Wasabilicious

lurad lurad grundlurad.

man kan inte lära gamla demoner sitta lika lite som man kan förvänta sig nåt av illaluktande slafsiga byrackor.

vem tror jag att jag är?

gick det bra sist eller?

när man tror att man gör som mest rätt blir det oftast som mest fel.

men det som skar i hjärtat som sönderrispade fingrar på vitpapper sist var när Stella sådär Stellastirrade och såg mig sådär systerligt bara rakt upp och ner rakt in i ögonen och sa.

"Det var så hemskt att se dig ljuga dig själv och oss andra rakt upp i ansiktet hela tiden med en sån övertygelse så att det var glasklart att du faktiskt hade lyckats lura dig själv"

och jag minns varenda gång

jag kände mig oövervinnelig, slug smart och jävlig. on top of alla andra och glasklar. haha, jag hade lyckats igen. lura dem, lura alla lura mig. jag var fullkomligt käpp rätt åt helvete övertygad om att det var JAG SOM HADE KONTROLLEN ÖVER ALLT.

snicksnack skitsnack

i verkligheten så led de bara av att se det där ynkliga rangliga jättehuvudet på den lilla förtvinade kroppen fortsätta sluddersvamla massa skit rakt upp i huvudet på dem och dessutom bete sig så ynkligt patetetiskt att hon faktiskt verkade se ut som att hon trodde själv på den skit hon sa.

jävla helvetes piss anorektiker.

det är därför jag hatar avskyr och föraktar varenda en av er. ni är så jälva nerbantat korkade i skallen att ni tror det är ni som har koll. att det är ni som väljer och vrakar och tar alla beslut.

omvärlden skakar på huvudet åt ert barnsliga hyckleri gentemot er själva och när ni sätter guldstjärna i kanten på er ännu en dag i svälten och minuskaloriernas tecken. men ni missar det fakto att sen så går den där läskiga omvärlden hem, lämnar er åt ert frusna bistra kalla öde och så lever läskiga omvärlden sitt faktiskt hyggliga friska omvärldsliv istället.

fröken anorexi sitter kvar i glasbubblan

vi -ni-oss-dem

att ha anorexi är att vara levande död

att säga nej när man menar ja och tvärtom

och gör man det tillräckligt mycket så blir man faktiskt så förvirrad tillslsut att man glömmer vad som är rätt och vad som är fel. vad man ville från början och vad man menade kände och tyckte trodde önskade drömde om ville leva.

jag kan fortfarande inte urskilja men jag kan läsa lära och räkna mig till det med andra människors friska logik. min egen den har jag pajjat för länge sen.

där jag är nu gör jag bara fel...eller snarare så gör jag säkert rätt massa gånger men känslan är så skadad vriden förstörd och uppfuckad att allt oavsett rätt eller inte rätt, fel, halvfel elelr jättefel...allt känns likadant. allt är alltid misslyckande.

det är prislappen i slutet på återbetalningen. sista räkningen till csn för att bli av med fem års studieskuld. det är för dyrt, jag har inte råd men jag har inget val. jag får sitta här nu och leva med att ha noll självkänsla kvar. jag har ingen aning om min omvärld ens ser på mig förhoppningsvis lite annorlunda än jag själv. jag har haft sönder alla mina radar där jag förr var rätt bra på att pejla läget. jag är 24 timmar om dygnet paranoid, men jag kan leva med det för att jag vet att jag måste. det finns liksom inget annat och jag räknar iskall med att ingen inte ens jag kan va så trasig att det läcker ut så mycket skit som jag själv uppfattar det som att det gör och att folk ryggar tillbaka av amoniakstanken jag själv upplever att jag sprider som döda ruttna gator med kattlik i moskva.

ja ja

en liten mysig paralelle på alernativt bortkastat välbefinnande bara.

när allt är så här kan jag åtminstone trösta mig med att jag är hemligeinstein - fast med lite för mycket katatoniserade eleldningar i skallen.

fan hörrni ta hand om er därute. gör inte så här. bli inte så här och om ni blir det så fan ta er ännu mer era livsmissunnsamma jävlar och jag önskar att ni gav bort ert värdefulla liv till någon annan som förtjänade det bättre.

det är inte okej att hålla på så här. ingenstans överhuvudtaget det minsta okej.

ståndpunkt cleared