Wasabilicious

alla är vi mer eller mindre prostituerade. vi horar för vårt uppehälle och dagliga bröd eller för att i vår fritid unna oss en smula lyx och en kaffelatte från seveneleven istället för den hemma i pressomaskinen.

men det finns en gräns för hur mycket hora man kan vara och stå ut med att leva som i sin vardag innan man blir hora på riktigt och glömmer tvätta sig under armarna på riktigt och sprutar på ny deo hela tiden i tro om att ingen jävle ska märka det.

gå aldrig över den gränsen. unna er själva lite självrespekt det är ni värda.

sen kan man hora på sina egna villkor och så kan man hora på andras villkor det är också skillnad. oftast vet man rätt bra själv var den gränsen går, och egentligen vet man enbart själv var den gränsen går. det är en känsla som infinner sig och blir till intrigritetsbrott på ens personliga prostitutionsvärde. den kan gå var som helst. för mig gick den gränsen idag och fan va skönt det var att tala om för låt oss kalla honom Nisse min Hallick fast han heter Fredde tror jag och tycker att han är rockstjärna eller iallfall jobbar med rockstjärnor. Han tyckte att jag skulle hora lite för honom och först sa jag ja och sen så sa ja nej...med råge. Då bev hallicken snopen för han räknade visst inte med att en hora hade en egen vilja och ett värde och mest av alls en röst som inte var pipig och len när han ville utan mörk och raspig och hård, men framförallt jävligt rak.

jag är trött på att hora

jag har horat halva mitt horiga liv nu e det slut med det. så nu unnar jag mig den glädje och tillfredsställelse det ger mig i min sönderhorade kropp att representera prostitutionspacket och föra deras talan med min morgonraspiga rågrutiga stämma och säga lite som jag vill. för det har jag inget att förlora på. det har ingen egentligen fast de så gärna inbillar sig det. mest av feghet. det är så enkelt att försvara sitt horeri och sin brist på självrespekt och förklä den i feghet.

gör aldrig det, det är ni värda mer än...

en gång när jag var liten och typ femton år så hade jag som motto att jag skulle göra en grej varje dag som skrämde mig. idag har jag som motto att göra fem grejer om dan som skrämmer mig och en som ger mig ett bättre sjävvärde. eller mitt självvärde tillbaka. det sistnämnda är svårast. för om man väjer att leva sitt liv som en normal människa så måste man göra massa saker fel varje dag som man vet är fel. det är mänskligt. alla gör det. ofta och massor.

jag borde inte men va fan...lite dålig karaktär har ingen dött av och så är man på den...vad fan det nu är man bestämde sig för att inte göra men gör ändå. och det är OKEJ, bara man ser till att väga upp det med lite själamedicin och kanske haffa en hallick som man gått och dragits med i sin vardag och kräkas lite skit i huvet tillbaka på honom. en gång om dagen räcker. femton minuter med paolo roberto räcker också. gör vad ni vill. bara samla in de där poängen i självvärde varje dag så har ni råd att ....va fan jag vet att jag inte borde men gör det ändå...pus och minus...her it comes again...

gör det, gör det ofta, varje dag, det mår ni bra av.

dagens visdomsord från roadkillkatten typ fast i förklädnad...

det var en favoritåt också föresten, när jag var femton år, en cover med ett punkband på elvis devil in disguise...fick mig att grina...

jaja

annars mycket lyckad dag, mycket lyckad helg, mycket lyckad tillvaro. jag är människa igen, med fel och brister som alla andra. men det känns helt okj ändå. världen gick inte under himlen trillade inte ner. det gör bara rysigt ont att leva på riktigt när man kastat iväg sin jävla glasbubbla så långt att det är omöjligt att simma ikapp den hur gärna man än vill. åt helvete med det. jag går på gröna lund och skrattar åt min spegelbild i skrattkammaren samtidigt som jag gråter inombords för alla speglar visar samma sak...det är ingen skillnad...hajjar ni...det spelar ingen roll hur konkav eller konvex den jävla reflektionen är tänkt att spegla mig själv om jag ändå från början med järnvilja av stål har bestämt mig för att den ser annorlunda ut. det kommer fortfarande innifrån helvetet eller bolstermolnen av rosa fluff. innifrån på alla. hör ni det inga undantag.

så hejja hela förtappade mänskligheten...så länge man kommer ihåg att horförklara sina hallickar en gång om dagen är man okej.

är ni med mig?

(ps sommarens bästa lakritsglass hittills finns på Gröna Lund...så jävla otippat jag vet GB e det också...men så är det, trots att den avnjöts i snälblåst i kön till Spökhuset...men ge fan i den från glasskiosken som finns som ett replacementalternativ till fjällgatan innan de öppnar iallfall, man skiter svart i tre dagar efteråt och den är åt det söta hållet inte salta som man vill ha plus helt utan chunks. den på västelånggatan på vänstra sidan till om man går från slussen är helt undermålig och smakar mjöl eller papp innehåller säkert båda, borde slängt den i fejjan på glassgubben men han var snälloch jag fick en stor kula så jag kunde inte och den som finns på högra sidan ser ut som diarré och är inte äkta hur gärna glassbiträdet än försöker sälja den till dig, nytorgets är nja men funkar jävligt bra till deras blue mint som är bäst i stan om man pallar pejja 30 spänn för en kula och det gör man okej?!)

(ps2 det kan vara okej att hora ibland om man räknar valutan i glass...jag kan jobba för en glass om det ingår bra hotell, rumpmassage och frukostbuffé med äkta danskt rågbröd...men inte annars)