Alla onda ting är 43...
jag skulle kunna göra en så lång lista på allt som gick käpprätt åt pipsvängen ikväll, en riktig hellnight. fast det som inte slår ihjäl en gör än ju starkare så...
men ändå, tillåt mig att kräkas lite offentligt, för er som tycker det luktar illa, mind your own fucking buissnes. det här är min spypåse!
jag var inringd som servitris och DISKPLOCKARE, inte bartender...egentligen i dont mind at all, gillar att springa och krossa glas men inte i stilettklackar avsedda för att stå i baren och inte sjuk och framförallt inte bossad av någon med översittarattityd. jag extraknäcker för att jag tycker att det är kul, inte för att jag måste...det här var inte kul...
så jag lyckades med många bra grejer:
jag glömde lite beställningar hit och dit så folk blev lite sura men de e småpotatis och inget man inte brukar kunna flörta sig ur med ett leende...
men jag ramlade in i diskmaskinen (inte ett skämt, skulle byta vatten och rensa nån jävla filterpropp då snubbelslant jag och dök ner med halva överkroppen i röd rysk borstj-sörjijg geggamojja tempererad 100 grader avsvalnande diskvatten med starka kemikalier)
sen var det ju lönehlg och knökfullt och jag är inte Hulken. Även om jag har vassa armbågar är det svårt att forcera 160 kilos bjässar fulla med öl som står i vägen där man ska fram och tillbaka och snurra och vända cirka tre gånger i minuten. Tänk er roskilde metallicakonsert ni kommer sist vill längst fram och konserten har börjat. Du har spetsiga vingliga skor istället för gympadojjor alla trampar dig på fötterna och med jämna mellanrum får du en kall bubblig rennil av nån klibbig öl hälld på dig ner i nacken. Dessutom har du famnen full av tomflaskor glas och slibbiga shotsbrickor...samtidigt som du håller tillbaka en överäcklig hostattack full med slem som helst vill kaskadspruta ut över hela rummet och rosslar värre än mormors döda symaskin. Folk vill gärna hjälpa till, genom att ställa sig ännu mer i vägen blockera din framfart och ragga på dig. När du ignorerar deras raggningsförsök blir de sura och skriker obstinat sur bitterfitta efter dig...
Roligt!
Man blir så motiverad till att vara trevlig liksom. Jag vet inte om folk tycker på allvar att det ser ut som om jag har tid för en trevlig pratstund när jag kommer med ölsås i hela huvudet, en kantarelltoast under ena stilettklacken och med glas staplade upp till tänderna. Jag har en min i fejjan bistrare än Riddarkato Von Stenhjärta och ändå tror folk att det är läge att försöka skicka in pucken och scora några poäng....
Det finns nog en mening med att ha fula diskplockare. Fula diskplockare eller små anonyma korta platåskolösa individer. De får nog va ifred. Jag är dessvärre inte särskilt ful...fast jag mer än gärna ibland önskar att jag vore...
Nåväl. Jag gillar ju att springa och springa fick jag och kvällen tog slut som alla andra. Så jag gick och bytte om och ville gå hem och då blev jag sådär ledsen på riktigt för nån hade snott min fina monkitröja och min mysse-mössa. Minns ni inläget om separationsångest från materiella ting. För mig gör det lika ont varje gång men jag börjar vänja mig. Övar. jag skiter egentligen i grejer, men att bli av med nåt för att man jobbar känns som att man slösat en hel dag plus minus noll och att man går back när man försökt gå plus och göra någonting bra. Det stör mig mer än själva förlusten av tröjhelvetet och mössjäveln faktiskt.
Letade lite för länge och missade sen bussen hem, så jag fick ta en skön promenad i regnet hem...utan mössa...bra för förkylningen det där....
men skit samma
nu har jag badat klockan fem på morgonen hurra och imorgon ska jag bara rugguggla och mysa och dricka soyalatte hela dan och skriva!
så jag är glad ändå!
jag skiter i att allt gick fel. det får det. huvudsaken är att det går bra med sånt som räknas på riktigt. att plocka disk är inget jag känner att jag behöver va särskilt bra på!
kram och godnatt!
men ändå, tillåt mig att kräkas lite offentligt, för er som tycker det luktar illa, mind your own fucking buissnes. det här är min spypåse!
jag var inringd som servitris och DISKPLOCKARE, inte bartender...egentligen i dont mind at all, gillar att springa och krossa glas men inte i stilettklackar avsedda för att stå i baren och inte sjuk och framförallt inte bossad av någon med översittarattityd. jag extraknäcker för att jag tycker att det är kul, inte för att jag måste...det här var inte kul...
så jag lyckades med många bra grejer:
jag glömde lite beställningar hit och dit så folk blev lite sura men de e småpotatis och inget man inte brukar kunna flörta sig ur med ett leende...
men jag ramlade in i diskmaskinen (inte ett skämt, skulle byta vatten och rensa nån jävla filterpropp då snubbelslant jag och dök ner med halva överkroppen i röd rysk borstj-sörjijg geggamojja tempererad 100 grader avsvalnande diskvatten med starka kemikalier)
sen var det ju lönehlg och knökfullt och jag är inte Hulken. Även om jag har vassa armbågar är det svårt att forcera 160 kilos bjässar fulla med öl som står i vägen där man ska fram och tillbaka och snurra och vända cirka tre gånger i minuten. Tänk er roskilde metallicakonsert ni kommer sist vill längst fram och konserten har börjat. Du har spetsiga vingliga skor istället för gympadojjor alla trampar dig på fötterna och med jämna mellanrum får du en kall bubblig rennil av nån klibbig öl hälld på dig ner i nacken. Dessutom har du famnen full av tomflaskor glas och slibbiga shotsbrickor...samtidigt som du håller tillbaka en överäcklig hostattack full med slem som helst vill kaskadspruta ut över hela rummet och rosslar värre än mormors döda symaskin. Folk vill gärna hjälpa till, genom att ställa sig ännu mer i vägen blockera din framfart och ragga på dig. När du ignorerar deras raggningsförsök blir de sura och skriker obstinat sur bitterfitta efter dig...
Roligt!
Man blir så motiverad till att vara trevlig liksom. Jag vet inte om folk tycker på allvar att det ser ut som om jag har tid för en trevlig pratstund när jag kommer med ölsås i hela huvudet, en kantarelltoast under ena stilettklacken och med glas staplade upp till tänderna. Jag har en min i fejjan bistrare än Riddarkato Von Stenhjärta och ändå tror folk att det är läge att försöka skicka in pucken och scora några poäng....
Det finns nog en mening med att ha fula diskplockare. Fula diskplockare eller små anonyma korta platåskolösa individer. De får nog va ifred. Jag är dessvärre inte särskilt ful...fast jag mer än gärna ibland önskar att jag vore...
Nåväl. Jag gillar ju att springa och springa fick jag och kvällen tog slut som alla andra. Så jag gick och bytte om och ville gå hem och då blev jag sådär ledsen på riktigt för nån hade snott min fina monkitröja och min mysse-mössa. Minns ni inläget om separationsångest från materiella ting. För mig gör det lika ont varje gång men jag börjar vänja mig. Övar. jag skiter egentligen i grejer, men att bli av med nåt för att man jobbar känns som att man slösat en hel dag plus minus noll och att man går back när man försökt gå plus och göra någonting bra. Det stör mig mer än själva förlusten av tröjhelvetet och mössjäveln faktiskt.
Letade lite för länge och missade sen bussen hem, så jag fick ta en skön promenad i regnet hem...utan mössa...bra för förkylningen det där....
men skit samma
nu har jag badat klockan fem på morgonen hurra och imorgon ska jag bara rugguggla och mysa och dricka soyalatte hela dan och skriva!
så jag är glad ändå!
jag skiter i att allt gick fel. det får det. huvudsaken är att det går bra med sånt som räknas på riktigt. att plocka disk är inget jag känner att jag behöver va särskilt bra på!
kram och godnatt!
Den blodiga jävla längtan efter döden
Tjejen som levt i tre år konstant hög på svält och ett förgiftat ego.
Det var väl bara en tidsfråga egentligen innan hon skulle hitta tillbaka till smutsen och låta längtan att skita ner sig ordentligt ta över allt.
Vett, förstånd, längtan efter något större.
Bort med det!
Den blodiga jävla längtan efter döden.
Jag kallar den #livet. Men vet att det egentligen är helt tvärtom.
Förlåt.
"Du är oförskämd nu - sluta va så oförskämd"
Den 28 januari börjar som ett yogapass slutar - i död mans ställning - och slutar som ett yogapass börjar. Det vill säga på samma sätt.
Om man släpat med sig och bråkat med sina hormonella pubertetsdemoner i vuxen ålder så blir man gammal snabbt sen när det går över. Gammal i ögonen, gammal i hjärtat och gammal i blicken.
Plötsligt känns all ondska i världen så närvarande - för har man varit ledsen så vet man hur färgen svart känns att bära i sinnet. När man är femton är allt det där helt okej. Man lyssnar på "Totalt jävla mörker", häftar nitar på jeansvästen och låter mungiporna gymnastisera med knäna och gormar och grämar sig lite överallt där någon stackare i vägen råkar stå och lyssna.
Men sedan när allt blir nollställt då - dagen efter imorgon - 1 procent överlevde och resten dog. Vad händer då?
Jag och den här bloggen är inte VI med varandra längre men JAG skulle ändå vilja dela med mig av en knapp jag har som jag brukar trycka på.
"Du är oförskämd nu - slua va så oförskämd!"
Om det är någon som sitter på min axel och pratar med mig i dag så är det en polare med spetsiga skor och roliga byxor. Kommer jag på dumma tankar biter han mig i örsnibben eller kilar in tåspetsen mellan nyckelbenen på mig och upprepar samma fras. DÅ kastar jag huvudet bakåt, knycker på nacken och skrattar högt. Tänker att min himmel har rasat ner i huvudet på mig, jorden har gått under och här står jag som gjord av trolldeg och fortfarande irriterande upprätt. Lite torrare och knagligare och blekare i färgen kanske, men jag står ju här.
Jag står här och är inte det minsta oförskämd.
Hej alla! Vi måste prata...
Du ångrar allt du ångrar ingenting.
Okej håll i dig, du snabbspolar nu - det finns något vi måste prata om!
Har du någonsin dejtat en snubbe och gjort slut och tänkt att, helvete vad höll jag på med, det där var ju ingenting att ha?
mmm, okej.
Kankse ältat lite också?
Haft ÅNGEST!
Tvingat vänner familj och bekanta att lyssna på ditt meningslösa dravlande ältande när du egentligen mest försökt övertyga dig själv om att du fortfarande besitter lite värdighet. Du gjorde rätt. Det var honom det var fel på - absolut inte dig. Han gjorde massa dumma saker och därför betedde du dig konstigt och nu sitter du där och vill helst dra samma story en repa till, bara för att vara på den säkra sidan.
Storyn om att du verkligen är säker på att ha lyckats rättfärdiga ditt beteende till max.
Hjälpte det?
Sen går det dagar månader och till och med år och du springer in i samma snubbe på gatan, ser en tröja i en affär som liknar hans, känner en doft i luften och så plötsligt minns du massa saker som du glömt av dig själv helt utan att ens reflektera över det!
Grattis.
Plocka fram din gamla dagbok och läs om din egen hjärtesorg, känn kinderna blossa, klappa igen. Andas.
Och våga lämna bakom dig.
Vad fan är det här - skrev jag så där - om HONOM? Ha ha, vad löjligt!
Flickvän, älskarinna, gift, prostituerad, såld, köpt och fullständigt redo att ta livet av dig själv för en kärlek du trodde att du aldrig skulle vilja skiljas ifrån - och plötsligt så bara skrattar du.
Ni var askära, men ni har gjort slut nu, och ja, det var omvälvande.
Slut!
Du dejtade Cobain - han sköt heroin och det är farligt och så dog han men inte du.
Det var jobbigt - alla trodde du skulle följa med i graven men du reste dig och gick åt andra hållet.
Bra! Skönt!
Hej då!
Vad fan är det här - skrev jag så där - om HONOM? Ha ha, vad löjligt!
Flickvän, älskarinna, gift, prostituerad, såld, köpt och fullständigt redo att ta livet av dig själv för en kärlek du trodde att du aldrig skulle vilja skiljas ifrån - och plötsligt så bara skrattar du.
Ni var askära, men ni har gjort slut nu, och ja, det var omvälvande.
Slut!
Du dejtade Cobain - han sköt heroin och det är farligt och så dog han men inte du.
Det var jobbigt - alla trodde du skulle följa med i graven men du reste dig och gick åt andra hållet.
Bra! Skönt!
Hej då!
Bemärk min bemärkelsedag
Jag gör som jag vill!!!
bara så ni vet!
I går blev katten 27 år.
13 år med världen i handen
13 år med döden i famnen
1 år simmandes i gränslandet
Förlåt men ni frågade faktiskt
Äter man lagom oavsett om man äter sallad eller pizza eller dricker öl eller mjölk och överlag är en glad människa med gott humör som gillar att skratta högt, vifta på armarna gestikulera och springa runt på stan hela dagarna eller gillar att röra sig så är varenda kalori en källa till energi som i symbios med kroppen kommer att förbrukas tills människan på kvällen blir trött och går och lägger sig och sover. Sen vaknar man äter blir pigg och fortsätter att röra sig.
När jag var som sjukast åt jag morotstårta med croissanter till frukost, bröd med brieost till lunch, drack kaffelatte med massa socker och läsk och stoppade i mig minst tre kulor glass om dagen...Jag drack sprit och öl och levde rövare...
men jag var mager som ett benrangel.
man kan vara smal bara för att man är glad och man kan tvinga sig själv till att vara smal för att man är sjuk
visst svalt jag mig när jag var sjuk i perioder men oftast så käkade jag nog mer än gemene man.
jag åt mat men sen sprang jag. åt och lyfte grejer. åt och städade. åt ännu mer och lyfte ännu tyngre grejer, åt och viftade mer med armarna. drack sprit och dansade hela natten, åt och gick en lång promenad hem. så fort jag stoppade klart maten i munnen så reste jag på mig och gjorde något. tills energin var slut då åt jag lite till och så där höll jag på tills det blev kväll...då gick jag en lång promenad hem tills jag kände att bränslet var slut och då gick jag och la mig. men jag gick aldrig och la mig mätt med mat i magen. det gick inte en dag utan att jag roddat med hundra projekt och fixat tusen grejer...
jag slutade inte äta. jag var bara en jävel på att kompensera.
det är fysiksa lagar
plus minus noll
och man kan göra som man vill
man kan svälta och ligga i horisontellt läge och bli smal, men det är deppigt och svårt.
man kan vara "naturligt smal" och äta och röra sig, men det är också svårt. glada människor rör sig av sig själva. en deppig själ ska vara rastlös om den ska orka och vilja sätta sig i rörelse.
det går liksom inte att förklara en hel vetenskap i ett blogginlägg eller egentligen döma någon till höger eller vänster heller även om det är precis det jag gör.
men det finns inget som heter smalgener eller tjockgener.
man äter och man förbrukar. och alla gör på olika sätt beroende på hur de mår. men i slutändan finns det inga mirakelmänniskor eller mirakelvägar.
SMAL = äter alldeles lagom och förbrukar mer
TJOCK = äter lagom men ibland lite för mycket och förbrukar mindre
många bäckar små av extrakalorier blir till extrakilon lika mycket som många bäckar små av för lite mat eller för mycket rörelse ibland blir till minuskilon.
det är inget konstigt med det. och viktigast av allt är att lika lite som det borde anses skamligt att väga ett kilo för mycket eller tio för att man gillar mat borde det vara helt okej att se glasklart på att man kanske äter lite för lite jämfört med vad man förbrukar utan att behöva skämmas för det.
det som stör mig är att det någonstans har blivit så förannat skamligt att vara smal utan att vara anorektisk att de som faktskt är smala för att de äter precis lagom eller mindre än de förbrukar ska behöva luras in i någon skum uppfattning om att det beror på mirakulös ämnesomsättning eller "bra" gener. man kan faktiskt vara smal pigg och glad och inte det minsta destruktiv för det. mat smakar godare om man är hungrig. och äter man det man är sugen på och äter tills man blir nöjd så funkar kroppen som bäst.
det här var en procent av allt jag hade att säga.
kärlek till er alla till och med sur-per.
jag har en rabiat demon som bor i mitt huvud men jag är fan inte dum för det. jag tänker bara lite för mycket och har tydligen inget problem med att kräkas ut mina funderingar här i den här förbannade skitbloggen ibland.
Det gick inte att öppna porten med bankomatkoden
Lika lite som det gick att knappa in vår gemensamma ålder och dela på två för att få igång bankomatdosan eller låsa upp datorn med ditt namn avslutat med 666.
Jag samlar på så mycket nycklar men slarvmajja som jag är så glömmer jag märka dem och så glömmer jag snabbt vad det var jag skulle ha dem till.
Lika bra kanske. Har jag låst in något är det antingen för värdefullt för att jag ska våga slänga runt med det just nu eller så kanske det rymmer och springer ifrån mig.
Ända sedan midsommar har allt varit kaos.
Käpprätt kaos rakt ner åt helvete. Jag spottar smyger trilskas och snart kommer jag börja bli elak. Jag känner det på mig. Bländande leende på utsidan men lömsk som en giftorm när ingen ser. Du tittar bort och jag hugger direkt.
Jag blir så när du tar över. Du får bestämma och så länge jag gör som du säger så vaggas jag in i det enda sanna lugn jag behöver och allt annat kan liksom kvitta.
Lugn lugn och ro.
Jag vill liksom bara bygga in mig i mitt lilla bo nu. Skriva under mitt namn på alla papper, ge bort det sista som krävs och sen kasta in och hoppa tillbaka in mig själv och fortsätta den där hetsjakten på vad fan meningen med allt egentligen är.
Glasklar på ytan men samtidigt fullkomligt förvirrad.
Duktig flicka. Inte göra fel.
Du vet vad som händer om du gör fel och konsekvenserna är inte samma barnlek som förr i tiden när vi började bli vänner du och jag. Då var det rena barnleken och nästan roligt. Som en liten tävling varje dag som du alltid såg till att jag vann.
I dag är det väldigt annorlunda. Du har satt på mig bindel för ögonen, bakbundit mina händer, tagit ifrån mig alla verktyg och berättar inte ens längre vad spelet går ut på. Däremot sparkar du varje morgon ut mig på backen och förväntar dig att jag ska lyckas tävla på mina barskrapade knän ändå.
Ska jag springa, dansa eller spela rysk roulette?
Jag vet ingenting...bara att jag måste vinna för att slippa bli bannad.
Men jag vinner aldrig. Du är aldrig nöjd med mig numera. Allt är alltid fel och vår relation är långt ifrån den den var förr när du klappade mig på axeln när alla andra teg.
Men du känner mig ju väl. Du vet att jag gör som du säger med eller utan morot. Av gammal vana eller i brist på annat kanske. Jag har ju inget bättre för mig.
Så allt allt allt blir precist och ordentligt och noga gjort men jag får inga applåder. Så då försöker jag trilskas och då blir det ju bara än värre. Så jag håller käft och lyder som en hund så gott jag kan. Ser solen gå upp och ser solen gå ner. Fryser svettas springer och ligger paralyserad om vartannat.
Ja ekorrhjulet snurrar på och varje dag får den här fantastiska klubben av inbördes självsjälamördande nya glada anhängare som ansluter sig till sällskapet i god tro att DU för alltid ska vara sådär inställsam och vän som du var i början. Du ger dem ett år ibland mer bara för att vara säker på att stannar för gott sen. Offrar sina liv i en egen kamp att uppnå det där du en gång gav dem. Stackars kräk som inte fattar vad som väntar. Att vi alla möts här borta sen i ekorrhjulet när vi blivit för grundlurade och dumförklarade och nertryckta för att våga oss tillbaka.
Kom systrar kom. Kom till det förlovade landet av ingentings värde och lägg er ner och dö en smula. Det var ju så skönt i början men när ni väl kommit hit gör det bara ont och färjan tillbaka har gått för länge sen.
Åh det är ju så otroligt roligt och värt att vara smal. Herregud skjut mig - så otroligt patetiskt. Och så påstår ni att det är jag som är dum när slår in fel-pinkoden...
Jag samlar på så mycket nycklar men slarvmajja som jag är så glömmer jag märka dem och så glömmer jag snabbt vad det var jag skulle ha dem till.
Lika bra kanske. Har jag låst in något är det antingen för värdefullt för att jag ska våga slänga runt med det just nu eller så kanske det rymmer och springer ifrån mig.
Ända sedan midsommar har allt varit kaos.
Käpprätt kaos rakt ner åt helvete. Jag spottar smyger trilskas och snart kommer jag börja bli elak. Jag känner det på mig. Bländande leende på utsidan men lömsk som en giftorm när ingen ser. Du tittar bort och jag hugger direkt.
Jag blir så när du tar över. Du får bestämma och så länge jag gör som du säger så vaggas jag in i det enda sanna lugn jag behöver och allt annat kan liksom kvitta.
Lugn lugn och ro.
Jag vill liksom bara bygga in mig i mitt lilla bo nu. Skriva under mitt namn på alla papper, ge bort det sista som krävs och sen kasta in och hoppa tillbaka in mig själv och fortsätta den där hetsjakten på vad fan meningen med allt egentligen är.
Glasklar på ytan men samtidigt fullkomligt förvirrad.
Duktig flicka. Inte göra fel.
Du vet vad som händer om du gör fel och konsekvenserna är inte samma barnlek som förr i tiden när vi började bli vänner du och jag. Då var det rena barnleken och nästan roligt. Som en liten tävling varje dag som du alltid såg till att jag vann.
I dag är det väldigt annorlunda. Du har satt på mig bindel för ögonen, bakbundit mina händer, tagit ifrån mig alla verktyg och berättar inte ens längre vad spelet går ut på. Däremot sparkar du varje morgon ut mig på backen och förväntar dig att jag ska lyckas tävla på mina barskrapade knän ändå.
Ska jag springa, dansa eller spela rysk roulette?
Jag vet ingenting...bara att jag måste vinna för att slippa bli bannad.
Men jag vinner aldrig. Du är aldrig nöjd med mig numera. Allt är alltid fel och vår relation är långt ifrån den den var förr när du klappade mig på axeln när alla andra teg.
Men du känner mig ju väl. Du vet att jag gör som du säger med eller utan morot. Av gammal vana eller i brist på annat kanske. Jag har ju inget bättre för mig.
Så allt allt allt blir precist och ordentligt och noga gjort men jag får inga applåder. Så då försöker jag trilskas och då blir det ju bara än värre. Så jag håller käft och lyder som en hund så gott jag kan. Ser solen gå upp och ser solen gå ner. Fryser svettas springer och ligger paralyserad om vartannat.
Ja ekorrhjulet snurrar på och varje dag får den här fantastiska klubben av inbördes självsjälamördande nya glada anhängare som ansluter sig till sällskapet i god tro att DU för alltid ska vara sådär inställsam och vän som du var i början. Du ger dem ett år ibland mer bara för att vara säker på att stannar för gott sen. Offrar sina liv i en egen kamp att uppnå det där du en gång gav dem. Stackars kräk som inte fattar vad som väntar. Att vi alla möts här borta sen i ekorrhjulet när vi blivit för grundlurade och dumförklarade och nertryckta för att våga oss tillbaka.
Kom systrar kom. Kom till det förlovade landet av ingentings värde och lägg er ner och dö en smula. Det var ju så skönt i början men när ni väl kommit hit gör det bara ont och färjan tillbaka har gått för länge sen.
Åh det är ju så otroligt roligt och värt att vara smal. Herregud skjut mig - så otroligt patetiskt. Och så påstår ni att det är jag som är dum när slår in fel-pinkoden...
Jag minns alla gånger jag ljög för er
lurad lurad grundlurad.
man kan inte lära gamla demoner sitta lika lite som man kan förvänta sig nåt av illaluktande slafsiga byrackor.
vem tror jag att jag är?
gick det bra sist eller?
när man tror att man gör som mest rätt blir det oftast som mest fel.
men det som skar i hjärtat som sönderrispade fingrar på vitpapper sist var när Stella sådär Stellastirrade och såg mig sådär systerligt bara rakt upp och ner rakt in i ögonen och sa.
"Det var så hemskt att se dig ljuga dig själv och oss andra rakt upp i ansiktet hela tiden med en sån övertygelse så att det var glasklart att du faktiskt hade lyckats lura dig själv"
och jag minns varenda gång
jag kände mig oövervinnelig, slug smart och jävlig. on top of alla andra och glasklar. haha, jag hade lyckats igen. lura dem, lura alla lura mig. jag var fullkomligt käpp rätt åt helvete övertygad om att det var JAG SOM HADE KONTROLLEN ÖVER ALLT.
snicksnack skitsnack
i verkligheten så led de bara av att se det där ynkliga rangliga jättehuvudet på den lilla förtvinade kroppen fortsätta sluddersvamla massa skit rakt upp i huvudet på dem och dessutom bete sig så ynkligt patetetiskt att hon faktiskt verkade se ut som att hon trodde själv på den skit hon sa.
jävla helvetes piss anorektiker.
det är därför jag hatar avskyr och föraktar varenda en av er. ni är så jälva nerbantat korkade i skallen att ni tror det är ni som har koll. att det är ni som väljer och vrakar och tar alla beslut.
omvärlden skakar på huvudet åt ert barnsliga hyckleri gentemot er själva och när ni sätter guldstjärna i kanten på er ännu en dag i svälten och minuskaloriernas tecken. men ni missar det fakto att sen så går den där läskiga omvärlden hem, lämnar er åt ert frusna bistra kalla öde och så lever läskiga omvärlden sitt faktiskt hyggliga friska omvärldsliv istället.
fröken anorexi sitter kvar i glasbubblan
vi -ni-oss-dem
att ha anorexi är att vara levande död
att säga nej när man menar ja och tvärtom
och gör man det tillräckligt mycket så blir man faktiskt så förvirrad tillslsut att man glömmer vad som är rätt och vad som är fel. vad man ville från början och vad man menade kände och tyckte trodde önskade drömde om ville leva.
jag kan fortfarande inte urskilja men jag kan läsa lära och räkna mig till det med andra människors friska logik. min egen den har jag pajjat för länge sen.
där jag är nu gör jag bara fel...eller snarare så gör jag säkert rätt massa gånger men känslan är så skadad vriden förstörd och uppfuckad att allt oavsett rätt eller inte rätt, fel, halvfel elelr jättefel...allt känns likadant. allt är alltid misslyckande.
det är prislappen i slutet på återbetalningen. sista räkningen till csn för att bli av med fem års studieskuld. det är för dyrt, jag har inte råd men jag har inget val. jag får sitta här nu och leva med att ha noll självkänsla kvar. jag har ingen aning om min omvärld ens ser på mig förhoppningsvis lite annorlunda än jag själv. jag har haft sönder alla mina radar där jag förr var rätt bra på att pejla läget. jag är 24 timmar om dygnet paranoid, men jag kan leva med det för att jag vet att jag måste. det finns liksom inget annat och jag räknar iskall med att ingen inte ens jag kan va så trasig att det läcker ut så mycket skit som jag själv uppfattar det som att det gör och att folk ryggar tillbaka av amoniakstanken jag själv upplever att jag sprider som döda ruttna gator med kattlik i moskva.
ja ja
en liten mysig paralelle på alernativt bortkastat välbefinnande bara.
när allt är så här kan jag åtminstone trösta mig med att jag är hemligeinstein - fast med lite för mycket katatoniserade eleldningar i skallen.
fan hörrni ta hand om er därute. gör inte så här. bli inte så här och om ni blir det så fan ta er ännu mer era livsmissunnsamma jävlar och jag önskar att ni gav bort ert värdefulla liv till någon annan som förtjänade det bättre.
det är inte okej att hålla på så här. ingenstans överhuvudtaget det minsta okej.
ståndpunkt cleared
Nej jag sket i allt och tog en cigg istället
ligger och grillar datorn i sängen som vanligt och låtsas att jag är einstein newton och hans moster.
så vis så vis och så fullproppad till brädden av förståele för hur atomer hänger ihop men all världens nycklar och färdigritade kartor i huvudet men till föga nytta när jag dragit ur kontakten och vägrar omsätta dem i praktiken.
VAD FAN ÄR JAG SÅ JÄVLA SKARJSEN FÖR?
jag är min värsta fiende och ingen rolig sådan. envis som åsna, tapper som en riddare och plittrogen mina profetior som en kamikazesoldat.
chanslöst
fullkomligt chans och meningslöst att slåss mot någon som inte är det minsta rädd för - utan nästan hellre gladeligen springer utan cykelhjälm med huvudet rakt in i väggen gång på gång som tjuren ferdinand inte bara med bistick i rumpan utan med snoken full av billigt efedrin.
ja ja vem fan bryr sig.
vem fan orkar bry sig när dagen ändå trots vedermödor och slåsskamp bjuder på en kaffe i djurgårdssolen vid kristallgnistrande vatten i bästa kollegors sällskap.
vem fan orkar bry sig när livet som oftast krämpar ändå tar pause en och en halv timma och visar sig från den ljusa sidan och lägger locket på allt vad demoner och magtroll heter.
plötsligt är allt av ondo så puts väck försvunnet och långt borta och einstein skiter fullständigt i sina strängar och ägnar den där kvarten åt att njuta av sin blaskiga kaffe istället.
lurad igen
ännu en gång lurad.
lurad och halstrad som en svettig tonfisk i en wokpanna.
där är jag nu. dragen vid näsan lika full av klyschor som en småbarnsförälder och jultomten blandade i en lite för billig och dålig long island icetea på cola zero och limeextrakt med rom från vitryssland och vodka från kroatien.
jag kommer få ångra mig så jävla bittert
så jävla bittert kommer jag få ångra mig
när jag ligger där och inte ens har en penny till karon att lägga på mina trötta ögonlock.
nej jag sket i allt och la mig på spikmattan när jag blev ledsen istället.
nej jag sket i allt och tog en cigg istället.
nej jag sket i allt och slog huvudet i väggen ännu en gång och till råga på allt så hade jag mage att tycka synd om mig själv när jag låg där dagen efter ännu en gång söndrig blåslagen och ömkande efter kärlek värme och förlåtelse för mina ständigt jämt och tröttsamt upprepade synder.
Telefonen ringer men det är inte till mig
så står jag där på fel sida om en tjock plexiglasskiva och skriker att jag vill ut.
ut ur bubblan som jag slagits svettats och kämpat för att få krypa in och gömma mig i igen.
ändå blir det fel. fel igen fel som förut. lika fel som det alltid blir.
det är fel härinne och ju längre jag stannar desto svårare att ta sig ut igen. för här är det tyst och stilla som i rymden och trots än att jag gallskriker så kan jag inte ens höra att jag andas.
utanför pulserar det och alla attribut jag ser syboliserar det där jag nu måste tacka nej till och ta avstånd från. allt det där som förknippas med verklighet normalitet och glädje.
men det spelar ingen roll hur mycket solen skiner eller hur många uteserveringar jag passerar med bussen, de är inte till för mig. det spelar ingen roll hur många gånger telefonen ringer dess envisa brummande är inte till mig.
jag får inte. det är slut med det roliga nu.
jag har valt sida och jag har valt tystnaden och lugnet framför allt det där som jag vill ha egentligen.
av feghet såklart. feghet och rädsla och ännu en gång skuld och skam. jag kan inte vinna första pris därute men jag kan vinna i kampen mot mig själv. det är lätt. så jag fegar och fuskar och tar den enkla vägen där jag vet att jag kan gå segrande i mål.
jag hade glömt hur jävla ont det kan göra att få tyst på allt jävla gapande där uppe i huvudet. det gör så förbannat jävla helvetes ont. men just nu får det hellre göra ont så länge det är lite tyst.
fan ronnie ditt jävla kräk att du inte kan skärpa till dig på riktigt när du är så väl medveten om vad du pysslar med.
ut ur bubblan som jag slagits svettats och kämpat för att få krypa in och gömma mig i igen.
ändå blir det fel. fel igen fel som förut. lika fel som det alltid blir.
det är fel härinne och ju längre jag stannar desto svårare att ta sig ut igen. för här är det tyst och stilla som i rymden och trots än att jag gallskriker så kan jag inte ens höra att jag andas.
utanför pulserar det och alla attribut jag ser syboliserar det där jag nu måste tacka nej till och ta avstånd från. allt det där som förknippas med verklighet normalitet och glädje.
men det spelar ingen roll hur mycket solen skiner eller hur många uteserveringar jag passerar med bussen, de är inte till för mig. det spelar ingen roll hur många gånger telefonen ringer dess envisa brummande är inte till mig.
jag får inte. det är slut med det roliga nu.
jag har valt sida och jag har valt tystnaden och lugnet framför allt det där som jag vill ha egentligen.
av feghet såklart. feghet och rädsla och ännu en gång skuld och skam. jag kan inte vinna första pris därute men jag kan vinna i kampen mot mig själv. det är lätt. så jag fegar och fuskar och tar den enkla vägen där jag vet att jag kan gå segrande i mål.
jag hade glömt hur jävla ont det kan göra att få tyst på allt jävla gapande där uppe i huvudet. det gör så förbannat jävla helvetes ont. men just nu får det hellre göra ont så länge det är lite tyst.
fan ronnie ditt jävla kräk att du inte kan skärpa till dig på riktigt när du är så väl medveten om vad du pysslar med.
Stirrande på Slussenskylten
förlåt mig gud för jag har syndat
förlåt mina förbannade synder
förlåt mig förlåt mig snälla söta rara jag knäpper mina händer och ber om ursäkt.
jag kommer inte bli bättre jag kommer fortsätta göra fel, jag kommer förmodligen göra lite rätt emellanåt men annars så är väl planen att vandra vidare genom det här jordelivet med laste tyngre än avgaserna på hornsgatan.
okej så.
jag avslutade fredagsmorgonen och en lång vecka med att dela en flaska havanna club med ett rödhårigt yrväder som fick mig att minnas att ibland ska man faktiskt bara släppa allt och våga leva litet. genomfrusen och tröttfull men gladare än innan 25 satt jag stelt genomfrusen i vårregnet på en busshållplats och glodde på den där jävla neonskylten under gondolen och var ändå ganska lugn i själen.
fick betala med ett litet inslag av kaos dagen därpå men det var nog mer sömnbristen och 13 timmarsarbetspasset dagen innans fel än romens...
lördag blev också bra tillslut
fick köra en extra vända andling och fysisk själrensning hemma på golvet innan jag vågade mig ut genom dörren men det gick. med vetskapen om bra sällskap hopp om bra energi och en redbull i väskan så gick det. det blev också en fin kväll med skratt som kom från hjärtat lika mycket som från alkoholen och med en kram på ömma fötter i bagaget så gjorde det ingenting att jag avslutade kvällen med att trilla ner i hisschakt.
det passade liksom in.
varsegod ronnie roadkill här får du något bra men inte utan en liten knäpp på näsan om att påminnas om var du egentligen hör hemma och befinner dig just nu.
och det är självvalt.
jag simmar i det här träsket av fri och egen vilja. det är mitt val mitt liv mina beslut och mina tvångstankar och jag blir aldrig fri.
jag har levt med den här sjukdomen nu i för många år och trots än att jag valt att inte identifiera mig med den mer så är den där varje dag och ömsom gurglar och viskar och väser mig i öronen. varje gång jag måste öppna munnen för att stoppa in något som ska sväljas eller tuggas så susar det i öronen och dånar som ett hav som försöker sluka ett sen århundraden tillbaka törstande sahara.
tjock tjock tjock
alldeles för mycket
sluta spotta och ge fan i å svälj
ändå gör jag det
viftar bort orkar inte, orkar inte med att det där är en del av mitt jag
det passar sig inte i mitt liv orkar inte med det helt enkelt. då köper jag hellre det där jävla dånandet, raketångesten efteråt och sorgen och saknaden efter att ha en halvdöd kropp som inte finns.
jag kan leva med det
mitt beslut bara mitt
och det är i sig en trygghet.
jag orkar bara inte föreläsa mer. jag gör fel hela tiden och jag känner rätt ofta för att bara gå och hänga mig själv i mina egna tarmar som är så trasiga att de duger bättre att göra grillkorv av än att processa mat.
synd är det. det är synd
så förlåt mig min synd och skona mig från mitt helvete.
jag skrattade där jag låg i hisschaktet. högt och ljudligt med öppen mun och skrubbade knän.
för där var jag som så många gånger förr. i en liten hög på botten av ett hål som jag själv försatt mig i.
ynklig kanske och en smula patetisk men samtidigt fruktansvärt vacker och underhållande. jag gillar migoch jag vet att ni gör det också.
jag är fin och bra även om jag är kantstött.
så jag armhävde mig upp över kanten och vinglade hem upp på taket och ställde klockan på sju och gick upp och tränade min jävla söndagsmorgonyoga precis som alltid annars.
yin och yang
energi in och enrgi ut. så länge jag orkar balansera mina chackran så orkar jag leva med det här ett tag till.
förlåt mina förbannade synder
förlåt mig förlåt mig snälla söta rara jag knäpper mina händer och ber om ursäkt.
jag kommer inte bli bättre jag kommer fortsätta göra fel, jag kommer förmodligen göra lite rätt emellanåt men annars så är väl planen att vandra vidare genom det här jordelivet med laste tyngre än avgaserna på hornsgatan.
okej så.
jag avslutade fredagsmorgonen och en lång vecka med att dela en flaska havanna club med ett rödhårigt yrväder som fick mig att minnas att ibland ska man faktiskt bara släppa allt och våga leva litet. genomfrusen och tröttfull men gladare än innan 25 satt jag stelt genomfrusen i vårregnet på en busshållplats och glodde på den där jävla neonskylten under gondolen och var ändå ganska lugn i själen.
fick betala med ett litet inslag av kaos dagen därpå men det var nog mer sömnbristen och 13 timmarsarbetspasset dagen innans fel än romens...
lördag blev också bra tillslut
fick köra en extra vända andling och fysisk själrensning hemma på golvet innan jag vågade mig ut genom dörren men det gick. med vetskapen om bra sällskap hopp om bra energi och en redbull i väskan så gick det. det blev också en fin kväll med skratt som kom från hjärtat lika mycket som från alkoholen och med en kram på ömma fötter i bagaget så gjorde det ingenting att jag avslutade kvällen med att trilla ner i hisschakt.
det passade liksom in.
varsegod ronnie roadkill här får du något bra men inte utan en liten knäpp på näsan om att påminnas om var du egentligen hör hemma och befinner dig just nu.
och det är självvalt.
jag simmar i det här träsket av fri och egen vilja. det är mitt val mitt liv mina beslut och mina tvångstankar och jag blir aldrig fri.
jag har levt med den här sjukdomen nu i för många år och trots än att jag valt att inte identifiera mig med den mer så är den där varje dag och ömsom gurglar och viskar och väser mig i öronen. varje gång jag måste öppna munnen för att stoppa in något som ska sväljas eller tuggas så susar det i öronen och dånar som ett hav som försöker sluka ett sen århundraden tillbaka törstande sahara.
tjock tjock tjock
alldeles för mycket
sluta spotta och ge fan i å svälj
ändå gör jag det
viftar bort orkar inte, orkar inte med att det där är en del av mitt jag
det passar sig inte i mitt liv orkar inte med det helt enkelt. då köper jag hellre det där jävla dånandet, raketångesten efteråt och sorgen och saknaden efter att ha en halvdöd kropp som inte finns.
jag kan leva med det
mitt beslut bara mitt
och det är i sig en trygghet.
jag orkar bara inte föreläsa mer. jag gör fel hela tiden och jag känner rätt ofta för att bara gå och hänga mig själv i mina egna tarmar som är så trasiga att de duger bättre att göra grillkorv av än att processa mat.
synd är det. det är synd
så förlåt mig min synd och skona mig från mitt helvete.
jag skrattade där jag låg i hisschaktet. högt och ljudligt med öppen mun och skrubbade knän.
för där var jag som så många gånger förr. i en liten hög på botten av ett hål som jag själv försatt mig i.
ynklig kanske och en smula patetisk men samtidigt fruktansvärt vacker och underhållande. jag gillar migoch jag vet att ni gör det också.
jag är fin och bra även om jag är kantstött.
så jag armhävde mig upp över kanten och vinglade hem upp på taket och ställde klockan på sju och gick upp och tränade min jävla söndagsmorgonyoga precis som alltid annars.
yin och yang
energi in och enrgi ut. så länge jag orkar balansera mina chackran så orkar jag leva med det här ett tag till.
och hon vaknar...
och hon vaknar på golvet bland skärvor och glas i en doft av alkhohol och sav och undrar om det är hon som en gång varit glaset, eller om det är hon som en gång varit det som varit i glaset...
våren ger henne dödsångest...
men hon inser bittert att hon inte kan dö än, hon måste få ligga med Thåström först
Hur fan tänkte jag här? Ja, ja remember gott folk...
never ever underestimate the power of pure desire...men tänk fan noga efter före innan ni bestämmer er för vad ni önskar och ber om...
Hur fan tänkte jag här? Ja, ja remember gott folk...
never ever underestimate the power of pure desire...men tänk fan noga efter före innan ni bestämmer er för vad ni önskar och ber om...
VISST FAN FÅR NI BANTA!
helgens polett att trilla ner är att sverige är ett land av dubbelmoral. under solen intet nytt såklart
en mycket vacker väninna och jag diskuterade fenomenet att man får va snygg men man ska helst av allt hyckla med sin väg till snygghet. mest och bäst lyckad är man om käkar pommes och pizza till lunch varje dag, trycker i sig ett halvt kilo godis till kvällsbion på trean, aldrig tränar, dricker öl i överflöd och är deffad som en räka och har bambiben ändå.
i Kina är det andra bullar som gäller. inte alls kanelbullar som hos oss i väst. där sågar man av sig benen och betalar dyra pengar för att ligga på sjukhus i två år för att bli tio centimeter längre och tio kilo mindre.
men jag då? vem är jag att dömma kineserna och deras familjer som sparar pengar i långa många år för att stympa och sen förlänga sina döttrar. vad fan gjorde jag då?
jag offrade två år av mitt liv på flytta från min 55 kiloslägenhet med dåligt läge i förorten till en minietta på söder som var kall och trångbodd med jävligt eftertraktad av i princip alla som kom i min väg...tills det slog över förvisso och jag blev vräkt och förvisad till en mörk garderob i dansk förort med prekriptioner och utegångsförbud. tvångsinlagd med finare och mer väl valda ord alltså.
min point är att för min del får ni gärna svälta, kräkas, hetsbanta, jojoäta och mixtra och trixa hur mycket ni vill. det är hett och eftersträvansvärt och ett grymt tecken på karaktär...
eller?
vem fan är lyckad egentligen.
ur diskussionen föddes ett försök att komma överrens med min egen dubbelmoral och jag kan inte mindre än konstatera att ur min lite friskare synpunkt idag så tycker jag mest att det är onödigt att flytta ur sin kropp och längta efter en annan om den man har faktiskt redan är topp notch. det är liksom inte värt ett byte om man ändå bara ska röra sig två kvarter närmare stan eller en trapp eller två upp i fastigheten.
slösa inte bort allt annat vettigt och värdigt i tid på att packa flyttkartonger, angsta över vad som ska slängas och vad som ska köpas nytt om ni faktiskt med handen på hjärtat trivs ganska så bra idag. eller?
för det är svindyrt att flytta. på alla sätt och vis.
anledningen till att man blir kvar där man bor är just oftast för att man har det ganska bra och hjärnan och almenackan full med tusen roligare saker att ta sig för än att just sätta igång och hetsrensa i gamla garderober.
sen finns det ju också ärligt talat de som behöver göra ett move, ett ryck och shejpa upp sin lya för att de där små extra vardagslyxtingen man egentligen borde unna sig bara någon gång ibland har blivit till en dålig vana och plötsligt har man haft så kul och mått så gott så länge att man glömt bort att ta hand om sig själv som man kanske borde.
men är inte det okej då? att man liksom har ett så fullspäckat fartfyllt liv fullt av jobb, barn, hem och skola, vänner, nöjen och projekt och utveckling att man elt enkelt inte hinner städa under spisen varje söndag. är det inte okej då att låta farbror doktorn sopa bort gäddhäng och släta ut fejjan så att man kan fortsätta livet på toppen av täppan som man själv vill ha det utan att ge avkall på allt det där roliga.
snyggast är inte alls alltid lyckligast. och tro mig. den enklaste och bästa vägen till anorexi eller vad ni nu vill är att börja hata sig själv så pass mycket att man helt enkelt börjar säga nej till allt som är roligt för att man börjat fylla sitt schema med att prygla, straffa och hata sig själv. ska man hetsträna, svälta och springa tre mil runt alla broar i stan varje dag så får man vackert säga nej till middag med kärleken, caffe latte med bästa väninnan och thailunchen med kollegorna på jobbet. du hinner inte. du måste upp två timmar tidigare för att hinna träna och gå till jobbet, runt kvarteret och parken på lunchen och mot slutet av dagen är du så urlakad att max orkar lägga pussel och middag kan du ju glömma för hur fan ska du orka kompensationsträna bort 500 kalorier klockan nio på kvällen när du vet att det strax är dags för morgonyoga snart igen på fastande mage?
ha kul istället och lev för fan.
banta hur mycket ni vill, jag dömmer ingen. jag är för fan lika full a dubbelmoral själv. men jag kommer sakna ert sällskap när ni pulsar i snön med demoner på axeln som enda sällskap istället för att umgås eller ligger hemma och drar i ert fett och hör magen kurra istället för att hänga med ut på en dekadent barrunda nere på stan på lördag.
för det är ett jävla rebuspussel. att städa lagom och rensa ibland för att det är kul, kul för att det finns en fysisk skönhet i saker som är jobbiga men med måtta. fixar man det så fixar man allt.
så min poäng är att det är helt okej att vara ätströd med måtta. jag stödjer det till hundra procent. men att lyckas balansera på den smalsmala lina som det innebär att ha en ätströning utan att gå under eller ramla ner för alltid är omöjligt. helt omöjligt det är som att flytta in i ett skitfint hus man vet kommer rivas inom kort.
precis så gör jag ändå
och precis så gör många andra
för att vi är så jälva kåta på det där eftersträvansvärda fantastiska vi kan få om än så bara för en sekund eller en minut. och tur är väl det annars skulle vi alla sitta på våra feta normalviktiga arslen och föda barn på löpande band istället för att springa runt på stan i våra små små trånga jeans med lite lagom yrsel i skallen och drömma om en riktig måltid på lördag kanske, eller nej förresten, söndag, på lördagar äter man inte då dricker man alkohol istället. frukost på söndag kan vi äta och kanske kräkas lite sen...
fan va dumma vi är. skitdumma och skitsmarta samtidigt. precis som kineserna.
förbannade jävla dubbelmoral
VOFF
 | Jack Russel terrier Jack russel terriern är en alert och livlig hund. Den kräver uppmärksamhet och har ett stort aktiveringsbehov. Den är lättlärd och lär sig ofta tricks snabbt. Älskar att vara utomhus. Jack Russel terriern är en glad, stolt, lojal och intelligent hund, men den kan också vara mycket envis och lite väl självständig. Jack Russel terriern är mycket hund i liten kropp. Ettrigheten och orädslan gör dem ibland aggressiva mot andra hundar och de drar sig heller inte för att utmana mycket större hundar eftersom de har lite problem med sin egen kroppsuppfattning. Den älskar att arbeta, men det måste vara rolig sysselsättning annars blir det trist och tråkigt något som den kompenserar med att hitta på egna aktiviteter som kanske inte alltid uppskattas av matte och husse. |
dagens största garv på redaktionen...
Ronnie goes Russel...
RRRRRRRR
Hälsning från fader...
FRÅN:Nagy Zoltan to me show details 4:04 PM (5 hours ago)
. ..Hi, imorgon julafton ringer jag ner DU o mamma eter glada laxen.. GOD JUL o GOTT NYTT ÁR
Your loving daddy
pappa e bäst ingen protest!
btw tomten har blivit senildement och glömt vad han har slagit in i paketen och till vem...
det ligger TRE BIGASSBARBEQUE-klappar under granen bland många andra...först till kvarn...
Jag har skakat och vridit och vänt och kommit fram till att trots än att det bara var i förrgår som jag slog in dem så är minnet guldfisk men så måste ju den rubinröda ganska logiskt nog tillhöra en viss rubinröd BAB-gorgelicious pingla...
eller vad tror ni?
tomten får ge fan i att dricka glögg och rödvin i fortsättningen när han packar paket. den packade saten...hur tänkte han här liksom...???
. ..Hi, imorgon julafton ringer jag ner DU o mamma eter glada laxen.. GOD JUL o GOTT NYTT ÁR
Your loving daddy
pappa e bäst ingen protest!
btw tomten har blivit senildement och glömt vad han har slagit in i paketen och till vem...
det ligger TRE BIGASSBARBEQUE-klappar under granen bland många andra...först till kvarn...
Jag har skakat och vridit och vänt och kommit fram till att trots än att det bara var i förrgår som jag slog in dem så är minnet guldfisk men så måste ju den rubinröda ganska logiskt nog tillhöra en viss rubinröd BAB-gorgelicious pingla...
eller vad tror ni?
tomten får ge fan i att dricka glögg och rödvin i fortsättningen när han packar paket. den packade saten...hur tänkte han här liksom...???
tårar...
typ en miljon
jag simmar i runt i ett salt halv med gråt på mitt gamla tonårsgolv, på min röda PS matta från Ikea som jag köpte för min första surt fördärvade månadslön på 2500 kronor från Sickla Ransch sommaren efter studenten år 2000 kanske...
jag gråter så att jag går av, itu, sönder, isär. AJ
AJ SOM FAAAAN!
lagom salongsbersusad på lagom billigt rödvin och lagom mätt på lagom mycket rödbetor började jag plötsligt rota igenom gamla gömmor av papper med tryckt svärtad text och bild.
som att man inte ska läsa sin bästa väns dagbok ska man inte rota i sitt förflutna.
hittade typ ett infekterat malignt melanom i en prydlig liten presentpåse i nedre vänstra lådan i mitt skrivbord från 87.
tre anarkistiskt handskrivna och nästan oläsliga sidor med ord som spjut rakt från ett hjärta ut i tomma intet för att försvinna i tio år och sen SPETT SLAFS SMET träffa rakt i mitt nu 2008 snart slut tio år senare om inte mer...
jag dör
pappa älskade pappa varför är jag en klon, hybrid och muterad sammanställning dna som konstruerats så smart att den som en gammal bandspelare med tejpremsa till musik som kan trassla sig om man har otur, spelar upp ditt liv, din ungdom, din karriär och gör den till en egen variant av epos fast 40 år senare i världshistorien?
VA?
jag har kämpat som en galning alltid för att gå min egen väg men jag traskar lik förbannat i leran och resterna av din, bara för att du är så jävla älskad förlorad och bortglömd att jag inte kan hitta på anant.
nu är det i och för sig inte fy skam. ingen i hela världen kommer någosin kunna bräcka pappa så jag repriserar gärna, eller försöker. men att få tio år av sitt liv serverat på papper rakt i nyllet från en avsändare som med bläck och gamla baksidor på A4 ark från sin reklambyrå fast i tidsrum år 98 skriver mitt livs sanning känns sisådär....
men men
man lär sig inte av sina misstag själv lika lite som man lär sig av andras.
i så fall hade jag kunnat skriva nu att ge fan i att röka svälta och dricka sprit, det blir ni ledsna av och så hade ni gjort det... men evulutionen är inte ritkigt i fas med den utvecklingen av hjärnan så tills vidare fortsätter vi att göra om varandras misstag och våra egna, gång på gång på gång tills det att vi ramlar i gropen som något grävt åt oss ämmad att var vår sista vila och dör!
Kinden smakar salt och jag saknar min gamla katt som jag inte saknat på 15 år
SORG
SALT TÅRAR OCH SORG
jag simmar i runt i ett salt halv med gråt på mitt gamla tonårsgolv, på min röda PS matta från Ikea som jag köpte för min första surt fördärvade månadslön på 2500 kronor från Sickla Ransch sommaren efter studenten år 2000 kanske...
jag gråter så att jag går av, itu, sönder, isär. AJ
AJ SOM FAAAAN!
lagom salongsbersusad på lagom billigt rödvin och lagom mätt på lagom mycket rödbetor började jag plötsligt rota igenom gamla gömmor av papper med tryckt svärtad text och bild.
som att man inte ska läsa sin bästa väns dagbok ska man inte rota i sitt förflutna.
hittade typ ett infekterat malignt melanom i en prydlig liten presentpåse i nedre vänstra lådan i mitt skrivbord från 87.
tre anarkistiskt handskrivna och nästan oläsliga sidor med ord som spjut rakt från ett hjärta ut i tomma intet för att försvinna i tio år och sen SPETT SLAFS SMET träffa rakt i mitt nu 2008 snart slut tio år senare om inte mer...
jag dör
pappa älskade pappa varför är jag en klon, hybrid och muterad sammanställning dna som konstruerats så smart att den som en gammal bandspelare med tejpremsa till musik som kan trassla sig om man har otur, spelar upp ditt liv, din ungdom, din karriär och gör den till en egen variant av epos fast 40 år senare i världshistorien?
VA?
jag har kämpat som en galning alltid för att gå min egen väg men jag traskar lik förbannat i leran och resterna av din, bara för att du är så jävla älskad förlorad och bortglömd att jag inte kan hitta på anant.
nu är det i och för sig inte fy skam. ingen i hela världen kommer någosin kunna bräcka pappa så jag repriserar gärna, eller försöker. men att få tio år av sitt liv serverat på papper rakt i nyllet från en avsändare som med bläck och gamla baksidor på A4 ark från sin reklambyrå fast i tidsrum år 98 skriver mitt livs sanning känns sisådär....
men men
man lär sig inte av sina misstag själv lika lite som man lär sig av andras.
i så fall hade jag kunnat skriva nu att ge fan i att röka svälta och dricka sprit, det blir ni ledsna av och så hade ni gjort det... men evulutionen är inte ritkigt i fas med den utvecklingen av hjärnan så tills vidare fortsätter vi att göra om varandras misstag och våra egna, gång på gång på gång tills det att vi ramlar i gropen som något grävt åt oss ämmad att var vår sista vila och dör!
Kinden smakar salt och jag saknar min gamla katt som jag inte saknat på 15 år
SORG
SALT TÅRAR OCH SORG
repetitieo est mater studiorum...
såg min gamla Spansk-lärare 60 + gamla göteborgaren Bengan i rulltrappan på Östermalmstorg vid Fridays på väg hem från gymmet igår.
Han var en av de där streberserna som piskade oss svettiga på sina spansklektioner. Jag minns att jag grät om jag inte fick högsta betyg, jag minns att jag grät om jag hade ett omotiverat fel och jag minns att all den där gråten aldrig visades utåt, den försegick i själen och lagrades som svart tjära, ett vapen av självdestruktivitet jag slipade på i all hemlighet och som många år senare skulle få visa sin egg i den riktiga världens ljus och dager.
Men jag älskade Bengan, till och med tyckte jag nog att han var lite foxy som hade sån inverkan på ett gäng ungkycklingar med hjärnan snurrandes kring mascara och cola light-dieter. Så jag passade på att drömma lite om skolan inatt.
Övninge ger färdighet betyder det. Eller ordagrant på latin, övning är färdighetens moder typ...
Och visst vi kan lära oss ap-mycket prylar. Problemet är att vi kan ganska snabbt och enklet lära oss att göra väldigt mycket saker fel. Dåliga vanor kallas det för. De är tyvärr lättare att skaffa sig än de bra. Just för att de är små destruktivitetsvapen vi använder mot oss själva när vi inte tycker att vi gjort oss förtjänta av bättre.
Filosofiskt nonsens det där.
Men jag tänkte på det idag, när jag började dagen fel så gick det liksom inte att bryta sen. Jag pryglade mig själv och gav mig själv en bitscslap för att jag fuckade upp fruskosten, sen fick allt annat lika gärna gå åt helvete också. Jag var ju ändå sämst som inte kunde lösa något så enkelt som att få i mig vettig mat på morgonkvisten. Hur ska man då klara alla andra svåra saker som hajk i bostadsdjungeln, skinn på näsan på jobbmarknaden och helst tvätta håret så att man kan smälta in i mängden och låtsas va lite människa också.
men näh.
sabba den här dagen skulle jag göra från grund till botten, slut och topp och jävlar vad bra jag har varit på det. Jag är en grym sabotör.
Bengan hade slitit sitt hår, smält med locket i skolbänken och brutit en blyerts i två delar i rent raseri.
"Hur fan ska jag kunna sätta ett vettigt betyg på dig när du ena dagen skriver trippla uppsatser på proven felfritt och med femton guldstjärnor i kanten och nästa vinglar in bakfull som en alika med rödvin i håret och gurglar på fel språk till svar när man tilltalar dig?"
Ja, du Bengan? Hur betygsätter man något så labilt? Ingen aning! Och hur fan ska ja betygsätta mitt liv när det ser likförbannat lika vingligt ut idag tio år senare...
Han var en av de där streberserna som piskade oss svettiga på sina spansklektioner. Jag minns att jag grät om jag inte fick högsta betyg, jag minns att jag grät om jag hade ett omotiverat fel och jag minns att all den där gråten aldrig visades utåt, den försegick i själen och lagrades som svart tjära, ett vapen av självdestruktivitet jag slipade på i all hemlighet och som många år senare skulle få visa sin egg i den riktiga världens ljus och dager.
Men jag älskade Bengan, till och med tyckte jag nog att han var lite foxy som hade sån inverkan på ett gäng ungkycklingar med hjärnan snurrandes kring mascara och cola light-dieter. Så jag passade på att drömma lite om skolan inatt.
Övninge ger färdighet betyder det. Eller ordagrant på latin, övning är färdighetens moder typ...
Och visst vi kan lära oss ap-mycket prylar. Problemet är att vi kan ganska snabbt och enklet lära oss att göra väldigt mycket saker fel. Dåliga vanor kallas det för. De är tyvärr lättare att skaffa sig än de bra. Just för att de är små destruktivitetsvapen vi använder mot oss själva när vi inte tycker att vi gjort oss förtjänta av bättre.
Filosofiskt nonsens det där.
Men jag tänkte på det idag, när jag började dagen fel så gick det liksom inte att bryta sen. Jag pryglade mig själv och gav mig själv en bitscslap för att jag fuckade upp fruskosten, sen fick allt annat lika gärna gå åt helvete också. Jag var ju ändå sämst som inte kunde lösa något så enkelt som att få i mig vettig mat på morgonkvisten. Hur ska man då klara alla andra svåra saker som hajk i bostadsdjungeln, skinn på näsan på jobbmarknaden och helst tvätta håret så att man kan smälta in i mängden och låtsas va lite människa också.
men näh.
sabba den här dagen skulle jag göra från grund till botten, slut och topp och jävlar vad bra jag har varit på det. Jag är en grym sabotör.
Bengan hade slitit sitt hår, smält med locket i skolbänken och brutit en blyerts i två delar i rent raseri.
"Hur fan ska jag kunna sätta ett vettigt betyg på dig när du ena dagen skriver trippla uppsatser på proven felfritt och med femton guldstjärnor i kanten och nästa vinglar in bakfull som en alika med rödvin i håret och gurglar på fel språk till svar när man tilltalar dig?"
Ja, du Bengan? Hur betygsätter man något så labilt? Ingen aning! Och hur fan ska ja betygsätta mitt liv när det ser likförbannat lika vingligt ut idag tio år senare...
mer bostadsförnedring...
jag säger bara GAH!
antingen så har man alldeles för lång kötid för sin ålder och får kanske en lägenhet via stockholms stads bostadsförnedring om man är 35 och vill bo i en etta på liljeholmsberget...
jag är 26 och vill bo i Gullmarsplan!
eller så börjar man rejda Blocket...och där är det fan krig.
Antingen så får man svara till nåt randome pucko med grava särskrivningsproblem eller som kommunicerar på svenska lika bra som jag kommunicerar med kameler. Nej jag vill inte hyra lya av emigrerad araberemit som tycker det är ok att halva hyran innebär kladdande på låret och jag skulle aldrig kunna signa ett kontrakt med någon som vill hya ut "sin fina ettan, ny renoverat för 3745 i månaden, sen hade jag tänkt lägga på lite för el, gas, värme, en miljon digitalkanaler, bredband, pizza på söndagar, hyra av möbler, katt, balkonglåda och slitage så det blir 9800 spänn i månaden tänkte jag".
eller så är de helt aggressiva och hotfulla.
"Minst tre månaders depositum i förväg annars..."
"Inga timewasters...för då..."
Annars vaddå? sticker ni en kniv i halsen på mig eller whot?
Eller så är det desperata kontaktannonser från killar i 30 års åldern som utnyttjar läget till att få hem en tjej som dessutom betalar för sig...
Herregud...mamma jag kommer nog hem en sväng till jul....
vill smygröka i fönstret i egen lya och sniffa på glögg...
drömmer mig bort lite här sådär en sekund innan vargtimmen.
vill vill vill så himla mycket
nu när jag kan så går det liksom inte, men det är inte mig det hänger på. jävla yttre faktorer är inte lika lättmanipulerade som dem som ingår i det spel, mitt spel som jag spelat varje dag. inte så konstigt att man inte ville byta bana.
typ gå från göra något som du vet att du är bäst på och vinner i hela dagarna dygnet runt till att börja tävla med en miljon stockholmare i division 1 i spelet "vem har roddat ett mest perfekt liv"?
stora steg...inte små små steg som är lättast.
min moonbootsaffari på stan idag manifesterade väl hela in kamp senaste året.
påpälsad, redo, stridsklar och så hade ändå all snö i innerstan hunnit smälta...jag var liksom två timmar för sent ute för att ta fighten, så då fick jag studsa runt som gubben på månen helt mycket mer seg än alla andra som redan hunnit hem till lyan på stureplan och hoppat i semivarma vinterkängor model mer lättpromenerad.
hur fan ska man hinna ha en backup plan för ALLT!
jag behöver en mulåsna som kan bära packning åt mig varje dag...
för jag orkar fan inte vara en levande "svartalådan takeaway restaurang" skoaffär, träningsskåp och frisörsalong, fotograf, dressed for success spegla mitt inre med min yta varje dag mer med de få och enbart två händer och armar jag har.
HUR GÖR ALLA?
skottkära?
rullstol?
pirra?
hårt tuktad och undergiven äkta make som går igång på att bära bohag?
tell me!!!!!!
imorgon ska jag tvätta cirka trehundra handdukar och käka ännu mer plommon. jag ska äta så mycket plommon så att jag blir blå och aldrig mer vill ha ett plommon mer i hela mitt liv. den här besattheten måste gå ur mig snart... för nej ronnie du har inte samma kod på knapplåset på mobilen som visakortet...herregud det kunde slutat i trubbel.
skärpning nu