Wasabilicious

istället för att tänka idag så har jag gått amok på sladdar, dammråttor och bokhyllor

putsat fejjat rensat gjort mycket rent. städat undan åtminstone tre trassliga förlängningssladdhelveten. det är nåt med mig och sladdar som inte går ihop. de dammar, jag dammar av dem, de trasslar, jag trasslar upp dem. sen orkar jag inte mer och då vill jag bara slänga gömma och förvisa dem till källarmörkret och isolation i all evighet. saker som dammar och trasslar förtjänar inte min energi än mindre se dagens jävla ljus. sladdarna manifesterar mina demoner tror jag och idag fick jag gömma dem i en låda för att de var så jobbiga. funkade sådär kan jag ju säga...

nu ska jag läsa redigeringsbibeln tre gånger och programmera mig själv till att aldrig någonsin igen klippa klistra fel...

ALDRIG!

men helst av allt skulle jag vilja kidnappa mig själv just nu, bara komma ut genom dörren. men jag får vänta snällt på natten. det blir lättare då. mycket lättare. tills dess åker jag berg och dalbana med mig själv.

jävla tivolihelg det här blev.

isch

kastar ut en flaskpost och väntar på bättre tider, en bättre dag med bättre start en annan dag.

ynk

jag lyckades verkligen slänga en annons i tidningen och den kom inte ut ordentligt i förrgår...

dagen därpå börjar cykeln faktiskt tappa delar på riktigt och idag skramlade den värre än någonsin...den e säkert bara ledsen som jag för att det är höst på gång...eller vadå på gång HÄR. men still TVÅ SANNDRÖMMAR!!!

men den om Coca carola Jonas stortå och barn vetifan...slår det in kommer inte jag va där och bevittna det iallfall tack gode...

brrrr den va läskig...

det snurrar i min skalle...

blöt och ganska slirig efter Nöjesguidens smygläsning igår HURRA!

om fem minuter sitter jag på cykeln på väg till jobbet över årstabron. samma cykel som jag hela natten drömt mardrömmar om att den fallit i bitar och isär ch tappat fler och fler delr längs med vägen tills den helt enkelt brakade samman helt kollapsade och inte fans mer...

tolka dröm någon?

sen drömde jag om en skitkonstig gammal flamma...coca carola-jonas som hade blivit pappa och försökte sätta på sig sin två-årige sons skor men bara fick plats med ena stor-tån...

tolka dröm någon?

lättare var det igår när jag helt enkelt drömde tt tidningen inte kom ut ordentligt

den fixar jag själv. jag blir stressad på jobbet =D

okej kickstart trippel espresso och en ingefärsgodis från asia-store!

hell yeah nu kör vi den här dagen också! kommer bli så himla bra. 

just nu är det faktiskt helt tyst.

40 minuters lugn ro och tystnad.

sen ska jag till Snottys och lyfta skrot och skaka järn.

men herregud vad det är stilla nu. jag försöker lyssna men jag tror de sover...

herregud de sover. kan det vara möjligt????

SKOR! lågskor utan klack utan platå och utan att känna mig som en pygmédvärg nergrävd i asfalten!

duktiga roadkill! (klapp på axeln)

firade med middag på Texas longhorn med bästaste Bettan och company och en cykeltur i natten där jag bar huvudet så högt att Alice i underlandet på bumbibjörnssaft låg i lä. Jag såg över trädtopparna genom molnen.

har bara lite lite lite ont i magen men det är nog superpsykiskt så jag ska försöka motstå frestelsen av att dämpa med pilates och städmani.

Snottys imorgon!

kom dit och ät musselrisotto eller drick en Queen Hyena Roadkill edition.

jag känner mig snäll just nu. så snäll att jag faktiskt skulle kunna gå med på att kramas en och en halv sekund utan att vilja krypa ur skinnet och örfila upp dig för att jag gett bort för mycket dyrbart av mig själv.

sprider kärlek nu och jag tror mycket av den kommer av uppladningen v batterierna efter att ha träffat stella stardust i helgen.

tack tack tack tack tack.

att lita på att de beslut man fattar är rätt. för mig just nu, här och idag.

jag har helt satt de ur spel. så därför dansar jag kanske inte lika mycket på rosor som jag kunde, skulle vilja och borde.

mitt liv är egentligen perfekt fantastiskt och alldeles underbart som det är just nu. jag lever andas och befinner mig i en verklighet som jag tror de flesta avundas. min vännerskara är den mest strålande fantastiska. jag jobbar med något jag älskar. jag tillbringar mina dagar i dekadens och överflöd varvat med flit och slit fast med hjärtat på rätta stället för att jag helt enkelt älskar det jag gör.

jag säger ja till allt jag vill säga ja till och jag har lärt mig att säga ifrån och säga nej till sånt som jag inte vill.

båda komponeneter är lika viktiga. förut trodde jag att man var tvungen att säga ja till sånt man inte ville göra för att räknas, uppskattas och få va med. nu har jag fattat att det är tvärt om. ingen mår bra av att tvinga någon ana till något den ändå inte vill. ärlighet varar längst och bla bla alla de där klyschorna vi lärt oss hela livet funkar och är sanna men ack så skitsvåra att anamamma.

MEN

och det finns ett stort MEN.

jag litar inte på mig själv.

jag har satt mig själv ur balans och ur spel under så långa svåra år att jag inte vet om det är jag eller mina demoner som är nöjda och tillfredsställda ibland.

att gå barfota hem mitt i natten så att fötterna blöder får mig på strålande humör. att svälta, skippa middagen och slippa äta gör mig euforisk och speedad. det är inte bra, det vet jag. men det känns ju så rätt just då.

att käka middag, somna mätt och däst och inte aktivera mig efteråt innebär svår ångest, panik och tårar...det är inte bra det vet jag också...men det känns ju inte så.

därför är jag långt ifrån frisk.

men jag tar mig igenom dagarna på rätt sätt oftast ändå. jag gör det jag enligt boken (den sunda utgåvan) vet är rätt...oavsett om det känns fel eller inte. oftast iallafall.

sen får jag ta bakslag och smällar 24 timmar om dygnet och jag är aldrig aldrig aldrig ifred från mina demoner. de är lika mycket en del av mig som resten av jag är.

det pågår ett ständigt skrikande och kaos uppe i skallen som jag tror att bara jag hör och det där eviga tjattrandet blir liksom inte bättre även om jag trotsat rösterna gång på gång på gång nu frekvent och under en lång tidsperiod.

jag blir liksom inte fri, även om jag lever fritt. de håller bara käften när jag är utsvulten. så enkelt är det bara. men jag vägrar svälta för då vet jag att då försvinner allt jag värdesätter älskar och håller av.

vänner, livet familjen,, jobbet, fritiden, skratt energi lycka och glädjetårar.

så egoistisk och dum tänker jag inte vara.

inte igen

aldrig igen.

då är jag hellre tjock och glad än smal och eländig.

faktiskt. på hedersord, även om jag saknar känslan innerligt av att spela klarinett på mina revben, jag saknar mina blåmärken på röven av att sitta i vanliga stolar, jag saknar att frysa, jag saknar att kunna greppa runt min hela min överarm med bara tummen och pekfingret och jag saknar att inte vara större runt midjan än en tekopp är rund.

men jag vet med min numera inte sönderbantade bortbrända hjärna att priset för den saknaden är för högt inte värt att betala och räntan och amorteringarna på den känslan är ungefär lika kostsamma som den där bruden som lagt 38 000 på att hyra en tjocktTV och inte ens få en ny när den går sönder.

så dyrt är det att ha anorexi och jag är långt ifrån skuldfri. alt jag missunnat mig tvingar min kropp mig nu att ta igen och det smärtar något fruktansvärt. ingen mår bra av att rubba sin balans varken åt ena eller andra håller. som anorektiker med en vilja att bli frisk måste du ta smällarna åt båda håll. det tar år att försvinna och det tar år att komma tillbaka. som att genomgå puberteten en gång till...inte många 26 åringars stora dröm dirket.

känslor kropp hormoner allt sånt där ska liksom växa till sig EN GÅNG TILL

och oftast går det inte att vända karusellen innan man nått hela vägen ner i helvetet. resan ner är helt enkelt för trippad och speedad och kryddad med kroppens eget knark så det går inte att sluta. och vägen tillbaka är fan som en fördröjd jävla förlossning i motvind ur en alldeles för trång livmoder ut genom ett bäcken man växte ur för hundra år sen.

så fucking retarded att göra såhär mot sig själv.

men jag är inget retard mer. så jag kämpar på

och värst av allt. inte ens med en vikt i klass med en halvdöd fågelunge kände jag mig nöjd eller särskilt smal. jag var fetare för 10 kilo sen än vad jag kände mig innan allt gick åt helvete.

nu handlar det bara om en enda sak

jag måste hitta tillbaka till känslan av attt våga tro på att det jag gör just nu idag är rätt och stå för det. lita på det veta känna och uppleva det.

med hjärtat själen och så småningom också hela kroppen.

long way to go...men hey e jag känd för att skrämmas av en marathonmars?

nej just det

så jag går vidare

UPPÅT!

jag blev inte ett dugg stött

jag blev inte det minsta ledsen

jag kände mig inte förolämpad förnedrad och mosad och överkörd

hade någon sagt samma sak för ett halvår sen hade jag hoppat i havet och vägrat komma upp.

jag inte bara ser friskare ut. jag är faktiskt friskare också.

på riktigt!

 Blodsyster Stella Magna

rensade skåpen och garderoberna igår och hittade tillbaka till en av de finaste tjejerna på jorden.

jag och mina stadsvandringar...

Brorsan visade mig stockholms smalaste gränd igår. att jag aldrig varit där. trodde jag kunde min stad. sov inte särskilt mycket inatt heller. finner ingen ro. känns onödigt att sova. trist att gå och lägga sig. sova är inte min grej helt enkelt. alla frågar alltid jämt och ständigt om jag inte är trött. trött på vadå? på att vara vaken? nej inte ett dugg faktiskt. jag trivs med att vara just vaken. har mycket att ta igen.

så jag traskade hem idag igen. för den goda sinnesfridens skull säkert mestadels men också för att det är så sablans vackert överrallt. förutom snuskstråket i slussenkarusellen. jag blir arg och vill väsa och morra åt nån vem som elst när jag passerar de där jävla blå och gula gångarna. vilket helgerån på en så vacker stad att låta skiten existera.

gick och gick och gick och fick liksom aldrig nog...som vanligt alltså.

t-centralen blev gamla stan som blev slussen som blev medis och skanstull och gullmars och när jag som mest trodde att jag ville hoppa på bussen ändå så förvirrade jag mig i årstaviken som vanligt och sen var det liksom inte lönt. vem fan går hem när man är närmare än tre stopp med bussen.

 " mirr kort går ut imorgon sa jag till brorsan, mitt sl-kort går ut och jag är för snål för att köpa nytt, så jag måste passa på att gå i friheten", sa jag

friheten i att gå utan tvång.

att kunna hoppa på bussen när man vill, känslan av att man kan fast man gör det inte. som att stå i en godisbutik och sälja godis och vet att man kan äta upp varenda lakritsrem men man behöver inte just för att man får...

lite som jag med mitt barskåp...det är till bredden fullt men jag rör det inte...

emma dilemma

man vill ändå bara ha allt det där som man inte kan få...eller rättelse. JAG vill alltid ha allt det där som jag inte kan få. alla andra verkar hemskt mycket nöjda hela tiden. kanske för att de kan göra val och ta beslut. jag e sämre på det.

not till mig själv.

måste öva mer på det. välja rätt från början inte fuska mixa trixa och byta ut...det blir ändå bara fel i slutet då.

gonatt kära skatter...nu harjag tröttat ut mig tillräckligt för att kanske lyckas locka till mig en pimpad version av john blund.

det var skönt att falla. som att kasta sig ut ur ett jävla flygplan utan fallskärm övertygad om att det skulle räcka med att landa på ett mjukt träd utan att skada sig allvarligt.

jag föll och jag svävade jag trodde jag hade lurat världen och äntligen hittat den magiska vägen till fejkad balans. allt var my way the high way och ni vek hädan i skräckblandad förtjusning över mitt dumdristiga mod...men det funkade ju...allt gick ju som en dans.

fartfläkt och vind i håret. raka vägen ner. käpprätt åt helvete.

att hoppa ut genom fönstret är inte särskilt svårt. har man ingenting att förlora är det faktiskt ännu lättare.

att sitta på marken däremot sönderslagen, mosad och ensam och längta tillbaka upp till verkligheten, önska sig livet tillbaka och alla som fanns där är lite svårare.

men ni har hejjat på mig från fönstret och ropat viskat kastat lappar och tipsat mig om hur jag ska snickra ihop mina verktyg för att lyckas ta mig tillbaka.

och tro mig

jag snickrar bygger spikar och hamrar 

här nere är för länge sen borta och jag är iallfall halvvägs på väg upp tillbaka igen.

mosad självkänsla i all ära...den får jag nog leva med ett tag till. men jag har sålt allt jag äger och har till förmån för livet. slängt ut rensat och städat ut all gammal skit. och utan tung packning och öronproppar och ögonbindel så är det lättare att klättra. till och med upp för en horisontell betongbrant jävla gråmur.

jag har vässat naglarna och upp ska jag...om jag så ska bita och gnaga mig fram med tänderna.

I rock my Universe and you are a part of it!

hade det inte varit för MIG hade det aldrig gått...

och hade det inte varit för ER hade jag inte kommit på tanken att ens försöka.

mitt jobb

men ni var min motivation

tack ronnie och tack kära vänner...alla etthundraen stycken minst!

roadkillkatten cruella de ville kommer aldrig göra dalmatinpäls av er

aldrig

gick hem i regnet efter jobbet med Stellan över skanstullsbron för att rensa demoner och andas ny vecka. 

blött kallt...det blev liksom starten och upptakten till vad som komma skall. somnade inte förens vid halv fyra och sen upp igev vid sju för att ställa om klockan tio gånger.

blev sent igår på redaktionen också så jag lallade drottninggatatn ner strax efter tio på kvällen bara för att stöta ihop med Dragonlady som försökte lua med mig på en öl på KGB. promenadsällskapet var trevligt dock och jag ville egentligen inte gå hem så jag pös med bara för att hitta bästa brorsan med tre tomma lokaflaskor i baren.

perfekt

vi knatade genom stan ner till kungsan över gamla stan och slussen och kollade på midnattsfiskarna och ljuset som betyder att det snart är höst men som gör sig riktigt bra mot slottsfasaden.

sen traskade vi vidare ner för hornsgatan och då var jag så genomfrusen att jag tog tricken över bron till liljeholmen bara för att överraskas med det fantastiska bskedet att nästa tvär-banan gick först en kvart senare...

aldrig i livet

tog ännu en sväng längs med vattnet och under ruggiga årtsbron och genom en bäckmörk skog.

stupade iallfall i säng och somnade på en kvart.

lite arg på klockan idag men ja ja...

imorn e jag ledig från redaktionen men ska hoppa in på Snottys och frilansa lite.

tjohooo karusell!

jag har iallfall bästa brorsan i stan

jag minns inte var alla filmer kommer ifrån men här håller vi tydligen eget OS i hoppning i Hannas fina våning på Ringvägen.

In action

Gamla Bettan och Bettylicious

Fröken Fridén på kusen Raggmunk

Stella Stardust på sin mylittle ponny

Gissa vem som vinner =D

jag smakade på en vidbränd kant bacon idag...

urk

det var precis lika vidrigt som jag trodde, men jag minns det som något helt annat

undrar om det är samma grej för rökare som slutat röka och sen tar ett bloss på en cigg

att det man en gång älskat och sen genom terapi eller liknande lärt sig att hata faktiskt inte är så där gott som man går och inbillar sig när man förbjuder och säger nej...

i köket står kocken och steker pankakor, förbereder mozarellasallad och rullar pitabröd med rökt laxfyllning... jag har tyckt om att äta...varför ska det vara så jävla ångestladdat...jag blir helt livrädd när jag ser kylskåpen fyllas med massa saker som jag en gång uppskattat att äta och som förmodligen gjort mig frisk stark och glad... nu vill jag bara fly bort från allt, glömma att jag finns och låsa in mig med en flaska amaretto och en påse lime

sån jävla dubbelmoral

men det är så mkt lättare att stoppa saker i munnen som gör en lycklig och inte vise versa...

nej ni vill inte bli som jag, ingen av er!

ni fattar inte vad det handlar om, en anorektiker är ju inte smal, en anorektiker är ett stort fettigt monster fram tills den dag hon stupar, lägger sig six feet under och dör!

vad är det då för vits med att inte unna sig att leva under tiden...vi fightas med samma ångest och med vi menar jag ni tjockisarna därute och jag spinkisen...jag tycker jag är lika fet som ni, fast iochmed att ni faktiskt äter så orkar ni göra saker till skillnad från mig...jag orkar ingenting.

jo ibland, en gång i veckan typ när jag förmår mig att käkaordentligt...då orkar jag men sen måste jag tvångssvälta mig igen för att jag får sån jävla ångest över allt jag ätit...

fan jag borde inte publicera det här...jag är så trött på min sjukdom, den är inte en del av mig längre, jag vill va någon annan nu, någon tuffare starkare, en som faktiskt orkar och förtjänar att leva.

bort bort bort

men en sak är iallfall säker, jag kommer aldrig mer smaka på bacon...det var vidrigt vidrigt vidrigt...

barnsliga vuxna leka bäst

äsch gummihästar e skitkul räcker

ser oskyldig ut vid första anblicken....

titta så glad man blir nät man sätter sig på den

Roadkillkatten vill också prova

action

det gick vilt till

Bettan blev arg på hästen

Carrolicious tyglade den med bravur

Fröken Fridén åkte i backen

alla som vågade provrida fick en drink iallfall

skaffa gummihåst

its the shit!

sen tittade vi på midnattsloppet och kastade serpentiner och ballonger från fönstret där vi hade förstaklassig utsikt över ringvägen och alla sprinterns.

hejja dem hejja oss

aj som fan i skalen idag

undra varför...

har seriöst haft nackspärr nu i över en veckas tid.

har jag fått en inflammation? kan någon please snälla snälla mörda min nacke och rygg, jag är trött patt se ut som att jag går runt med en halv banan uppstoppad i röven...jag e inte uptight...de e liksom inte jag.

kaffe, cigg, mer kaffe buss jobbet och frukostdilemma igen sen jobba jobba jobba all those demons away

kärlek

jag e kär i gårdagen

fortfarande alltid 

för att den lovar en morgondag och ett futurum som är äkta och faktiskt kommer till mig på riktigt

no more bullshit

nu sk jag åka och älska med QuarkXpress hela dan

so long suckers

livet är mitt

MITT MITT MITT

jag har dansat hem i strumplästen, gråtandes, glädjegråtandes sjungandes högt till alla dovhjortar och harar som orkat lyssna.

kärt återseende inatt. så kärt att hjärtat ville brista på mitten och ge upp sluta slå återfödas i bättre form och variant typ. mina älskade vackra fina killar. alla på en gång. de som räddade mig upp ur skiten. de som plockade upp det där halvdöda kadavret som låg och väntade på förruttnelse och död i evighet längs med vägkanten förra sommaren. de kärleksfulla fantstiska killarna mina som lyfte upp, släpade in och gav mig plats att mogna, vara våga leva igen.

de återsåg jag ikväll

hjärta och smärta

sorg och kärlek

en påminnelse om varför jag gör det här. varför jag inte hoppar ut genom fönstret på morgnarna och fortsätter leva istället.

om ni någonsin undrar hur det känns att leva på riktigt eller bara har glömt bort det en stund så prova att ta av er skorna och gå med slutna ögon hem igenom natten. låt fötterna känna på vad som är livet.

ibland ganska enkelt och lättmanövrerat, ibland smärtsamt och ettrigt taggit, ibland blödande outhärdligt och ibland bara obeskrivligt skonsamt och lent.

asfalt, sand och grus toppat med en fuktig gräsmatta ungefär.

det är värt till och med mina favoritstrumpor

nu ringer det i öronen för jag tror jag höjt volymen lite för mycket i lurarna på vägen hem och kanske att konsertbasen och Takida och Backyard och Burnt Out orsakat en tinnituskänning eller två.

men hey

i dont bloody fucking care

för natten är min liksom morgondagen och dagen efter det.

jag har en skatt och skatten är mitt mod att knulla livet

det är samma lika idag nu presens som för över två år sen när hela mitt liv togs ifrån mig för att jag valde att försvinna och krympa, döda min existens och uppenbarelse som slav under anorexin.

jag kände mig friskare då än vad jag gör nu. tyckte jag hade fullständig megakontroll på läget på alla punkter och lite till medan jag idag dagligen har svårt att förstå vilken sko som ska sitta på vilken fot...hur gör man rätt för att leva på riktigt?

när ens kontroll och verklighet förstoras och inte längre begränsas till mängden mat och kalorier man har å tallriken blir allting liksom ganska mycket mer komplicerat och svårt.

att va anorektiker är pissenkelt, det är bara säga nej till hela världen sig själv och livet konsekvent och ägna hela sin själv oh vakna tid till att räkna till max 1000. det är därför barnungar klarar av det riktigt bra. enkel matematik liksom... lågstadienivå faktiskt.

du lär dig hur många poäng en gurka har och hur många poäng en chipspåse har och så länge du adderar dina komponenter med en slutsumma på max tusen e du safe, hemma och kan sova med gott samvete. att priset är att du får offra liv, jobb skola framtid vänner och familj ingår inte i ekvationen. det är bara något du kallt får räkna med om du vill spela spelet. men spelet är lätt och framförallt snorfegt. för det är så jävla lätt att bli bäst....PÅ HELA DIN OMGIVNINGS JÄVLA BEKOSTNAD.

anorektker är ett fegt ynkligt patetiskt släkte inte värda mer vatten än en bakfull alkoholist för de törs ingenting, de vågar ingeting de tar inga risker och de splear sitt spel obarmhärtigt i tron att det enda de spelar med som valuta är sig själva men egentligen så svälter de ihjäl varenda själ i sin omgivning.

fegt fegt fegt

jag är skittrött på att vara en jävla fegis. jag föddes inte till fegis. jag tar hellre risker spelar provar vågar törs än vänder hela min tro och existens till att kalla mig själv duktig och klappa mig på axeln för att jag kan räkna till tusen kalorier.

sen att jag dagligen mår som en överkörd häst är en bieffekt jag får ta. jag skiter i om min värld är upp och ner jag skiter i om himlen rasar ner och jorden gungar FÖR JAG ÄR MODIG JAG VÅGAR JAG KAN JAG VILL JAG TÖRS!

men snälla bespara mig ytliga töntiga kommentarer om hur jag ser ut. seriöst. ni ser selektiva bilder på en tjej med ett stort leende, fine. men det är precis lika äkta som bilderna ni ser på en Linda Rosing med plutmun på aftonbladets ettalöp i samband med pridefestivalen.

jag trodde ni var smartare än så kära vänner...

jag varken är eller ser friskare ut i någon mån än någon annan i form av sin uppenbarelse. det är sånna kommentarer som får folk att bli sjuka till att börja med, att folk överhuvudtaget bryr sig om hur fan man ser ut egentligen.

friskhet handlar om att dagligen i sin vardag lyssna till sin inre röst, lita på att den har rätt följa den och se att de val man gör genererar i ett aktivt lyckligt liv.

inget annat

absolut inget annat.

kommentera gärna men kommentera med lite hjärna tack!

och att fråga hur mycket jag väger är precis lika urbotat korkat som att fråga hur många killar jag legat med och sen försöka dra någon slags slutsats om vem jag är och hur jag mår efter en jävla siffra...

jag väger liv, jag har svultit död, jag har knullat kärlek och jag har blivit förgripen på respekt

räcker det som svar för er?

Om det är något jag värdesätter och proppsar på är dyrare och heligare än vin och vatten så är det brödra och systraskap.

Brorsan känner ni ju sen tidigare men inte syrran. Här är hon! Den enda och bästa i egen hög person!

Bästa Bästa Bettan!

All makt åt oss! Era befriare!

Sen har vi ett sladdbarn också°

Gittan

Den här tjejen är helt hysteriskt vansinnig. Som en okontrollerbar hormonstinn tonåring! Jag trodde att jag var mest oberäknelig i världen men ibland misstänker jag att jag på vissa punkter faktiskt har en jämlike i svårhet. Svårheten och besynnerligheten personifierad. Här är hon: Skitungen. Darling lovely Birgitte! Jag fick låna hennes rallyscarf i en hel vecka..det är kärlek...om någon vet var man får tag på en sån scarf så önskar jag mig en sån alltid! Ge mg en egen rallyscarf och jag kommer vara er evigt tacksamma livet ut!

ganska sleten katt idag efter en veckas eskapader. jag har i och för sig  hållit mig rätt långt borta från mina vanliga strövarstråk...abstinens.

inga nya fynd på stadsmissionen denna vecka

däremot känner jag mig lite borttappad just nu. borde sätta upp en lapp och hoppas på att jag kanske kommer tillrätta så smångingom...

Efterlysning

ser ni det här djuret på vift på Skånegatan om natten, ring kattjouren och se till att hon hittar hem...