Wasabilicious

döden väste mig i örat och hade planerat min kväll. tro mig det såg inte ljust ut. feg och svag som den plockade fågel jag kände mig som efte en tämligen slitig vecka så var jag helt med på planen att låta mig misshandlas och låg på sängen för att hämta andan inför oberäkneliga timmar med skit och demoner. telefonen ringde och trots än att jag lovat Demonikan att inte svara utan trycka kudden hårt mot luren och hata mig själv lite till så var det liksom något som gjorde att jag ändrade mig. kanske den oerhörda respekt jag kände för personen vars namn blinkade på displayen. kanske ett förändrat förhållningssätt till att faktiskt visa respekt mot andra före att visa respekt för den sidan av mig som får mig att må skit. i andra ändan luren bubblade och sprudlade det så mycket att det kändes som att någon hällt tre redbull rakt ner i örat på mig så jag kastade ut Demonikahelvetet genom fönstret till vänster så att man faller riktikgt riktigt långt ner och slår sig så att man nästan dör. hon dog garanterat inte men jag fick lite fri lejd att hinna smita innan hon kom ikapp mig, ettrigt och envist klättrandes upp för väggen med sina mariga sega klor mot betongfasaden. det blev en skitbra kväll istället. full med sprit och dekadens förvisso men det var jävligt länge sen jag vågade så jag har huvudvärk med gott sambvete idag. det var länge sen som fan jag vågade leva så jag spiller inte en halv tår på att det kommer göra lite ont hela dagen faktiskt. våga våga våga