Jag önskar att det i alla fall var stjärndamm
hela lägenheten är full med gult fluff och ett fnöskigt lager av blomsterpollen.
två nätter i rad nu har jag frusit så mycket att jag tappat talförmågan. jag laddar som en dåre och sen räcker jag till i två timmar och sen tar det sakta men säkert bara slut.
igår var en sån där dag när jag kunde känna hela kroppen jobba med mig i en jämn kurva uppåt. maxa på toppen och sen sakta men säkert dala för att sen tokrasa på slutet.
allt gör ont. ingenting fungerar och brallorna rampar av häcken som moroten trillar ur ansiktet på en smältande snögubbe.
jag ville krama, dela, sprida och ge av mig själv och allt det jag har igår men det räckte till kanske 25 procent av hundra. Gamla basen fick det mesta och sen var det liksom slut.
Ja ja...
kick off sommar 2009...den känns lite bättre än fjolårets än så länge iallfall. jag har väl lärt mig att gå lite bättre på den tunna lina jag balanserar på och slipper dratta i backen lika ofta. men jag är fortfarande ett fegt jävla kräk som fortsätter gå fram och tillbaka högt uppe i luften mellan två plattformar som inte ger mig någon mening istället för att säga upp mig från mitt pisspottigt tvångsmässiga rutindravel och våga leva på riktigt istället.
ändå funderar jag varje dag på om det kanske är det här som är meningen. jag kanske är skapt för att ha det så här. det är inte tänkt att jag ska göra som alla andra.
well
tills vidare nyser jag vidare här uppe i mitt lager av imaginärt stjärndam. klamrar mig hårt fast vid mina rutiner och de människor jag har omkring mig som jag kan härma för att hålla näsan övanför vattenytan.
sen kan man kalla det vad man vill.
gå på lina
leka inte nudda golv
hela havet stormar
man kan inte vinna varje gång, ingen kan vinna varje gång
därför är det så otroligt korkat att bygga hela sin identitet och sitt liv kring en hemlig liten tävling.
jag kan inte sluta, jag kan helt enkelt åt helvete inte sluta.
två nätter i rad nu har jag frusit så mycket att jag tappat talförmågan. jag laddar som en dåre och sen räcker jag till i två timmar och sen tar det sakta men säkert bara slut.
igår var en sån där dag när jag kunde känna hela kroppen jobba med mig i en jämn kurva uppåt. maxa på toppen och sen sakta men säkert dala för att sen tokrasa på slutet.
allt gör ont. ingenting fungerar och brallorna rampar av häcken som moroten trillar ur ansiktet på en smältande snögubbe.
jag ville krama, dela, sprida och ge av mig själv och allt det jag har igår men det räckte till kanske 25 procent av hundra. Gamla basen fick det mesta och sen var det liksom slut.
Ja ja...
kick off sommar 2009...den känns lite bättre än fjolårets än så länge iallfall. jag har väl lärt mig att gå lite bättre på den tunna lina jag balanserar på och slipper dratta i backen lika ofta. men jag är fortfarande ett fegt jävla kräk som fortsätter gå fram och tillbaka högt uppe i luften mellan två plattformar som inte ger mig någon mening istället för att säga upp mig från mitt pisspottigt tvångsmässiga rutindravel och våga leva på riktigt istället.
ändå funderar jag varje dag på om det kanske är det här som är meningen. jag kanske är skapt för att ha det så här. det är inte tänkt att jag ska göra som alla andra.
well
tills vidare nyser jag vidare här uppe i mitt lager av imaginärt stjärndam. klamrar mig hårt fast vid mina rutiner och de människor jag har omkring mig som jag kan härma för att hålla näsan övanför vattenytan.
sen kan man kalla det vad man vill.
gå på lina
leka inte nudda golv
hela havet stormar
man kan inte vinna varje gång, ingen kan vinna varje gång
därför är det så otroligt korkat att bygga hela sin identitet och sitt liv kring en hemlig liten tävling.
jag kan inte sluta, jag kan helt enkelt åt helvete inte sluta.
Jag minns att jag led med hela kroppen
jag minns att jag ler med hela kroppen
jag minns att jag led med hela kroppen
jag satte eld på nåt helt annat än den där lilla grillen
långt borta där någonstans långt borta någonstans i en skog på en altan där det nyss varit kvällsol och sjöutsikt
jag är i bubblan men jag vågar sätta eld på den.
jag satte eld på nåt helt annat än den där lilla grillen
långt borta där någonstans långt borta någonstans i en skog på en altan där det nyss varit kvällsol och sjöutsikt
jag är i bubblan men jag vågar sätta eld på den.
Telefonen ringer men det är inte till mig
så står jag där på fel sida om en tjock plexiglasskiva och skriker att jag vill ut.
ut ur bubblan som jag slagits svettats och kämpat för att få krypa in och gömma mig i igen.
ändå blir det fel. fel igen fel som förut. lika fel som det alltid blir.
det är fel härinne och ju längre jag stannar desto svårare att ta sig ut igen. för här är det tyst och stilla som i rymden och trots än att jag gallskriker så kan jag inte ens höra att jag andas.
utanför pulserar det och alla attribut jag ser syboliserar det där jag nu måste tacka nej till och ta avstånd från. allt det där som förknippas med verklighet normalitet och glädje.
men det spelar ingen roll hur mycket solen skiner eller hur många uteserveringar jag passerar med bussen, de är inte till för mig. det spelar ingen roll hur många gånger telefonen ringer dess envisa brummande är inte till mig.
jag får inte. det är slut med det roliga nu.
jag har valt sida och jag har valt tystnaden och lugnet framför allt det där som jag vill ha egentligen.
av feghet såklart. feghet och rädsla och ännu en gång skuld och skam. jag kan inte vinna första pris därute men jag kan vinna i kampen mot mig själv. det är lätt. så jag fegar och fuskar och tar den enkla vägen där jag vet att jag kan gå segrande i mål.
jag hade glömt hur jävla ont det kan göra att få tyst på allt jävla gapande där uppe i huvudet. det gör så förbannat jävla helvetes ont. men just nu får det hellre göra ont så länge det är lite tyst.
fan ronnie ditt jävla kräk att du inte kan skärpa till dig på riktigt när du är så väl medveten om vad du pysslar med.
ut ur bubblan som jag slagits svettats och kämpat för att få krypa in och gömma mig i igen.
ändå blir det fel. fel igen fel som förut. lika fel som det alltid blir.
det är fel härinne och ju längre jag stannar desto svårare att ta sig ut igen. för här är det tyst och stilla som i rymden och trots än att jag gallskriker så kan jag inte ens höra att jag andas.
utanför pulserar det och alla attribut jag ser syboliserar det där jag nu måste tacka nej till och ta avstånd från. allt det där som förknippas med verklighet normalitet och glädje.
men det spelar ingen roll hur mycket solen skiner eller hur många uteserveringar jag passerar med bussen, de är inte till för mig. det spelar ingen roll hur många gånger telefonen ringer dess envisa brummande är inte till mig.
jag får inte. det är slut med det roliga nu.
jag har valt sida och jag har valt tystnaden och lugnet framför allt det där som jag vill ha egentligen.
av feghet såklart. feghet och rädsla och ännu en gång skuld och skam. jag kan inte vinna första pris därute men jag kan vinna i kampen mot mig själv. det är lätt. så jag fegar och fuskar och tar den enkla vägen där jag vet att jag kan gå segrande i mål.
jag hade glömt hur jävla ont det kan göra att få tyst på allt jävla gapande där uppe i huvudet. det gör så förbannat jävla helvetes ont. men just nu får det hellre göra ont så länge det är lite tyst.
fan ronnie ditt jävla kräk att du inte kan skärpa till dig på riktigt när du är så väl medveten om vad du pysslar med.
Jag vill att ni ska hejja på mig när jag gör det
det kanske inte spelar någon roll att jag blir helt personlighetskluven
det kanske är skitsamma
jag förtjänar att jag må så här bra jämt!
sen om välbefinnandet infinner sig av frigöra energi genom att höja pulsen eller genom att vandra som en jävla buddha genom livet med ett fånigt leende på läpparna för att man sett körsbärsträden blomma, spelar det egentligen någon roll.
när blir det som känns så rätt plötsligt fel? och vem bestämmer egentligen vad som är din rätta väg att gå. när jag härmas och försöker göra som alla andra så blir det bara jäst pankakssmet av alltihop. när jag lyssnar innåt och gör som jag vill så mår jag ju så jävla mycket bättre.
varför är min väg fel?
det är så förpissigt förbannat orättvist det här.
jag vill göra som jag vill och jag vill att ni ska hejja på mig när jag gör det!
det kanske är skitsamma
jag förtjänar att jag må så här bra jämt!
sen om välbefinnandet infinner sig av frigöra energi genom att höja pulsen eller genom att vandra som en jävla buddha genom livet med ett fånigt leende på läpparna för att man sett körsbärsträden blomma, spelar det egentligen någon roll.
när blir det som känns så rätt plötsligt fel? och vem bestämmer egentligen vad som är din rätta väg att gå. när jag härmas och försöker göra som alla andra så blir det bara jäst pankakssmet av alltihop. när jag lyssnar innåt och gör som jag vill så mår jag ju så jävla mycket bättre.
varför är min väg fel?
det är så förpissigt förbannat orättvist det här.
jag vill göra som jag vill och jag vill att ni ska hejja på mig när jag gör det!
ännu en gång...
alltså jag har extremt svårt för det här med kroppskontakt. ändå så tvingar jag mig själv till att göra det. för att jag söker efter kicken i att det är just så jävla äckligt och jobbigt. hela tiden. push the line, över gränsen lite till, vill liksom balansera på det som är gränsen till vansinne hela tiden.
med 85 kilo bjässe av pumpande svett hängandes runt nacken och med tårarna i halsen. fan i dag var jag nära lipen på riktigt igen. men mer för att jag var tvungen att vara nära en annan människa av kött och blod som andades svettades och frustade mer än att jag egentligen var rädd för de där tusennittio slagen och sparkarna som ven genom luften ämmade att träffa mig i fejjan men som blockades av ett par ännu vidrigare och plaskvåta skumgummimitsar.
jag blir så förbannad på mig själv för att jag inte kan visa mig själv mer respekt än att det enda jag tänker på är hur lätt det skulle vara att bara skita i att blocka nästa slag och få en kyss av rak högerdänga straight i nyllet och sen bara lägga sig ner raklång och somna sött en stund.
jag blir glad när mitsen slinter och adrenalinet rusar som en arg ocean i huvudet på mig när jag måste slå de där slagen som jag egentligen inte orkar och när jag känner hur knogarna går sönder och huden släpper från köttet inuti de slitna handskarna.
på precis samma sätt som svälten en gång gjorde mig euforisk och lycklig över att kapitulera inför något som ligger bortom vett och sans så är de där ringande klockorna i huvudet iallafall ett steg av hundra på samma skala av tillfredställelse.
ännu en gång!
MISSFÖRSTÅ MIG RÄTT!
jag blir glad av andra saker också!
jobba lite för mycket och lite för många timmar
sova lite för lite och lite för få timmar
springa lite för långt
andas lite för hårt och lite för tungt
skratta lite för högt i goda vänners lag
egentligen är jag precis som alla andra-
skitsamma nog om det. nu ska jag blunda hårt hårt hårt med ögonen på min spikmatta och be john blund om nåd och en liten dunst av pustande sömnpulver i ögonen!
med 85 kilo bjässe av pumpande svett hängandes runt nacken och med tårarna i halsen. fan i dag var jag nära lipen på riktigt igen. men mer för att jag var tvungen att vara nära en annan människa av kött och blod som andades svettades och frustade mer än att jag egentligen var rädd för de där tusennittio slagen och sparkarna som ven genom luften ämmade att träffa mig i fejjan men som blockades av ett par ännu vidrigare och plaskvåta skumgummimitsar.
jag blir så förbannad på mig själv för att jag inte kan visa mig själv mer respekt än att det enda jag tänker på är hur lätt det skulle vara att bara skita i att blocka nästa slag och få en kyss av rak högerdänga straight i nyllet och sen bara lägga sig ner raklång och somna sött en stund.
jag blir glad när mitsen slinter och adrenalinet rusar som en arg ocean i huvudet på mig när jag måste slå de där slagen som jag egentligen inte orkar och när jag känner hur knogarna går sönder och huden släpper från köttet inuti de slitna handskarna.
på precis samma sätt som svälten en gång gjorde mig euforisk och lycklig över att kapitulera inför något som ligger bortom vett och sans så är de där ringande klockorna i huvudet iallafall ett steg av hundra på samma skala av tillfredställelse.
ännu en gång!
MISSFÖRSTÅ MIG RÄTT!
jag blir glad av andra saker också!
jobba lite för mycket och lite för många timmar
sova lite för lite och lite för få timmar
springa lite för långt
andas lite för hårt och lite för tungt
skratta lite för högt i goda vänners lag
egentligen är jag precis som alla andra-
skitsamma nog om det. nu ska jag blunda hårt hårt hårt med ögonen på min spikmatta och be john blund om nåd och en liten dunst av pustande sömnpulver i ögonen!
Stirrande på Slussenskylten
förlåt mig gud för jag har syndat
förlåt mina förbannade synder
förlåt mig förlåt mig snälla söta rara jag knäpper mina händer och ber om ursäkt.
jag kommer inte bli bättre jag kommer fortsätta göra fel, jag kommer förmodligen göra lite rätt emellanåt men annars så är väl planen att vandra vidare genom det här jordelivet med laste tyngre än avgaserna på hornsgatan.
okej så.
jag avslutade fredagsmorgonen och en lång vecka med att dela en flaska havanna club med ett rödhårigt yrväder som fick mig att minnas att ibland ska man faktiskt bara släppa allt och våga leva litet. genomfrusen och tröttfull men gladare än innan 25 satt jag stelt genomfrusen i vårregnet på en busshållplats och glodde på den där jävla neonskylten under gondolen och var ändå ganska lugn i själen.
fick betala med ett litet inslag av kaos dagen därpå men det var nog mer sömnbristen och 13 timmarsarbetspasset dagen innans fel än romens...
lördag blev också bra tillslut
fick köra en extra vända andling och fysisk själrensning hemma på golvet innan jag vågade mig ut genom dörren men det gick. med vetskapen om bra sällskap hopp om bra energi och en redbull i väskan så gick det. det blev också en fin kväll med skratt som kom från hjärtat lika mycket som från alkoholen och med en kram på ömma fötter i bagaget så gjorde det ingenting att jag avslutade kvällen med att trilla ner i hisschakt.
det passade liksom in.
varsegod ronnie roadkill här får du något bra men inte utan en liten knäpp på näsan om att påminnas om var du egentligen hör hemma och befinner dig just nu.
och det är självvalt.
jag simmar i det här träsket av fri och egen vilja. det är mitt val mitt liv mina beslut och mina tvångstankar och jag blir aldrig fri.
jag har levt med den här sjukdomen nu i för många år och trots än att jag valt att inte identifiera mig med den mer så är den där varje dag och ömsom gurglar och viskar och väser mig i öronen. varje gång jag måste öppna munnen för att stoppa in något som ska sväljas eller tuggas så susar det i öronen och dånar som ett hav som försöker sluka ett sen århundraden tillbaka törstande sahara.
tjock tjock tjock
alldeles för mycket
sluta spotta och ge fan i å svälj
ändå gör jag det
viftar bort orkar inte, orkar inte med att det där är en del av mitt jag
det passar sig inte i mitt liv orkar inte med det helt enkelt. då köper jag hellre det där jävla dånandet, raketångesten efteråt och sorgen och saknaden efter att ha en halvdöd kropp som inte finns.
jag kan leva med det
mitt beslut bara mitt
och det är i sig en trygghet.
jag orkar bara inte föreläsa mer. jag gör fel hela tiden och jag känner rätt ofta för att bara gå och hänga mig själv i mina egna tarmar som är så trasiga att de duger bättre att göra grillkorv av än att processa mat.
synd är det. det är synd
så förlåt mig min synd och skona mig från mitt helvete.
jag skrattade där jag låg i hisschaktet. högt och ljudligt med öppen mun och skrubbade knän.
för där var jag som så många gånger förr. i en liten hög på botten av ett hål som jag själv försatt mig i.
ynklig kanske och en smula patetisk men samtidigt fruktansvärt vacker och underhållande. jag gillar migoch jag vet att ni gör det också.
jag är fin och bra även om jag är kantstött.
så jag armhävde mig upp över kanten och vinglade hem upp på taket och ställde klockan på sju och gick upp och tränade min jävla söndagsmorgonyoga precis som alltid annars.
yin och yang
energi in och enrgi ut. så länge jag orkar balansera mina chackran så orkar jag leva med det här ett tag till.
förlåt mina förbannade synder
förlåt mig förlåt mig snälla söta rara jag knäpper mina händer och ber om ursäkt.
jag kommer inte bli bättre jag kommer fortsätta göra fel, jag kommer förmodligen göra lite rätt emellanåt men annars så är väl planen att vandra vidare genom det här jordelivet med laste tyngre än avgaserna på hornsgatan.
okej så.
jag avslutade fredagsmorgonen och en lång vecka med att dela en flaska havanna club med ett rödhårigt yrväder som fick mig att minnas att ibland ska man faktiskt bara släppa allt och våga leva litet. genomfrusen och tröttfull men gladare än innan 25 satt jag stelt genomfrusen i vårregnet på en busshållplats och glodde på den där jävla neonskylten under gondolen och var ändå ganska lugn i själen.
fick betala med ett litet inslag av kaos dagen därpå men det var nog mer sömnbristen och 13 timmarsarbetspasset dagen innans fel än romens...
lördag blev också bra tillslut
fick köra en extra vända andling och fysisk själrensning hemma på golvet innan jag vågade mig ut genom dörren men det gick. med vetskapen om bra sällskap hopp om bra energi och en redbull i väskan så gick det. det blev också en fin kväll med skratt som kom från hjärtat lika mycket som från alkoholen och med en kram på ömma fötter i bagaget så gjorde det ingenting att jag avslutade kvällen med att trilla ner i hisschakt.
det passade liksom in.
varsegod ronnie roadkill här får du något bra men inte utan en liten knäpp på näsan om att påminnas om var du egentligen hör hemma och befinner dig just nu.
och det är självvalt.
jag simmar i det här träsket av fri och egen vilja. det är mitt val mitt liv mina beslut och mina tvångstankar och jag blir aldrig fri.
jag har levt med den här sjukdomen nu i för många år och trots än att jag valt att inte identifiera mig med den mer så är den där varje dag och ömsom gurglar och viskar och väser mig i öronen. varje gång jag måste öppna munnen för att stoppa in något som ska sväljas eller tuggas så susar det i öronen och dånar som ett hav som försöker sluka ett sen århundraden tillbaka törstande sahara.
tjock tjock tjock
alldeles för mycket
sluta spotta och ge fan i å svälj
ändå gör jag det
viftar bort orkar inte, orkar inte med att det där är en del av mitt jag
det passar sig inte i mitt liv orkar inte med det helt enkelt. då köper jag hellre det där jävla dånandet, raketångesten efteråt och sorgen och saknaden efter att ha en halvdöd kropp som inte finns.
jag kan leva med det
mitt beslut bara mitt
och det är i sig en trygghet.
jag orkar bara inte föreläsa mer. jag gör fel hela tiden och jag känner rätt ofta för att bara gå och hänga mig själv i mina egna tarmar som är så trasiga att de duger bättre att göra grillkorv av än att processa mat.
synd är det. det är synd
så förlåt mig min synd och skona mig från mitt helvete.
jag skrattade där jag låg i hisschaktet. högt och ljudligt med öppen mun och skrubbade knän.
för där var jag som så många gånger förr. i en liten hög på botten av ett hål som jag själv försatt mig i.
ynklig kanske och en smula patetisk men samtidigt fruktansvärt vacker och underhållande. jag gillar migoch jag vet att ni gör det också.
jag är fin och bra även om jag är kantstött.
så jag armhävde mig upp över kanten och vinglade hem upp på taket och ställde klockan på sju och gick upp och tränade min jävla söndagsmorgonyoga precis som alltid annars.
yin och yang
energi in och enrgi ut. så länge jag orkar balansera mina chackran så orkar jag leva med det här ett tag till.