wasabilicious

- ja det var astrevligt! vad händer i kväll då!

Hon flyttade.

Bytte ner sig och bytte upp sig och bytte sig mycket närmare.

Ja jag flyttade alltså och så slutade jag skriva här ungefär som att kaninen ur hatten skulle trolla fram sig själv bara man ville tillräckligt mycket och att allt skullle bli automatiskt bara skitbra av sig självt.

Men det funkar ju inte så. Det vet ni och det vet väl jag egentligen också.

Ändå hoppas hoppas.

Jag lägger locket på min gryta och hoppas att bara älgsteken får stå och puttra av sig själv över natten så smakar allt gott dagen därpå.

Sorry inga fler klyschor.

Har microbloggat för mycket och helt låtit det här andrummet förfalla. Men jag lovar -allt är som vanligt. Digitalkameran är full av bilder på en tjej som paniskt stirrar in i en gammal repig spegel från förra milleniet och undrar varför hon inte tydligt kan se vad alla andra ser först långt senare i efterhand. Känslan i magen är densamma oavsett om kroppen är nyduschad och iklädd nya plagg som kostar skjortan eller om kroppen är smutsig utarbetad och trött och mer invirad och påhängd än klädd.

Jag trodde att om jag grävde ner er fantastiska fina därute och allt ni vet så skulle det jag också vet försvinna av sig självt som dåliga minnen och mardrömmar från barndomen.

Men allt är kvar. Jag hittar inga kaniner i hatten, älgsteken smakar illa om den får komma upp fel väg genom näsan och brudjävlen i spegeln är lika blind dum och döv som dina barbiedockor i mammas källare i villan i Waxholm.

Jag vet inte om jag kommer tillbaka men jag tror det - för plan xyzåäö funkade inte heller så vad har jag att förlora.

Det gör mer ont för varje dag som går och förfallet och kastvindarna kommer fortare och med mer intensiv styrka.

Men jag är här med samma hatkärlek till min existens och till det förflutna lika mycket som för framtiden.

Och en sak är annorlunda. Förut så kom aldrig morgondagen. Den blev vid med att skjutas fram smita och gömma sig. Nu tycker jag mest att den där jävla morgondagen är här innan jag hunnit halvt om knappt bita mig i överläppen i skräck över dess nalkande.

Kärlek och tack för att ni finns hörrni!

hej du din gamla jävel och fruktade vän och dödsfiende.

det finns nog inget jag paniskt mansikt och hysteriskt panikfruktar som det vita guldet, men här på sistone har jag liksom kapitulerat inför det nödvändigt onda och gett dig ännu en chans ännu en gång.

och jävla vilket strålande humör jag har gett mig själv.

jag vill inte bråka inte gråta inte skrika och inte slåss.

jag vill skratta springa gå och leva.

jag bävar fruktar och våndas inför att toppa maxa och behöva vända igen för det är ju nu det är roligt. när minus klättrar mot plus men fortfarande med resuser nog att slippa tycka att det är farligt.

tänk om det alltid kunde va så. alla jävla offers stora dröm. att kunna äta mat som alla andra utan att förvandlas till levande skafferier och kylskåp med hamsterförvaring och depåer i kinderna och låren.

ja ja...jag får väl passa på att njuta av energin jag ger mig själv. över att jag orkar skratta. över att jag vill skratta och över att jag kan sitta på söders höjder i timmar utan att tappa kroppsdelar av köld och banka själen sönder och samman av plågor och ångest.

egentligen är allt åt fanskotta men det gjorde ingenting idag.

idag var livet snällt utan att kryddas av destruktivitet. idag fick kroppen leva kramas och må bra och det vilda som bodde där i fick andas flyga och dansa runt fritt i någon sorts trans och förvirring som talade om att äsch oavsett vad som händer nu så ordnar det sig alltid.

händer det så händer det och sen händer ändå något annat.

en dag på hundra har jag inte slösat bort på att oroa sönder mig själv minut för minut.

tack förbannade älskade fruktade vita energikälla. tack bröd med smör ost och skinka för det...

Jag vill inte klanka ner på "naturligt smala" och jag klandrar de absolut inte eller kallar dem för anorektiker. Däremot så finns det ingenting i fysikens lagar som någonsin kommer kunna motbevisa att en smal människa äter mindre kalorier än hon förbrukar. Och äter man mindre kalorier än man förbrukar jag då är man SMAL. Men låt oss skära ner det här i mindre bitar.

Äter man lagom ( läs är i synk) oavsett om man äter sallad eller pizza eller dricker öl eller mjölk och överlag är en glad människa med gott humör som gillar att skratta högt, vifta på armarna gestikulera och springa runt på stan hela dagarna eller gillar att röra sig så är varenda kalori en källa till energi som i symbios med kroppen kommer att förbrukas tills människan på kvällen blir trött och går och lägger sig och sover. Sen vaknar man äter blir pigg och fortsätter att röra sig. Det är att vara i synk.

När jag var som sjukast åt jag morotstårta med croissanter till frukost, bröd med brieost till lunch, drack kaffelatte med massa socker och läsk och stoppade i mig minst tre kulor glass om dagen...Jag drack sprit och öl och levde rövare...

men inte fan var jag tjock. jag var mager som ett benrangel.

man kan va i synk bara för att man är glad och man kan tvinga sig själv till synk för att man är sjuk

visst svalt jag mig när jag var sjuk i perioder  men oftast så käkade jag nog mer än gemene man.

jag åt mat men sen sprang jag. åt och lyfte grejer. åt och städade. åt ännu mer och lyfte ännu tyngre grejer, åt och viftade mer med armarna. drack sprit och dansade hela natten, åt och gick en lång promenad hem. så fort jag stoppade klart maten i munnen så reste jag på mig och gjorde något. tills energin var slut då åt jag lite till och så där höll jag på tills det blev kväll...då gick jag en lång promenad hem tills jag kände att bränslet var slut och då gick jag och la mig. men jag gick aldrig och la mig mätt med mat i magen. det gick inte en dag utan att jag roddat med hundra projekt och fixat tusen grejer...

jag slutade inte äta. jag var bara en jävel på att kompensera.

det är fysiksa lagar

plus minus noll

och man kan göra som man vill

man kan svälta och ligga i horisontellt läge och bli smal, men det är fan deppigt och svårt

man kan vara "naturligt smal" och äta och röra sig, men det är också svårt. glada människor rör sig av sig själva. en deppig själ ska vara jävligt rastlös om den ska orka och vilja och palla sätta sig i rörelse.

det går liksom inte att förklara en hel vetenskap i ett blogginlägg eller egentligen döma någon till höger eller vänster heller även om det är precis det jag gör.

min poäng är bara egentligen som lyder som följer.

det finns inget som heter smalgener eller tjockgener.

man äter och man förbrukar. och alla gör på olika sätt beroende på hur de mår. men i slutändan finns det inga mirakelmänniskor eller mirakelvägar.

SMAL = äter alldeles lagom och förbrukar mer

TJOCK = äter lagom men ibland lite för mycket och förbrukar mindre

många bäckar små av extrakalorier blir till extrakilon lika mycket som många bäckar små av för lite mat eller för mycket rörelse ibland blir till minuskilon.

det är inget konstigt med det. och viktigast av allt är att lika lite som det borde anses skamligt att väga ett kilo för mycket eller tio för att man gillar mat borde det vara helt okej att se glasklart på att man kanske äter lite för lite jämfört med vad man förbrukar utan att behöva skämmas för det.

det som stör mig är att det någonstans har blivit så förannat skamligt att vara smal utan att vara anorektisk att de som faktskt är smala för att de äter precis lagom eller mindre än de förbrukar ska behöva luras in i någon skum uppfattning om att det beror på mirakulös ämnesomsättning eller "bra" gener. man kan faktiskt vara smal pigg och glad och inte det minsta destruktiv för det. mat smakar godare om man är hungrig. och äter man det man är sugen på och äter tills man blir nöjd så funkar kroppen som bäst.

det här var en procent av allt jag hade att säga.

kärlek till er alla till och med sur-per.

jag har en rabiat demon som bor i mitt huvud men jag är fan inte dum för det. jag tänker bara lite för mycket och har tydligen inget problem med att kräkas ut mina funderingar här i den här förbannade skitbloggen ibland.

Det är fult att banta men snyggt att vara smal.

Du är snygg i ett par för små jeans som sitter lite för bra men på vågen får du inte väga för lite.

Du ska in in in i skelettstorleksnormen men absolut inte tacka nej till fredagsfika eller peta i lunchen...

När vi var små var det samma jävla visa men till vilken nytta?

Varför är vi sånna extrema gyllene prinsen hycklare när det kommer till vikthets?

Jag trodde på allvar när jag var liten att det fanns "naturligt smala" och "naturligt tjocka". Lika mycket som jag trodde på myten om "kraftig benstomme" och "hög ämnesomsättning".

Smal-gener, ärftlig fetma, liten i kroppen, proportioneligt byggd, ridbyxlår av ridning, smalare i svart, se tjockare ut i randigt rutigt och bredmönstrat och bäst av allt...

"JAG ÄR EN SOM KAN ÄTA PRECIIIIIIS VAD SOM HELST UTAN ATT GÅ UPP I VIKT

TIHI JAG FATTAR INGENTING"

eller

"JAG BANTAR HELA TIDEN OCH ÄTER NYTTIGT OCH ÄR FET SOM EN KO IALLAFALL DET MÅSTE BERO PÅ DÅÅÅÅÅLIGA GEEEENER OCH DEN DÄR BENSTOMMEN IGEN."

suck

förnekelse förnekelse förnekelse, brist på självinsikt och hyckleri.

Det finns inga mirakelkroppar, det finns inga undanflykter, anledningar, orsaker, reasons eller what so ever!

Man blir fet av att vara mätt och smal av att vara hungrig.

Handen på hjärtat - är du den hungriga eller den mätta typen? Är du fet eller är du smal? Somnar du tjock om magen eller somnar du med skrik i magen? Vem försöker du lura? Alla andra eller dig själv? Vad är lättast?

Ska det vara så förbannat svårt att förstå? Sen om man trivs bäst med det ena eller det andra är ju upp till var och en.

Men - det går att ändra på.

Precis lika lätt eller svårt som det är att ändra på att man antingen trivs eller inte trivs med att gå till sitt lätta men tråkiga jobb. Eller inte trivs med att gå till sitt svåra men utvecklande jobb. Man trivs med sin partner men letar ändå ny. Vantrivs med sin partner men stannar för att man är feg och lat och det verkar jobbigt att byta.

Vi gör miljoner aktiva val varje dag som påverkar våra liv, våra kroppar, vår vardag och vårt välbefinnande varje sekund varje minut och varje dag.

Vissa av oss är extremt medvetna om de här valen varje sekund och varje minut.

En kaffe med mjölk innehåller si och så många kalorier hur många har jag druckit hittislls idag? Får jag plats med fler? Borde jag gå en promenad efter lunchen? Har jag sträckt armarna över huvudet på en vecka och när jag gick jag på toa sist?

Andra bara gör och gör och gör .

En öl efter jobbet självklart, jag ska bara hem och äta middag först.

De är kanske mer avslappnade och lyckliga i sin nutid men ligger och grubblar ihjäl sig på kvällarna och undrar varför i helvete de bär runt på de där ridbyxlåren, bor i den där förorten eller knullar den där flottiga snubben som snarkar brevid.

Jag gör tusen fel varje dag! Men jag kan leva med mig själv för att jag åtminstone är medveten om dem. Eller är det tvärt om? Vill jag ha ihjäl mig själv för att jag inte har bättre saker att grubbla på än om jag åt en halv eller en hel rödbeta i salladen?

Gör det mig till en lyckligare människa?

Knappast. Men jag står iallafall ut med mig själv eftersom jag kan recepten innan och utantill på vad som är ingredienserna i det hopkok kokko till liv jag gärna vill leva.

Men det stör mig det här medärvda jävla hyckleriet.

Det stör mig att jag också hycklar och ljuger som en hyena flera gånger om dagen. Men ibland orkar jag liksom inte stå för mig själv eftersom jag verkar va så fruktansvärt långt bort från alla andra.

Pardon

Det finns en skara naturligt omedvetna men extremt väl-klockade jävlar som kan det här med mat och sovklocka med lillhjärnan. De gör rätt av sig själva, utan att det stör deras vardagsrutiner särskilt mycket. Men det beror inte på att de är övermänniskor. De är bara jävligt lyckligt lottade som slipper schemalägga sitt liv men lyckas schemaleva ändå.

Men snälla, snälla, snälla ni. Blanda aldrig ihop det, med att de på något sätt, över eller undertrasserar sina livskonton mot dagens slut. De här människorna är bara i symbios med sig själva. De sliter plågas och våndas också, men utan att grubbla för mycket på det.

Jag har ingen aning om ni fattar eller inte och egentligen bryr jag mig inte. för 89 procent av de jag krockar med i min vardag verkar hellre vilja fortsätta leva efter den där medärvda jävla hyckleribilden av hur ett liv ser ut, än att öppna sina ögon och se nyktert och ärligt på vad fan det är som gör folk till folk.

Jag svär. Och nu blir det obehagligt.

Har jag träffat dig är du sönderanalyserad och nerklippt som en pappersdocka till små söndertuggade bitar för länge sen. Du är kalkylerad schemalgd och sönderanalyserad. Jag vet vad du äter och inte äter. Jag vet om du sover eller inte sover. Jag vet om du går, rör dig förbrukar. Och jag vet om du sitter, lagrar och förvaltar.

Jag har dig i min kokbok och du är ett recept jag kan utantill. Jag har dömt och värderat dig och vet förlänge sedan om du tillhör kategorin jag vill, eller inte vill äta, till frukost lunch eller middag. Och frågar jag dig något är det för att jag fortfarande är osäker, och inte vet om jag ska flytta fram dig i min pärm eller slänga dig i förbrukade högen i papperskorgen. Jag vill vara du eller jag vill inte vara du.

Låter det hårt?

Livet är hårt. Och just nu i detta nu fick du en dos ärlighet ur kokboken från en som inte orkade hyckla mer idag.

plötsligt fattade jag vad det var som slets sönder i mig.

Borrmaskinen skrek, men rösterna i huvudet skrek fan högre. Hur kan de små trollen överrösta en jäva borrmaskin som gräver sig in i betong?

alltså för två år sen var jag tvungen att överlägga och dividera med mig själv i en vecka innan jag kunde gå in i en affär plocka upp en champinjon, stoppa ner den i matvarukorgen, gå hela vägen genom affären, slå bort tankarna trehundra gånger att lägga tillbaka cahmpninjonhelvetet, stå i kö, trumma med fingrarna mot bambibyxbenet i kassan, fortfarande inte ångra sig och välja champnijonen framför att vara bambi, betala för champinjonen, ta med den hem och sen kanske om jag kände mig stark nog faktsitk också äta upp den.

distans

den världen kontra dagens realitet i att shoppa virke, spik och plugg på Bauhause för att snickra ihop ett helt jävla våningsplan som faktiskt är mitt och ska förbli och vara mitt är liksom som att vara encellig bakterie i Atlanten och plötsligt bestämma sig för att det ska växa ut ben från kroppen så att man kan kravla upp på land och sen en kvart senare springa för glatta livet och kanske skratta också...

Alltså mina kära älskade demoner och hjärnspöken går det ju ingen nöd på. De gapar som galningar dygnet runt även om jag inte lyder vad de säger alla gånger längre. Kan ni ens föreställa er den kakafoni av protesterande röster jag fick dras med när jag istället för att planera champnijoninköp i en vecka beter mig som en jävla dåre i deras dårögon och unnar mig något så fruktansvärt galenskapligt som att bygga något som faktiskt inte bara ska liknas vid utan pricka in tio av tio i vad som räknas som ett riktigt hem och boende?

Det var alltså under några omständigheter inte okej att sätta den där spiken i väggen...

Men nu gjorde jag det ändå. En spik, två spikar ja faktiskt en hel jävla hög med spikar. Vi rev nästan väggen...eller det såg ut så iallafall...

Väggen kräktes svart rök och betongflisor. Plankor sprack och virket flög och det dånade och lät och stängde balkongdörrarna i desperation över att stänga något ute tills jag insåg att det inte gick för det som skrek var i mitt eget huvud och ingen annanstans.

Chockcentrerad direktterapi på hög nivå.

Jag trodde faktiskt på riktigt att hela lägenheten skulle braka samman och försvinna som korthus där i min lilla såpbubbla.

Men den verkar faktiskt stå kvar.

Alltså om ni ens kan komma i närheten av att förstå hur jävla viktig den där spiken var för mig...kan ni relatera till det?

Kan någon där ute relatera till känslan av ovärde som infinner sig när man som människa vill unna sig att sätta en spik i väggen?

Jag tycker inte att jag förtjänar det så klart. Jag är inte värd en spik, men eftersom jag är galnare än Michael Jacksson så gör jag som jag borde ändå. Jag har psykiskt haft hela himlen trillandes ner i huvudet på mig själv i dag men uppenbarligen överlevt...

kanske att jag lyckas applicera det här på mig själv i fler sammanhang...vem vet?

men jag börjar med de här fyra spikarna i väggen...

och här är där man tror att man är.

tänkte egentligen först vägra vara människa idag också.

det började bra. Vampyrsov kanske halvannan timme och vaknade långt innan solen, måsarna, folkungagatan och resten av staden.

brottades en stund med spikmattan som ville mer ont än väl när huden fortfarande tedde sig solsvedd efter gårhelgens sol och vatten badande.

hajjar ni jag badade.

jag klädde av min äckliga kropp den burka av maskeraddräkt jag bär dagligen för att slippa se höra och påminnas om vad som egentligen gömmer sig därunder. klädde av den i dagsljus och blottade mina torterade sönderhackade lår och lät dem bära mig ner i 20 gradigt stockholmsvatten tillsammans med resten av det jag ser ut som för att som en frivilligt inlagd dåre lägga mig i en kall inpackning av slaskig mälare ett tag.

vågorna ville mörda mig och det fick de gärna. brottades i strandkanten ett tag och blev glad varje gång jag trillade på berget och rsipade mig på knän och armar.

jaja det var ju inte det jag skulle komma till.

morgonen var tidig och dagen var lång. egentligen ville du att jag skulle åka hem efter sista koppen kaffe och nöja mig med det. men jag var modig trotsig och kanske lite slug för plötsligt åkte jag buss åt fel håll och gick på kalas istället.

tog snällt en papptallrik som alla andra och pyntade den mekansikt med mat. darrande ringrostig mekanik på den funktionen i systemet vill jag lova men oj vad jag har övat länge på att få det att se verkligt ut. känner mig som världens sämsta b-skådis varje gång men duktiga flickan vann någonstans och lyckades hålla clownmasken på och skära med kniv och gaffel och stoppa tuggor i munnen...om än med omnejd. egentligen ville jag sabbotera, förstöra gegga runt och tillintetgöra den där högen av ondska som låg framför mig (min projicerade sådan såklart) men det lyckades på ett halvtaskigt sätt ändå bli ehhh rätt?

så vampyren fick på truten och fick hålla sig i bakrunden ett tag. människan var där och än idag förvånas jag över hur jävla snäll jag kan bli bara genom att ladda batterierna lite lagom sådär ibland på ett ikkedestruktivt sätt.

men jag balanserar och hur mycket jag än önskar att jag slapp så vet jag att jag bara tre timmar tidigare suttit darrande på toagolvet och dunkat huvudet i handfatet för att skingra alla tankar. jag vet ju hur långt borta jag var nyss och att det där borta kan komma tillbaka snabbare än en tsunami käkar upp en hel kustlinje.

i vintras såg jag det som att jag gick på glas. ibland tjock och trygg plexi ibland lövtunn kostaboda som man inte borde kört så många varv i diskmaskin.

i dag gick jag hem på grus och tjock asfalt.

i dag

just nu

just då i alla fall...

Det gick inte att öppna porten med bankomatkoden.

Lika lite som det gick att knappa in vår gemensamma ålder och dela på två för att få igång bankomatdosan eller låsa upp datorn med ditt namn avslutat med 666.

Jag samlar på så mycket nycklar men slarvmajja som jag är så glömmer jag märka dem och så glömmer jag snabbt vad det var jag skulle ha dem till.

Lika bra kanske. Har jag låst in något är det antingen för värdefullt för att jag ska våga slänga runt med det just nu eller så kanske det rymmer och springer ifrån mig.

Ända sedan midsommar har allt varit kaos.

Käpprätt kaos rakt ner åt helvete. Jag spottar smyger trilskas och snart kommer jag börja bli elak. Jag känner det på mig. Bländande leende på utsidan men lömsk som en giftorm när ingen ser. Du tittar bort och jag hugger direkt.

Jag blir så när du tar över. Du får bestämma och så länge jag gör som du säger så vaggas jag in i det enda sanna lugn jag behöver och allt annat kan liksom kvitta.

Lugn lugn och ro.

Jag vill liksom bara bygga in mig i mitt lilla bo nu. Skriva under mitt namn på alla papper, ge bort det sista som krävs och sen kasta in och hoppa tillbaka in mig själv och fortsätta den där hetsjakten på vad fan meningen med allt egentligen är.

Glasklar på ytan men samtidigt fullkomligt förvirrad.

Duktig flicka. Inte göra fel.

Du vet vad som händer om du gör fel och konsekvenserna är inte samma barnlek som förr i tiden när vi började bli vänner du och jag. Då var det rena barnleken och nästan roligt. Som en liten tävling varje dag som du alltid såg till att jag vann.

I dag är det väldigt annorlunda. Du har satt på mig bindel för ögonen, bakbundit mina händer, tagit ifrån mig alla verktyg och berättar inte ens längre vad spelet går ut på. Däremot sparkar du varje morgon ut mig på backen och förväntar dig att jag ska lyckas tävla på mina barskrapade knän ändå.

Ska jag springa, dansa eller spela rysk roulette?

Jag vet ingenting...bara att jag måste vinna för att slippa bli bannad.

Men jag vinner aldrig. Du är aldrig nöjd med mig numera. Allt är alltid fel och vår relation är långt ifrån den den var förr när du klappade mig på axeln när alla andra teg.

Men du känner mig ju väl. Du vet att jag gör som du säger med eller utan morot. Av gammal vana eller i brist på annat kanske. Jag har ju inget bättre för mig.

Så allt allt allt blir precist och ordentligt och noga gjort men jag får inga applåder. Så då försöker jag trilskas och då blir det ju bara än värre. Så jag håller käft och lyder som en hund så gott jag kan. Ser solen gå upp och ser solen gå ner. Fryser svettas springer och ligger paralyserad om vartannat.

Ja ekorrhjulet snurrar på och varje dag får den här fantastiska klubben av inbördes självsjälamördande nya glada anhängare som ansluter sig till sällskapet i god tro att DU för alltid ska vara sådär inställsam och vän som du var i början. Du ger dem ett år ibland mer bara för att vara säker på att stannar för gott sen. Offrar sina liv i en egen kamp att uppnå det där du en gång gav dem. Stackars kräk som inte fattar vad som väntar. Att vi alla möts här borta sen i ekorrhjulet när vi blivit för grundlurade och dumförklarade och nertryckta för att våga oss tillbaka.

Kom systrar kom. Kom till det förlovade landet av ingentings värde och lägg er ner och dö en smula. Det var ju så skönt i början men när ni väl kommit hit gör det bara ont och färjan tillbaka har gått för länge sen.

Åh det är ju så otroligt roligt och värt att vara smal. Herregud skjut mig - så otroligt patetiskt. Och så påstår ni att det är jag som är dum när slår in fel-pinkoden...

lurad lurad grundlurad.

man kan inte lära gamla demoner sitta lika lite som man kan förvänta sig nåt av illaluktande slafsiga byrackor.

vem tror jag att jag är?

gick det bra sist eller?

när man tror att man gör som mest rätt blir det oftast som mest fel.

men det som skar i hjärtat som sönderrispade fingrar på vitpapper sist var när Stella sådär Stellastirrade och såg mig sådär systerligt bara rakt upp och ner rakt in i ögonen och sa.

"Det var så hemskt att se dig ljuga dig själv och oss andra rakt upp i ansiktet hela tiden med en sån övertygelse så att det var glasklart att du faktiskt hade lyckats lura dig själv"

och jag minns varenda gång

jag kände mig oövervinnelig, slug smart och jävlig. on top of alla andra och glasklar. haha, jag hade lyckats igen. lura dem, lura alla lura mig. jag var fullkomligt käpp rätt åt helvete övertygad om att det var JAG SOM HADE KONTROLLEN ÖVER ALLT.

snicksnack skitsnack

i verkligheten så led de bara av att se det där ynkliga rangliga jättehuvudet på den lilla förtvinade kroppen fortsätta sluddersvamla massa skit rakt upp i huvudet på dem och dessutom bete sig så ynkligt patetetiskt att hon faktiskt verkade se ut som att hon trodde själv på den skit hon sa.

jävla helvetes piss anorektiker.

det är därför jag hatar avskyr och föraktar varenda en av er. ni är så jälva nerbantat korkade i skallen att ni tror det är ni som har koll. att det är ni som väljer och vrakar och tar alla beslut.

omvärlden skakar på huvudet åt ert barnsliga hyckleri gentemot er själva och när ni sätter guldstjärna i kanten på er ännu en dag i svälten och minuskaloriernas tecken. men ni missar det fakto att sen så går den där läskiga omvärlden hem, lämnar er åt ert frusna bistra kalla öde och så lever läskiga omvärlden sitt faktiskt hyggliga friska omvärldsliv istället.

fröken anorexi sitter kvar i glasbubblan

vi -ni-oss-dem

att ha anorexi är att vara levande död

att säga nej när man menar ja och tvärtom

och gör man det tillräckligt mycket så blir man faktiskt så förvirrad tillslsut att man glömmer vad som är rätt och vad som är fel. vad man ville från början och vad man menade kände och tyckte trodde önskade drömde om ville leva.

jag kan fortfarande inte urskilja men jag kan läsa lära och räkna mig till det med andra människors friska logik. min egen den har jag pajjat för länge sen.

där jag är nu gör jag bara fel...eller snarare så gör jag säkert rätt massa gånger men känslan är så skadad vriden förstörd och uppfuckad att allt oavsett rätt eller inte rätt, fel, halvfel elelr jättefel...allt känns likadant. allt är alltid misslyckande.

det är prislappen i slutet på återbetalningen. sista räkningen till csn för att bli av med fem års studieskuld. det är för dyrt, jag har inte råd men jag har inget val. jag får sitta här nu och leva med att ha noll självkänsla kvar. jag har ingen aning om min omvärld ens ser på mig förhoppningsvis lite annorlunda än jag själv. jag har haft sönder alla mina radar där jag förr var rätt bra på att pejla läget. jag är 24 timmar om dygnet paranoid, men jag kan leva med det för att jag vet att jag måste. det finns liksom inget annat och jag räknar iskall med att ingen inte ens jag kan va så trasig att det läcker ut så mycket skit som jag själv uppfattar det som att det gör och att folk ryggar tillbaka av amoniakstanken jag själv upplever att jag sprider som döda ruttna gator med kattlik i moskva.

ja ja

en liten mysig paralelle på alernativt bortkastat välbefinnande bara.

när allt är så här kan jag åtminstone trösta mig med att jag är hemligeinstein - fast med lite för mycket katatoniserade eleldningar i skallen.

fan hörrni ta hand om er därute. gör inte så här. bli inte så här och om ni blir det så fan ta er ännu mer era livsmissunnsamma jävlar och jag önskar att ni gav bort ert värdefulla liv till någon annan som förtjänade det bättre.

det är inte okej att hålla på så här. ingenstans överhuvudtaget det minsta okej.

ståndpunkt cleared

ligger och grillar datorn i sängen som vanligt och låtsas att jag är einstein newton och hans moster.

så vis så vis och så fullproppad till brädden av förståele för hur atomer hänger ihop men all världens nycklar och färdigritade kartor i huvudet men till föga nytta när jag dragit ur kontakten och vägrar omsätta dem i praktiken.

VAD FAN ÄR JAG SÅ JÄVLA SKARJSEN FÖR?

jag är min värsta fiende och ingen rolig sådan. envis som åsna, tapper som en riddare och plittrogen mina profetior som en kamikazesoldat.

chanslöst

fullkomligt chans och meningslöst att slåss mot någon som inte är det minsta rädd för - utan nästan hellre gladeligen springer utan cykelhjälm med huvudet rakt in i väggen gång på gång som tjuren ferdinand inte bara med bistick i rumpan utan med snoken full av billigt efedrin.

ja ja vem fan bryr sig.

vem fan orkar bry sig när dagen ändå trots vedermödor och slåsskamp bjuder på en kaffe i djurgårdssolen vid kristallgnistrande vatten i bästa kollegors sällskap.

vem fan orkar bry sig när livet som oftast krämpar ändå tar pause en och en halv timma och visar sig från den ljusa sidan och lägger locket på allt vad demoner och magtroll heter.

plötsligt är allt av ondo så puts väck försvunnet och långt borta och einstein skiter fullständigt i sina strängar och ägnar den där kvarten åt att njuta av sin blaskiga kaffe istället.

lurad igen
ännu en gång lurad.

lurad och halstrad som en svettig tonfisk i en wokpanna.

där är jag nu. dragen vid näsan lika full av klyschor som en småbarnsförälder och jultomten blandade i en lite för billig och dålig long island icetea på cola zero och limeextrakt med rom från vitryssland och vodka från kroatien.

jag kommer få ångra mig så jävla bittert

så jävla bittert kommer jag få ångra mig

när jag ligger där och inte ens har en penny till karon att lägga på mina trötta ögonlock.

nej jag sket i allt och la mig på spikmattan när jag blev ledsen istället.

nej jag sket i allt och tog en cigg istället.

nej jag sket i allt och slog huvudet i väggen ännu en gång och till råga på allt så hade jag mage att tycka synd om mig själv när jag låg där dagen efter ännu en gång söndrig blåslagen och ömkande efter kärlek värme och förlåtelse för mina ständigt jämt och tröttsamt upprepade synder.

att när man var liten så tyckte man om att höra samma saga om och om igen.

mina sagor var inspelade på kassettband kopierade från bibliotkets stora sagoavdelning och namngivna med klisteretiketter på Galne Gunnars prisdumpade bigpack av kasettband.

varken mamma eller pappa var särskilt intresserade av högläsning i mina unga dagar. så jag frossade i de som fans att tillgå från allt vad Astrid Lindgren till Tintin hette....

lyssnade om och om igen tills jag kunde alla utantill och det nästan inte gjorde något att de  hackade och mosade sönder och tuggades ihjäl... de där Galna Gunnars blillgia plastkasetterna.  i värsta fall gick pappa och lånade om, och spelade in nya åt mig.

så förutom mitt stall och min käraste dyrbaraste uppsättning av luktsuddedoftande mylittleponnysar i ojämna familjekonstallationer, så var nog den där samlingen bland det finaste och dyrbaraste och det tryggaste jag hade.

20 år senare idag så söker jag efter samma sak.

jag vill kunna sätta mig själv på play och jag vill kunna mig själv utantill. jag vill veta vad som händer de närmaste 55 minutrarna och jag vill kunna pausa och vända på bandet och fortsätta och trycka på On när det passar precis mig, precis just då. sen om något går sönder så vill jag kunna  laga lätt antingen med billig tejp eller förlita mig på att det finns en safe backup på ett stort bibliotek att tillgå, om allt mot all förmodan skulle hänga sig och tuggas sönder.

om jag blundar nu och känner efter så vet jag att idag var nästan en sån perfekt kassettbandsdag. nästan förinställd med tajmer och bäst av allt så kommer den sakta men säkert snurra klart och ta slut snart precis lagom i tid, som det var förutbestämt.

jag gissar att om jag fick somna med ett luktsudd under näsan skulle jag andas djupare och lugnare, men jag får nöja mig med att inbillas ikväll istället.

jag skulle kunna skriva om vad som utspelat sig på mitt kassettband idag men det ger liksom egentligen ingen mening. det var ju samma saga som sist liksom. samma och lika rätta söndagssaga.

jag visste inte om jag skulle orka lyssna på hela när jag vaknade i morse, men den blev bra så fort den satte igång. sen var det lite trögt och svårlyssnat där nångång på mitten och sen så lättade det. för att så småningom bli ganska läskigt med hög puls innan saker och ting klarnade och jag fattade sammanhanget igen och kunde samla ihop alla bitar och lägga dem på plats och sluta ögonen och berätta för er att det är dags att sova nu.

snipp snapp snut...så var sagan slut.

jag önskar att det var det iallafall

hela lägenheten är full med gult fluff och ett fnöskigt lager av blomsterpollen.

två nätter i rad nu har jag frusit så mycket att jag tappat talförmågan. jag laddar som en dåre och sen räcker jag till i två timmar och sen tar det sakta men säkert bara slut.

igår var en sån där dag när jag kunde känna hela kroppen jobba med mig i en jämn kurva uppåt. maxa på toppen och sen sakta men säkert dala för att sen tokrasa på slutet.

allt gör ont. ingenting fungerar och brallorna rampar av häcken som moroten trillar ur ansiktet på en smältande snögubbe.

jag ville krama, dela, sprida och ge av mig själv och allt det jag har igår men det räckte till kanske 25 procent av hundra. Gamla basen fick det mesta och sen var det liksom slut.

Ja ja...

kick off sommar 2009...den känns lite bättre än fjolårets än så länge iallfall. jag har väl lärt mig att gå lite bättre på den tunna lina jag balanserar på och slipper dratta i backen lika ofta. men jag är fortfarande ett fegt jävla kräk som fortsätter gå fram och tillbaka högt uppe i luften mellan två plattformar som inte ger mig någon mening istället för att säga upp mig från mitt pisspottigt tvångsmässiga rutindravel och våga leva på riktigt istället.

ändå funderar jag varje dag på om det kanske är det här som är meningen. jag kanske är skapt för att ha det så här. det är inte tänkt att jag ska göra som alla andra.

well

tills vidare nyser jag vidare här uppe i mitt lager av imaginärt stjärndam. klamrar mig hårt fast vid mina rutiner och de människor jag har omkring mig som jag kan härma för att hålla näsan övanför vattenytan.

sen kan man kalla det vad man vill.

gå på lina
leka inte nudda golv
hela havet stormar

man kan inte vinna varje gång, ingen kan vinna varje gång

därför är det så otroligt korkat att bygga hela sin identitet och sitt liv kring en hemlig liten tävling.

jag kan inte sluta, jag kan helt enkelt åt helvete inte sluta.

jag minns att jag ler med hela kroppen

jag satte eld på nåt helt annat än den där lilla grillen

långt borta där någonstans långt borta någonstans i en skog på en altan där det nyss varit kvällsol och sjöutsikt

jag är i bubblan men jag vågar sätta eld på den.

så står jag där på fel sida om en tjock plexiglasskiva och skriker att jag vill ut.

ut ur bubblan som jag slagits svettats och kämpat för att få krypa in och gömma mig i igen.

ändå blir det fel. fel igen fel som förut. lika fel som det alltid blir.

det är fel härinne och ju längre jag stannar desto svårare att ta sig ut igen. för här är det tyst och stilla som i rymden och trots än att jag gallskriker så kan jag inte ens höra att jag andas.

utanför pulserar det och alla attribut jag ser syboliserar det där jag nu måste tacka nej till och ta avstånd från. allt det där som förknippas med verklighet normalitet och glädje.

men det spelar ingen roll hur mycket solen skiner eller hur många uteserveringar jag passerar med bussen, de är inte till för mig. det spelar ingen roll hur många gånger telefonen ringer dess envisa brummande är inte till mig.

jag får inte. det är slut med det roliga nu.

jag har valt sida och jag har valt tystnaden och lugnet framför allt det där som jag vill ha egentligen.

av feghet såklart. feghet och rädsla och ännu en gång skuld och skam. jag kan inte vinna första pris därute men jag kan vinna i kampen mot mig själv. det är lätt. så jag fegar och fuskar och tar den enkla vägen där jag vet att jag kan gå segrande i mål.

jag hade glömt hur jävla ont det kan göra att få tyst på allt jävla gapande där uppe i huvudet. det gör så förbannat jävla helvetes ont. men just nu får det hellre göra ont så länge det är lite tyst.

fan ronnie ditt jävla kräk att du inte kan skärpa till dig på riktigt när du är så väl medveten om vad du pysslar med.

det kanske inte spelar någon roll att jag blir helt personlighetskluven

det kanske är skitsamma

jag förtjänar att jag må så här bra jämt!

sen om välbefinnandet infinner sig av frigöra energi genom att höja pulsen eller genom att vandra som en jävla buddha genom livet med ett fånigt leende på läpparna för att man sett körsbärsträden blomma, spelar det egentligen någon roll.

när blir det som känns så rätt plötsligt fel? och vem bestämmer egentligen vad som är din rätta väg att gå. när jag härmas och försöker göra som alla andra så blir det bara jäst pankakssmet av alltihop. när jag lyssnar innåt och gör som jag vill så mår jag ju så jävla mycket bättre.

varför är min väg fel?

det är så förpissigt förbannat orättvist det här.

jag vill göra som jag vill och jag vill att ni ska hejja på mig när jag gör det!