Bemärk min bemärkelsedag
Jag gör som jag vill!!!
bara så ni vet!
I går blev katten 27 år.
13 år med världen i handen
13 år med döden i famnen
1 år simmandes i gränslandet
Jag likställer dig med döden
Hej du gamla jävel, fruktade vän och dödsfiende.
Det finns nog inget jag paniskt mansikt och hysteriskt panikfruktar som kolhydrater, men här på sistone har jag kapitulerat gett dig fettbindande substans ännu en chans, ännu en gång.
Och jävla vilket strålande humör jag har gett mig själv.
Men jag bävar fruktar och våndas inför att toppa maxa och behöva vända igen för det är ju nu det är roligt. När minus klättrar mot plus men fortfarande med resuser nog att slippa tycka att det är farligt.
Tänk om det alltid kunde vara så alltid. alla jävla offers stora dröm. Att kunna äta mat normalt utan att förvandlas till levande skafferier och kylskåp med hamsterförvaring och depåer i kinderna och låren.
Ja ja...jag får väl passa på att njuta av energin jag ger mig själv. Över att jag orkar skratta och kan sitta på söders höjder i timmar utan att tappa kroppsdelar av köld och banka själen sönder och samman av plågor eller självförverkligande ångest.
Fanskotta - men det gjorde ingenting i dag!
I dag var livet snällt utan att kryddas av destruktivitet. I dag fick kroppen leva kramas och må bra och det vilda som bodde där i fick andas flyga och dansa runt fritt i någon sorts trans och förvirring som talade om att äsch oavsett vad som händer nu så ordnar det sig alltid.
Händer det så händer det och sen händer ändå något annat.
En dag på hundra har jag inte slösat bort på att oroa sönder mig själv minut för minut.
Tack förbannade älskade fruktade vita energikälla. Tack bröd med smör ost och skinka för det...
Förlåt men ni frågade faktiskt
Äter man lagom oavsett om man äter sallad eller pizza eller dricker öl eller mjölk och överlag är en glad människa med gott humör som gillar att skratta högt, vifta på armarna gestikulera och springa runt på stan hela dagarna eller gillar att röra sig så är varenda kalori en källa till energi som i symbios med kroppen kommer att förbrukas tills människan på kvällen blir trött och går och lägger sig och sover. Sen vaknar man äter blir pigg och fortsätter att röra sig.
När jag var som sjukast åt jag morotstårta med croissanter till frukost, bröd med brieost till lunch, drack kaffelatte med massa socker och läsk och stoppade i mig minst tre kulor glass om dagen...Jag drack sprit och öl och levde rövare...
men jag var mager som ett benrangel.
man kan vara smal bara för att man är glad och man kan tvinga sig själv till att vara smal för att man är sjuk
visst svalt jag mig när jag var sjuk i perioder men oftast så käkade jag nog mer än gemene man.
jag åt mat men sen sprang jag. åt och lyfte grejer. åt och städade. åt ännu mer och lyfte ännu tyngre grejer, åt och viftade mer med armarna. drack sprit och dansade hela natten, åt och gick en lång promenad hem. så fort jag stoppade klart maten i munnen så reste jag på mig och gjorde något. tills energin var slut då åt jag lite till och så där höll jag på tills det blev kväll...då gick jag en lång promenad hem tills jag kände att bränslet var slut och då gick jag och la mig. men jag gick aldrig och la mig mätt med mat i magen. det gick inte en dag utan att jag roddat med hundra projekt och fixat tusen grejer...
jag slutade inte äta. jag var bara en jävel på att kompensera.
det är fysiksa lagar
plus minus noll
och man kan göra som man vill
man kan svälta och ligga i horisontellt läge och bli smal, men det är deppigt och svårt.
man kan vara "naturligt smal" och äta och röra sig, men det är också svårt. glada människor rör sig av sig själva. en deppig själ ska vara rastlös om den ska orka och vilja sätta sig i rörelse.
det går liksom inte att förklara en hel vetenskap i ett blogginlägg eller egentligen döma någon till höger eller vänster heller även om det är precis det jag gör.
men det finns inget som heter smalgener eller tjockgener.
man äter och man förbrukar. och alla gör på olika sätt beroende på hur de mår. men i slutändan finns det inga mirakelmänniskor eller mirakelvägar.
SMAL = äter alldeles lagom och förbrukar mer
TJOCK = äter lagom men ibland lite för mycket och förbrukar mindre
många bäckar små av extrakalorier blir till extrakilon lika mycket som många bäckar små av för lite mat eller för mycket rörelse ibland blir till minuskilon.
det är inget konstigt med det. och viktigast av allt är att lika lite som det borde anses skamligt att väga ett kilo för mycket eller tio för att man gillar mat borde det vara helt okej att se glasklart på att man kanske äter lite för lite jämfört med vad man förbrukar utan att behöva skämmas för det.
det som stör mig är att det någonstans har blivit så förannat skamligt att vara smal utan att vara anorektisk att de som faktskt är smala för att de äter precis lagom eller mindre än de förbrukar ska behöva luras in i någon skum uppfattning om att det beror på mirakulös ämnesomsättning eller "bra" gener. man kan faktiskt vara smal pigg och glad och inte det minsta destruktiv för det. mat smakar godare om man är hungrig. och äter man det man är sugen på och äter tills man blir nöjd så funkar kroppen som bäst.
det här var en procent av allt jag hade att säga.
kärlek till er alla till och med sur-per.
jag har en rabiat demon som bor i mitt huvud men jag är fan inte dum för det. jag tänker bara lite för mycket och har tydligen inget problem med att kräkas ut mina funderingar här i den här förbannade skitbloggen ibland.
Vad jag lärde mig på 80-talet
Det är fult att banta men snyggt att vara smal.
Du är snygg i ett par för små jeans som sitter lite för bra men på vågen får du inte väga för lite.
Du ska in in in i skelettstorleksnormen men absolut inte tacka nej till fredagsfika eller peta i lunchen...
Varifrån kommer det - att vi är gylleneprinsenhycklare när det kommer till vikthets?
Jag trodde på allvar när jag var liten att det fanns "naturligt smala" och"naturligt tjocka". Lika mycket som jag trodde på myten om"kraftig benstomme" och "hög ämnesomsättning".
Smal-gener, ärftlig fetma, liten i kroppen, proportioneligt byggd, ridbyxlår av ridning, smalare i svart, se tjockare ut i randigt rutigt och bredmönstrat och bäst av allt...
"JAG ÄR EN SOM KAN ÄTA PRECIIIIIIS VAD SOM HELST UTAN ATT GÅ UPP I VIKT!
eller
"JAG BANTAR HELA TIDEN OCH ÄTER NYTTIGT OCH ÄR TJOCK!
Det måste bero på dåliga gener och benstomme - igen.
Det finns inga mirakelkroppar, det finns inga undanflykter, anledningar, orsaker, reasons eller what so ever!
Man blir större av att vara mätt och smalare av att vara hungrig.
Handen på hjärtat - är du hungrig eller den mätt? Är du tjock eller är du smal? Somnar du tjock om magen eller somnar du med lagom eller för lite i magen? Vem försöker du lura? Alla andra eller dig själv? Vad är lättast?
Och precis lika lätt eller svårt som det är att ändra på att man antingen trivs eller inte trivs med att gå till sitt lätta men tråkiga jobb. Eller inte trivs med att gå till sitt svåra men utvecklande jobb. Man trivs med sin partner men letar ändå ny. Vantrivs med sin partner men stannar för att man är feg och lat och det verkar jobbigt att byta.
Vi gör miljoner aktiva val varje dag som påverkar våra liv, våra kroppar, vår vardag och vårt välbefinnande varje sekund varje minut.
Vissa av oss är extremt medvetna om de här valen.
En kaffe med mjölk eller utan. Får jag plats med fler? Borde jag gå en promenad efter lunchen? Har jag sträckt armarna över huvudet på en vecka och när jag gick jag på toa sist?
Andra bara gör och gör och gör .
En öl efter jobbet självklart, jag ska bara hem och äta middag först.
De är kanske mer avslappnade och lyckliga i sin nutid men ligger och grubblar ihjäl sig på kvällarna och undrar varför de bär runt på ridbyxlåren, bor i för litet eller ligger med den där snubben som snarkar brevid.
Jag gör tusen fel varje dag! Men jag inbillar mig att jag kan leva med mig själv för att jag åtminstone är medveten om de. Eller är det tvärt om? Vill jag ha ihjäl mig själv för att jag inte har bättre saker att grubbla på än om jag åt en halv eller en hel rödbeta i salladen?
Gör det mig till en lyckligare människa?
Det stör mig att jag också hycklar och ljuger som en hyena flera gånger om dagen. För mig själv alltså!
Pardon
Det finns såklart också en skara naturligt omedvetna men extremt väl-klockade jävlar som kan det här med mat och sovklocka med lillhjärnan. De gör rätt av sig själva, utan att det stör deras vardagsrutiner särskilt mycket. Men det beror inte på att de är övermänniskor. De är bara jävligt lyckligt lottade som slipper schemalägga sitt liv men lyckas schemaleva ändå.
Men snälla, snälla, snälla ni. Blanda aldrig ihop det, med att de på något sätt, över eller undertrasserar sina livskonton mot dagens slut. De här människorna är bara i symbios med sig själva. De sliter plågas och våndas också, men utan att grubbla för mycket på det.
Och nu blir det obehagligt.
Har jag träffat dig är du analyserad och nerklippt som en pappersdocka till små tuggade bitar för länge sen. Du är kalkylerad schemalgd. Jag vet vad du äter och inte äter. Jag vet om du sover eller inte sover. Jag vet om du går, rör dig förbrukar. Och jag vet om du sitter, lagrar och förvaltar.
Jag har dig i min kokbok och du är ett recept jag kan utantill. Jag har dömt och värderat dig och vet förlänge sedan om du tillhör kategorin jag vill, eller inte vill äta, till frukost lunch eller middag. Och frågar jag dig något är det för att jag fortfarande är osäker, och inte vet om jag ska flytta fram dig i min pärm eller slänga dig i förbrukade högen i papperskorgen. Jag vill vara du eller jag vill inte vara du.
Låter det hårt - jag skrev ner det. Anna Skipper gjorde karriär på det. Hon kanske är smartare eller så är hon inte det.
Livet är hårt och orättvist kan vi väl börja med att konstatera i alla fall...
Jag satte en spik i väggen...
Plötsligt fattade jag vad det var som slets sönder i mig.
Borrmaskinen skrek, men rösterna i huvudet skrek högre. Hur kan de små trollen överrösta en jäva borrmaskin i betong?
För tre år sedan var jag tvungen att överlägga och dividera med mig själv i en vecka innan jag kunde gå in i en affär plocka upp en champinjon, stoppa ner den i matvarukorgen, gå hela vägen genom affären, slå bort tankarna trehundra gånger att lägga tillbaka cahmpninjonhelvetet, stå i kö, trumma med fingrarna mot bambibyxbenet i kassan, fortfarande inte ångra mig och välja champnijonen framför att vara bambi, betala för champinjonen, ta med den hem och sen kanske om jag kände mig stark nog faktsitk också äta upp den.
Distans
Den världen kontra dagens realitet i att shoppa virke, spik och plugg på Bauhause för att snickra ihop ett helt jävla våningsplan som faktiskt är mitt och ska förbli och vara mitt är liksom som att vara encellig bakterie i Atlanten och plötsligt bestämma sig för att det ska växa ut ben från kroppen så att man kan kravla upp på land och sen en kvart senare springa för glatta livet och kanske skratta också...
Alltså mina kära älskade demoner och hjärnspöken går det ju ingen nöd på. De gapar som galningar dygnet runt. En kakafoni av protesterande röster jag fick dras med när jag beter mig som en jävla dåre i deras dårögon och unnar mig något så fruktansvärt galenskapligt som att bygga något som faktiskt inte bara ska liknas vid, utan pricka in tio av tio, i vad som räknas som ett riktigt hem och boende?
Det var alltså under några omständigheter inte okej att sätta den där spiken i väggen...
Men nu gjorde jag det ändå. En spik, två spikar ja faktiskt en hel hög med spikar.
Väggen kräktes svart rök och betongflisor. Plankor sprack och virket flög och det dånade och lät och jag stängde balkongdörrarna i desperation över att stänga något ute tills jag insåg att det inte gick för det som skrek var i mitt eget huvud och ingen annanstans.
Chockcentrerad direktterapi på hög nivå.
Jag trodde faktiskt på riktigt att hela lägenheten skulle braka samman och försvinna som ett korthus där i min lilla såpbubbla.
Men den verkar faktiskt stå kvar.
Alltså om ni ens kan komma i närheten av att förstå hur jävla viktig den där spiken var för mig...kan ni relatera till det?
Kan någon där ute relatera till känslan av ovärde som infinner sig när man som människa vill unna sig att sätta en spik i väggen?
Jag tycker inte att jag förtjänar det så klart. Jag är inte värd en spik, men eftersom jag är galnare än Michael Jacksson så gör jag som jag borde ändå. Jag har psykiskt haft hela himlen trillandes ner i huvudet på mig själv i dag men uppenbarligen överlevt...
Kanske att jag lyckas applicera det här på mig själv i fler sammanhang...vem vet?
Men nu börjar jag med de här fyra spikarna i väggen...
Borrmaskinen skrek, men rösterna i huvudet skrek högre. Hur kan de små trollen överrösta en jäva borrmaskin i betong?
För tre år sedan var jag tvungen att överlägga och dividera med mig själv i en vecka innan jag kunde gå in i en affär plocka upp en champinjon, stoppa ner den i matvarukorgen, gå hela vägen genom affären, slå bort tankarna trehundra gånger att lägga tillbaka cahmpninjonhelvetet, stå i kö, trumma med fingrarna mot bambibyxbenet i kassan, fortfarande inte ångra mig och välja champnijonen framför att vara bambi, betala för champinjonen, ta med den hem och sen kanske om jag kände mig stark nog faktsitk också äta upp den.
Distans
Den världen kontra dagens realitet i att shoppa virke, spik och plugg på Bauhause för att snickra ihop ett helt jävla våningsplan som faktiskt är mitt och ska förbli och vara mitt är liksom som att vara encellig bakterie i Atlanten och plötsligt bestämma sig för att det ska växa ut ben från kroppen så att man kan kravla upp på land och sen en kvart senare springa för glatta livet och kanske skratta också...
Alltså mina kära älskade demoner och hjärnspöken går det ju ingen nöd på. De gapar som galningar dygnet runt. En kakafoni av protesterande röster jag fick dras med när jag beter mig som en jävla dåre i deras dårögon och unnar mig något så fruktansvärt galenskapligt som att bygga något som faktiskt inte bara ska liknas vid, utan pricka in tio av tio, i vad som räknas som ett riktigt hem och boende?
Det var alltså under några omständigheter inte okej att sätta den där spiken i väggen...
Men nu gjorde jag det ändå. En spik, två spikar ja faktiskt en hel hög med spikar.
Väggen kräktes svart rök och betongflisor. Plankor sprack och virket flög och det dånade och lät och jag stängde balkongdörrarna i desperation över att stänga något ute tills jag insåg att det inte gick för det som skrek var i mitt eget huvud och ingen annanstans.
Chockcentrerad direktterapi på hög nivå.
Jag trodde faktiskt på riktigt att hela lägenheten skulle braka samman och försvinna som ett korthus där i min lilla såpbubbla.
Men den verkar faktiskt stå kvar.
Alltså om ni ens kan komma i närheten av att förstå hur jävla viktig den där spiken var för mig...kan ni relatera till det?
Kan någon där ute relatera till känslan av ovärde som infinner sig när man som människa vill unna sig att sätta en spik i väggen?
Jag tycker inte att jag förtjänar det så klart. Jag är inte värd en spik, men eftersom jag är galnare än Michael Jacksson så gör jag som jag borde ändå. Jag har psykiskt haft hela himlen trillandes ner i huvudet på mig själv i dag men uppenbarligen överlevt...
Kanske att jag lyckas applicera det här på mig själv i fler sammanhang...vem vet?
Men nu börjar jag med de här fyra spikarna i väggen...
Tänkte egentligen först vägra vara människa i dag också
Det började bra. Vampyrsov kanske halvannan timme och vaknade långt innan solen, måsarna, Folkungagatan och resten av staden.
Brottades en stund med spikmattan som ville mer ont än väl när huden fortfarande tedde sig solsvedd efter gårhelgens sol och vattenbadande.
Jag badade
Jag klädde av min äckliga kropp den burka av maskeraddräkt jag bär dagligen för att slippa se höra och påminnas om vad som egentligen gömmer sig därunder. Klädde av den i dagsljus och blottade mina torterade sönderhackade lår och lät dem bära mig ner i 20 gradigt stockholmsvatten tillsammans med resten av det jag ser ut som för att som en frivilligt inlagd dåre lägga mig i en kall inpackning av slaskig Mälare ett tag.
Vågorna ville mörda mig och det fick de gärna. Brottades i strandkanten ett tag och blev glad varje gång jag trillade på berget och rispade mig på knän och armar.
Jaja det var ju inte det jag skulle komma till.
Morgonen var tidig och dagen var lång. Egentligen ville du att jag skulle åka hem efter sista koppen kaffe och nöja mig med det. Men jag var modig trotsig och kanske lite slug för plötsligt åkte jag buss åt fel håll och gick på kalas istället.
Tog snällt en papptallrik som alla andra och pyntade den mekansikt med mat. Darrande ringrostig mekanik på den funktionen i systemet vill jag lova men oj vad jag har övat länge på att få det att se verkligt ut. Känner mig som världens sämsta b-skådis varje gång men duktiga flickan vann någonstans och lyckades hålla clownmasken på och skära med kniv och gaffel och stoppa tuggor i munnen...om än med omnejd. Egentligen ville jag sabbotera, förstöra gegga runt och tillintetgöra den där högen av ondska som låg framför mig - men det lyckades på ett halvtaskigt sätt ändå bli ehhh rätt?
Så vampyren fick på truten och fick hålla sig i bakrunden ett tag. Människan var där och än i dag förvånas jag över hur jävla snäll jag kan bli bara genom att ladda batterierna lite lagom sådär ibland på ett ikkedestruktivt sätt.
Men jag balanserar och hur mycket jag än önskar att jag slapp så vet jag att jag bara tre timmar tidigare suttit darrande på toagolvet och dunkat huvudet i handfatet för att skingra alla tankar. Jag vet ju hur långt borta jag var nyss och att det där borta kan komma tillbaka snabbare än en tsunami käkar upp en hel kustlinje.
I vintras såg jag det som att jag gick på glas. Ibland tjock och trygg plexi ibland lövtunn Kostaboda som man inte borde kört så många varv i diskmaskin.
I dag gick jag hem på grus och tjock asfalt.
I dag.
Just nu!
Just då i alla fall...
Brottades en stund med spikmattan som ville mer ont än väl när huden fortfarande tedde sig solsvedd efter gårhelgens sol och vattenbadande.
Jag badade
Jag klädde av min äckliga kropp den burka av maskeraddräkt jag bär dagligen för att slippa se höra och påminnas om vad som egentligen gömmer sig därunder. Klädde av den i dagsljus och blottade mina torterade sönderhackade lår och lät dem bära mig ner i 20 gradigt stockholmsvatten tillsammans med resten av det jag ser ut som för att som en frivilligt inlagd dåre lägga mig i en kall inpackning av slaskig Mälare ett tag.
Vågorna ville mörda mig och det fick de gärna. Brottades i strandkanten ett tag och blev glad varje gång jag trillade på berget och rispade mig på knän och armar.
Jaja det var ju inte det jag skulle komma till.
Morgonen var tidig och dagen var lång. Egentligen ville du att jag skulle åka hem efter sista koppen kaffe och nöja mig med det. Men jag var modig trotsig och kanske lite slug för plötsligt åkte jag buss åt fel håll och gick på kalas istället.
Tog snällt en papptallrik som alla andra och pyntade den mekansikt med mat. Darrande ringrostig mekanik på den funktionen i systemet vill jag lova men oj vad jag har övat länge på att få det att se verkligt ut. Känner mig som världens sämsta b-skådis varje gång men duktiga flickan vann någonstans och lyckades hålla clownmasken på och skära med kniv och gaffel och stoppa tuggor i munnen...om än med omnejd. Egentligen ville jag sabbotera, förstöra gegga runt och tillintetgöra den där högen av ondska som låg framför mig - men det lyckades på ett halvtaskigt sätt ändå bli ehhh rätt?
Så vampyren fick på truten och fick hålla sig i bakrunden ett tag. Människan var där och än i dag förvånas jag över hur jävla snäll jag kan bli bara genom att ladda batterierna lite lagom sådär ibland på ett ikkedestruktivt sätt.
Men jag balanserar och hur mycket jag än önskar att jag slapp så vet jag att jag bara tre timmar tidigare suttit darrande på toagolvet och dunkat huvudet i handfatet för att skingra alla tankar. Jag vet ju hur långt borta jag var nyss och att det där borta kan komma tillbaka snabbare än en tsunami käkar upp en hel kustlinje.
I vintras såg jag det som att jag gick på glas. Ibland tjock och trygg plexi ibland lövtunn Kostaboda som man inte borde kört så många varv i diskmaskin.
I dag gick jag hem på grus och tjock asfalt.
I dag.
Just nu!
Just då i alla fall...