylen och ockuperade tvättstugan.

jag vill ha tusen glassar en av varje hurra för glass. nu börjar sommaren nu är jag på strikt icecreamdiet...

för om en timma är jag på gröna lund med Ruby och kissar i byxorna...

sveper stor svart kaffe nu för att vakna efter ganska lång natt i baren igår och promenad hem. aj ont i foten.

kraaaaam

nu ska jag springa på Möte med Ceasars manager wish me luck...

det här kan bli skoj!

mera jobb till Ronkan!

RUBY REDNECK och ANGILICIOUS!!!!!



Kan man ha finare VÄNNER????

jag dör ni e bäst...varför glömmer jag bort att ni får mig att känna mig bäst också??? Rebecca tänker på mig när hon köper wasabiärtor och jag tänker på Rebecca typ flera gånger om dagen ibland. Hon är liksom där som en liten mentor på axeln och säger snälla saker när horan i huvet försöker slita sönder trumhinnan med sitt tjatter. Då kommer Rebeecca röst, lugn och fin och så lyser det plötsligt en sol, jag ser lite balla brudar och hör klingande margerithaglas och så är allt bra igen. Eller så skickar jag ett despomeddelande till Cirkusgudinnan som heter typ Ring mig Jga behöver dig NU! och då poppar den här damen upp...



the lady dressed as a sperm but still with style and a cocktail in her hand. det är angie, always looking fabolous även om hon sitter i en dumbster utklädd till spermaharen...


såååååå

bortsett från drinken som var made with love men smakade bensin som finfina Circusqueen gjorde till mig och isbitspromenad hem längs strömkajjen och lite småsnurr i skallen i morse är jag så jävla glad för att fröken Svår inte fick vinna igår och skicka hem mig med tuben...fan det är gamla ränder gamla vanor och mönster svåar att bryta som att fråga om jag vill ha en chokladboll till kaffet, klart jag vill men jag svara instinktivt nej och lyder därefter. samma har gällt mycket socialt umgänge också tyvärr.

nej nej nej jag kan inte (får inte för horan i huvet snarare)

Obaren igår blev bra

nu e jag inte lika rädd längre

världen gick inte under

inte igår, inte idag och inte imorgon heller.

nu ska jag jobba så att jag kräks...ses om en vecka!

Jag låser in mig själv och ger mig själv permission...jävla bergochdalbana, tror det är därför jag älskar att gå så mycket. När jag går är jag befriad från alla måsten, krav, får och får inte. man kan inte göra så mycket mer än att gå när man går. Problemen börjar först när man kommer fram men man hinner oftast allt di avsluta dem innan man går och gör man inte det får man skjuta upp dem lite iallfall...

Började nästan grina igår när jag skulle hem i tofflor och det pissetterregnade och jag hade min tunna vårkappa. Vädergudarna måste hört min klagan för det höll upp jag blev så glad att jag var tvungen att ta en extra vända över Hornstull och längs med Tanto förbi alla kolonihusen som stod igenbommade plaskvåta och övergivna... när jag kom hem fick jag inte upp dörren för at jag typ tappat handen och fingrararna som satt på den. jävla dörr, jävla hand jävla kyla.

Ikväll ska jag rymma lite från mig själv iallfall en stund och imorgon vankas det faktiskt jättekalas...fast som vanligt när det är fest där man jobbar så kanjag liksom inte släppa helt, måste vara höken, spana, blicka speja, kan inte slappna av och släppa kontrollen.

Sitter i nuläget och väntar på en glimt morgonsol att vandra iväg till...ser inte helt omöjligt ut. ska luncha med moder senare eventuellt på Hav. är livrädd som vanligt men flippar inte, inte ännu iallfall...

skärp dig ronnie, ingen annan säger det så jag säger det tll mig själv. skärp dig nu för faaaan...

ps nu kom solen

får se hur många zoologiska bävrar, bambisar, korrar och andra märkligheter jag råkar på idag. för en vecka sen stötte jag ihop med en bambi med horn...har aldrig sett nåt liknande live i stockholmsnaturen. såg ut som en kronhjort fast en bebis, fast med rejäla horn som det satt massa jox grenar och verkade växa typ mossa på. helt ärligt så var den rätt ful, såg antingen skabbig eller sjuk ut...jag ville typ rensa hornen på den och kamma till pälsen. och så var den lite slö, brydde sig inte om att jag kom strosande och jag passerade den med 50 cm marginal och då sträckte den bara ut halsen och nosade...fast alla djur gör sådär på mig. är det någon som blir rädd så är det jag. går långa usvängar runt alla skabbiga vidriga hundar. jag hatar hundar! vilda djur fine, katter of course men äckliga illaluktande stinkande doggysar som grääver in nosen i skrevet på än är ju fullkomligt vidirgt.

nåväl nog nu

ut gå sol!

hej

obs på allmän begäran här är Linnsan som jag pratar om så ofta, hon är min landlord och feelgoodfriend som jag typ aldrig träffar ändå trots att vi bor ihop för att vi lever på olika tider på dygnet



(här e Linnsan kanonfullirull and tells you alla too fuck off men hon får skicka en snyggare bild till mig så byter jag ut den ;)

oftast e hon snygg och glad men den här bildserien inkluderar en backroundstory med lite väl mycket bubbel inblandat...

kan man ana att jag haft lite att göra?

egentligen inte men det blir ju så dubbelt. ägnar man 50 procent av sin vakna tid åt att slåss med sig själv blir det inte mycket tid över till annat.

fredagen spenderade jag i dörren på Mosebacke djupt avundsjuk på alla ringande vänner som undrade varför jag inte satt på en uteservering och drack cava och afterworkade med dem eller om jag skulle med till nästa tre ställe...

lördagen är en jävla dimma, min hjärna slår av och jag blir till något annat när jag äter socker så jag minns ingenting. som en ut ur kroppen upplevelse, värre än århundratdets tonårsfylla...dont go there dont do it...det blir bara skit.

söndag promenerade jag och Linnsan trots äckelpäckelskitväder till Street köpte gott bröd för 37 spänn och sen gick vi tappert tillbaka och åt fyra timmar försenad äggmackefrukost.

jobbade i baren på kvällen och höll på att kräkas svimma och panikattackdö på fläcken när en bamsebjörn på 200 pannor stod och fontänsprutade blod ur käften över hela bardisken. jävla djurgårdspatrask. jag stoppade in 25 servetter i käften på honom och svabbade tappert munblodsspyan och hoppades att jag skulle slippa få gamla tandflisor i vasken bakom baren.

jag hatar blod. jag svimmar i vanliga fall när jag tar blodprov i fingret. men det här var så överkurs att jag slog om på autopilot.

märkligt klientel i övrigt. mycket skinnpajjer, svettiga långhåriga rockers och förvuxna punkkids med flabbiga 15 år välpåbyggda ölmagar... 15 års av ansmlande ölbukfetma är inte vackert...eller 30 år av inaktiva överarmar...knottriga opeealade överarmar...hjälp nu skenade jag iväg..usch... langade ut öl till en kille jag minns från tio år tillbaka som gick under smeknamnet öknamnet Råttan. fick en flashback av en scen där han på fyllan halv fyra på morgonen vaknar på en hemmafest i en fin villaförort i täby och langar fram kuken och pissar ner hela fina familjens Von Öfverhuvuds Fotoalbumsamling, bara för att sen lägga sig och somna om sött igen.

missade inte bussen på väg hem, men sket i att ta den ändå. fantastisk natt, vårnatt, vår i luften..så jag promenerade och nånstans mellan gullmars och årsta hittade jag balansen igen.

plus minus minus noll

det tål att sägas lite oftare...

självklart älskar jag mina föräldrar, men oftast är jag rädd för dem...

idag ville jag ringa och banga lunchdejten med mamma hundra gånger, ville skylla på att jag var sjuk trött pajj ja vad som helst bara för att slippa liksom... tror jag fått ont i huvudet nu på riktigt för att jag så intensivt försökt känna mig sjuk för att få slippa...precis som när man var liten och inte ville gå till skolan. men nu såhär i efterhand är jag glad att jag itog mig i kragen och fixade dagen iallfall...

promenerade först till jobbet för att få ordning på tankarna. för mig är det skit samma om det regnar och är pissväder ute jag älskar att gå iallfall. sen mötte jag upp mamma och gick till Hav som är gastronomiskt oklanderligt för att vara ett lunch-hak.

jag borde äta där varje dag...

fick pratat, ventilerat och uträtt. allt känns hundra ågner bättre nu. fast jag har verkligen lyckats dra på mig en äkta version av huvudverk deluxe. aj.

har intensvijobbat och fått massor gjort nu på eftermiddagen...så mycket att tiden gick av sig själv och plötsligt var jag på väg hem i slasket leran och regnet igen...fortfarande trevligt att gå så länge det inte är för kallt.

nu har jag en rejäl huvudvärk...tror det är slaggutrensningen och allmän stress...dubbeljobbar igen både imorgon och fredag och sen är jag faktiskt ledig lördag fast kanske inte söndag...får se hur det blir med det...

men mamma e fin och jag tycker om henne, mer pretentiöst än så tänker jag inte låta det här inlägget bli.

hoppas ni har det fint. nu ska jag gå och köpa soyamjölk och sen ska jag kolla in rent hus och kräkas på alla äckel som inte kan städa...

okej jag erkänner ja flippade ikväll

resultatet är ett jävligt rent hem, ett ommöblerat rum, massa slängda grejer, lite grejer som har gått sönder och en jävligt sockerspeedad svettig ronnie med en rimligt överstor portion ångest.

usch jag mår inge vidare alls...önskar jag fick ta lite timeout från mig själv bara en liten stund snart...

slutsats the drugs dont work they just make you worse...

nu ska jag försöka sitta still en stund och läsa en bok jag hittat...om att städa...

snälla söta någon där ute slå mig nu, slå mig hårt i huvudet och få den här karusellen att sluta snurra...

jag är fortfarande ett förgiftat sockermonster efter Östersundsresan...

min blodsockerkurva är helt rubbad och jag förvandlas till ett monster med fokus inställt på klister ett par gånger om dagen...inte så kul. akta er för socker barn, man blir galen av det!

två körsbärsklasar och tre sura lakritsmonster generar för mig cirka en och en halv timmas manisk städning. vilket leder till att när jag befinner mig i sånna här tillstånd är det ofta väldigt rent hemma hos oss. blev helt lycklig när jag såg hur skitigt det var i kökslådorna, ni vet de där bestickshållarplastgrejorna från ikea som man oftast inte orkar putsa och fixa med. de var så snuskiga att de var ett fall för rent hus nästan...eller för en sockerhög roadkillkatt. nu är ännu ett problemområde klinikst rent och jag känner mig lite stressad över att de där skitiga små skrymslena och vråna i vår lya börjar ta slut...man få väl hoppas på att med att tiden går så kommer det nytt damm och nytt skit så att jag har nåt att göra när jag flippar...

förslag någon?

blomkrukor är omplanterade, hyllor dörrhandtag och lister avtorkade, lådor, skåp och förvaringsutrymmen sortereade och putsade... jag tror jag behöver måla om eller putsa fönster snart, möblera om vardagsrummet, bygga en hylla eller snickra ihop ett barbord...egentligen borde jag skaffa mig en kolonilott eller kanske en häst igen. en häst som rullar sig i leran varje dag är världens bästa städprojekt...det tar aldrig slut..

ibland undrar jag om det är sockret eller om det är mina rötter jag ska skylla på. mitt öde kanske var att plocka bär tillsammans med mina landsmän men jag trotsade min livsplan, började stega åt fel håll i relation till den livsstig som var planerad för mig och så länge jag trotsar bryter strömmen och gör tvärtom kommer jag att vara olycklig, tills jag inser att jag borde börja plocka bär istället då kanske jag kommer finna inre ro...vad tror ni?

trots pissväder och regnrusk så har jag promenerat fram och tillbaka till jobbet idag...försöker tvinga kroppen att göra sig av med allt jävla slagg, men det är lättare sagt än gjort när den är så jävla inställd på att crejva mer hela tiden. jag blir galen!

gick över gatan för att inspirerad av gårdagens Tim Burton film köpa lite tonic för att blanda en trist men effektiv GT ångrade mig redan halvvägs och kom på att jag måste ha soyamjölk till morgondagens viktigaste soyalatte (the breakfast one) men jävla kukkonsum hade glömt beställa ny sen jag tog sista tetran för tre dar sen...besvikelse...

kom hem med bubbelvatten med päronsmak.. VA? hur gick det till...det blir man ju varken full eller mätt eller speedad av...helt värdelöst...

så vad göra...tanken var egentligen först att ha hemmakväll med mig själv, sen eventuellt drinkar på VL men nu är jag rastlös men sjukt opepp på en vända till i skitvädret.

som sagt en häst eller en kolonilott kanske...vad tror ni

jag har vägrat sova i min säng två nätter i rad nu...den e så jävla hård...saknar min östersundstörnrosapåärtenbädd och jättekuddarna...

annars snurrar jorden åt rätt håll nu, matschar min axel, matschar mina rutiner. ibland blir det bara rätt. idag är nästan rätt. ordningen snart återställd. gud så skönt. annars hade jag gått sönder...så nära att gå sönder just nu. spontangrinade av råångest för första gången på länge idag. usch gammal stress som kommer ikapp antar jag. jaja en rask promenad i annalkande regnrusk in till gullmars med Linnnsan där vi ropade högt att " ja hurra vilken underbar dag vad vi är bra" upprepade gånger trots snålblåst och brist på mössa och håret på ända, precis som "Nils with the Skills" (usch jag saknar Nils) lärde mig en gång. man kan lura sig själv till mycket och tids nog tror man på det också!

lång dag i baren men ganska safe ändå...klockade alla bussar hem trots äckelnatttrafik och var hemma på en kvart bara. möttes av miniLinnsan i nattlinne i dörren, fan vad de två syrrorna rockar. de hade haft helkväll med standUp på Big Ben och latenight horrormovies och kollat Evil Dead...jag älskar Tove lika mycket som jag älskar Linnsan de är fan helt fantastiska de där två. lite avis för att jag inte va med ikväll men jag måste jobba...inte för att jag måste men för att jag måste. måste stänga av hjärnan en stund och då är det rätt bra med motorisk övning och huvudräkning och fejkad människokontakt...somliga kallar det barjobb...för mig är det bara en chans att stänga av...fast ikväll var det grym musik och efter en halv redbull och lite vaniljcola så dansade jag runt som en sockerspeedad duracellhare...usch det är svårt att komma ner från sockret men jag jobbar på det...en dag i taget annars kommer det aldrig funka. jag är så sjukt förgiftad av allt junk så jag får akuta blodsockerfall ångestattacker och svettningar och darrar och skakar som ett trött gammalt löv varje gång jag ska käka...men det ger sig. fan klart det ger sig.

hjälp klockan är redan halv fyra och om ett par timmar så gal tuppen i huvet på mig och jag ska upp och studsa iväg till nästa jobb.

borde sova men som vanligt varken vill eller kan jag eller har lust med det...

på vissa plan har jag allt jag kan önska mig och tänka mig, allt allt allt. men när man ser på det kargt så har jag ingenting för jag saknar basicfunktionerna och drivrutinerna i min programvara som ger mig nåt att stå på. jag skulle behöva någon som slog mig hårt i skallen med en stekpanna varje kväll natt eller whatever i rimlig tid inte senare än efter klockan tolv så att jag fick sömn och sen skulle jag behöva något magiskt undermedel eller en trollkarl som såg till att jag inte vaknade tidigare än efter åtminstone fem-sex futtiga timmars sömn...nu knäcker jag i genomsnitt tre-fyra om jag har tur...

fast jag har tur, eller så är jag bara smart...för den där över-isen-till-frösön-promenaden som jag tänkt ta klockan halv två på natten i östersund var nopg rätt bra att jag inte tog...för när jag tittade på isen dagen därpå så var där ingen mer is...där var en stor pöl mest med lite smältsnö i drivor...för ett år sen hade jag gått genom isen för för ett år sen sket jag i om jag var levande eller död...tur eller smart att man blivit lite smartare...tur eller smart att man e smart...eller är det bara ett extra fettlager i hjärnan som gör det...tack kaviar tack blodpudding, tack allt jävla vidriga äckliga reservfett i mina lår...

fan nu hamnade jag där igen...men jorden snurrar runt sin axel och jag snurrar med och försöker inte springa åt andra hållet iallfall. jag sicksackar mest på korsen och tvärsen och nu är kockan verkligen halv fyra på riktigt och jag ska lägga huvudet på kudden i stensängen och tvinga mig själv att inte vara helt vaken iallfall. russinsmattret av regn mot fönsterrutan brukar hjälpa lite iallfall...

godnatt alla skatter

helvete vilken vacker stad jag bor i!

och fy sablar vilken fin dag.

trots krämpor i magen som är så jävlqa fuckad att jag vill skrika rakt ut hela tiden så var det en fantastisk promenad...jag och Linnsan gick över Årstabron ner till Hornstullsstrand mot Skanstull in till Söder tog en runda upp till Nytorget där vi käkade årets första och dyraste glass (tre kulor för 40 spänn) och gick sen hem igen via vackra vackra Katarinavägen Hornsgatspuckeln där vi införskaffade sen länge uppdrucket Söderte och sen promenerade vi en omväg via Tanto och sen upp över Årstabron och hem igen....



Östersund må vara vackert men jag hör hemma här...kanske för att jag varit iväg så länge och inte kännt mig hemma någonstans på så många år och nu äntligen har hittat någon form av rutin och trygghet i den här stan. fast mycket händer ju hela tiden här också och jag står fortfarande på huvudet i allt vad planera längre fram än en månad i taget heter...trivs rätt bra med det just nu. i nuläget är jag öppen för allt. allt går bra. jag kan allt så är det bara. frihet. frihet och jävligt mycket driv...farligt men bra!

(fan nu bet jag hål på en multivitamintablett fyhelvete vad illa det smakar)

ikväll ska jag jobba igen på Mosebacke klubb Yes ikväll...massa hiphop tuffingar med mycket pengar förhoppningsvis...nån sneakersandstuff fest dessutom i samma veva så det lär bli drag som fan! KUL!

imorgon måste jag seriöst fasta om jag inte får ordning på magen, pallar inte att gå runt med gravidmage en dag till...jävla östersundssockrade mördarbaguetter jag får ont av att tänka på dem....

well ha en bra lördag alla som kan (speciellt soffipropp och gänget som jag bangar dels av återhämtningsskäl och dels av rädsla) jag är inte i form för att festa just nu tror jag och med soffipropp brukar det gå rätt vilt till... ehum...darlign älskade soffan...usch har dåligt samvete men jag tror hon hajjar...hon känner mig lite för bra för att inte hajja...och snart snart snart så kommer jag ut dit...och hänger på altanen och blandar lite goda drinkar...

min mage är helt pajj, min kropp är död jag lägger in mig på avgiftning efter den här resan...det är nåt allvarligt fel på maten här uppe jag är helt sockerförgiftad.

salladen smakar socker, soppan smakar socker...brödet...maten osten köttet allt smakar socker och jag kan inte hantera det. jag flippar. mitt blodsocker håller på att döda mig och min mage krampmördar mig. kaos och kräks.

men bortsett från mina fysiska krämpor så har det blivit succé. hela sveriges massmedia har varit här och jag har haft fullt upp med pressen från tidig morgon till sen kväll. vi har täckt allt och jag har fått grymm feedback. jaja skitsamma.

tog en sen kvällspromenad igår iallfall och gick en bit ut på Storsjön mot Frösön...blev lite skraj faktiskt och kände att min libido kanske inte var så där monsterstark ändå för halvvägs ut på sjön så vände jag...kändes rätt obehagligt att råka trampa genom isen och dö drunkningsdöden halv två på natten och göra sällskap med storsjöodjuret...

sen slog det mig igen.

det här med småstäder (typ alla sveriges städer förutom sthlm malmö götet)

förutom att stadskärnan består av en huvudgata, ett torg och ett stadshotell så finns det alltid en Restaurang eller Pizzeria Victoria, ett Hotel med två LL och en rockklubb som heter The Rock.

jag vet inte om det är den blottade känslan av småstad som stressar mig nåt så otroligt eller tvärt om, att jag drabbats av akut torgskräck av all uppståndelse allt mingel och alla hundratals människor som jag sammanlänkar, koordinerar och flyttar runt likt felprickade dominobrickor.

jag vet bara att sockret, stressen och den rubbade balansen inte får mig att må så djävla bra personligen men att jag gör ett grymt jävla jobb...tyvärr har jag inte hunnit njuta av all cred, ta till mig all feedback eller ens läsa det som skrivits eller delta i det allt skrivits om...sjukt. om det är så spindlar känner sig i sina spindelliv vill jag aldrig bli en spindel...

borta bra men hemma bäst och hemma är där man får spegla sig i de människor som betyder mest för en...här är jag vampyr, jag har ingen spegelbild så jag går sönder och kräks hela tiden istället.

hjulen på bussen snurrar runt runt runt...jag är hjulen och världen är bussen och jag har glömt muttrarna som håller mig på plats i en annan stad.

just nu är typ christer sjögren min bästa polare, han och lokaflaskorna i minibaren.

jag är så stressad så jag kräks, glömmer äta, panikäter, äter för fort och plötsligt står jag där igen med lunchen och middagen hulkandes ner i toaletten. och NEJ jag tvångsspyr inte. jag stresskräks. om jag inte får sitta ner i lugn och ro och käka så tappar jag kontrollen och oavsett om jag ätit  för lite, lagom, mittimellan eller för en hel armé så slår magen knut på sig själv, vänder sig ut och in och jag får vara glad om jag hinner panikrusa in på nåt jävla dass någonstans.

så kul är jag när jag inte har mina tvångsrutiner att hålla mig i...jag flippar!

bortsett från total kroppslig obalans är allt väldigt bra dock. jag vråltrivs och jag jobbar ihjäl mig. precis som det ska vara. bevakningen har gott tipptopp och vi har så gott som all press med oss. men blubbfisk som jag är gapar jag efter mer mer mer och trots än att det vimlar av journalister kan jag inte sluta tänka en till en till en till...jag kan slappa och sova i graven...

sömnen ja

jag har faktiskt sovit på riktigt i den här sängen...den är så sjukligt otroligt jävla fantastiskt mjuk så jag dör, vill ta den med hem och bara älska den för evigt...jag måste byta jobb...till ett som inkluderar mycket hotelnätter för så här gott har jag faktiskt inte sovit på flera år... imorse hör och häpna vaknade jag av att klockan ringde...kan inte minnas sist det inträffade.

antar att det kanske mer beror på utmattningen iofs än sängen men men skönt e det iallafall, fast det är trångt att göra morgonpilates i den lilla hallen och så har jag inte haft tid att gå mer än en endaste futtig liten promenad...funderat på att smita ut på natten men sängen åh den mjuka sängen håller mig som trollbunden fast...aj det kliar i benen...

kanske en liten sväng ändå...jooo nu när jag tänker på det mer och mer så.

fan jag drar ut nu, jag måste ventilera skallen lite.

vi ses hörrni. håll tummarna för mig please...

jag har i snitt presnterat mig tre gånger per person jag träffat ikväll...de frågar om jag är arrogant, knarkar eller bara behöver sova...

jag svarar combococktail och ber urskuldrande om ursäkt oftast...ikväll avek jag tidigt för att hotelsängen lockade mer än minglet. om någon säger nätverkk, tokajvin eller bubbel en gång till nu så börjar jag grina.

men det har varit en givande afton och även om jag mest av allt vill somna med näsan i tangentbordet just nu så vet jag att jag kommer vakna igen om tre timmar och längta efter att springa sju varv runt stan...

jävla bubbel, jävla cheescake och mest av allt jävla stress....fast okej på riktigt nu är känner jag min egen andedräkt fläkta tillbaka upp i näsan för att jag är så nära att somna på datorn...får återkomma med bättre update imorgon...mellan pilatespasset och hotelfrulle...uhhh trött.

kommunalmiddag med borgmästaren avklarad nu...check.
bordsgrannar michael daun och malcolm mclaren check.
somna i krigsmundering check...

zzzzzzzz hejdå

jävla fiskhelveten.

Fredrik wretmans karpar skapade oreda och panik när de låg döda på golvet i konsthallen i morse...här käkar man gravad lax till frukost med gott samvete och möts av en syn och lukt som får magen att vändas in och ut ut och in...

Fiskarana hade helt enkelt hoopat ur sin fiskdam! HUR, VARFÖR; NEJ!!!!!

fysiskt omöjligt, jag visste inte att karpar kunde flyga eller så är det någon vegan som gjort en politisk aktion och lagt dem på golvet...

Pressbevakningen är enorm iallfall och nu kommer lönen för all möda och slit..fast jag har kalasont i magen av allt bubbel och alla jämtländska delikatesser och snittar...jag tror inte min mage e så bra på att smälta renhjärta tyvärr...

snart middag på kommunhuset...aj aj aj, känner mest för att ligga bland renbäddade lakan med laptoppen på magen och beställa upp en god drink...den som lever får se...

imorgon väntar ännu mer jobb jobb och åter jobb.

hoppas de nya Karparna håller sig i sin fiskdam annars byter jag ut dem mot skumbananer!!

pressvisning klar
pressmingel nästan klart (har sprungit upp på rummet och lagt mig på golvet för att andas lite...)

snart kommunalmiddag sen måste jag få en P2 sen e jag människa igen...

hej så länge...ett glas skumpa till och jag kommer att dö!

Här är jag tillsammans med 85 rödvinspimplande arty fartist from hela världen. Synd att David Lynch inte kommer...jag hade velat inspektera vad han plockar på sin frukosttallrik nere i buffén eller spanat in hans dyckesvanor i baren...du är vad du äter...du vill vara det du dricker...




Igår byggde vi nästan klart utställningslokalen...under drivkraft av cashewnötter, choklad och rödvin...avslutade med en sen löjromstoast i lobbyn...

I eftermiddag är det pressvisning av utställningen sen ska jag hålla i ett mingel för artisterna så de kan möta pressen under sofistikerade och champangeinvolverade former...

ahh  nu måste jag springa...hotelfrukostmöte punkt NU!