control alt delete---
glöm allt skit ingen ser det jag gör.
det snurrar liksom en gammal coca carola dänga i mitt huvud.
en fjorton timmar lång arbetsdag kan knäcka den bästa. men inte mig. nej aldrig mig. jag kan inte knäckas av jobb. det är inte min grej. jobb är ju det jag lever för. ju mer upp över öronen av projekt jag har på mitt bord på mina axlar och i min hals desto fler signalsubstanser producerar min arma lilla hjärna åt min kropp.
men imorgon ska det bli lite skönt att klockan inte ringer klockan kvart i sex försöker jag intala mig. även om det nästan har varit en befrielse varje gång att få gå upp samtidigt som solen...eller en timma efter solen snarare. för jag vaknar lik förbannat i gryningen med sofiakyrkan klämtandes ett stenkast från fönstret och fiskmåsarna hest kraxandes på taket utanför. och varje gång varje morgon så kniper jag ihop ögonen hårt hårt och hoppas på att få sova en liten stund till. bara en timme eller kanske två efter att världen vaknar sakta och sträcker på sig och sömndrucket surplar i sig morgonljus.
jag har mått illa av min morgoncigg
jag har vinglat fram i morgonluften på väg till bussen
jag har fumlat fram mitt passerkort med stelfrusna fingrar på samma sätt som jag fumlat med mitt sl-kort men ändock lik förbannat älskat morgonen. grynig och grå eller solbadande och blåskimrande klockan sju när jag äntrat bunkern.
jag älskar den där jävla bunkern. i den finns allt jag vill ha och ändå inte.
men imorgon är det jag och staden istället. jag och illamåendet och staden.
kära lilla ronniemonster och kära vänner. jag är mitt eget dåliga samvete just nu. jag har en deklarationsdejt med Karon och jag känner mig skuldsatt och återbetalningskyldig på ett sätt som är lite för överväldigande stort att klara på egen hand.
jag vill bättre fly än illa fäkta och det snurrar så jävla många moralkakor i mitt huvud nu som jag hellre skulle byta ut mot kolakakor och biskvier. så många kloka ord sagda och väl valda av så många kloka människor att ajg inte vet var jag ska börjar sluta och pausa för att ens klara av att sätta igång att manifestera och implementera mitt eget varande.
så jag börjar med imorgon och en soyalatte nere på brasco. det är där jag startar dagen imorgon.
jag är tom och plus minus noll och all input är bra input.
det vore fint om någon var där och ville dela en tub rörsocker med mig...kanske en fralla också.
men då får jag gå dit med otvättat hår och slitet nagellack. kallduschad sminklös och i en tröja med minst tre färger på brasco.
nu ska jag slösurfa och somna när jag vill utan att panikhetsa över någonting alls.
dagen är faktiskt slut nu.
många dog idag men inte jag.
hejja mig>!
det snurrar liksom en gammal coca carola dänga i mitt huvud.
en fjorton timmar lång arbetsdag kan knäcka den bästa. men inte mig. nej aldrig mig. jag kan inte knäckas av jobb. det är inte min grej. jobb är ju det jag lever för. ju mer upp över öronen av projekt jag har på mitt bord på mina axlar och i min hals desto fler signalsubstanser producerar min arma lilla hjärna åt min kropp.
men imorgon ska det bli lite skönt att klockan inte ringer klockan kvart i sex försöker jag intala mig. även om det nästan har varit en befrielse varje gång att få gå upp samtidigt som solen...eller en timma efter solen snarare. för jag vaknar lik förbannat i gryningen med sofiakyrkan klämtandes ett stenkast från fönstret och fiskmåsarna hest kraxandes på taket utanför. och varje gång varje morgon så kniper jag ihop ögonen hårt hårt och hoppas på att få sova en liten stund till. bara en timme eller kanske två efter att världen vaknar sakta och sträcker på sig och sömndrucket surplar i sig morgonljus.
jag har mått illa av min morgoncigg
jag har vinglat fram i morgonluften på väg till bussen
jag har fumlat fram mitt passerkort med stelfrusna fingrar på samma sätt som jag fumlat med mitt sl-kort men ändock lik förbannat älskat morgonen. grynig och grå eller solbadande och blåskimrande klockan sju när jag äntrat bunkern.
jag älskar den där jävla bunkern. i den finns allt jag vill ha och ändå inte.
men imorgon är det jag och staden istället. jag och illamåendet och staden.
kära lilla ronniemonster och kära vänner. jag är mitt eget dåliga samvete just nu. jag har en deklarationsdejt med Karon och jag känner mig skuldsatt och återbetalningskyldig på ett sätt som är lite för överväldigande stort att klara på egen hand.
jag vill bättre fly än illa fäkta och det snurrar så jävla många moralkakor i mitt huvud nu som jag hellre skulle byta ut mot kolakakor och biskvier. så många kloka ord sagda och väl valda av så många kloka människor att ajg inte vet var jag ska börjar sluta och pausa för att ens klara av att sätta igång att manifestera och implementera mitt eget varande.
så jag börjar med imorgon och en soyalatte nere på brasco. det är där jag startar dagen imorgon.
jag är tom och plus minus noll och all input är bra input.
det vore fint om någon var där och ville dela en tub rörsocker med mig...kanske en fralla också.
men då får jag gå dit med otvättat hår och slitet nagellack. kallduschad sminklös och i en tröja med minst tre färger på brasco.
nu ska jag slösurfa och somna när jag vill utan att panikhetsa över någonting alls.
dagen är faktiskt slut nu.
många dog idag men inte jag.
hejja mig>!
genom 7 dörrar
det är en liten kamp för en trött riddare att ta sig hem upp på taket.
inte mindre än sju dörrar ska baxas upp, öppnas med nykel, armbågas passeras för att sen på sju olika sätt dundra, smälla eller smyga igen bakom ryggen på mig för att jag ska komma hem.
ungefär som min jävla vardagskamp mot mig själv.
minst så många gånger måste jag slåss överväga, vägra, tveka, välja, slåss och sen ta sviterna för mina krigsstrategiska val för att genomlida, överleva och klara av dygnets 24 timmar.
fast det är väl att underdriva.
för i verkligheten så passerar jag ju långt många fler dörrar än så under ett dygn och jag bedriver långt fler slåsskamper och slag med mig själv.
men som en symbolisk referens sådär på hur ett jävla liv ser ut.
undra hur andras liv ser ut?
får man andra förhållningsramar om man bor på bottenplan?
borde jag flytta in på BV med vattenutsikt i lägenhet med smorda gångjärn? skulle mitt liv bli enklare att leva då? skulle jag sakta men säkert av tidens malande slit bara förvandlas till en annan person? för vi söker ju snabba lösningar...alla är ute efter the quick fix. vi glömmer att det är de där fem minuterena fram och tillbaka till bussen som vi alltid missar varje morgon som gör oss till de vi är. de vi är framför våra datorskärmar på jobbet. de vi är när vi äter lunchlåda eller hinkar två eller tio koppar kaffe från kaffeautomaten. om vi går med raska steg i bekväma skor en extra vända på väg hem eller om vi stapplar på bussen orörliga av åskmolnsångest som vi tar med oss hem till tevesoffan där vi kryper ner och ligger orörliga med handen i chipspåsen eller om vi springer marathon i köket varje kväll i tre timmar samtidigt som vi putsar köksluckor, tvättar spisen och lagar mat.
det är det som gör oss till finlinjerade åldringar med snygga glädjestreck runt ögonen och markerade bröstben eller till stora huvuden med påsiga kinder och kalkonhalsar.
det är köksluckorna, de tvättade fönstrena och vägen till busshållplatsen, tre trappor utan hiss eller de alltid för trånga jeansen i kombonation med för höga klackar i skon.
du kan inte bli någon annan genom att äta två kokta ägg till frukost i två veckor varannan månad två gånger om året. men du kan bryta dig loss ur dig själv och skapa dig ett nytt jag om du är redo att offra allt och byta liv.
men samtidigt kan det vara fint med en quick fix ibland. ett litet utklippt självspelande julkort som nynnar på en melodi om ett liv du vill ha men som inte finns.
gör om gör rätt
gör om gör fel
eller gör bara om för att testa att göra tvärt om.
jag gjorde lite tvärtom idag iallfall... efter att ha gjort fel i ungefär fem dygn i streck... jag var så jävla paj att jag låg invirad i zebrafilten under sängen med vidöppna fönster och skakade och hostade upp små hårda kulor av slem på golvet som en katt som tvättat sig lite för mycket och svalt lite för mycket av sin egen päls.
igår önskade jag att jag vågade gråta lite oftare och idag fick jag min önskan uppfylld och delade mig själv med tårarna. gjorde ännu en resa till helvetet och tillbaka och led precis lika mycket som vanligt.
men precis som att solen kommer fram efter regn så reste jag mig ännu en gång som den förbannade jävla krigare jag är och kletade fejjan full med mask och smet och stoppade ner kroppen i sköljmedelsdoftande rena kläder.
det gick
det går alltid
och när jag kom hem egentligen alldeles för sent för att vara den feberyra höna jag är så stod det en apotekspåse med bromhexin och treo på det höga barbordet brevid aloevera plantan.
mamma
hon kom hit fast än attjag sa att hon inte fick
det skär sönder mitt hjärta.
för att hon ger mig sånt som jag vet att jag behöver men inte klarar av att ta emot för att jag inte vet hur jag sen ska klara av att hantera att det kommer att tas ifrån mig igen.
ännu en gång och snart så måste jag knäböja inför djävulen och be om nåd som jag vet att jag inte kan få. tugga mig i handlederna och vädja böna och be honom att ta min gamla trasa till kropp istället för hennes.
hon har gjort allt rätt och jag har gjort allt fel.
den förbannade skulden är där igen och flåsar mig i nacken. jag har inte förtjänat detta livet, men hon har. varför kan han inte ta mig istället...
varje gång jag ska ner från taket ska jag igenom sju dörrar. men när döden kommer så kommer han bara kräva att jag eller hon tar ett stort kliv genom en.
en endaste jävla dörr sen är allting över.
inte mindre än sju dörrar ska baxas upp, öppnas med nykel, armbågas passeras för att sen på sju olika sätt dundra, smälla eller smyga igen bakom ryggen på mig för att jag ska komma hem.
ungefär som min jävla vardagskamp mot mig själv.
minst så många gånger måste jag slåss överväga, vägra, tveka, välja, slåss och sen ta sviterna för mina krigsstrategiska val för att genomlida, överleva och klara av dygnets 24 timmar.
fast det är väl att underdriva.
för i verkligheten så passerar jag ju långt många fler dörrar än så under ett dygn och jag bedriver långt fler slåsskamper och slag med mig själv.
men som en symbolisk referens sådär på hur ett jävla liv ser ut.
undra hur andras liv ser ut?
får man andra förhållningsramar om man bor på bottenplan?
borde jag flytta in på BV med vattenutsikt i lägenhet med smorda gångjärn? skulle mitt liv bli enklare att leva då? skulle jag sakta men säkert av tidens malande slit bara förvandlas till en annan person? för vi söker ju snabba lösningar...alla är ute efter the quick fix. vi glömmer att det är de där fem minuterena fram och tillbaka till bussen som vi alltid missar varje morgon som gör oss till de vi är. de vi är framför våra datorskärmar på jobbet. de vi är när vi äter lunchlåda eller hinkar två eller tio koppar kaffe från kaffeautomaten. om vi går med raska steg i bekväma skor en extra vända på väg hem eller om vi stapplar på bussen orörliga av åskmolnsångest som vi tar med oss hem till tevesoffan där vi kryper ner och ligger orörliga med handen i chipspåsen eller om vi springer marathon i köket varje kväll i tre timmar samtidigt som vi putsar köksluckor, tvättar spisen och lagar mat.
det är det som gör oss till finlinjerade åldringar med snygga glädjestreck runt ögonen och markerade bröstben eller till stora huvuden med påsiga kinder och kalkonhalsar.
det är köksluckorna, de tvättade fönstrena och vägen till busshållplatsen, tre trappor utan hiss eller de alltid för trånga jeansen i kombonation med för höga klackar i skon.
du kan inte bli någon annan genom att äta två kokta ägg till frukost i två veckor varannan månad två gånger om året. men du kan bryta dig loss ur dig själv och skapa dig ett nytt jag om du är redo att offra allt och byta liv.
men samtidigt kan det vara fint med en quick fix ibland. ett litet utklippt självspelande julkort som nynnar på en melodi om ett liv du vill ha men som inte finns.
gör om gör rätt
gör om gör fel
eller gör bara om för att testa att göra tvärt om.
jag gjorde lite tvärtom idag iallfall... efter att ha gjort fel i ungefär fem dygn i streck... jag var så jävla paj att jag låg invirad i zebrafilten under sängen med vidöppna fönster och skakade och hostade upp små hårda kulor av slem på golvet som en katt som tvättat sig lite för mycket och svalt lite för mycket av sin egen päls.
igår önskade jag att jag vågade gråta lite oftare och idag fick jag min önskan uppfylld och delade mig själv med tårarna. gjorde ännu en resa till helvetet och tillbaka och led precis lika mycket som vanligt.
men precis som att solen kommer fram efter regn så reste jag mig ännu en gång som den förbannade jävla krigare jag är och kletade fejjan full med mask och smet och stoppade ner kroppen i sköljmedelsdoftande rena kläder.
det gick
det går alltid
och när jag kom hem egentligen alldeles för sent för att vara den feberyra höna jag är så stod det en apotekspåse med bromhexin och treo på det höga barbordet brevid aloevera plantan.
mamma
hon kom hit fast än attjag sa att hon inte fick
det skär sönder mitt hjärta.
för att hon ger mig sånt som jag vet att jag behöver men inte klarar av att ta emot för att jag inte vet hur jag sen ska klara av att hantera att det kommer att tas ifrån mig igen.
ännu en gång och snart så måste jag knäböja inför djävulen och be om nåd som jag vet att jag inte kan få. tugga mig i handlederna och vädja böna och be honom att ta min gamla trasa till kropp istället för hennes.
hon har gjort allt rätt och jag har gjort allt fel.
den förbannade skulden är där igen och flåsar mig i nacken. jag har inte förtjänat detta livet, men hon har. varför kan han inte ta mig istället...
varje gång jag ska ner från taket ska jag igenom sju dörrar. men när döden kommer så kommer han bara kräva att jag eller hon tar ett stort kliv genom en.
en endaste jävla dörr sen är allting över.
tomt var det här...
Alltås seriöst...
Snart får jag sätta in en kontaktannons så att jag får tag på nån dåre som kan komma hit och koppla in min förstärkare i högtalarna och datorn. Det verkar nämligen som att det kattkräk som bor här helt enkelt vägrar vilja fixa det själv.
Tre månader utan musik börjar bli löjligt...
Hilfe Bitte! Jag bjuder på Rödvin och Blodpudding!
Snart får jag sätta in en kontaktannons så att jag får tag på nån dåre som kan komma hit och koppla in min förstärkare i högtalarna och datorn. Det verkar nämligen som att det kattkräk som bor här helt enkelt vägrar vilja fixa det själv.
Tre månader utan musik börjar bli löjligt...
Hilfe Bitte! Jag bjuder på Rödvin och Blodpudding!