Tar ni er tid...?
Är ni duracellkaniner eller levande männsikor?
jag har varit där det inte fanns tid att se känna tänka och tycka, bara handla, alltid ligga steget före, jagas och springa fortare fortare fortare hela tiden. Och hur mycket jag än planerade, sprang och försökte ligga steget, dagarna och veckorna före så var det aldrig nog, karusellen slutade aldrig snurra och vajrarna satt löst från början och jag visste redan när jag steg på att det skulle sluta illa. När en karusell snurrar för fort och länge ser man inte omgivningen längre, den blir blurrig otydlig oklar och du mår illa och vill gå av och kräkas upp din gräddglas med rån och sockervaddströssel i en papperskorg.
jag har varit där.
jag har varit där och jag ska inte tillbaka och för varje jävla envis dag som går så inser jag att jag faktiskt inte är där längre. jag byggde min glasborgsbubbla alldeles alldeles själv, byggde den så bra att den nästan byggde mig. och nu jävlar ska jag fanimig se till att krossa den alldeles jävla själv!
Så det så! Det var dagens feberkloka ord från doktor Schnuggel!
ps jag vet inte om det är febern eller nåt annat som gjort mig neurotisk, men jag tror att jag äter upp min underläpp ett par gånger per dag nu...hur många gånger kan man äta upp sin underläpp innan det slutar växa ut en ny....
jag har varit där det inte fanns tid att se känna tänka och tycka, bara handla, alltid ligga steget före, jagas och springa fortare fortare fortare hela tiden. Och hur mycket jag än planerade, sprang och försökte ligga steget, dagarna och veckorna före så var det aldrig nog, karusellen slutade aldrig snurra och vajrarna satt löst från början och jag visste redan när jag steg på att det skulle sluta illa. När en karusell snurrar för fort och länge ser man inte omgivningen längre, den blir blurrig otydlig oklar och du mår illa och vill gå av och kräkas upp din gräddglas med rån och sockervaddströssel i en papperskorg.
jag har varit där.
jag har varit där och jag ska inte tillbaka och för varje jävla envis dag som går så inser jag att jag faktiskt inte är där längre. jag byggde min glasborgsbubbla alldeles alldeles själv, byggde den så bra att den nästan byggde mig. och nu jävlar ska jag fanimig se till att krossa den alldeles jävla själv!
Så det så! Det var dagens feberkloka ord från doktor Schnuggel!
ps jag vet inte om det är febern eller nåt annat som gjort mig neurotisk, men jag tror att jag äter upp min underläpp ett par gånger per dag nu...hur många gånger kan man äta upp sin underläpp innan det slutar växa ut en ny....
"Du är oförskämd nu - sluta va så oförskämd"
Den 28 januari börjar som ett yogapass slutar - i död mans ställning - och slutar som ett yogapass börjar. Det vill säga på samma sätt.
Om man släpat med sig och bråkat med sina hormonella pubertetsdemoner i vuxen ålder så blir man gammal snabbt sen när det går över. Gammal i ögonen, gammal i hjärtat och gammal i blicken.
Plötsligt känns all ondska i världen så närvarande - för har man varit ledsen så vet man hur färgen svart känns att bära i sinnet. När man är femton är allt det där helt okej. Man lyssnar på "Totalt jävla mörker", häftar nitar på jeansvästen och låter mungiporna gymnastisera med knäna och gormar och grämar sig lite överallt där någon stackare i vägen råkar stå och lyssna.
Men sedan när allt blir nollställt då - dagen efter imorgon - 1 procent överlevde och resten dog. Vad händer då?
Jag och den här bloggen är inte VI med varandra längre men JAG skulle ändå vilja dela med mig av en knapp jag har som jag brukar trycka på.
"Du är oförskämd nu - slua va så oförskämd!"
Om det är någon som sitter på min axel och pratar med mig i dag så är det en polare med spetsiga skor och roliga byxor. Kommer jag på dumma tankar biter han mig i örsnibben eller kilar in tåspetsen mellan nyckelbenen på mig och upprepar samma fras. DÅ kastar jag huvudet bakåt, knycker på nacken och skrattar högt. Tänker att min himmel har rasat ner i huvudet på mig, jorden har gått under och här står jag som gjord av trolldeg och fortfarande irriterande upprätt. Lite torrare och knagligare och blekare i färgen kanske, men jag står ju här.
Jag står här och är inte det minsta oförskämd.
Hej alla! Vi måste prata...
Du ångrar allt du ångrar ingenting.
Okej håll i dig, du snabbspolar nu - det finns något vi måste prata om!
Har du någonsin dejtat en snubbe och gjort slut och tänkt att, helvete vad höll jag på med, det där var ju ingenting att ha?
mmm, okej.
Kankse ältat lite också?
Haft ÅNGEST!
Tvingat vänner familj och bekanta att lyssna på ditt meningslösa dravlande ältande när du egentligen mest försökt övertyga dig själv om att du fortfarande besitter lite värdighet. Du gjorde rätt. Det var honom det var fel på - absolut inte dig. Han gjorde massa dumma saker och därför betedde du dig konstigt och nu sitter du där och vill helst dra samma story en repa till, bara för att vara på den säkra sidan.
Storyn om att du verkligen är säker på att ha lyckats rättfärdiga ditt beteende till max.
Hjälpte det?
Sen går det dagar månader och till och med år och du springer in i samma snubbe på gatan, ser en tröja i en affär som liknar hans, känner en doft i luften och så plötsligt minns du massa saker som du glömt av dig själv helt utan att ens reflektera över det!
Grattis.
Plocka fram din gamla dagbok och läs om din egen hjärtesorg, känn kinderna blossa, klappa igen. Andas.
Och våga lämna bakom dig.
Vad fan är det här - skrev jag så där - om HONOM? Ha ha, vad löjligt!
Flickvän, älskarinna, gift, prostituerad, såld, köpt och fullständigt redo att ta livet av dig själv för en kärlek du trodde att du aldrig skulle vilja skiljas ifrån - och plötsligt så bara skrattar du.
Ni var askära, men ni har gjort slut nu, och ja, det var omvälvande.
Slut!
Du dejtade Cobain - han sköt heroin och det är farligt och så dog han men inte du.
Det var jobbigt - alla trodde du skulle följa med i graven men du reste dig och gick åt andra hållet.
Bra! Skönt!
Hej då!
Vad fan är det här - skrev jag så där - om HONOM? Ha ha, vad löjligt!
Flickvän, älskarinna, gift, prostituerad, såld, köpt och fullständigt redo att ta livet av dig själv för en kärlek du trodde att du aldrig skulle vilja skiljas ifrån - och plötsligt så bara skrattar du.
Ni var askära, men ni har gjort slut nu, och ja, det var omvälvande.
Slut!
Du dejtade Cobain - han sköt heroin och det är farligt och så dog han men inte du.
Det var jobbigt - alla trodde du skulle följa med i graven men du reste dig och gick åt andra hållet.
Bra! Skönt!
Hej då!
Men jag lovar - allt är som vanligt
- ja det var astrevligt! vad händer i kväll då!
Hon flyttade.
Bytte ner sig och bytte upp sig och bytte sig mycket närmare.
Ja jag flyttade alltså och så slutade jag skriva här ungefär som att kaninen ur hatten skulle trolla fram sig själv bara man ville tillräckligt mycket och att allt skullle bli automatiskt bara skitbra av sig självt.
Men det funkar ju inte så. Det vet ni och det vet väl jag egentligen också.
Ändå hoppas hoppas.
Jag lägger locket på min gryta och hoppas att bara älgsteken får stå och puttra av sig själv över natten så smakar allt gott dagen därpå.
Sorry inga fler klyschor.
Har microbloggat för mycket och helt låtit det här andrummet förfalla. Men jag lovar -allt är som vanligt. Det finns en panisk tjej som iland stirrar in i en gammal repig spegel från förra milleniet och undrar varför hon inte tydligt kan se vad alla andra ser först långt senare i efterhand. Känslan i magen är densamma oavsett om kroppen är nyduschad och klädd i nya plagg som kostar skjortan. Eller om kroppen är smutsig utarbetad och trött och mer invirad och påhängd än klädd.
Jag trodde att om jag grävde ner er fantastiska fina därute och allt ni vet så skulle det jag också vet försvinna av sig självt som dåliga minnen och mardrömmar från barndomen.
Men allt är kvar. Jag hittar inga kaniner i hatten, älgsteken smakar illa om den får komma upp fel väg genom näsan och brudjävlen i spegeln är ibland lika blind dum och döv som dina barbiedockor i mammas källare i villan i Waxholm.
Jag vet inte om jag kommer tillbaka men jag tror det - om plan xyzåäö inte heller funkar så vad har jag att förlora.
Det gör mer ont för varje dag som går och förfallet och kastvindarna kommer fortare och med mer intensiv styrka.
Men jag är här med samma intensitet och existens. Levande ibland i det förflutna lika mycket som i framtiden.
Men en sak är annorlunda. Förut så kom aldrig morgondagen. Den blev vid med att skjutas fram smita och gömma sig. Nu tycker jag mest att den där jävla morgondagen är här innan jag hunnit halvt om knappt bita mig i överläppen i skräck över dess nalkande. Antar att det är det som karaktäriserat det verkliga livet. Det rullar på...
Kärlek och tack för att ni finns hörrni!
våffeltoffeldagen...
jag får verkligen betala nu, med hög ränta.
trots än att jag lärt mig mycket av att gå igenom det här jävla pisshelvetet så är det så oerhört bittert och sorgligt att varje jävla dag behöva lida sviterna av att ha pajjat sig själv under så lång tid. jag är trasig och det KÄNNS. jag är proppmätt med ballongmage och råångest på morgonen när jag vet att jag egentligen mest av allt borde sätta mig i lugn och ro och njuta av god frukost. livrädd för att äta, inte äta, äta för mycket, äta fel, få ont i magen och bla bla bla...jag kanske är galen som gör den här resan själv ibland undrar jag men samtidgt så blir jag så sur på mig själv för jag rodde ju hit i min jävla anorexiabåt helt på egen hand så även om den båten sjönk så har jag väl snart käkat tillräckligt mycket kokosnötter för att orka simma från den här ön själv också...även om jag alltid hatat att simma men gillat att ro...
stackars lilla kroppen tänker jag nu. usch vad den kämpat ochusch vad jag kämpat emot. den vill ju bara vara glad och leva, överleva, vara glad, men har nekats, tuktats och plågats dag och natt ut och in pp och ner till att göra helt tvärtemot vad den är till för...ingen rast ingen ro, ingen mat ingen sömn, massa spring och till ingen jävla nytta...
den erergi man får av att vara duracellkanin är dessutom helt värdelös...Andy warhol uttryckte det rätt bra i sin biografi fast refererade till DIetPills istället men det är ju samma sak...fejkenergi...
han sa nåt i stil med att Bantningspiller får dig aktiverad, hyperenergisk och manisk men du orkar bara göra helt irrelevanta ovettiga saker som att städa, planlöst irra omkring eller lyfta tunga saker...och det är ju precis vad det handlar om...som att tillföra ström till en lampa...visst den lyser sålänge den får batterikraft men den kan absolut inget annat än det, att lysa alltså...ungefär så funkar anorexi också...du kan ticka på som ett jävla klockur tick tack tick tack tick tack, men precis som klockan går och går och inte kommer någonstans så står du och stampar i dina jävla måsten, tvångsbeteenden vanor och plikter. låst till att lyda och följa röster för att behålla en kontroll som är inbillad men som i slutändan enbart kontrollerar dig att göra precis inget av det du egentligen ville från början...
urverk går sönder och lampor slocknar och går, de kan man byta ut, det kan man inte med kroppar...de måste lagas och att lagas gör ont speciellt om man ska göra det själv utan läkarexamen och smärtstillande mediciner. jag har lagat mig själv genom att flytta hem till goda själars värme och lag och trotsa varenda demonjävel i skallen. jag rekomenderar inte min väg till någon annan, men jag gör hellre det här själv, vägrar bli omyndigförklarad, vägrar bli sjukskr ....
ridå hej å hå. hoppas smeten i grillgärnet smakade förresten.
Jag likställer dig med döden
Hej du gamla jävel, fruktade vän och dödsfiende.
Det finns nog inget jag paniskt mansikt och hysteriskt panikfruktar som kolhydrater, men här på sistone har jag kapitulerat gett dig fettbindande substans ännu en chans, ännu en gång.
Och jävla vilket strålande humör jag har gett mig själv.
Men jag bävar fruktar och våndas inför att toppa maxa och behöva vända igen för det är ju nu det är roligt. När minus klättrar mot plus men fortfarande med resuser nog att slippa tycka att det är farligt.
Tänk om det alltid kunde vara så alltid. alla jävla offers stora dröm. Att kunna äta mat normalt utan att förvandlas till levande skafferier och kylskåp med hamsterförvaring och depåer i kinderna och låren.
Ja ja...jag får väl passa på att njuta av energin jag ger mig själv. Över att jag orkar skratta och kan sitta på söders höjder i timmar utan att tappa kroppsdelar av köld och banka själen sönder och samman av plågor eller självförverkligande ångest.
Fanskotta - men det gjorde ingenting i dag!
I dag var livet snällt utan att kryddas av destruktivitet. I dag fick kroppen leva kramas och må bra och det vilda som bodde där i fick andas flyga och dansa runt fritt i någon sorts trans och förvirring som talade om att äsch oavsett vad som händer nu så ordnar det sig alltid.
Händer det så händer det och sen händer ändå något annat.
En dag på hundra har jag inte slösat bort på att oroa sönder mig själv minut för minut.
Tack förbannade älskade fruktade vita energikälla. Tack bröd med smör ost och skinka för det...
Förlåt men ni frågade faktiskt
Äter man lagom oavsett om man äter sallad eller pizza eller dricker öl eller mjölk och överlag är en glad människa med gott humör som gillar att skratta högt, vifta på armarna gestikulera och springa runt på stan hela dagarna eller gillar att röra sig så är varenda kalori en källa till energi som i symbios med kroppen kommer att förbrukas tills människan på kvällen blir trött och går och lägger sig och sover. Sen vaknar man äter blir pigg och fortsätter att röra sig.
När jag var som sjukast åt jag morotstårta med croissanter till frukost, bröd med brieost till lunch, drack kaffelatte med massa socker och läsk och stoppade i mig minst tre kulor glass om dagen...Jag drack sprit och öl och levde rövare...
men jag var mager som ett benrangel.
man kan vara smal bara för att man är glad och man kan tvinga sig själv till att vara smal för att man är sjuk
visst svalt jag mig när jag var sjuk i perioder men oftast så käkade jag nog mer än gemene man.
jag åt mat men sen sprang jag. åt och lyfte grejer. åt och städade. åt ännu mer och lyfte ännu tyngre grejer, åt och viftade mer med armarna. drack sprit och dansade hela natten, åt och gick en lång promenad hem. så fort jag stoppade klart maten i munnen så reste jag på mig och gjorde något. tills energin var slut då åt jag lite till och så där höll jag på tills det blev kväll...då gick jag en lång promenad hem tills jag kände att bränslet var slut och då gick jag och la mig. men jag gick aldrig och la mig mätt med mat i magen. det gick inte en dag utan att jag roddat med hundra projekt och fixat tusen grejer...
jag slutade inte äta. jag var bara en jävel på att kompensera.
det är fysiksa lagar
plus minus noll
och man kan göra som man vill
man kan svälta och ligga i horisontellt läge och bli smal, men det är deppigt och svårt.
man kan vara "naturligt smal" och äta och röra sig, men det är också svårt. glada människor rör sig av sig själva. en deppig själ ska vara rastlös om den ska orka och vilja sätta sig i rörelse.
det går liksom inte att förklara en hel vetenskap i ett blogginlägg eller egentligen döma någon till höger eller vänster heller även om det är precis det jag gör.
men det finns inget som heter smalgener eller tjockgener.
man äter och man förbrukar. och alla gör på olika sätt beroende på hur de mår. men i slutändan finns det inga mirakelmänniskor eller mirakelvägar.
SMAL = äter alldeles lagom och förbrukar mer
TJOCK = äter lagom men ibland lite för mycket och förbrukar mindre
många bäckar små av extrakalorier blir till extrakilon lika mycket som många bäckar små av för lite mat eller för mycket rörelse ibland blir till minuskilon.
det är inget konstigt med det. och viktigast av allt är att lika lite som det borde anses skamligt att väga ett kilo för mycket eller tio för att man gillar mat borde det vara helt okej att se glasklart på att man kanske äter lite för lite jämfört med vad man förbrukar utan att behöva skämmas för det.
det som stör mig är att det någonstans har blivit så förannat skamligt att vara smal utan att vara anorektisk att de som faktskt är smala för att de äter precis lagom eller mindre än de förbrukar ska behöva luras in i någon skum uppfattning om att det beror på mirakulös ämnesomsättning eller "bra" gener. man kan faktiskt vara smal pigg och glad och inte det minsta destruktiv för det. mat smakar godare om man är hungrig. och äter man det man är sugen på och äter tills man blir nöjd så funkar kroppen som bäst.
det här var en procent av allt jag hade att säga.
kärlek till er alla till och med sur-per.
jag har en rabiat demon som bor i mitt huvud men jag är fan inte dum för det. jag tänker bara lite för mycket och har tydligen inget problem med att kräkas ut mina funderingar här i den här förbannade skitbloggen ibland.
Jag satte en spik i väggen...
Plötsligt fattade jag vad det var som slets sönder i mig.
Borrmaskinen skrek, men rösterna i huvudet skrek högre. Hur kan de små trollen överrösta en jäva borrmaskin i betong?
För tre år sedan var jag tvungen att överlägga och dividera med mig själv i en vecka innan jag kunde gå in i en affär plocka upp en champinjon, stoppa ner den i matvarukorgen, gå hela vägen genom affären, slå bort tankarna trehundra gånger att lägga tillbaka cahmpninjonhelvetet, stå i kö, trumma med fingrarna mot bambibyxbenet i kassan, fortfarande inte ångra mig och välja champnijonen framför att vara bambi, betala för champinjonen, ta med den hem och sen kanske om jag kände mig stark nog faktsitk också äta upp den.
Distans
Den världen kontra dagens realitet i att shoppa virke, spik och plugg på Bauhause för att snickra ihop ett helt jävla våningsplan som faktiskt är mitt och ska förbli och vara mitt är liksom som att vara encellig bakterie i Atlanten och plötsligt bestämma sig för att det ska växa ut ben från kroppen så att man kan kravla upp på land och sen en kvart senare springa för glatta livet och kanske skratta också...
Alltså mina kära älskade demoner och hjärnspöken går det ju ingen nöd på. De gapar som galningar dygnet runt. En kakafoni av protesterande röster jag fick dras med när jag beter mig som en jävla dåre i deras dårögon och unnar mig något så fruktansvärt galenskapligt som att bygga något som faktiskt inte bara ska liknas vid, utan pricka in tio av tio, i vad som räknas som ett riktigt hem och boende?
Det var alltså under några omständigheter inte okej att sätta den där spiken i väggen...
Men nu gjorde jag det ändå. En spik, två spikar ja faktiskt en hel hög med spikar.
Väggen kräktes svart rök och betongflisor. Plankor sprack och virket flög och det dånade och lät och jag stängde balkongdörrarna i desperation över att stänga något ute tills jag insåg att det inte gick för det som skrek var i mitt eget huvud och ingen annanstans.
Chockcentrerad direktterapi på hög nivå.
Jag trodde faktiskt på riktigt att hela lägenheten skulle braka samman och försvinna som ett korthus där i min lilla såpbubbla.
Men den verkar faktiskt stå kvar.
Alltså om ni ens kan komma i närheten av att förstå hur jävla viktig den där spiken var för mig...kan ni relatera till det?
Kan någon där ute relatera till känslan av ovärde som infinner sig när man som människa vill unna sig att sätta en spik i väggen?
Jag tycker inte att jag förtjänar det så klart. Jag är inte värd en spik, men eftersom jag är galnare än Michael Jacksson så gör jag som jag borde ändå. Jag har psykiskt haft hela himlen trillandes ner i huvudet på mig själv i dag men uppenbarligen överlevt...
Kanske att jag lyckas applicera det här på mig själv i fler sammanhang...vem vet?
Men nu börjar jag med de här fyra spikarna i väggen...
Borrmaskinen skrek, men rösterna i huvudet skrek högre. Hur kan de små trollen överrösta en jäva borrmaskin i betong?
För tre år sedan var jag tvungen att överlägga och dividera med mig själv i en vecka innan jag kunde gå in i en affär plocka upp en champinjon, stoppa ner den i matvarukorgen, gå hela vägen genom affären, slå bort tankarna trehundra gånger att lägga tillbaka cahmpninjonhelvetet, stå i kö, trumma med fingrarna mot bambibyxbenet i kassan, fortfarande inte ångra mig och välja champnijonen framför att vara bambi, betala för champinjonen, ta med den hem och sen kanske om jag kände mig stark nog faktsitk också äta upp den.
Distans
Den världen kontra dagens realitet i att shoppa virke, spik och plugg på Bauhause för att snickra ihop ett helt jävla våningsplan som faktiskt är mitt och ska förbli och vara mitt är liksom som att vara encellig bakterie i Atlanten och plötsligt bestämma sig för att det ska växa ut ben från kroppen så att man kan kravla upp på land och sen en kvart senare springa för glatta livet och kanske skratta också...
Alltså mina kära älskade demoner och hjärnspöken går det ju ingen nöd på. De gapar som galningar dygnet runt. En kakafoni av protesterande röster jag fick dras med när jag beter mig som en jävla dåre i deras dårögon och unnar mig något så fruktansvärt galenskapligt som att bygga något som faktiskt inte bara ska liknas vid, utan pricka in tio av tio, i vad som räknas som ett riktigt hem och boende?
Det var alltså under några omständigheter inte okej att sätta den där spiken i väggen...
Men nu gjorde jag det ändå. En spik, två spikar ja faktiskt en hel hög med spikar.
Väggen kräktes svart rök och betongflisor. Plankor sprack och virket flög och det dånade och lät och jag stängde balkongdörrarna i desperation över att stänga något ute tills jag insåg att det inte gick för det som skrek var i mitt eget huvud och ingen annanstans.
Chockcentrerad direktterapi på hög nivå.
Jag trodde faktiskt på riktigt att hela lägenheten skulle braka samman och försvinna som ett korthus där i min lilla såpbubbla.
Men den verkar faktiskt stå kvar.
Alltså om ni ens kan komma i närheten av att förstå hur jävla viktig den där spiken var för mig...kan ni relatera till det?
Kan någon där ute relatera till känslan av ovärde som infinner sig när man som människa vill unna sig att sätta en spik i väggen?
Jag tycker inte att jag förtjänar det så klart. Jag är inte värd en spik, men eftersom jag är galnare än Michael Jacksson så gör jag som jag borde ändå. Jag har psykiskt haft hela himlen trillandes ner i huvudet på mig själv i dag men uppenbarligen överlevt...
Kanske att jag lyckas applicera det här på mig själv i fler sammanhang...vem vet?
Men nu börjar jag med de här fyra spikarna i väggen...
Tänkte egentligen först vägra vara människa i dag också
Det började bra. Vampyrsov kanske halvannan timme och vaknade långt innan solen, måsarna, Folkungagatan och resten av staden.
Brottades en stund med spikmattan som ville mer ont än väl när huden fortfarande tedde sig solsvedd efter gårhelgens sol och vattenbadande.
Jag badade
Jag klädde av min äckliga kropp den burka av maskeraddräkt jag bär dagligen för att slippa se höra och påminnas om vad som egentligen gömmer sig därunder. Klädde av den i dagsljus och blottade mina torterade sönderhackade lår och lät dem bära mig ner i 20 gradigt stockholmsvatten tillsammans med resten av det jag ser ut som för att som en frivilligt inlagd dåre lägga mig i en kall inpackning av slaskig Mälare ett tag.
Vågorna ville mörda mig och det fick de gärna. Brottades i strandkanten ett tag och blev glad varje gång jag trillade på berget och rispade mig på knän och armar.
Jaja det var ju inte det jag skulle komma till.
Morgonen var tidig och dagen var lång. Egentligen ville du att jag skulle åka hem efter sista koppen kaffe och nöja mig med det. Men jag var modig trotsig och kanske lite slug för plötsligt åkte jag buss åt fel håll och gick på kalas istället.
Tog snällt en papptallrik som alla andra och pyntade den mekansikt med mat. Darrande ringrostig mekanik på den funktionen i systemet vill jag lova men oj vad jag har övat länge på att få det att se verkligt ut. Känner mig som världens sämsta b-skådis varje gång men duktiga flickan vann någonstans och lyckades hålla clownmasken på och skära med kniv och gaffel och stoppa tuggor i munnen...om än med omnejd. Egentligen ville jag sabbotera, förstöra gegga runt och tillintetgöra den där högen av ondska som låg framför mig - men det lyckades på ett halvtaskigt sätt ändå bli ehhh rätt?
Så vampyren fick på truten och fick hålla sig i bakrunden ett tag. Människan var där och än i dag förvånas jag över hur jävla snäll jag kan bli bara genom att ladda batterierna lite lagom sådär ibland på ett ikkedestruktivt sätt.
Men jag balanserar och hur mycket jag än önskar att jag slapp så vet jag att jag bara tre timmar tidigare suttit darrande på toagolvet och dunkat huvudet i handfatet för att skingra alla tankar. Jag vet ju hur långt borta jag var nyss och att det där borta kan komma tillbaka snabbare än en tsunami käkar upp en hel kustlinje.
I vintras såg jag det som att jag gick på glas. Ibland tjock och trygg plexi ibland lövtunn Kostaboda som man inte borde kört så många varv i diskmaskin.
I dag gick jag hem på grus och tjock asfalt.
I dag.
Just nu!
Just då i alla fall...
Brottades en stund med spikmattan som ville mer ont än väl när huden fortfarande tedde sig solsvedd efter gårhelgens sol och vattenbadande.
Jag badade
Jag klädde av min äckliga kropp den burka av maskeraddräkt jag bär dagligen för att slippa se höra och påminnas om vad som egentligen gömmer sig därunder. Klädde av den i dagsljus och blottade mina torterade sönderhackade lår och lät dem bära mig ner i 20 gradigt stockholmsvatten tillsammans med resten av det jag ser ut som för att som en frivilligt inlagd dåre lägga mig i en kall inpackning av slaskig Mälare ett tag.
Vågorna ville mörda mig och det fick de gärna. Brottades i strandkanten ett tag och blev glad varje gång jag trillade på berget och rispade mig på knän och armar.
Jaja det var ju inte det jag skulle komma till.
Morgonen var tidig och dagen var lång. Egentligen ville du att jag skulle åka hem efter sista koppen kaffe och nöja mig med det. Men jag var modig trotsig och kanske lite slug för plötsligt åkte jag buss åt fel håll och gick på kalas istället.
Tog snällt en papptallrik som alla andra och pyntade den mekansikt med mat. Darrande ringrostig mekanik på den funktionen i systemet vill jag lova men oj vad jag har övat länge på att få det att se verkligt ut. Känner mig som världens sämsta b-skådis varje gång men duktiga flickan vann någonstans och lyckades hålla clownmasken på och skära med kniv och gaffel och stoppa tuggor i munnen...om än med omnejd. Egentligen ville jag sabbotera, förstöra gegga runt och tillintetgöra den där högen av ondska som låg framför mig - men det lyckades på ett halvtaskigt sätt ändå bli ehhh rätt?
Så vampyren fick på truten och fick hålla sig i bakrunden ett tag. Människan var där och än i dag förvånas jag över hur jävla snäll jag kan bli bara genom att ladda batterierna lite lagom sådär ibland på ett ikkedestruktivt sätt.
Men jag balanserar och hur mycket jag än önskar att jag slapp så vet jag att jag bara tre timmar tidigare suttit darrande på toagolvet och dunkat huvudet i handfatet för att skingra alla tankar. Jag vet ju hur långt borta jag var nyss och att det där borta kan komma tillbaka snabbare än en tsunami käkar upp en hel kustlinje.
I vintras såg jag det som att jag gick på glas. Ibland tjock och trygg plexi ibland lövtunn Kostaboda som man inte borde kört så många varv i diskmaskin.
I dag gick jag hem på grus och tjock asfalt.
I dag.
Just nu!
Just då i alla fall...
Jag önskar att det i alla fall var stjärndamm
hela lägenheten är full med gult fluff och ett fnöskigt lager av blomsterpollen.
två nätter i rad nu har jag frusit så mycket att jag tappat talförmågan. jag laddar som en dåre och sen räcker jag till i två timmar och sen tar det sakta men säkert bara slut.
igår var en sån där dag när jag kunde känna hela kroppen jobba med mig i en jämn kurva uppåt. maxa på toppen och sen sakta men säkert dala för att sen tokrasa på slutet.
allt gör ont. ingenting fungerar och brallorna rampar av häcken som moroten trillar ur ansiktet på en smältande snögubbe.
jag ville krama, dela, sprida och ge av mig själv och allt det jag har igår men det räckte till kanske 25 procent av hundra. Gamla basen fick det mesta och sen var det liksom slut.
Ja ja...
kick off sommar 2009...den känns lite bättre än fjolårets än så länge iallfall. jag har väl lärt mig att gå lite bättre på den tunna lina jag balanserar på och slipper dratta i backen lika ofta. men jag är fortfarande ett fegt jävla kräk som fortsätter gå fram och tillbaka högt uppe i luften mellan två plattformar som inte ger mig någon mening istället för att säga upp mig från mitt pisspottigt tvångsmässiga rutindravel och våga leva på riktigt istället.
ändå funderar jag varje dag på om det kanske är det här som är meningen. jag kanske är skapt för att ha det så här. det är inte tänkt att jag ska göra som alla andra.
well
tills vidare nyser jag vidare här uppe i mitt lager av imaginärt stjärndam. klamrar mig hårt fast vid mina rutiner och de människor jag har omkring mig som jag kan härma för att hålla näsan övanför vattenytan.
sen kan man kalla det vad man vill.
gå på lina
leka inte nudda golv
hela havet stormar
man kan inte vinna varje gång, ingen kan vinna varje gång
därför är det så otroligt korkat att bygga hela sin identitet och sitt liv kring en hemlig liten tävling.
jag kan inte sluta, jag kan helt enkelt åt helvete inte sluta.
två nätter i rad nu har jag frusit så mycket att jag tappat talförmågan. jag laddar som en dåre och sen räcker jag till i två timmar och sen tar det sakta men säkert bara slut.
igår var en sån där dag när jag kunde känna hela kroppen jobba med mig i en jämn kurva uppåt. maxa på toppen och sen sakta men säkert dala för att sen tokrasa på slutet.
allt gör ont. ingenting fungerar och brallorna rampar av häcken som moroten trillar ur ansiktet på en smältande snögubbe.
jag ville krama, dela, sprida och ge av mig själv och allt det jag har igår men det räckte till kanske 25 procent av hundra. Gamla basen fick det mesta och sen var det liksom slut.
Ja ja...
kick off sommar 2009...den känns lite bättre än fjolårets än så länge iallfall. jag har väl lärt mig att gå lite bättre på den tunna lina jag balanserar på och slipper dratta i backen lika ofta. men jag är fortfarande ett fegt jävla kräk som fortsätter gå fram och tillbaka högt uppe i luften mellan två plattformar som inte ger mig någon mening istället för att säga upp mig från mitt pisspottigt tvångsmässiga rutindravel och våga leva på riktigt istället.
ändå funderar jag varje dag på om det kanske är det här som är meningen. jag kanske är skapt för att ha det så här. det är inte tänkt att jag ska göra som alla andra.
well
tills vidare nyser jag vidare här uppe i mitt lager av imaginärt stjärndam. klamrar mig hårt fast vid mina rutiner och de människor jag har omkring mig som jag kan härma för att hålla näsan övanför vattenytan.
sen kan man kalla det vad man vill.
gå på lina
leka inte nudda golv
hela havet stormar
man kan inte vinna varje gång, ingen kan vinna varje gång
därför är det så otroligt korkat att bygga hela sin identitet och sitt liv kring en hemlig liten tävling.
jag kan inte sluta, jag kan helt enkelt åt helvete inte sluta.
Jag minns att jag led med hela kroppen
jag minns att jag ler med hela kroppen
jag minns att jag led med hela kroppen
jag satte eld på nåt helt annat än den där lilla grillen
långt borta där någonstans långt borta någonstans i en skog på en altan där det nyss varit kvällsol och sjöutsikt
jag är i bubblan men jag vågar sätta eld på den.
jag satte eld på nåt helt annat än den där lilla grillen
långt borta där någonstans långt borta någonstans i en skog på en altan där det nyss varit kvällsol och sjöutsikt
jag är i bubblan men jag vågar sätta eld på den.
Jag vill att ni ska hejja på mig när jag gör det
det kanske inte spelar någon roll att jag blir helt personlighetskluven
det kanske är skitsamma
jag förtjänar att jag må så här bra jämt!
sen om välbefinnandet infinner sig av frigöra energi genom att höja pulsen eller genom att vandra som en jävla buddha genom livet med ett fånigt leende på läpparna för att man sett körsbärsträden blomma, spelar det egentligen någon roll.
när blir det som känns så rätt plötsligt fel? och vem bestämmer egentligen vad som är din rätta väg att gå. när jag härmas och försöker göra som alla andra så blir det bara jäst pankakssmet av alltihop. när jag lyssnar innåt och gör som jag vill så mår jag ju så jävla mycket bättre.
varför är min väg fel?
det är så förpissigt förbannat orättvist det här.
jag vill göra som jag vill och jag vill att ni ska hejja på mig när jag gör det!
det kanske är skitsamma
jag förtjänar att jag må så här bra jämt!
sen om välbefinnandet infinner sig av frigöra energi genom att höja pulsen eller genom att vandra som en jävla buddha genom livet med ett fånigt leende på läpparna för att man sett körsbärsträden blomma, spelar det egentligen någon roll.
när blir det som känns så rätt plötsligt fel? och vem bestämmer egentligen vad som är din rätta väg att gå. när jag härmas och försöker göra som alla andra så blir det bara jäst pankakssmet av alltihop. när jag lyssnar innåt och gör som jag vill så mår jag ju så jävla mycket bättre.
varför är min väg fel?
det är så förpissigt förbannat orättvist det här.
jag vill göra som jag vill och jag vill att ni ska hejja på mig när jag gör det!
konsumbloggen
fick ett mejl och var tvungen att kolla direkt men uppenbarligen så är min lilla story om tanten med backgammonspelet som hon trodde var en laptop kom med på konsumbloggen =)=)=)
weee skoj juh i didnt know http
www.konsumbloggen.com/2007/09/13/samarit/
kolla själva
weee skoj juh i didnt know http
www.konsumbloggen.com/2007/09/13/samarit/
kolla själva
åka tåg...
jag är en jävligt snål jävel och är det något jag är sjukt bra på så är det att mygla.
idag myglade jag till mig en tågbiljett i första klass en räkmacka i bistron en flaska rosévin och 147 spänn...
jävligt äckligt egentligen.
men när jag fattade att jag skulle missa anslutningen till mitt tåg i falköping så pallade jag inte vara svensson och bita hårt i det sura sommaräpplet och göra som alla andra dödliga och sitta på häcken strandade i nomansland och vänta snällt på att det kanske skulle dyka upp plats på ett annat tåg innan söndag om järnvägspersonalen behagade sluta sola käka glass och ha rökpause och istället försöka lösa problemet så folk kom hem i tid.
Det gjorde de säkert inte. Det gjorde jag. Dubbelt så fort som planerat, servad med kräksmörgås och rosévin och melonsallad...
fråga mig inte hur. freebejsa lite själva nästa gång istället...
rullade in till centralen och fick frispel dock...
tre timmar senare är jag äntligen hemma hemma i Årsta. blev sur på en spärrvakt och satte in trotsväxeln och pinnade hela vägen hem istället för att åka t-bana ( jag fullkomligt hatar kollektviv trafik speciellt på sommarn, då går jag mycket hellre). det tog som sagt sin lilla tid. visst jag bor fan lagom centralt men inte med en jävla kabinväska på släp genom ett turistmyllrande gamla stan, en pucklig götgatsbacke, en grusig tantolund och en lång stekande het årstabro...
tur att jag har mina tamaries...
nu e jag rastlös.
köket ser ut som sju svåra år...tror Linnsan haft kalas och det kliar i fingrana jag vill bara röja hela skiten egntligen bryr jag mig inte om själva städandet jag gillar att städa men jag kan ju för fan inte gå och röja efter min 25 åriga tjejcombo som en jävla dagisfröken. hon får väl lära sig att stänga skåpluckor diska och tömma soporna själv nångång...tycker bara att det är äckligt att någon står ut med sån skit sålänge i sträck utan att störas av det på egen hand...jag skulle bli galen...men det kanske bara e jag...
ja ja...har saknat knasfian iallafall även om jag vill tända eld på köket nu och hoppas hon kommer hem snart så vi hinner ses innan hon sticker på tågluff i hundra år hela sommaren...
då jävlar...då e det jag som ska välta Kor...västkustkor...
huset e fritt kom hit håll mig sällskap så dricker vi apmycket tequila och hoppar nakna ner i årstaviken!
idag myglade jag till mig en tågbiljett i första klass en räkmacka i bistron en flaska rosévin och 147 spänn...
jävligt äckligt egentligen.
men när jag fattade att jag skulle missa anslutningen till mitt tåg i falköping så pallade jag inte vara svensson och bita hårt i det sura sommaräpplet och göra som alla andra dödliga och sitta på häcken strandade i nomansland och vänta snällt på att det kanske skulle dyka upp plats på ett annat tåg innan söndag om järnvägspersonalen behagade sluta sola käka glass och ha rökpause och istället försöka lösa problemet så folk kom hem i tid.
Det gjorde de säkert inte. Det gjorde jag. Dubbelt så fort som planerat, servad med kräksmörgås och rosévin och melonsallad...
fråga mig inte hur. freebejsa lite själva nästa gång istället...
rullade in till centralen och fick frispel dock...
tre timmar senare är jag äntligen hemma hemma i Årsta. blev sur på en spärrvakt och satte in trotsväxeln och pinnade hela vägen hem istället för att åka t-bana ( jag fullkomligt hatar kollektviv trafik speciellt på sommarn, då går jag mycket hellre). det tog som sagt sin lilla tid. visst jag bor fan lagom centralt men inte med en jävla kabinväska på släp genom ett turistmyllrande gamla stan, en pucklig götgatsbacke, en grusig tantolund och en lång stekande het årstabro...
tur att jag har mina tamaries...
nu e jag rastlös.
köket ser ut som sju svåra år...tror Linnsan haft kalas och det kliar i fingrana jag vill bara röja hela skiten egntligen bryr jag mig inte om själva städandet jag gillar att städa men jag kan ju för fan inte gå och röja efter min 25 åriga tjejcombo som en jävla dagisfröken. hon får väl lära sig att stänga skåpluckor diska och tömma soporna själv nångång...tycker bara att det är äckligt att någon står ut med sån skit sålänge i sträck utan att störas av det på egen hand...jag skulle bli galen...men det kanske bara e jag...
ja ja...har saknat knasfian iallafall även om jag vill tända eld på köket nu och hoppas hon kommer hem snart så vi hinner ses innan hon sticker på tågluff i hundra år hela sommaren...
då jävlar...då e det jag som ska välta Kor...västkustkor...
huset e fritt kom hit håll mig sällskap så dricker vi apmycket tequila och hoppar nakna ner i årstaviken!
dubbelt tunnelseende...
Tack ännu en gång Varberg
Åt helvete med dig jävla Varberg
Jag har åkt tivolitunnel i två paralella kärlekstunnelbåtar, båda fullkomligt overkliga. En mardrömslik och en med fågelkvitter och valsång.
(MÅRTEN ANNA MÅRTEN ANNA MÅRTEN ANNA MÅRTEN ANNA...kärlke kärlek kärlek villkorslös jävla kärlek till hela dom alla dom hela maljebalje familjen och vad den innebär med vänner bekanta, katter kvalster och hundar och kaniner vad vet ja. man blir knasglad av att vara där bara. synd bara att det ska komma så mycket som stör.)
jag vet inte in eller ut eller upp eller ner nu. men igår var bra. jag lyssnade äntligen på mig själv och slet mig bort från allt vad saker under huden som kliar och sliter och tuggar fradga på mig heter. jag flydde till havet hittade den ensammaste mest öde och klippigaste spotten på hela varbergsbeachen och satte mig och glodde på himlen, på solen och segelbåtarna och en fyr tror jag jag hade i mitt synfält också. satt och glodde rakt ut och sket i allt annat än att där där jag satt just då var allt hundraprocentigt korrekt enligt alla mallar i världen och ingen ingen ingen kunde störa ta bort eller stjäla eller hälla äckligt klet på den stunden.
tack västkusten, tack havet!
sen gick jag några varv runt stan tills jag fick blåsor under fötterna, då tog jag en kaffe hos Glassmannen, hade egentligen kunnat äta mer glass men slog skallen i en espresso istället och gick sen några varv till.
LUGN...MÅDDE BRA
sen blev jag oerhört störd igen en stund av insikten att vissa männsikor helt enkelt stjäl och utsuger energi av sig själva som blodiglar utan att de egentligen kanske vill eller egentligen gör något fel. som gamla batterier som man inte får slänga i naturen för att det blir farligt då. obehag obehag obehag, fel fel fel. kände mig kvävd fast och låst men slet mig tillslut loss igen och slutade med att jag hade en fanatastisk kväll ute i bästaste bästaste människors lag...sörjde bara Glassmannens frånvaro och det uteblivna Popquizet lite men höll gott tillgodo med Fotboll, gamla bekanta och snakebites och sånna där västkussockerdrickor som alla tjejer verkar dricka i alla städer mellan helsing och göteborg...
kom hem sent, förbannade kaninhelvetet som envisades med att snurre sprätta runt som något tjackpåverkat fabeldjur och krälade sen upp dödstrött i ottan och satte mig på tåget för att åka helt i onödan åt massa fel håll för att möta upp Raaz Mataaz och få skjuts sista biten hem i cirkuspermobilen...
Åt helvete med dig jävla Varberg
Jag har åkt tivolitunnel i två paralella kärlekstunnelbåtar, båda fullkomligt overkliga. En mardrömslik och en med fågelkvitter och valsång.
(MÅRTEN ANNA MÅRTEN ANNA MÅRTEN ANNA MÅRTEN ANNA...kärlke kärlek kärlek villkorslös jävla kärlek till hela dom alla dom hela maljebalje familjen och vad den innebär med vänner bekanta, katter kvalster och hundar och kaniner vad vet ja. man blir knasglad av att vara där bara. synd bara att det ska komma så mycket som stör.)
jag vet inte in eller ut eller upp eller ner nu. men igår var bra. jag lyssnade äntligen på mig själv och slet mig bort från allt vad saker under huden som kliar och sliter och tuggar fradga på mig heter. jag flydde till havet hittade den ensammaste mest öde och klippigaste spotten på hela varbergsbeachen och satte mig och glodde på himlen, på solen och segelbåtarna och en fyr tror jag jag hade i mitt synfält också. satt och glodde rakt ut och sket i allt annat än att där där jag satt just då var allt hundraprocentigt korrekt enligt alla mallar i världen och ingen ingen ingen kunde störa ta bort eller stjäla eller hälla äckligt klet på den stunden.
tack västkusten, tack havet!
sen gick jag några varv runt stan tills jag fick blåsor under fötterna, då tog jag en kaffe hos Glassmannen, hade egentligen kunnat äta mer glass men slog skallen i en espresso istället och gick sen några varv till.
LUGN...MÅDDE BRA
sen blev jag oerhört störd igen en stund av insikten att vissa männsikor helt enkelt stjäl och utsuger energi av sig själva som blodiglar utan att de egentligen kanske vill eller egentligen gör något fel. som gamla batterier som man inte får slänga i naturen för att det blir farligt då. obehag obehag obehag, fel fel fel. kände mig kvävd fast och låst men slet mig tillslut loss igen och slutade med att jag hade en fanatastisk kväll ute i bästaste bästaste människors lag...sörjde bara Glassmannens frånvaro och det uteblivna Popquizet lite men höll gott tillgodo med Fotboll, gamla bekanta och snakebites och sånna där västkussockerdrickor som alla tjejer verkar dricka i alla städer mellan helsing och göteborg...
kom hem sent, förbannade kaninhelvetet som envisades med att snurre sprätta runt som något tjackpåverkat fabeldjur och krälade sen upp dödstrött i ottan och satte mig på tåget för att åka helt i onödan åt massa fel håll för att möta upp Raaz Mataaz och få skjuts sista biten hem i cirkuspermobilen...
stopp i ehh nomansland
sitter i bussen med en kaffe och en cigg nånstans i nomansland och pausar.
Raaz ligger död bak i bussen
fullt med trailers all over.
destination nills withthe Skills i malmö!
hoppas vi hinner fram innan miiiiidnaaaaatttttt. gah
hej hoppa
Raaz ligger död bak i bussen
fullt med trailers all over.
destination nills withthe Skills i malmö!
hoppas vi hinner fram innan miiiiidnaaaaatttttt. gah
hej hoppa
MaxMålMums
jävla ollon Max
skulle pausa med tysken på Max och köpa hamburgare allt blev feeeeeeeel
min GI-burgare var det ju kossakött i och inte kylling så den åkte i sopen, fruksalladen låg i nåt äckligt koncentrat så den åkte i sopen. min milkshake smakade apa så den åkte i Rasmus kaffe och blev en frappucino. däremot släckte jag törst och hunger med nån säsongens gröna päronglass som lilla maggen fick tokflipp på och jag spontankräktes illgrön nej lime nej neongrön Shrek-sås på parkeringen ner i en brunn utanför Max...fresch. Såg ut som världens största neongrönaste fiskmåsskit.
ganska onöjd med dagens matförsök.
fan
ja ja vi har kul här i cirkuspermobilen iallfall. jag låtsasspelar trummor och vrålar mig hes till gamla dödsmetalllåtar och det regnar och jag har rattat en bil för första gången i mitt liv. det var sjuuuukt scary...cirkuspermobilen e fan tre meter bred och går i max 70 så vi kommer väl ner till havet till midnatt.
snart e vi i Gränna och jag ska absolut inte äta en äcklig polkagris.
tjupp
däremot har jag spottat en flaska amaretto bak i bussen
yeah yeah
nu kör vi
skulle pausa med tysken på Max och köpa hamburgare allt blev feeeeeeeel
min GI-burgare var det ju kossakött i och inte kylling så den åkte i sopen, fruksalladen låg i nåt äckligt koncentrat så den åkte i sopen. min milkshake smakade apa så den åkte i Rasmus kaffe och blev en frappucino. däremot släckte jag törst och hunger med nån säsongens gröna päronglass som lilla maggen fick tokflipp på och jag spontankräktes illgrön nej lime nej neongrön Shrek-sås på parkeringen ner i en brunn utanför Max...fresch. Såg ut som världens största neongrönaste fiskmåsskit.
ganska onöjd med dagens matförsök.
fan
ja ja vi har kul här i cirkuspermobilen iallfall. jag låtsasspelar trummor och vrålar mig hes till gamla dödsmetalllåtar och det regnar och jag har rattat en bil för första gången i mitt liv. det var sjuuuukt scary...cirkuspermobilen e fan tre meter bred och går i max 70 så vi kommer väl ner till havet till midnatt.
snart e vi i Gränna och jag ska absolut inte äta en äcklig polkagris.
tjupp
däremot har jag spottat en flaska amaretto bak i bussen
yeah yeah
nu kör vi
på rymmen...
(den här bilden kommer upp på google om man söker efter "på rymmen" med etiketten "tryffelgris på rymmen"..mycket passande tyckte jag ;)
det funkar inte så jag vet men vad fan gör man
nu sticker jag till västkusten och rehabbar med saltvatten och musslor...
goda vänner, kärlek och respekt.
sthlm och årstaviken är fantastiskt men jag törs fan inte sitta fast här...måste vidare nu nu nu
hurra saltvatten här kommer jag! liftar med fantastiska raaz mataaz i hans cirkusmobil till malmö och blir förmodligen strandad där ikväll eftersom jag med största sannolikhet kommer missa tågjävlen till varberg ikväll. någon som vill inhysa ett litet roadkill under natten? jag lovar att bara sno kaffe ur skafferiet...
vill passa på att länka till mycket viktigt insiktsfullt och fantastiskt bra inlägg hos bästa MAJS också.
den kvinnan är gjord av guld, stål och silver och granit...fan vilken fantastisk klippa!
Mums
Självdistans!
En vecka efter incidenten med Vågen på Bröderna Olssons och knäjäveln är ute i det fria och springer igen!
De röda prickarna är vätskefyllda äckelblåsor som man kan sitta och panga på kvällarna om man inte har bättre saker för sig...
Nej nu ska jag fortsätta redigera toplistan och imorgon sk jag ner på campingen för att välkomna de första festivalbesökarna som redan är på plats nere på Ängland!
Underbart hörrni!
Funny Games...
varmt kallt, kallt varmt...
andas eller hålla andan
14 byten senare och jag är på näst näst näst sista färdmedlet som ska ta mig hem till årsta.
såg 2000 tåget rulla iväg från linköping mot sthlm för några timmar sen. jag var lågbudgetresäneren som stod två plattformar bort och väntade på mitt försenade regionaltåg som skulle föra mig på lite omvägar via eskilstuna och diverse andra märkliga orter jag inte ens visste fans på kartan i sverige.
men jag bryr mig inte, jag hatar kuk2000 tågen. instängd och helt och hållet maktlös övergiven till airconditionsystemet som alltid är pajj i den vagn jag får åka med, lite för snålt utfomrade och sjukt obekväma säten och stroppersonal från helvetet som tror de jobbar i vippen på brittish airways istället för att inse att de är tågvärdar i mina ögon likvärdiga med kontrollanterna i t-banan. de gör ju samma jobb. klipper biljetter i uniform liksom.
så jag åker nästan alltid hellre regionalt. småpratar alltid med tågkonduktören som älskar sitt jobb och säkert varit i branschen lika många år som han har modelltåg samlade hemma sen han var liten och kanske drömde om att bli lokförare...vad vet jag.
regionaltågen är alltid ekande tomma med smultronställevagnar med flera säten i rad där man kan breda ut sig och sova gott hela resan. toan stinker aldrig lika mycket barnbajs som på kuktågen och ibland kan man tillochmed öppna fönstrena fortfarande ochsticka ut handen och känna den där isande kalla känslan av vind i miljoner sekundmeter mot hud. ljudet är annorlunda, lukten, locket i öronen är tom mer humant när man kör sista biten mellan södertälje syd och och sthlm central.
jag spelar ett spel nu leker en lek men jag är oftast befriad när jag åker tåg. eller jag försöker iallafall. ligger under min stora scarf som täcker i princip hela mig och bara försöker att andas...in och ut utan dumma tankar utan ångest.
nu är min resa snart slut för den här gången för mina medresenärer har den bara börjat. de ska till östersund. märkligt. östersund är en del av mig och jag är en del av östersund. tack och lov så sitter jag här idag och ligger inte på botten av storsjön iallafall även om det var nära sist....snuskigt nära. nära utan att vara meningen nära. bra att man blir lite klokare emellanåt åtminstone.
Strängnäs
eskilstuna var mycket vackert förresten. aldrig hängt där eller haft någon anledning att ens titta ut genom fönstrena. men de små venedigklättrande småhusen längs med kajen tilltalade mig på ett sätt som bara småstadsbyggd och sverige kan ibland.
i morse gick jag på promenad förbi preem-macken, hydro, stegen-lagret och willys i hultsfred. det är en ganska o-charmig promenad. märkligt egentligen när man börjar dagen så bra genom att stå och titta ut över den spegelblanka och i vårsol badande sjön hulingen. det är så vackert. sen blir det snabbt fult. jävla bensinmackar som förstör och willys som har billiga linfrön och billig soyamjölk men jag blir ändå sur av att handla där. på samma sätt som jag blir sur av att tvätta händerna med billig tvål när jag är ute. bara för att den är gratis ska man ju inte behöva känna sig som hej ryssland...eller?
ja ja.
snart hemma, snart sthlm, snart jag igen.
har sjukt ont i magen av konstig mat, stirrar på mig själv och undrar vad som hände. jag tror livet hände och det var det väl värt. livet är rörelse och jag rör mig i en rasande fart. frammåt uppåt nytt nytt nytt nytt hela tiden. allt tvärtemot demonernas önskan om stagnation struktur och störda rutiner. alltså störda som i idiotiska inte ostrukturerade...
JA JA
ensam hemma igen i helgen, känns trist faktiskt. tycker inte om ensam. ska iofs jobba häcken av mig fredag och lördag natt och kommer säkert vara helt slut i både huvudet och kroppen men ändå. älskade helgen hos mia och paulina. vakna i solljusbad i en lägenhet på söder och ramla ut genom dörren på morgonpromenad innan man ens vaknat...jag blir så när jag är i stan. ramlar ut utan att tänka.
äntligen kom skymmningen
har längtat efter den hela dagen. nu är dagen slut, nu kan man se fram emot nästa. sova bort ont i magen förhoppningsvis och vakna med ett lite helare knä.
jag skulle göra något viktigt imorgon på dagen men har redan glömt vad
attans
andas eller hålla andan
14 byten senare och jag är på näst näst näst sista färdmedlet som ska ta mig hem till årsta.
såg 2000 tåget rulla iväg från linköping mot sthlm för några timmar sen. jag var lågbudgetresäneren som stod två plattformar bort och väntade på mitt försenade regionaltåg som skulle föra mig på lite omvägar via eskilstuna och diverse andra märkliga orter jag inte ens visste fans på kartan i sverige.
men jag bryr mig inte, jag hatar kuk2000 tågen. instängd och helt och hållet maktlös övergiven till airconditionsystemet som alltid är pajj i den vagn jag får åka med, lite för snålt utfomrade och sjukt obekväma säten och stroppersonal från helvetet som tror de jobbar i vippen på brittish airways istället för att inse att de är tågvärdar i mina ögon likvärdiga med kontrollanterna i t-banan. de gör ju samma jobb. klipper biljetter i uniform liksom.
så jag åker nästan alltid hellre regionalt. småpratar alltid med tågkonduktören som älskar sitt jobb och säkert varit i branschen lika många år som han har modelltåg samlade hemma sen han var liten och kanske drömde om att bli lokförare...vad vet jag.
regionaltågen är alltid ekande tomma med smultronställevagnar med flera säten i rad där man kan breda ut sig och sova gott hela resan. toan stinker aldrig lika mycket barnbajs som på kuktågen och ibland kan man tillochmed öppna fönstrena fortfarande ochsticka ut handen och känna den där isande kalla känslan av vind i miljoner sekundmeter mot hud. ljudet är annorlunda, lukten, locket i öronen är tom mer humant när man kör sista biten mellan södertälje syd och och sthlm central.
jag spelar ett spel nu leker en lek men jag är oftast befriad när jag åker tåg. eller jag försöker iallafall. ligger under min stora scarf som täcker i princip hela mig och bara försöker att andas...in och ut utan dumma tankar utan ångest.
nu är min resa snart slut för den här gången för mina medresenärer har den bara börjat. de ska till östersund. märkligt. östersund är en del av mig och jag är en del av östersund. tack och lov så sitter jag här idag och ligger inte på botten av storsjön iallafall även om det var nära sist....snuskigt nära. nära utan att vara meningen nära. bra att man blir lite klokare emellanåt åtminstone.
Strängnäs
eskilstuna var mycket vackert förresten. aldrig hängt där eller haft någon anledning att ens titta ut genom fönstrena. men de små venedigklättrande småhusen längs med kajen tilltalade mig på ett sätt som bara småstadsbyggd och sverige kan ibland.
i morse gick jag på promenad förbi preem-macken, hydro, stegen-lagret och willys i hultsfred. det är en ganska o-charmig promenad. märkligt egentligen när man börjar dagen så bra genom att stå och titta ut över den spegelblanka och i vårsol badande sjön hulingen. det är så vackert. sen blir det snabbt fult. jävla bensinmackar som förstör och willys som har billiga linfrön och billig soyamjölk men jag blir ändå sur av att handla där. på samma sätt som jag blir sur av att tvätta händerna med billig tvål när jag är ute. bara för att den är gratis ska man ju inte behöva känna sig som hej ryssland...eller?
ja ja.
snart hemma, snart sthlm, snart jag igen.
har sjukt ont i magen av konstig mat, stirrar på mig själv och undrar vad som hände. jag tror livet hände och det var det väl värt. livet är rörelse och jag rör mig i en rasande fart. frammåt uppåt nytt nytt nytt nytt hela tiden. allt tvärtemot demonernas önskan om stagnation struktur och störda rutiner. alltså störda som i idiotiska inte ostrukturerade...
JA JA
ensam hemma igen i helgen, känns trist faktiskt. tycker inte om ensam. ska iofs jobba häcken av mig fredag och lördag natt och kommer säkert vara helt slut i både huvudet och kroppen men ändå. älskade helgen hos mia och paulina. vakna i solljusbad i en lägenhet på söder och ramla ut genom dörren på morgonpromenad innan man ens vaknat...jag blir så när jag är i stan. ramlar ut utan att tänka.
äntligen kom skymmningen
har längtat efter den hela dagen. nu är dagen slut, nu kan man se fram emot nästa. sova bort ont i magen förhoppningsvis och vakna med ett lite helare knä.
jag skulle göra något viktigt imorgon på dagen men har redan glömt vad
attans