rädslan för livet blev rädslan för att dö
sjukdom, ond bråd död och undergång var ju lite av min vinjett där ett tag.
"döden är vacker" sa pappa en gång minns jag vagt om en genomskinlig tjej med svarta ihåliga ögon och tom blick när jag som barn bara inte kunde vända bort blicken från det där facinerande sjuka trötta något så långt bort från våran värld.
det etsade sig fast.
jag ville bli döden
lika etsande och upprörande vackeert skrämmande som själva dödinnan. motbjudande, svår, mager och vacker.
men jag var ju så full av liv. det fanns ingen död i mig, ingenstans. tvärtom, jag var, är och har alltid varit en överlevare med en löjlig tro på mig själv och att jag är lite förmer än alla andra...men ändå...
jag kunde inte släppa henne. ville vara henne. hitta henne. komma henne nära. hon som för mig var något jag aldrig känt på, smakat eller närmat mig.
sen kom verkligheten ikapp mig och precis som jag lever enligt den löjliga övertygelsen att man kan få precis allt det där i världen man vill ha om man verkligen vill det tillräckligt mycket och enda anledningen till att man upplever att det man önskat sig ibland rinner ur händerna på en är för att man omedvetet vuxit ur sin önskan och plötsligt önskar sig något nytt och helt annorlunda.
jag tror inte att det är så jag VET att det är så.
men de flesta vill inte.
det mest skrämmande i hela den här karusellen till tankekedja är att vi inte är mer än ganska dumma människor i slutändan och fruktansvärt lättpåverkade av alla de yttre faktorer vi dagligen möter i vår vardag.
konsensus
levande människor med smak på livet kan lura sig själva att det är dags att ge upp. att deras tid är slut och att de ska dö nu.
dödinnan bodde hos mig och av samma anledning som jag
livstidskräksjukan...
för att jag äntligen hittade ett alternativ till min föredetta anorektiskt slash bulimiska period som levde vilt under tonåren
jag kräktes som ett djur som tonåring...morgon middag kväll och två mellanmålskräkningar däremellan när jag hade som mest fullt upp.
det är helt sjukt för så gammal är jag inte. ändå minns jag knappt den här tiden i mitt liv den var så blurrig. jag gick i skolan och fick toppbetyg, jag tränade som en galning, presterade som en galning festade som en normal tonårig galning och levde ömsom på yoghurtglass från seven eleven och bananer svart kaffe och cig och ibland så åt jag vanlig mat också men inte så ofta och då kräktes jag.
ändå såg jag ut som vem som helst, med lite större hamsterkinder kanske men jag var bara mager i perioder och ofta pigg glad och väldigt sällan ångestdrabbad. jag hann inte ha ångest, jag hann inte fundera över varför jag betedde mig som jag gjorde jag hade fullt upp med att leva på alla möjliga tänkbara sätt istället.
och helt ärligt talat tror jag att det här är vanligare än man tror med kids som meckar med maten, slarvar, glömmer, msbbrukar, svälter whatever det är liksom en övergångsgrej. egentligen inte ett dugg skumt eftersom hela kroppen befinner sig i hormonellt turbullent kaos och jag kan lova att jag gjorde värre grejer än att kräkas havregrynsgröt när jag var 16...
anyways back to reality... jag var väl alright i perioder men oftast besatt av något annat i så fall. kär och galen, full och galen, jobbade ihjäl mig och galen eller blind och galen ute i vida världen galen.
alltid detta starka behov av enorm stimulans på ett eller annat sätt och alltid ute och balanserande på den där jävla taknocken. blev jag kär och han inte var tillräckligt galen så bedrog jag honom med någon som var definitivt från vettet spritt språngande galen. det räckte att kicka på det i ett par dar sen skulle jag kasta mig från avsatser, hoppa från berg och hitta på annat sattyg för att kunna sova lugnt någon natt varanan vecka.
Kom och släck mig
Bemärk min bemärkelsedag
Jag gör som jag vill!!!
bara så ni vet!
I går blev katten 27 år.
13 år med världen i handen
13 år med döden i famnen
1 år simmandes i gränslandet
Förlåt men ni frågade faktiskt
Äter man lagom oavsett om man äter sallad eller pizza eller dricker öl eller mjölk och överlag är en glad människa med gott humör som gillar att skratta högt, vifta på armarna gestikulera och springa runt på stan hela dagarna eller gillar att röra sig så är varenda kalori en källa till energi som i symbios med kroppen kommer att förbrukas tills människan på kvällen blir trött och går och lägger sig och sover. Sen vaknar man äter blir pigg och fortsätter att röra sig.
När jag var som sjukast åt jag morotstårta med croissanter till frukost, bröd med brieost till lunch, drack kaffelatte med massa socker och läsk och stoppade i mig minst tre kulor glass om dagen...Jag drack sprit och öl och levde rövare...
men jag var mager som ett benrangel.
man kan vara smal bara för att man är glad och man kan tvinga sig själv till att vara smal för att man är sjuk
visst svalt jag mig när jag var sjuk i perioder men oftast så käkade jag nog mer än gemene man.
jag åt mat men sen sprang jag. åt och lyfte grejer. åt och städade. åt ännu mer och lyfte ännu tyngre grejer, åt och viftade mer med armarna. drack sprit och dansade hela natten, åt och gick en lång promenad hem. så fort jag stoppade klart maten i munnen så reste jag på mig och gjorde något. tills energin var slut då åt jag lite till och så där höll jag på tills det blev kväll...då gick jag en lång promenad hem tills jag kände att bränslet var slut och då gick jag och la mig. men jag gick aldrig och la mig mätt med mat i magen. det gick inte en dag utan att jag roddat med hundra projekt och fixat tusen grejer...
jag slutade inte äta. jag var bara en jävel på att kompensera.
det är fysiksa lagar
plus minus noll
och man kan göra som man vill
man kan svälta och ligga i horisontellt läge och bli smal, men det är deppigt och svårt.
man kan vara "naturligt smal" och äta och röra sig, men det är också svårt. glada människor rör sig av sig själva. en deppig själ ska vara rastlös om den ska orka och vilja sätta sig i rörelse.
det går liksom inte att förklara en hel vetenskap i ett blogginlägg eller egentligen döma någon till höger eller vänster heller även om det är precis det jag gör.
men det finns inget som heter smalgener eller tjockgener.
man äter och man förbrukar. och alla gör på olika sätt beroende på hur de mår. men i slutändan finns det inga mirakelmänniskor eller mirakelvägar.
SMAL = äter alldeles lagom och förbrukar mer
TJOCK = äter lagom men ibland lite för mycket och förbrukar mindre
många bäckar små av extrakalorier blir till extrakilon lika mycket som många bäckar små av för lite mat eller för mycket rörelse ibland blir till minuskilon.
det är inget konstigt med det. och viktigast av allt är att lika lite som det borde anses skamligt att väga ett kilo för mycket eller tio för att man gillar mat borde det vara helt okej att se glasklart på att man kanske äter lite för lite jämfört med vad man förbrukar utan att behöva skämmas för det.
det som stör mig är att det någonstans har blivit så förannat skamligt att vara smal utan att vara anorektisk att de som faktskt är smala för att de äter precis lagom eller mindre än de förbrukar ska behöva luras in i någon skum uppfattning om att det beror på mirakulös ämnesomsättning eller "bra" gener. man kan faktiskt vara smal pigg och glad och inte det minsta destruktiv för det. mat smakar godare om man är hungrig. och äter man det man är sugen på och äter tills man blir nöjd så funkar kroppen som bäst.
det här var en procent av allt jag hade att säga.
kärlek till er alla till och med sur-per.
jag har en rabiat demon som bor i mitt huvud men jag är fan inte dum för det. jag tänker bara lite för mycket och har tydligen inget problem med att kräkas ut mina funderingar här i den här förbannade skitbloggen ibland.
Vad jag lärde mig på 80-talet
Det är fult att banta men snyggt att vara smal.
Du är snygg i ett par för små jeans som sitter lite för bra men på vågen får du inte väga för lite.
Du ska in in in i skelettstorleksnormen men absolut inte tacka nej till fredagsfika eller peta i lunchen...
Varifrån kommer det - att vi är gylleneprinsenhycklare när det kommer till vikthets?
Jag trodde på allvar när jag var liten att det fanns "naturligt smala" och"naturligt tjocka". Lika mycket som jag trodde på myten om"kraftig benstomme" och "hög ämnesomsättning".
Smal-gener, ärftlig fetma, liten i kroppen, proportioneligt byggd, ridbyxlår av ridning, smalare i svart, se tjockare ut i randigt rutigt och bredmönstrat och bäst av allt...
"JAG ÄR EN SOM KAN ÄTA PRECIIIIIIS VAD SOM HELST UTAN ATT GÅ UPP I VIKT!
eller
"JAG BANTAR HELA TIDEN OCH ÄTER NYTTIGT OCH ÄR TJOCK!
Det måste bero på dåliga gener och benstomme - igen.
Det finns inga mirakelkroppar, det finns inga undanflykter, anledningar, orsaker, reasons eller what so ever!
Man blir större av att vara mätt och smalare av att vara hungrig.
Handen på hjärtat - är du hungrig eller den mätt? Är du tjock eller är du smal? Somnar du tjock om magen eller somnar du med lagom eller för lite i magen? Vem försöker du lura? Alla andra eller dig själv? Vad är lättast?
Och precis lika lätt eller svårt som det är att ändra på att man antingen trivs eller inte trivs med att gå till sitt lätta men tråkiga jobb. Eller inte trivs med att gå till sitt svåra men utvecklande jobb. Man trivs med sin partner men letar ändå ny. Vantrivs med sin partner men stannar för att man är feg och lat och det verkar jobbigt att byta.
Vi gör miljoner aktiva val varje dag som påverkar våra liv, våra kroppar, vår vardag och vårt välbefinnande varje sekund varje minut.
Vissa av oss är extremt medvetna om de här valen.
En kaffe med mjölk eller utan. Får jag plats med fler? Borde jag gå en promenad efter lunchen? Har jag sträckt armarna över huvudet på en vecka och när jag gick jag på toa sist?
Andra bara gör och gör och gör .
En öl efter jobbet självklart, jag ska bara hem och äta middag först.
De är kanske mer avslappnade och lyckliga i sin nutid men ligger och grubblar ihjäl sig på kvällarna och undrar varför de bär runt på ridbyxlåren, bor i för litet eller ligger med den där snubben som snarkar brevid.
Jag gör tusen fel varje dag! Men jag inbillar mig att jag kan leva med mig själv för att jag åtminstone är medveten om de. Eller är det tvärt om? Vill jag ha ihjäl mig själv för att jag inte har bättre saker att grubbla på än om jag åt en halv eller en hel rödbeta i salladen?
Gör det mig till en lyckligare människa?
Det stör mig att jag också hycklar och ljuger som en hyena flera gånger om dagen. För mig själv alltså!
Pardon
Det finns såklart också en skara naturligt omedvetna men extremt väl-klockade jävlar som kan det här med mat och sovklocka med lillhjärnan. De gör rätt av sig själva, utan att det stör deras vardagsrutiner särskilt mycket. Men det beror inte på att de är övermänniskor. De är bara jävligt lyckligt lottade som slipper schemalägga sitt liv men lyckas schemaleva ändå.
Men snälla, snälla, snälla ni. Blanda aldrig ihop det, med att de på något sätt, över eller undertrasserar sina livskonton mot dagens slut. De här människorna är bara i symbios med sig själva. De sliter plågas och våndas också, men utan att grubbla för mycket på det.
Och nu blir det obehagligt.
Har jag träffat dig är du analyserad och nerklippt som en pappersdocka till små tuggade bitar för länge sen. Du är kalkylerad schemalgd. Jag vet vad du äter och inte äter. Jag vet om du sover eller inte sover. Jag vet om du går, rör dig förbrukar. Och jag vet om du sitter, lagrar och förvaltar.
Jag har dig i min kokbok och du är ett recept jag kan utantill. Jag har dömt och värderat dig och vet förlänge sedan om du tillhör kategorin jag vill, eller inte vill äta, till frukost lunch eller middag. Och frågar jag dig något är det för att jag fortfarande är osäker, och inte vet om jag ska flytta fram dig i min pärm eller slänga dig i förbrukade högen i papperskorgen. Jag vill vara du eller jag vill inte vara du.
Låter det hårt - jag skrev ner det. Anna Skipper gjorde karriär på det. Hon kanske är smartare eller så är hon inte det.
Livet är hårt och orättvist kan vi väl börja med att konstatera i alla fall...
ännu en gång...
alltså jag har extremt svårt för det här med kroppskontakt. ändå så tvingar jag mig själv till att göra det. för att jag söker efter kicken i att det är just så jävla äckligt och jobbigt. hela tiden. push the line, över gränsen lite till, vill liksom balansera på det som är gränsen till vansinne hela tiden.
med 85 kilo bjässe av pumpande svett hängandes runt nacken och med tårarna i halsen. fan i dag var jag nära lipen på riktigt igen. men mer för att jag var tvungen att vara nära en annan människa av kött och blod som andades svettades och frustade mer än att jag egentligen var rädd för de där tusennittio slagen och sparkarna som ven genom luften ämmade att träffa mig i fejjan men som blockades av ett par ännu vidrigare och plaskvåta skumgummimitsar.
jag blir så förbannad på mig själv för att jag inte kan visa mig själv mer respekt än att det enda jag tänker på är hur lätt det skulle vara att bara skita i att blocka nästa slag och få en kyss av rak högerdänga straight i nyllet och sen bara lägga sig ner raklång och somna sött en stund.
jag blir glad när mitsen slinter och adrenalinet rusar som en arg ocean i huvudet på mig när jag måste slå de där slagen som jag egentligen inte orkar och när jag känner hur knogarna går sönder och huden släpper från köttet inuti de slitna handskarna.
på precis samma sätt som svälten en gång gjorde mig euforisk och lycklig över att kapitulera inför något som ligger bortom vett och sans så är de där ringande klockorna i huvudet iallafall ett steg av hundra på samma skala av tillfredställelse.
ännu en gång!
MISSFÖRSTÅ MIG RÄTT!
jag blir glad av andra saker också!
jobba lite för mycket och lite för många timmar
sova lite för lite och lite för få timmar
springa lite för långt
andas lite för hårt och lite för tungt
skratta lite för högt i goda vänners lag
egentligen är jag precis som alla andra-
skitsamma nog om det. nu ska jag blunda hårt hårt hårt med ögonen på min spikmatta och be john blund om nåd och en liten dunst av pustande sömnpulver i ögonen!
med 85 kilo bjässe av pumpande svett hängandes runt nacken och med tårarna i halsen. fan i dag var jag nära lipen på riktigt igen. men mer för att jag var tvungen att vara nära en annan människa av kött och blod som andades svettades och frustade mer än att jag egentligen var rädd för de där tusennittio slagen och sparkarna som ven genom luften ämmade att träffa mig i fejjan men som blockades av ett par ännu vidrigare och plaskvåta skumgummimitsar.
jag blir så förbannad på mig själv för att jag inte kan visa mig själv mer respekt än att det enda jag tänker på är hur lätt det skulle vara att bara skita i att blocka nästa slag och få en kyss av rak högerdänga straight i nyllet och sen bara lägga sig ner raklång och somna sött en stund.
jag blir glad när mitsen slinter och adrenalinet rusar som en arg ocean i huvudet på mig när jag måste slå de där slagen som jag egentligen inte orkar och när jag känner hur knogarna går sönder och huden släpper från köttet inuti de slitna handskarna.
på precis samma sätt som svälten en gång gjorde mig euforisk och lycklig över att kapitulera inför något som ligger bortom vett och sans så är de där ringande klockorna i huvudet iallafall ett steg av hundra på samma skala av tillfredställelse.
ännu en gång!
MISSFÖRSTÅ MIG RÄTT!
jag blir glad av andra saker också!
jobba lite för mycket och lite för många timmar
sova lite för lite och lite för få timmar
springa lite för långt
andas lite för hårt och lite för tungt
skratta lite för högt i goda vänners lag
egentligen är jag precis som alla andra-
skitsamma nog om det. nu ska jag blunda hårt hårt hårt med ögonen på min spikmatta och be john blund om nåd och en liten dunst av pustande sömnpulver i ögonen!
genom 7 dörrar
det är en liten kamp för en trött riddare att ta sig hem upp på taket.
inte mindre än sju dörrar ska baxas upp, öppnas med nykel, armbågas passeras för att sen på sju olika sätt dundra, smälla eller smyga igen bakom ryggen på mig för att jag ska komma hem.
ungefär som min jävla vardagskamp mot mig själv.
minst så många gånger måste jag slåss överväga, vägra, tveka, välja, slåss och sen ta sviterna för mina krigsstrategiska val för att genomlida, överleva och klara av dygnets 24 timmar.
fast det är väl att underdriva.
för i verkligheten så passerar jag ju långt många fler dörrar än så under ett dygn och jag bedriver långt fler slåsskamper och slag med mig själv.
men som en symbolisk referens sådär på hur ett jävla liv ser ut.
undra hur andras liv ser ut?
får man andra förhållningsramar om man bor på bottenplan?
borde jag flytta in på BV med vattenutsikt i lägenhet med smorda gångjärn? skulle mitt liv bli enklare att leva då? skulle jag sakta men säkert av tidens malande slit bara förvandlas till en annan person? för vi söker ju snabba lösningar...alla är ute efter the quick fix. vi glömmer att det är de där fem minuterena fram och tillbaka till bussen som vi alltid missar varje morgon som gör oss till de vi är. de vi är framför våra datorskärmar på jobbet. de vi är när vi äter lunchlåda eller hinkar två eller tio koppar kaffe från kaffeautomaten. om vi går med raska steg i bekväma skor en extra vända på väg hem eller om vi stapplar på bussen orörliga av åskmolnsångest som vi tar med oss hem till tevesoffan där vi kryper ner och ligger orörliga med handen i chipspåsen eller om vi springer marathon i köket varje kväll i tre timmar samtidigt som vi putsar köksluckor, tvättar spisen och lagar mat.
det är det som gör oss till finlinjerade åldringar med snygga glädjestreck runt ögonen och markerade bröstben eller till stora huvuden med påsiga kinder och kalkonhalsar.
det är köksluckorna, de tvättade fönstrena och vägen till busshållplatsen, tre trappor utan hiss eller de alltid för trånga jeansen i kombonation med för höga klackar i skon.
du kan inte bli någon annan genom att äta två kokta ägg till frukost i två veckor varannan månad två gånger om året. men du kan bryta dig loss ur dig själv och skapa dig ett nytt jag om du är redo att offra allt och byta liv.
men samtidigt kan det vara fint med en quick fix ibland. ett litet utklippt självspelande julkort som nynnar på en melodi om ett liv du vill ha men som inte finns.
gör om gör rätt
gör om gör fel
eller gör bara om för att testa att göra tvärt om.
jag gjorde lite tvärtom idag iallfall... efter att ha gjort fel i ungefär fem dygn i streck... jag var så jävla paj att jag låg invirad i zebrafilten under sängen med vidöppna fönster och skakade och hostade upp små hårda kulor av slem på golvet som en katt som tvättat sig lite för mycket och svalt lite för mycket av sin egen päls.
igår önskade jag att jag vågade gråta lite oftare och idag fick jag min önskan uppfylld och delade mig själv med tårarna. gjorde ännu en resa till helvetet och tillbaka och led precis lika mycket som vanligt.
men precis som att solen kommer fram efter regn så reste jag mig ännu en gång som den förbannade jävla krigare jag är och kletade fejjan full med mask och smet och stoppade ner kroppen i sköljmedelsdoftande rena kläder.
det gick
det går alltid
och när jag kom hem egentligen alldeles för sent för att vara den feberyra höna jag är så stod det en apotekspåse med bromhexin och treo på det höga barbordet brevid aloevera plantan.
mamma
hon kom hit fast än attjag sa att hon inte fick
det skär sönder mitt hjärta.
för att hon ger mig sånt som jag vet att jag behöver men inte klarar av att ta emot för att jag inte vet hur jag sen ska klara av att hantera att det kommer att tas ifrån mig igen.
ännu en gång och snart så måste jag knäböja inför djävulen och be om nåd som jag vet att jag inte kan få. tugga mig i handlederna och vädja böna och be honom att ta min gamla trasa till kropp istället för hennes.
hon har gjort allt rätt och jag har gjort allt fel.
den förbannade skulden är där igen och flåsar mig i nacken. jag har inte förtjänat detta livet, men hon har. varför kan han inte ta mig istället...
varje gång jag ska ner från taket ska jag igenom sju dörrar. men när döden kommer så kommer han bara kräva att jag eller hon tar ett stort kliv genom en.
en endaste jävla dörr sen är allting över.
inte mindre än sju dörrar ska baxas upp, öppnas med nykel, armbågas passeras för att sen på sju olika sätt dundra, smälla eller smyga igen bakom ryggen på mig för att jag ska komma hem.
ungefär som min jävla vardagskamp mot mig själv.
minst så många gånger måste jag slåss överväga, vägra, tveka, välja, slåss och sen ta sviterna för mina krigsstrategiska val för att genomlida, överleva och klara av dygnets 24 timmar.
fast det är väl att underdriva.
för i verkligheten så passerar jag ju långt många fler dörrar än så under ett dygn och jag bedriver långt fler slåsskamper och slag med mig själv.
men som en symbolisk referens sådär på hur ett jävla liv ser ut.
undra hur andras liv ser ut?
får man andra förhållningsramar om man bor på bottenplan?
borde jag flytta in på BV med vattenutsikt i lägenhet med smorda gångjärn? skulle mitt liv bli enklare att leva då? skulle jag sakta men säkert av tidens malande slit bara förvandlas till en annan person? för vi söker ju snabba lösningar...alla är ute efter the quick fix. vi glömmer att det är de där fem minuterena fram och tillbaka till bussen som vi alltid missar varje morgon som gör oss till de vi är. de vi är framför våra datorskärmar på jobbet. de vi är när vi äter lunchlåda eller hinkar två eller tio koppar kaffe från kaffeautomaten. om vi går med raska steg i bekväma skor en extra vända på väg hem eller om vi stapplar på bussen orörliga av åskmolnsångest som vi tar med oss hem till tevesoffan där vi kryper ner och ligger orörliga med handen i chipspåsen eller om vi springer marathon i köket varje kväll i tre timmar samtidigt som vi putsar köksluckor, tvättar spisen och lagar mat.
det är det som gör oss till finlinjerade åldringar med snygga glädjestreck runt ögonen och markerade bröstben eller till stora huvuden med påsiga kinder och kalkonhalsar.
det är köksluckorna, de tvättade fönstrena och vägen till busshållplatsen, tre trappor utan hiss eller de alltid för trånga jeansen i kombonation med för höga klackar i skon.
du kan inte bli någon annan genom att äta två kokta ägg till frukost i två veckor varannan månad två gånger om året. men du kan bryta dig loss ur dig själv och skapa dig ett nytt jag om du är redo att offra allt och byta liv.
men samtidigt kan det vara fint med en quick fix ibland. ett litet utklippt självspelande julkort som nynnar på en melodi om ett liv du vill ha men som inte finns.
gör om gör rätt
gör om gör fel
eller gör bara om för att testa att göra tvärt om.
jag gjorde lite tvärtom idag iallfall... efter att ha gjort fel i ungefär fem dygn i streck... jag var så jävla paj att jag låg invirad i zebrafilten under sängen med vidöppna fönster och skakade och hostade upp små hårda kulor av slem på golvet som en katt som tvättat sig lite för mycket och svalt lite för mycket av sin egen päls.
igår önskade jag att jag vågade gråta lite oftare och idag fick jag min önskan uppfylld och delade mig själv med tårarna. gjorde ännu en resa till helvetet och tillbaka och led precis lika mycket som vanligt.
men precis som att solen kommer fram efter regn så reste jag mig ännu en gång som den förbannade jävla krigare jag är och kletade fejjan full med mask och smet och stoppade ner kroppen i sköljmedelsdoftande rena kläder.
det gick
det går alltid
och när jag kom hem egentligen alldeles för sent för att vara den feberyra höna jag är så stod det en apotekspåse med bromhexin och treo på det höga barbordet brevid aloevera plantan.
mamma
hon kom hit fast än attjag sa att hon inte fick
det skär sönder mitt hjärta.
för att hon ger mig sånt som jag vet att jag behöver men inte klarar av att ta emot för att jag inte vet hur jag sen ska klara av att hantera att det kommer att tas ifrån mig igen.
ännu en gång och snart så måste jag knäböja inför djävulen och be om nåd som jag vet att jag inte kan få. tugga mig i handlederna och vädja böna och be honom att ta min gamla trasa till kropp istället för hennes.
hon har gjort allt rätt och jag har gjort allt fel.
den förbannade skulden är där igen och flåsar mig i nacken. jag har inte förtjänat detta livet, men hon har. varför kan han inte ta mig istället...
varje gång jag ska ner från taket ska jag igenom sju dörrar. men när döden kommer så kommer han bara kräva att jag eller hon tar ett stort kliv genom en.
en endaste jävla dörr sen är allting över.
Den förbannade skulden...
Någonstans i övergången där mellan sommartid och vintertid så kom den.
<en till sån där jävla polett...
jag borde börja räkna dem och ge dem färger snart. de börjar bli många.
Han berättar om hur han legat tre timmar under en buss efter en fruktansvärd trafikolycka med armen fastkilad och krossad under vraket men också om hur han inte kännt någon smärta. Däremot har ambulanspersonlaen måst hålla honom nere med våld för att instinkten sagt åt honom att slita av sig armen och fly hellre än att vänta och låta brandkåren såga loss honom. Och tur var väl det för han var tydligen på god väg att lyckas innan de hittade honom.
Instinkt, döden är nära och kampen för överlevnad...men sen kommer traumat.
Varför fick jag leva istället för de sex som dog?
Skulden
Den förbannade jävla skulden för att man fick vara kvar i livet när man varit så nära döden. Man har kännt lukten, stanken fukten och det kalla kyliga flåsa en i nacken men det släppte taget så småningom och lät dig gå tillbaka till de levandes värld.
Det spelar ingen roll om du legat bland döende skrikande kroppar under en brinnande buss, om du hittat upp på ett tak som höll när Tsunamin kom eller om du var den på din avdelning som öppnade käften och svalde maten medan hon i sängen bredvid dig tio år yngre vägrade pressade samman läpparna och dog.
Har man varit så nära så nära och vänt på klacken till dödsriket stunden innan det var försent så får man dryga dyra böter med sig därifrån.
EN FET JÄVLA OBETALD DÖDSSKULD
.En skam och en känlsa så djupt förankrad i kroppen.
Plötsligt faller alla bitar på plats.
Jag känner skuld för att jag lever. Det är den förbannade skulden som drivit mig upp att balansera där på broräcket i sommarnatten. Jag är inte galen, jag är bara desperat och vill till varje pris betala tillbaka. Jag vill deala med döden, göra upp om räntan och avsluta mitt äckliga livslån. För jag har fattat att det är precis vad det är ett jävla svindyrt och svårförvaltat lån med skyhög ränta och jag vill bara bli av med det. men det finns ingen vettig väg!
Så det är den förbannade skulden som gör att jag mår som en prinsessa när jag gör fel istället för rätt. För räntan är mitt liv och jag amorterar i plågor. Ju bättre jag mår desto mer belastad, desto högre summor och ju mer skuldsatt blir jag. Om jag däremot försöker ta kål på mig själv om än så bara för en liten stuns så upplever jag mer och mer närmar mig återbetalning. Men det går ju inte, för att om jag vill bli skuldfri så måste jag ju dö!
Varför har jag inte fattat det här förrens nu?
Kunde ingen sagt något?
Det var fan mitt pris att betala för min tur och retur till helvetet.
Men nu vet jag det iallfall...nu behöver jag inte göra desperat utspel och hoppas på förlåtese för min pakt är skriven med djävulen och i hans ögon kommer jag för alltid att vara bankrutt mot mitt dödskonto. Det är en skuldsanering olöslig och bortanför denna värld.Det är bara att acceptera. Jag blir aldrig av med min skuld, inte heller han och alla de som satt och såg flodvågen sluka liv mitt framför näsan på dem där på det som alldeles nyss var en solig strand en välförtjänt semesterdag i Thailand.
Men.
Något jag däremot lämnade tillbaka på dödsbilblioteket igår, natten där vinter blev sommar, var känslan av SKAM.
Jag må var skuldsatt upp över öronen det är okej, men jag tänker fan inte skämmas för det längre iallafall.
HEJ SKULD
HEJ DÅ SKAM
jag kan leva med dig din jävel men din smutsiga illaluktande bror, honom får du tillbaka nu med detsamma.
Nola Raes "Hyllning till Marcel Marceau"
det brukar göra extra ont att minnas sånt som man intensivt förträngt av kärlek snarare än av hat.
idag plågades jag av tårar som brann och rann ner för mina kinder. men de smakade salt som ett gammalt vackert hav snarare än de kallsupar av kleggig ångest man kan göra i en unken insjö i myggiga värmlands skogar.
jag visste inte vad jag gav mig in på. jag gick dit själv. jag förväntade mig ingenting och jag fick en tur och retur resa på 85 minuter till drömmars land på en regnbåge av genomskinligt plexiglas.
nu är jag hemma igen och jag tror att jag redan omedvetet undermedvetet har satt igång en mekanism däruppe i huvudet på baksidan någonstans som vill att jag snabbt ska glömma.
för just nu gör det jätteont.
precis lika ont som att träffa någon som dött i en kvart, krama om den och sen med hela själen oh hjärtat veta om och respektera dens död och att man aldrig kommer träffas mer igen oavsett hur mycket man än älskar varandra.
däremot vet jag att det finns ett annat liv för mig. ett annat alternativ. det var inte det jag drömde ville och kämpade för men det kommer bli okej det också.
så jag kramar den döda extra hårt för snart är den genomskinlig och borta utom räckhåll igen.
men fint var det. smärtsamt men fint.
and if it makes you happy...
it can´t be that bad...
"Vi erkände att vi var maktlösa inför XXX - att våra liv hade blivit ohanterliga."
ibland var jag hungrig...
det avhjälptes snabbt genom att hänga en kvart utanför ett Kondis skyltfönster....
näh
den här bloggen skriver ju inte sig själv direkt.
konstigt att man kan surfa på sin egen adress och liksom hoppas att det dykt upp något nytt konstruktivt och spännande.
well
det har varit en vecka av kaos...men som vanligt så har det ordnat upp sig...lite lagom instabilt så där som att bygga korthus utomhus på midsommar och hoppas att det inte blir blås och regnväder innan man hunnit peta i sig sillen och nubben och bli varm i kläderna och skita i att man blir lite blöt i håret.
jag är så innerligt fucking jävla trött på mina kroppsliga jävla men.
jag har liksom kastats tillbak till ruta ett igen och insett att om man ska lyckas bygga upp sig själv så måste man investera i bra material från grunden och inte låta sig lockas av billiga snabba lösningar som man klickar hem i blindo från nätet.
allt jag trodde på var fel och nu är det bara att göra om och göra rätt igen...en gång till.
ja ja, jag kom på det iallfall...bättre än nåt.
saknar en spikmatta något innerligt just nu och har i ren desperation legat på bestickslådan på kvällarna.
inte särskilt effektivt näh!
konstigt att man kan surfa på sin egen adress och liksom hoppas att det dykt upp något nytt konstruktivt och spännande.
well
det har varit en vecka av kaos...men som vanligt så har det ordnat upp sig...lite lagom instabilt så där som att bygga korthus utomhus på midsommar och hoppas att det inte blir blås och regnväder innan man hunnit peta i sig sillen och nubben och bli varm i kläderna och skita i att man blir lite blöt i håret.
jag är så innerligt fucking jävla trött på mina kroppsliga jävla men.
jag har liksom kastats tillbak till ruta ett igen och insett att om man ska lyckas bygga upp sig själv så måste man investera i bra material från grunden och inte låta sig lockas av billiga snabba lösningar som man klickar hem i blindo från nätet.
allt jag trodde på var fel och nu är det bara att göra om och göra rätt igen...en gång till.
ja ja, jag kom på det iallfall...bättre än nåt.
saknar en spikmatta något innerligt just nu och har i ren desperation legat på bestickslådan på kvällarna.
inte särskilt effektivt näh!
jag borde säga nåt...
eller hur?
de som hittar hit hänger säkert på den där dåren DennisM´s blogg också...jag vet att ni gör det men ni behöver inte erkänna det är okej. han är liksom som en kladdig och blöt sockerbit i en honungsburk av provokation och man bara måste läsa för att han är sådär urbota genomblåst så att man inte kan sluta...samtidgt som han existerar för att vi läser och de ideal han belyser är ju dem vi egentligen vill vara men föraktar för att vi inte är. eller....hur hänger allt ihop egentligen?
alltså DennisM har en poäng och en undermening och jag tror inte han är så jävla dum som han utger sig för att vara. självklart provocerar han med mening, eller? ingen kan veta säkert och det gör honom intressant.
så jag läser Dennis blogg och så blir jag arg. samtidigt som jag inte kan bli arg, för vem fan är DennisM egentligen om man sätter honom i samband med hela jävla mediaflödet därute. han är bara en låtsas-skvallerblaska i koncentrerad form som levererar allt det där vi vill ha när vi köper 45 glossiga sidor på blankt papper layoutade av en AD och marknadsförda av en bra PR-byrå. egentligen är det genialt. för när vi köper en skittidning så är det ju just skiten vi vill åt. vi vill se den vidrigaste bilden på den smalaste kändisen och vi vill läsa det knäppaste bantningstipset.
låtsasvärlden ni vet
vi vill drömma om lite i smyg att väga 45 kilo och liksom flyga runt på stranden som små yra bambisar med genomskinliga saronger samtidigt som vi väll äta glass och ha grillkväll varje kväll och dricka alla de nya goda vinerna, testa alla dessertostar, njuta av choklad....fast fortfarande dansa runt på de där bambibenen på stranden i den genomskinliga vita sarongen. helst med en snygg karl som slänger runt lite på oss nu när vi nästan inte väger någonting.
så....DennisM gillar Victoria Beckham. Jag tycker Victoria Beckham har världens snyggaste kropp också, fast jag vill inte att hon ska ha den...och jag vill absolut inte att alla ska se ut så, de vore ju skitjobbigt, fatta vilken prestationshets. Jag tycker det räcker med henne, men helst av allt hade jag bytt och haft ensamrätt på att vara smalast. fy fan va skönt.
Är jag lika dum i huvudet som Dennis?
Eller har Dennis tänkt lite längre än mig?
alla vill väl klart som fan se bra ut. att påstå något annat är ju hyckleri. men det som stör mig är att hur jag än vrider och vänder på det inte kan få klarhet i om Dennis är bluff eller äkta.
för om han är bluff är han jävligt intressant
är han äkta är han inte dum men fruktansvärt naiv och omogen, men kommer precis som alla andra med anorexi snart upptäcka priset av att sträva efter kroppslig och själslig perfektion.
jag skulle ljuga om jag påstod att vägen ner i anorexiträsket är trist. tvärt om. att "äntligen bli befriad" av anorexi är en fantastisk resa med många upplevelser kickar, ökad självkänsla och euforiska tillstånd av kontroll, lycka och klarsynthet...
men om man enbart vill ha det som är bra med sjukdomen så måste man dö av den. annars får man precis som alla andra snällt och förr eller senare hoppa av anorexitåget om man bestämmer sig för att leva istället.
och det som händer då är att du är och förblir en jättesjuk anorektiker med extremt skev kroppsuppfattning och för alltid förvriden självbild. du blir en sorglig kopia och lite fulare och fetare variant av den du en gång var så nöjd med att vara. jag tror inte jag är ensam om att tycka att jag var som snyggast när jag var som smalast och hur mycket jag än kompenserar upp med att leva ett "rikt" liv idag så kommer jag alltid tycka att jag var bäst när jag vägde en bra bit under 40 kilo.
fine
jag är medveten om att jag inte hade någonting annat då än just mig själv, men jävlar vad nöjd jag var.
dumt
jättedumt.
urdumt att bära med sig i sin historiska ryggsäck av sin peronlighet och ha gnagandes i bakhuvudet att man egentligen aldrig mer kommer duga fullt ut till någonting med alla de där äckliga extrakilona som man nu släpar runt på. det är fortfarande skitlätt att skylla alla motgångar, tråkigheter och problem som uppstår på just de kilona också. enkel anorexilogik. är något fel och misslyckas du med något så är det för att du är fet. banta och vips så är allt löst....eller?
omvänt funkar också...
du lyckades med ditt fantastiska projekt inte för att du är smart driven och duktig utan för att du är smal....bra så, fortsätt så och ät ingenting så ordnar sig allt lika bra nästa gång också...
ja ja allt det där vet ni redan hur det funkar.
så
är Dennis dum eller är han inte det?
han ger ju mig dig och alla som läser det de vill ha... när han slutar skriva om konstiga knäppa saker så kommer ju du jag och alla andra sluta läsa.
vi gillar freaks
bloggare vinner på att vara freaks
de är som bigbrother fast i din dator och de kommer inte ut efter 100 dagar de stannar i flera år och du kan hälsa på dem när du vill.
jesus och mary chains nu slutar jag
orkade någon läsa ändå hit? håller ni med?
de som hittar hit hänger säkert på den där dåren DennisM´s blogg också...jag vet att ni gör det men ni behöver inte erkänna det är okej. han är liksom som en kladdig och blöt sockerbit i en honungsburk av provokation och man bara måste läsa för att han är sådär urbota genomblåst så att man inte kan sluta...samtidgt som han existerar för att vi läser och de ideal han belyser är ju dem vi egentligen vill vara men föraktar för att vi inte är. eller....hur hänger allt ihop egentligen?
alltså DennisM har en poäng och en undermening och jag tror inte han är så jävla dum som han utger sig för att vara. självklart provocerar han med mening, eller? ingen kan veta säkert och det gör honom intressant.
så jag läser Dennis blogg och så blir jag arg. samtidigt som jag inte kan bli arg, för vem fan är DennisM egentligen om man sätter honom i samband med hela jävla mediaflödet därute. han är bara en låtsas-skvallerblaska i koncentrerad form som levererar allt det där vi vill ha när vi köper 45 glossiga sidor på blankt papper layoutade av en AD och marknadsförda av en bra PR-byrå. egentligen är det genialt. för när vi köper en skittidning så är det ju just skiten vi vill åt. vi vill se den vidrigaste bilden på den smalaste kändisen och vi vill läsa det knäppaste bantningstipset.
låtsasvärlden ni vet
vi vill drömma om lite i smyg att väga 45 kilo och liksom flyga runt på stranden som små yra bambisar med genomskinliga saronger samtidigt som vi väll äta glass och ha grillkväll varje kväll och dricka alla de nya goda vinerna, testa alla dessertostar, njuta av choklad....fast fortfarande dansa runt på de där bambibenen på stranden i den genomskinliga vita sarongen. helst med en snygg karl som slänger runt lite på oss nu när vi nästan inte väger någonting.
så....DennisM gillar Victoria Beckham. Jag tycker Victoria Beckham har världens snyggaste kropp också, fast jag vill inte att hon ska ha den...och jag vill absolut inte att alla ska se ut så, de vore ju skitjobbigt, fatta vilken prestationshets. Jag tycker det räcker med henne, men helst av allt hade jag bytt och haft ensamrätt på att vara smalast. fy fan va skönt.
Är jag lika dum i huvudet som Dennis?
Eller har Dennis tänkt lite längre än mig?
alla vill väl klart som fan se bra ut. att påstå något annat är ju hyckleri. men det som stör mig är att hur jag än vrider och vänder på det inte kan få klarhet i om Dennis är bluff eller äkta.
för om han är bluff är han jävligt intressant
är han äkta är han inte dum men fruktansvärt naiv och omogen, men kommer precis som alla andra med anorexi snart upptäcka priset av att sträva efter kroppslig och själslig perfektion.
jag skulle ljuga om jag påstod att vägen ner i anorexiträsket är trist. tvärt om. att "äntligen bli befriad" av anorexi är en fantastisk resa med många upplevelser kickar, ökad självkänsla och euforiska tillstånd av kontroll, lycka och klarsynthet...
men om man enbart vill ha det som är bra med sjukdomen så måste man dö av den. annars får man precis som alla andra snällt och förr eller senare hoppa av anorexitåget om man bestämmer sig för att leva istället.
och det som händer då är att du är och förblir en jättesjuk anorektiker med extremt skev kroppsuppfattning och för alltid förvriden självbild. du blir en sorglig kopia och lite fulare och fetare variant av den du en gång var så nöjd med att vara. jag tror inte jag är ensam om att tycka att jag var som snyggast när jag var som smalast och hur mycket jag än kompenserar upp med att leva ett "rikt" liv idag så kommer jag alltid tycka att jag var bäst när jag vägde en bra bit under 40 kilo.
fine
jag är medveten om att jag inte hade någonting annat då än just mig själv, men jävlar vad nöjd jag var.
dumt
jättedumt.
urdumt att bära med sig i sin historiska ryggsäck av sin peronlighet och ha gnagandes i bakhuvudet att man egentligen aldrig mer kommer duga fullt ut till någonting med alla de där äckliga extrakilona som man nu släpar runt på. det är fortfarande skitlätt att skylla alla motgångar, tråkigheter och problem som uppstår på just de kilona också. enkel anorexilogik. är något fel och misslyckas du med något så är det för att du är fet. banta och vips så är allt löst....eller?
omvänt funkar också...
du lyckades med ditt fantastiska projekt inte för att du är smart driven och duktig utan för att du är smal....bra så, fortsätt så och ät ingenting så ordnar sig allt lika bra nästa gång också...
ja ja allt det där vet ni redan hur det funkar.
så
är Dennis dum eller är han inte det?
han ger ju mig dig och alla som läser det de vill ha... när han slutar skriva om konstiga knäppa saker så kommer ju du jag och alla andra sluta läsa.
vi gillar freaks
bloggare vinner på att vara freaks
de är som bigbrother fast i din dator och de kommer inte ut efter 100 dagar de stannar i flera år och du kan hälsa på dem när du vill.
jesus och mary chains nu slutar jag
orkade någon läsa ändå hit? håller ni med?
hon mötte lassie...
jag kan dö lycklig nu.
jag behöver aldrig mera vakna.
där jag och mitt sinne befann sig mellan klockan halv åtta och halv tio ikväll den 15 mars räcker och blir över för ett halvt jordeliv och lite till.
förresten tror jag att jag är död redan. för man måste andas för att leva och jag har glömt hur man gör. det känns liksom inte viktigt. nu har jag sett allt, gjort allt levt allt. ni vet. livet skulle ju ändå ta slut när man fyllde 20 som man sa när man var åtta bast. man var smart då. förstod vittsen i att sluta när man är på topp.
och jag är på topp.
tack för allt och hej så länge. nu ska jag lägga mig raklång på min handtuftade ps-matta och gråta för att det inte tar slut av sig själv när man ber om det och istället uppleva den smärtsamma separationen av totalitär jävla perfektion låta sippra rinna och smälta som is i sahara rakt ut ur händerna på mig.
where to fucking go from here. jag har liksom inga stjärnor kvar att prickskjuta.
klubb quack quack...
döden väste mig i örat och hade planerat min kväll. tro mig det såg inte ljust ut. feg och svag som den plockade fågel jag kände mig som efte en tämligen slitig vecka så var jag helt med på planen att låta mig misshandlas och låg på sängen för att hämta andan inför oberäkneliga timmar med skit och demoner. telefonen ringde och trots än att jag lovat Demonikan att inte svara utan trycka kudden hårt mot luren och hata mig själv lite till så var det liksom något som gjorde att jag ändrade mig. kanske den oerhörda respekt jag kände för personen vars namn blinkade på displayen. kanske ett förändrat förhållningssätt till att faktiskt visa respekt mot andra före att visa respekt för den sidan av mig som får mig att må skit. i andra ändan luren bubblade och sprudlade det så mycket att det kändes som att någon hällt tre redbull rakt ner i örat på mig så jag kastade ut Demonikahelvetet genom fönstret till vänster så att man faller riktikgt riktigt långt ner och slår sig så att man nästan dör. hon dog garanterat inte men jag fick lite fri lejd att hinna smita innan hon kom ikapp mig, ettrigt och envist klättrandes upp för väggen med sina mariga sega klor mot betongfasaden. det blev en skitbra kväll istället. full med sprit och dekadens förvisso men det var jävligt länge sen jag vågade så jag har huvudvärk med gott sambvete idag. det var länge sen som fan jag vågade leva så jag spiller inte en halv tår på att det kommer göra lite ont hela dagen faktiskt. våga våga våga
doktor dumhuvud
suck...
jag vet inte om jag belyst det faktum att jag inte befunnit mig på en läkarmottagning sen jag rymde från dårhuset i danmark för snart två år sen.
det tog liksom så lång tid att samla ihop sig sen det nederlaget och det är med sorg jag ännu en gång måste konstatera att jag fick bekräftelse på varför.
först vill jag passa på att gallskrika för full hals till alla tjatmostrar som knuffat mig i riktining mot vårdcentralen i två års tid med nån sorts äpplecidervinäger överjäst översitteri i brist på kunskap om hur världen bakom vårdcentralens dörrar verkligen ser ut.
I FUCKING TOLD YOU SOOOOOOO!
jaja tur att man är smart nog att re sig själv om än på knapp basis. ännu en gång tackar jag min egen motivation där för snart två år sen när jag insåg samma sak och tog samma beslut som jag ännu en gång tog idag.
referat av samtal med doktorn
- hej jag heter ronnie och vill ha hjälp. jag vägde 40 kilo i snitt under två års tid pga anorexi och jag tror att det har pajjat ganska mycket av mitt system för så fort jag äter normal mat på regelbunda tider i normal mängd så vänder sig magen ut och in kräks upp allt genom näsan. jag lever på koncentrerade mängder fett, frön och oljor för att inte gå under och snetrippar på allt som inte är kokta varma grönsaker, sönderlagad fisk kyckling eller sallad. en gång av tio lyckas jag käka nåt annat men annars så spyr jag som ett djur helt ofrivilligt dagligen om jag inte ligger rakläng på golvet och andas mycket stilla tre timmar efter att jag ätit eller går en mil direkt efter maten. thats my story morning glory och jag vill ha lite hjälp.
doktorn svarade att jag verekade vara en pigg och frisk och allärt fullkomligt frisk liten tjej och att mina utsikter för att få vård var minimala men jag kunde få ta ett blodprov på fredag om jag ville och så kunde hon skriva ut ett recept till det där eksemet på handen.
att jag inte uppvisat några som helst tendenser till att vara kvinna på snart fem år var inte hennes bord och lät inte särskilt allvarligt, kanske var det stressen på jobbet, sånt händer alla ibland så jag borde inte bekymra mig. istället fick jag veta att jag var duktig som blivit så frisk helt på egen hand och att så avslutningsvis fick jag veta en gång till att det var härligt att jag med en sån hemsk historia mådde så bra idag.
- det är faktiskt bättre att väga några kilo för lite än för mycket och cirkusartist sa du, jag men då ska man väl vara liten och nätt haha...
ja haha. jättekul. jätteroligt hade jag hos doktorn!
tack doktorn det var ju skönt att höra.
det där om att det är insidan som räknas...
hörrni glöm det.
its the look that counts!
okej summa kardemumma...
det hjälpte inte ett smack att pröjsa staten för det där läkarbesöket och jag ångrar verkligen inte en sekund att jag gick dit just idag och inte en minut tidigare. allt hon sa hade ända fram till idag varit i princip tio budord från en doktor till en lärjunge att kasta sig på apostlahästarna för att springa hem och lägga sig under sängen och svälta ihjäl.
jag vet inte om jag belyst det faktum att jag inte befunnit mig på en läkarmottagning sen jag rymde från dårhuset i danmark för snart två år sen.
det tog liksom så lång tid att samla ihop sig sen det nederlaget och det är med sorg jag ännu en gång måste konstatera att jag fick bekräftelse på varför.
först vill jag passa på att gallskrika för full hals till alla tjatmostrar som knuffat mig i riktining mot vårdcentralen i två års tid med nån sorts äpplecidervinäger överjäst översitteri i brist på kunskap om hur världen bakom vårdcentralens dörrar verkligen ser ut.
I FUCKING TOLD YOU SOOOOOOO!
jaja tur att man är smart nog att re sig själv om än på knapp basis. ännu en gång tackar jag min egen motivation där för snart två år sen när jag insåg samma sak och tog samma beslut som jag ännu en gång tog idag.
referat av samtal med doktorn
- hej jag heter ronnie och vill ha hjälp. jag vägde 40 kilo i snitt under två års tid pga anorexi och jag tror att det har pajjat ganska mycket av mitt system för så fort jag äter normal mat på regelbunda tider i normal mängd så vänder sig magen ut och in kräks upp allt genom näsan. jag lever på koncentrerade mängder fett, frön och oljor för att inte gå under och snetrippar på allt som inte är kokta varma grönsaker, sönderlagad fisk kyckling eller sallad. en gång av tio lyckas jag käka nåt annat men annars så spyr jag som ett djur helt ofrivilligt dagligen om jag inte ligger rakläng på golvet och andas mycket stilla tre timmar efter att jag ätit eller går en mil direkt efter maten. thats my story morning glory och jag vill ha lite hjälp.
doktorn svarade att jag verekade vara en pigg och frisk och allärt fullkomligt frisk liten tjej och att mina utsikter för att få vård var minimala men jag kunde få ta ett blodprov på fredag om jag ville och så kunde hon skriva ut ett recept till det där eksemet på handen.
att jag inte uppvisat några som helst tendenser till att vara kvinna på snart fem år var inte hennes bord och lät inte särskilt allvarligt, kanske var det stressen på jobbet, sånt händer alla ibland så jag borde inte bekymra mig. istället fick jag veta att jag var duktig som blivit så frisk helt på egen hand och att så avslutningsvis fick jag veta en gång till att det var härligt att jag med en sån hemsk historia mådde så bra idag.
- det är faktiskt bättre att väga några kilo för lite än för mycket och cirkusartist sa du, jag men då ska man väl vara liten och nätt haha...
ja haha. jättekul. jätteroligt hade jag hos doktorn!
tack doktorn det var ju skönt att höra.
det där om att det är insidan som räknas...
hörrni glöm det.
its the look that counts!
okej summa kardemumma...
det hjälpte inte ett smack att pröjsa staten för det där läkarbesöket och jag ångrar verkligen inte en sekund att jag gick dit just idag och inte en minut tidigare. allt hon sa hade ända fram till idag varit i princip tio budord från en doktor till en lärjunge att kasta sig på apostlahästarna för att springa hem och lägga sig under sängen och svälta ihjäl.
recept på surdegssöndag
ett bra alltså. för jag gillar ju bara surdeg.
det krävs ganska många pusselbitar för att den här gamla trasan ska hålla ihop och idag lyckades jag äntligen klusterpysselpussla ihop hela jävla fadäset.
tänk om det gick lite mer ofta bara.
klickeklockan ringde halv nio och förtio minuter senare satt jag på vingelbussen via slussen till stureplan. busschaffisen var morgontrött och söt och lät mig åka med trots utgånget kort. sen körde han fel och blev lite sen vilket resulterade i fem minuters försening och att jag springer på den där varma gamla bästisen från högstadiet kvart i tio på ett söndagsmorgonöde stureplan.
hon bjöd på hundra kilo kärlek på en sekund typ. Tack Ulrika, vi ses kanske aldrig mer igen men ändå var det så jävla värt att få en jävla kram av någon man en gång diggat stehårt. varm i själen fortfarande av den där jävla morgonkramen.
på gymmet började de typ vissla och kasta ballonger på mig eftersom jag varit spårlöst försvunnen och puts väck borta i snart två veckor. de trodde att jag dött blivit bortrövad eller gått under jorden så det var väl ett kärt återseende om inte annat.
magiskt yogapass där jag trots mycket frustration och kamp fick pausa rätt mycket på grund av mycket nedsatt styrka verkligen njöt tusen procent av hela passet. det stärkte mig att inse mina otroliga begränsingar och bara låta kropp pch själ vakna och fatta hur pajj allting är men samtidigt att med lite frekvens så kan det faktiskt bli bättre ganska snabbt igen.
drack två kaffe och gick en sväng på stan och krockade med kompis i gallerian som gick med på promenad hem till söder.
flydde hem till mina bästa grannar och lagade söndagslunch som smälte i magen helt jälva ångestfritt och det händer väl en gång i månaden ungefär. tack för det kära kroppen och knoppen.
tog en liten regnpromenad och köpte blekmedel och dödade lite envis och sur utväxt som blev blond istället för gul för en gångs skull. mer plus poäng.
avslutade med en halv öl med sprite på BB och tränade mag och ansiktsmuskler och tappade nästan fötterna i nya klackar som aj fortfarande gör ont.
kolla jag är så nöjd så jag orkar inte ens vara vettig eller intressant.
nu ligger jag med benen i högläge och isen mellan mig och alla monster är lika tjock som den på albysjön under vintrarna i mitten på nittiotalet.
sova snart....utan gallsmak i munner och utan sönderkletade svarta mascarakinder med huvudet nergrävt i tårvåt kudde inatt.
ångest är så jävla onödigt...jag kan inte använda den konstruktuvt på något sätt. där jag svävade i en jävla bubbla mitt i ingenting i går kväll är fan så jävla långt bort just nu. så nära men ändå så borta.
imorgon går jag och ber om hjälp på riktigt. skrämmande skrämmande skrämmande.
det krävs ganska många pusselbitar för att den här gamla trasan ska hålla ihop och idag lyckades jag äntligen klusterpysselpussla ihop hela jävla fadäset.
tänk om det gick lite mer ofta bara.
klickeklockan ringde halv nio och förtio minuter senare satt jag på vingelbussen via slussen till stureplan. busschaffisen var morgontrött och söt och lät mig åka med trots utgånget kort. sen körde han fel och blev lite sen vilket resulterade i fem minuters försening och att jag springer på den där varma gamla bästisen från högstadiet kvart i tio på ett söndagsmorgonöde stureplan.
hon bjöd på hundra kilo kärlek på en sekund typ. Tack Ulrika, vi ses kanske aldrig mer igen men ändå var det så jävla värt att få en jävla kram av någon man en gång diggat stehårt. varm i själen fortfarande av den där jävla morgonkramen.
på gymmet började de typ vissla och kasta ballonger på mig eftersom jag varit spårlöst försvunnen och puts väck borta i snart två veckor. de trodde att jag dött blivit bortrövad eller gått under jorden så det var väl ett kärt återseende om inte annat.
magiskt yogapass där jag trots mycket frustration och kamp fick pausa rätt mycket på grund av mycket nedsatt styrka verkligen njöt tusen procent av hela passet. det stärkte mig att inse mina otroliga begränsingar och bara låta kropp pch själ vakna och fatta hur pajj allting är men samtidigt att med lite frekvens så kan det faktiskt bli bättre ganska snabbt igen.
drack två kaffe och gick en sväng på stan och krockade med kompis i gallerian som gick med på promenad hem till söder.
flydde hem till mina bästa grannar och lagade söndagslunch som smälte i magen helt jälva ångestfritt och det händer väl en gång i månaden ungefär. tack för det kära kroppen och knoppen.
tog en liten regnpromenad och köpte blekmedel och dödade lite envis och sur utväxt som blev blond istället för gul för en gångs skull. mer plus poäng.
avslutade med en halv öl med sprite på BB och tränade mag och ansiktsmuskler och tappade nästan fötterna i nya klackar som aj fortfarande gör ont.
kolla jag är så nöjd så jag orkar inte ens vara vettig eller intressant.
nu ligger jag med benen i högläge och isen mellan mig och alla monster är lika tjock som den på albysjön under vintrarna i mitten på nittiotalet.
sova snart....utan gallsmak i munner och utan sönderkletade svarta mascarakinder med huvudet nergrävt i tårvåt kudde inatt.
ångest är så jävla onödigt...jag kan inte använda den konstruktuvt på något sätt. där jag svävade i en jävla bubbla mitt i ingenting i går kväll är fan så jävla långt bort just nu. så nära men ändå så borta.
imorgon går jag och ber om hjälp på riktigt. skrämmande skrämmande skrämmande.
aj...
för mycket saker under huden just nu
trött på thaimat, trött på sushi
trött på krogen, trött på att välja fika till kaffet
trött på att umgås, trött på att le
jag tänker sura ett tag nu
sura och njuta av min annalkande finanskris...
det är kul att leva i överflöd undefär exakt lika så länge som överflödet varar. sen får jag asdåligt samvete och vill slänga, ge tillbaka, kompensera, kräkas, springa bort allt eller hugga av mig en arm.
det enda jag aldrig tröttnar på är att vara just trött på allt.
jag är bara en liten liten människa när allt kommer till kritan. sorgligt va....
fast vet ni?
igår fick jag ett kilo wasabipulver av mina älskade finaste och vackraste grannar..fatta ett kilo wasabipulver...det är sjukt mycket...sjukt sjukt mycket...att se den enorma säcken med wasabipulver och räkna på hur många sånna säckar mindre jag var för bara ett år sen är matematik jag inte får att gå ihop. och ändå när allt är som svårast så finns det ingenting som känns mer äkta och verkligt än längtan efter känslan och viljan att hoppa på ett snabbtåg tillbaka till det som under så läng tid var mitt livs tryggaste borg.
fan just nu orkar jag bara inte
Han dog...
ni vet hur det är.
ibland vet man bara att det är över och förbi.
ingen behöver bekräfta, bevisa eller trycka upp alla svar man egentligen kräver och söker i fejjan på en, man bara vet hundraprocentigt säkert iallafall...
och oftast accepterar man det.
Han har varit otrogen och du vet det. Eller hur? Säg en enda gång som du fått den där känslan i magen och fattat direkt och istället för att faktiskt tro på dina egna instinkter försökt lura dig själv och alla andra i veckor eller år med att intala dig själv att det du faktiskt vet hundra procent bara inte kan stämma.. Du behöver inga spår, inga kvarglömda hårsnoddar, dubbla uppsättninga odiskade bestick och glas eller behåar som hänger i taklampan.
jag fattar liksom inte hur folk vågar vänstra idag utan att hosta upp sanningen i efterhand, för om man inte ens kan lura sig själv hur fan ska man då lyckas lura någon annan?
när något riktigt jävla skitåthelvete händer eller är på väg att hända så VET MAN DET. som att kroppen går in i någon sorts förberedelse.mode för att man inte ska lägga sig ner och dö själv när man väl får det där svart på vitt, klartecken från pålitlig källa eller vad man nu vill.
så jag visste, och han dog.
jag förberdde mig och han dog lika mycket för det. han hade varit precis lika död oavsett men jag hann förbereda mig. jag fick tid att ta in, smälta och svälja och nu försöker jag våldstvinga obehaget ur kroppen genom att hetskräkas igen här i bloggen.
ut ut ut med all skit
ibland vet man bara att det är över och förbi.
ingen behöver bekräfta, bevisa eller trycka upp alla svar man egentligen kräver och söker i fejjan på en, man bara vet hundraprocentigt säkert iallafall...
och oftast accepterar man det.
Han har varit otrogen och du vet det. Eller hur? Säg en enda gång som du fått den där känslan i magen och fattat direkt och istället för att faktiskt tro på dina egna instinkter försökt lura dig själv och alla andra i veckor eller år med att intala dig själv att det du faktiskt vet hundra procent bara inte kan stämma.. Du behöver inga spår, inga kvarglömda hårsnoddar, dubbla uppsättninga odiskade bestick och glas eller behåar som hänger i taklampan.
jag fattar liksom inte hur folk vågar vänstra idag utan att hosta upp sanningen i efterhand, för om man inte ens kan lura sig själv hur fan ska man då lyckas lura någon annan?
när något riktigt jävla skitåthelvete händer eller är på väg att hända så VET MAN DET. som att kroppen går in i någon sorts förberedelse.mode för att man inte ska lägga sig ner och dö själv när man väl får det där svart på vitt, klartecken från pålitlig källa eller vad man nu vill.
så jag visste, och han dog.
jag förberdde mig och han dog lika mycket för det. han hade varit precis lika död oavsett men jag hann förbereda mig. jag fick tid att ta in, smälta och svälja och nu försöker jag våldstvinga obehaget ur kroppen genom att hetskräkas igen här i bloggen.
ut ut ut med all skit