Wasabilicious

Fjällrävar, skumpa, pistoler och en hel hög med dekadenta vänner är ungefär vad det ska till för att göra en lyckad jävla helryssefest. Lägg till en livs levande isbjörn på det och du har bollen hemma.

Vi firade Rubys avfärd till Afrika om en vecka med att arrangera en fest i den ryska dekadensens tecken och helvetes jävla rysshora vad bra det blev.

Nu minns jag kanske inte riktigt allt men det ser jag som ett bra tecken. Jag minns de viktigaste bitarna okej? Eller snarare jag valde att uppleva och ta till mig bara de viktigaste bitarna resten sket jag fullständigt i. Jag hade selektivt fucking jävla kul. Ha det någon gång, man vinner på det i längden. Skippa kallpratet, häll ut de äckliga drinkarna, dansa på borden istället för på golvet och tänk efter efteråt istället för före. Då slipper du allt svin i onödigt wejstande av att hålla i dig äcklig sprit, prata med trista människor eller knuffas på dansgolvet. Man har roligast om man står högst upp eller om man är längst. Det är en gyllene regel som jag följde slaviskt en period därav den långa eran av 18 cm platåskor eftersom min originallängd är typ en meter.

Ja ja, klockan fem på morgonen blev jag roadkillkatt igen och eftersom jag inte ville bli överkörd på riktigt på väg hem så la jag mig och sov i garderoben ihoprullad på en gammal Helly Hansen eller vad tusan det nu var jag hittade som var mjukt. Sen gjorde jag ny partyentré klockan sex på morgonen eller var det sju och kravlade upp i Rubys kingsize och njöt av att slippa ligga och skava mot kall linnoleummatta.

All good all good.

Jag har kännt mig helt halv sen i lördags. Vill liksom inte gå hem från festen fortfarande. Jag e kvar med hela hjärtat.

Punks, Cowgrrls, roadkillsupporters, ex husbands and lovers...you are all in this tiny and cold little herat of mine...

god morgon god morgon.

Köpa soyamjölk göra soyalatte!

HA!

jag försöker bena ut vad som hände egentligen... fatta var det gick snett...

sista dan på jobbet var ju rätt mäktigt kantad av ångest iochmed nyckelhistorian...dagen började liksom inte bra...

sen minns jag mest att jag satt och frös under en filt och drack highball glas efter highball glas till bredden fyllt med moutgay-kahlua... (Erik, allt e ditt fel, du introducerade mig till detta gudomligt smakande gift)

fatta att svepa mörk rom och kahlua toppat med lime..its a sick killer...

men såhär vid närmare eftertanke var det nog inte så farligt, jag blev iofs nästan överkörd på väg hem på cykeln för att jag i min ilska sket i allt vad trafikvett heter...sket i allt vad mitt töntiga lilla livs värde heter och sket i allt förutom att jag var arg på mig själv och min mage som var full med vårrullar...

men jag var glad för hemma väntade en levande stella, en stella jag inte träffat på länge, som var sig själv, som var hel och alldeles fantastisk

vi fylledisskuterade vad man får outa i sin blogg och vad man inte får outa. hur mycket mercy ska man visa, vilka ska man skona, ska man överhuvudtaget skona någon?

Stella och Lasse tyckte att man skulle hänga ut alla lika mycket, inte visa någon nåder...det ger flest läsare absolut, men på vems bekostnad? allt handlar egentligen om det jag skrev om för ett par dar sen. att jag tycker att man ska ge fan i att skona någon men mest för sin egen skull. att man bär runt på så mycket bajs för att man är rädd för att lassa över sin skit på andra att man hellre behåller den själv. det är fel...för det an man ändå inte i det långa loppet. tillssit är man en sprängfulld överviktig ballong full med alla andra människors bajs och det enda som hjälper då är en kvadruppel espresso och så skiter man ut hela härligheten på en gång i en stor mega x2000 rännskita istället för att gå och småbajsa lite regelbundet ett par gånger om dagen

vad tycker ni?

hur mycket skit ska man hålla för sig själv och vilken sorts skit..eller ska man bara släppa på trycket och sprutlackera sin omgivning med allt bajs man får...om man nu får bajs...

fan sorry jag är sjukt bakis och bajsfixerad och jätteövertrött efter 13 timmar sömn...jag harinte sovit så mycket senjag var 16 år...

hjääääälp

ja ja, fråga mig personligen istället jag berättar gärna. Ni kommer asgarva, garva och kissa i byxorna.

Apropå byxor...kan man få en bättre start på kvällen än att upptäcka att man går med rumpan bar när man ska serva ett sällskap på 200 pers i de närmsta sex timmarna? 

jag säger NJA!

ja ja, jag bryr mig inte så jävla noga, ännu en pinne i plockepinnhögen i mitt wacko cacko roadkill liv. Det blir en bra mindboggler också. Hej fina middagsgästen om du visste att mitt as var alldeles fritt och levande just out there to reach and grab for, under min tack och lov ganska långa tröja så hade du nog sett mig i ögonen på ett annat sätt. Som att föreställa sig alla i en trång och crowded lokal är sprit språngande nakna utan att de vet om det fast tvärtom. Det är rätt intressant faktiskt.

Ja ja. Så jag jobbade utan brallor idag typ. Kul, men jag sa ju det. Att jag skule slita häcken av mig och det gjorde jag, fast jag kom inte längre än till byxtyget. 

Well Siepen var det ja. Peter aka den deffade cowboyhatten var konfrencier och DJ och jag tog faktiskt en bit av honom med mig hem. Inte fysiskt men i hjärtat. Han var bra. Men såklart var det ingen som fattade det. Det hade inte jag heller gjort efter en flaska vin och en omgång caloric Punch. Eller jo det hade jag visst det. men jag ska utveckla det där jag fick med mig hem en annan dag. Inte nu. 

Nu ska jag dricka en redig sexa Bourbon, no ice, no souremix no nothing...sömnmedicin bara. Det har aldrig hänt förut men just ikväll så behöver jag det. Jag mitt överjag, mitt ego, mitt underjag mitt medvetna och omedvetna säger exakt samma sak.

Drick ronnie drick annars kommer du försöka hoppa från balkongen ( knappt styrfart, men ändå, det är väl ungefär så påhittigt akut destrkutiv jag kan komma på att vara). Värre blir det inte och det är för långt till bron och där sitter jag bara mest för att kolla på utsikten och det är inte samma sak. Jag behöver ett akut snabbt slag i huvudet that´s all.

Kanske borde skaffa mig en Domina eller nåt istället och komma hem och be någon slå skiten ur mig istället, eller bara en katt att bråka med så att man fick lite rivsår som sved lite som man kunde pilla på sen...vad vet jag...plötsligt får liksom hela den här S&Mgrejen väldigt klockren betydelse och jag förundras inte ett skit över att folk lever sina relationsliv i en värld som går ut på att banka vettet ur varandra. Det är säkert ap-sunt! Så slipper man dunka skallen i väggen själv liksom.

Shit märker ni vilken nivå jag är på.

Men seriöst. Jag sitter här och försöker hålla mig för skratt. För värrä än så här kan det inte bli och det är inte ens farligt, hajjar ni? Himlen borde ramlat ner för länge sen men den är kvar! It´s the day after tomorrow, 28 dagar senare, excorsisten bor under min säng, jag hyr ett rum på hotellet i the shining och knullar med american psycho varje natt.

För tre år sen ville jag börja grina om nån väste eller skrek åt mig på tunnelbanan eller om nån kickersjävel försökte göra sig lustig över min uppenbarelse eller om nåt fyllepucko vrålade nåt efter mig. Nu är jag så likgiltig inför andra människors skit att det nästan gör mig på bra humör, för fuck man de vet inte vad de har att göra med. Det som händer i min skalle är en miljon gånger läskigare än allt en randome dude på stan kan hitta på att försöka skrämma mig med. 

ja ja

huvudsaken är iallafall att jag är jag, jag är här och nej jag har inte ens tagit den där jävla virren än...snart så, eller så skiter jag i det.

varenda andetag jag tar från och med för en sekund sedan är 100 procent, varken mer eller mindra. Bara fullkomligt fulländat. Det räcker inte det blir inte över. Det är bara 100 procent fucking pure and correct.

Är ni med?

Jag sk ehum...

ja, ptja ni vet hur jag e

jobba ihjäl mig som vanligt...har längtat och sett fram emot nu länge. Sitter och peppar som inför nyårsafton nästan. Har varit ledig alldeles för länge. I morgon går jag in i dimman och jag startar tappert och sunt med två valnötsfrallor från Sturegallerian, en till frukost och en till efter lunch och så en stor Soyalatte med vaniljsmak på det.

Sen tuffar en helt vanlig arbetsdag på till fyra, slutar lite tidigare än vanligt. Sen när alla går hem och käkar middag och lägger sig och jäser framför teven så går jag på andra skiftet någon helt annanstans och horar häcken av mig till förhoppningsvis inte senare än fyra på morgonen i alla fall.

Sen tar jag en taxi hem, hoppas på att få sova lugnt utan MARAN tils väckarklocka ringer igen och det är vanlig dag. Då kör jag på precis som vanligt som att ingenting har hänt och varit konstigt alls. Två valnötsfrallor från Sture, en till frulle och en till efter lunch och så en Soyalatte med vaniljsmak på det. Åtta på kvällen i övermorgon får jag andas ut, kanske att det blir två latte den dagen vem vet?

Vad tror ni? Kommer jag klara det?

(bild från www.gateau.se)'

Jag tror

Jag tror på kaffe och valnötter!

Kärlek och respekt!

Man får de vänner man förtjänar och jag förtjänar de bästa! Här är hon, min gudinna av överlevnad personifierad, typ tusen gånger snyggare än du någonsin kommer våga vara...

 –  Sen jag fick den där juicemaskinen känns det som att det är ren juice som sipprar i mina ådror inte blod. Jag är inte gjord av blod längre, jag är gjord av ingefära hallon och grapefrukt, säger hon denna bedårande skapelse. Det var henne zebraskorna var till som jag hittade häromdagen. Hon ska ha dem ellerhur!!! Håll med mig nu och säg högt åt henne att ja Ruby, zebra JA, JA!!!

nu ska jag till city och botansiera i Marie-Louise flyttlådor!

Hurra fan vilken bra dag!

( i rätt sorts skor kan man gå hur långt man vill, idag kör jag Tamaries)

så nu sitter jag här klockan fem på morgonen efter att ha legat sömnlös i två timmar. Första timme i ren skräck för att somna om och nu sista desperat längtandes efter John Blund jävlen.

Får ni mardrömmar på äldre dar? Är inte det en lyx snorungar förunnat?

Jag har nästan bara en sorts mardröm. 

Allt är fullständigt realistiskt och verkligt som om att jag vaknat mitt i natten men jag vet att det är någon där. Ingenting ser eller känns annorlunda förutom att MAR-HORAN är där i rummet. Som att jag hört den komma in och stänga dörren efter sig. Då vet jag att jag drömmer men att jag är chanslös och att den är där för att plåga mig. Det är bara ligga och vänta på vad den ska ställa till med för jävulskap. Oftast kommer den och lägger sig brevid mig i sängen och viskar och väser i mitt öra. Hotar, skräms och jävlas. Visar sin makt genom att ligga med sin kalla döda demonkropp helt tätt intill mig slingrad runt mig i min jävla säng och bara andas död lukt i örat på mig. Jag är nästan alltid paralyserad och kan varken röra mig eller prata. Bara ligga helt hjälplös och låta demonjäveln förgripa sig på mitt psyke samtidigt som jag bedriver en panisk kamp för mig själv som heter "vakna, vakna, vakna, vakna"...och så vaknar jag och allt är som vanligt fullständigt realistisk och ingenting ser annorlunda ut förutom att jag vet att MAR-HORAN är kvar i rummet

och så där kan det fortsätta i all evighet...

jag tror att jag vaknat ur min mardröm och ligger livrädd för att somna om och så hör jag den närma sig igen, så fattar jag att jag inte kan röra mig och så slingrar den sig upp i sängen.

repeat repeat repeat

När jag finally faktiskt vaknar på riktigt tar det typ en timme innan jag verkligen vågar tro på att jag befinner mig i verkligheten eftersom jag lurats så många gånger om och jag griper efter verklighetssymboler som klockan, lampan, DN, boken å nattduksbordet whatever, men det sjuka är att de har alla varit där i mardrömmen också. Allting stämmer alltid det går inte att urskilja mardrömmen från verkligheten eftersom allt är så jävla realistiskt förutom att det ligger en stor iskall död demon i min säng.

Nog om det.

Det är skittråkigt att lyssna på folks drömmar jag vet men det här var mest ett försök att slå ihjäl den.

Nu ska jag laga ett hål i en strumpa i brist på annat...vad fan gör man annars klockan fem på morgonen och sen tänker jag inte sova igen förrens, solen gått upp, dimman utanför fönstret har lagt sig och allt är safe igen.

Det är mycket monster och skit ute i natt. Till och med granngubben plågas av mardrömmar. Han skriker i sömnen genom väggarna...

Mysig natt det här...brrrr.

Skitjobbigt, Tvättdag i dag. Brottom brottom springa springa upp och ner i tvättstugan hela eftermiddagen.

Tur att man är ledig och kan stå och hänga i en park hela förmiddagen istället då. Sol i Stockholm i dag. Massa folk på stan. Lattemammor, käppgubbar och massa japaner...

Katten tog en välbehövd andningspaus. Gott smakade stadsluften.

Min älskade Hannakorven tog sig fem minuter av sitt fashionabla hektiska Pr-kvinneliv och mötte upp på en lång cigarett på Adolf Fredriks Kyrkogård.

Utan den här fantastiska Korven så skulle jag ligga på ett psykhospital i Hvidovre utanför Köpenhamn tillsammans med massa krigspsykbryt skadade flyktingar med en sondslang i näsan och kräkas broccoli i smyg i plastpåse.

Tur att Hannah finns! Hannah är min ninjaturtle life hero nummero UNO!

Nu blir det här en skitbra dag okej?

Solen skiner, jag har hittat min gamla minipresso, aloeverajuicen är lagom kall, fortfarande två sudoko att se fram emot, sen kör vi!

gång på gång

somnade och domnade.

jag har varit i mig själv i dag på riktigt. och jag tror misstänker och vill stenhårt tro att det blir mer och mer jag i mig för varje dag som går. mer jag och mindre monster.

 så.

nu ska katten sova med zebrafilten fyra kuddar och morgondagens DN på huvudet.

 På helgerna brukade vi festa till det och gå på svartklubb, dricka hejdlösa mängder grumlig och billig vodka ur vin-karaffer, äta saltgurka till och sen förhoppningsvis inte bli borträvade på väg hem i natten när vi klämde ihop oss tio pers i en privat "taxibil" på väg hem till studentkorridoren...

Vi hade vår partyrutin och den blev väldigt sällan rubbad.

Förutom just den där gången som vi hittade dåvarande kulturministern i fyllan och villan på dansgolvet bland flygande stolar och omkullvälta bord. Han såg lite, inte bortkommen, men lite LITEN ut så jag erbjöd honom mina 18 cm höga platådojjor till låns i utbyte mot hans välputsade loafers, varpå jag fick bekräftat att jag och Leffe har samma storlek =D

Timmarna gick och dansen fortgick. Sen fick jag nästan inte tillbaka skorna eftersom Leif som fått smak på att se världen från ovan inte gärna ville ner på sin vanliga dödliga nivå igen...

Men ett par 18 cm platåpjuck från Swear-shoes London kostar liksom 3000 spänn så han fick gott hoppa av hästen tillslut och ge tillbaka dojjorna även om han insisterade på att byta på riktigt.

Det var en fin kväll.

Sen åkte vi hem på rutin med lång-Leo i bakluckan som alltid (han var längst och snällast och tyckte det var lite action att ligga därbak med reservdäcket). Nio cirkusartister i en skruttig volvo så överbelastad att fogarna skrapade i marken i svängarna och en tionde cirkusartist i bakluckan genom Moskvas gator i då uppmätta minus 35 grader celisius. 

Hur Leif tog sig hem förtäller inte historien.

"köper sin lägenhet i veckan yeay!

"has an extra ticket to Meshuggah"

"jobba, träna, sova...repeat"

"sticker till Tokyo på Torsdag och vill gärna ha tips och kontakter"

"brödet är slut"

Vem vill du vara?

Facebookstatus für alle! Ett publiceringsverktg för weben som får oss att ta del av andra människors vardag i en endaste oneliner. Rubriksätt ditt liv, tala om för oss vem du är!

Friendsstatus på fejjan gör oss till superstjärnor i vår egen alldeles unika teve-show och precis som med allt annat som vi älskar att hata så börjar jag som många andra min dag med att kolla vad mina 398 fantastiska vänner har för sig en måndag strax efter lunch. Det sjuka är att det påverkar mig enormt. Om 90 procent av min vännerkrets har storslagna planer och en tiondel anger "bokat resa" hit och dit drabbas jag av sjuk prestationsångest över mitt egna patetiska lilla liv och måste genast ut och aktivera mig springa på vernissager eller göra nåt annat "nyttigt". Om dagen verkar lugn däremot och innehållet överägande präglas av poster om "chips i soffan med sambon", "ska nog gå och sova snart "eller "bakisfrulle, tänker inte röra mig en milimeter" då får jag ett annat själsligt lugn...

i dag däremot råder det totalt gatlopp på fejjan, mycket barnfödslar, kantarellskördar och resor till höger och vänster, så nu måste jag ut och gå en mil, bara för att hänga med i svängen och inte ligga efter. Va fan jorden snurrar som in i helvete i dag då funkar det inte att ligga på latsidan och skriv nåt pinsamt som att jag tillbringar dagen vid datorn och löser DN-suduko (de lätta dessutom) när jag tröttnat på att slösurfa.

Så tills jag har en lägenhet att köpa, eller snart ser mig själv med en "white mocca latte på Starbucks i Heatrow" så får jag göra bäst jag kan med att gå över mina jävla broar hemma i Stockholm. Kanske fynda en god bok, springa på någon jag kan namedroppa sen på stan eller bäst av allt komma hem och posta en bild på mig sälv där jag ser lyckat stressad ut med snygg ooutfit, nytvättat hår och en glossig modeblaska under armen med en status som lyder sååååå trött efter möte med den och och den, inhandlade av ny partyblåsa för premiärfest på blaha eller "städat hela lägenheten idag ge mig duktighetspoång"

Sen får jag komma hem och kolla status igen vid middagstid, om nio av tio äter vällagad god middag måste jag bräcka och fixa fram en ankleverterrin. Eller? Näh, helt fel faktiskt!

I dag hade jag velat vara hon som ramlade på väg till jobbet i morse och bröt en nagel, eller han som hade slut på bröd. För att det inte finns något finare jag kan tänka mig just nu än att ha en vardagsrutin som innebär upp i ottan, kaffe och macka och sen kanske snubbla lite på en hal flcäk på asfalten och så var det inte mer med det.

Jag har svårt att se en vardag framför mig utan frindsstatus för hur ska jag annars veta om jag ligger i tiden med min egen vardagsrutin? Med lite intensitet i det här verktyget och vi kan ha skapat ett forum för vad som är den nya normen. För i slutändan så är vi fortfarande Svenson Svensons som helst av allt bara vill vara lagom och passa lagom mycket in.

Jag hatar ju Bio, men va fan...

Vill någon vara min plus etta imorgon?

21.00 på Skandia Drottninggatan!

Nu ska jag ut och gå en mil!

Jag har varit på söndagsmiddag och pysselpussel hos Mams och Ulf hela dagen = terapi för ledsna själar även om jag är grymt dålig på att hantera allt vad middagsmat heter tyvärr.

Men jag har laddat batterierna och kylskåpet nu iallafall.

Mams bjöd på svampfyllda auberginer och kantarellsås med fetaostfylldkycklingfilé till och ugnsbakade rödbetor. 

Kanske nästa gång  Sibylla, kanske nästa gång man ska aldrig säga aldrig...

jag är trasig uhhhh....

idag ska jag på middag med mams! obs jag ringde och frågade om vi skulle äta lunch eller middag och vilken tid jag skulle komma. 

– middag, svarar hon, maten är klar vid fyra det passar väl dig eller?

???

jag har verkligen lyckats förstöra röra om och sabba min älskade moders syn på rutiner...herregud, men jag minns faktiskt att det fanns en tid då jag inte stoppade en bit i munnen efter klockan halv ett på eftermiddagen och då fick alla glatt och muntert anpassa sig om jag överhuvudtaget behagade äta något alls trots omständiga förberedelser och specialångkokta grönsaker och ett benrangel som stod och skrubbade sin köttbit torr från fett även om hon sen inte ens vågade smaka på den

 så...jaaa fyra är väl ganska sent om man tänker att allt är relativt...

men det skär sönder mitt hjärta när mamma ringer och frågar i förväg för att hon är rädd för att jag ska flippa och inte klara av att äta för att jag vet att hon försökte så jävla mycket anpassa sig till de sjuka jävla spel min sjukdom bedrev och hon hoppade som en gasell tassade på tå och gjorde allt hon kunde orkade och pallade för att möta mig på vägen. det sjuka är att för varje anpassning, varje på tå tassning så stärkte hon sjukdomen. lät den vinna och känna sig starkare...för den fick ju alltid som den ville, alla gjorde exakt som den ville!

det får mig att gråta rakt ut nu när jag tänker på det och ännu mer hata avsky och vilja kräkas i huvudet på alla jävla monster som fortfarande ranglar runt där ute och förstör sina familjers och nära och käras liv.

dö äckliga varelser dö för ni har fan inte gjort er förtjänta av att leva. svält ihjäl snabbt istället.

jag fasar fortfarande med skräck inför sånna här sammankomster men va fan. det går jag vet att det går på nåt jävla vänster går det...jag skiter i om min värld går under, jag skiter i om det kostar mig ångestoch svettningar för jag tänker fan inte sabba mer för min mamma...

För er som inte vet vad som göms i trädet, lägg av sluta läs min blogg, ni är fejk...

Mamma visar sin fina dotter en liten skattgömma mitt i stan...

och hur man skördar...

Jag och Mams var på stressig lunch-brunch och långprommis i fucking jävla fantastiskt höstväder, helt wild and crazy... Jag hade dödsågest innan och ville ställa in och skita i det som vanligt. Nu i efterhand känns det som den enda och viktigaste dagen på hela det här året.

Vi fick med oss en Valnöt var hem...det är bara på gång än så länge...trädet kommer börja bomba först i nästa vecka.

" Då ligger här snart en Pollack i varje hörn och rotar" sa Mams.

Jag är st

okej om en sekund ska jag va på väg härifrån...en sekund.

Lunch med mamma som vanligt panikattack men men JAG FÖRINIHELVETE FUCKING FÖRSÖÖÖKER IALLAFALLLLLLLL!!!!! 

GAH!

i handen...

eller hur var det nu igen?

jag har nippertjippat in mig. jag löper linan ut....

i kväll snart "Singel i Tokyo" på Galleri Kontrast...ses vi där...jag är extremt inte singel och drygast av alla...

vad vore jag utan dig?

en ledsen liten skitunge på vift på väg ingenstans. tack för att du finns! jag älskar dig villkorslöst ska du veta.

Häng med nästa Torsdag. Vi hade mysigt. Sen köpte jag världens dyraste valnötsfralla på Gunnarssons konditori. Herregud 12 spänn för en brödklump med valnötter i. Henning Nilsson hade svimmat...

Om två timmar ska jag på Vernissage och kolla mer Japan-konst. Tills dess Tjupp Tjupp

MAIL

hey ronnie 

jeg sad lige og kiggede paa alle dinne billeder...jeg mangler dig her nedde i australien!!! jeg har snart vaeret her i 3 uger og jeg har ikke vaeret fuld endnu:( hvor i verden er du og hvad laver du?? det er jo tusind aar sider jeg har set dig:( OG JRG SAVNER DIG!!!!
knus jonas

Jag älskar Jonas och Jonas älskar mig och vi gillar båda två att vara uppochner på olika sätt och vis...Jonas är en av mina feel-goodfriends. Vi lärde känna varandra under en tredagars marathon(usch vad jag inte vill skriva fylla här nu men så var det jag var 21 okej) i Köpenhamn

Man gör så på första maj i Danmark. Alla gör så. Köper en flaska gammeldansk var och några carlsberg klockan sju på morgonen och så kör man istället för allt vanligt trams med vitt bröd och marmelad och "ostemaed". 

Sen samlas man i Faelledparken och går bersärk >>>

i höga klackar på en planka och full som en alika  slåss jag med dåvarande teknikern på Danska Cirkusskolan! (inte Jonas på bilden)

CHECK!

åhhhh jag saknar också Jonas, det slutade iallfall med att äsch jag minns inte....något med att jag somnade i ett buskage där i Faelledparken, ett buskage där alla kissade och blev hittad av Jonas som ringde en vän som hade en Long John, en sån där köpenhamnsk cykel med släpkärra i mitten och så körde han hem mig till där jag hörde hemma och jag slapp ligga i kissbuskarna och bli kissad på mer...

mitt svar till Jonas är att eftersom jag inte är en känguru men kanske liknar en syrikat men jag är inte i Australien iallafall så han letar nog på fel ställe.

JONAS KOM HIIIIIIT ISTÄÄÄÄLLLLLLÖÖÖÖÖÖT!!!!!!

MISS YOU!

jag tittar lika gärna på folk som tittar på konst när jag går på utställningar som att titta på konsten i sig. sen har jag jobbat med det ibland när tillfälle getts bara för att det är så förbannat underhållande att vistas bland folk som är bajsnödiga på riktigt lika frekvent som 7/11 är öppet på Skånegatan.

var förbi Bonniers idag iallafall för att säga hej och kolla nya utställningen, fick inte med mig fina Brorsan som tydligen ska ha panikklubb på fredag på Mosebacke så jag fick gå själv tillsist.

jag gick in, gick ett plikttroget varv, tyckte lite grejer var äckliga sen gick jag därifrån och såg sen på väg därfrån en mosad stadsråtta i en råttfälla i ett gathörn på Torsgatan och insåg att det berörde mig mer än hela jävla Bonniers på en gång!

där har ni

så mycket brydde jag mig om japansk konst idag. en annan dag i bättre sällskap, med varmare jacka och inte lika dåligt blodsocker ska jag ge det en ny chans.

"Spirande Vita Nätter" heter utställningen, den är precis lika konstig som en konstutställning ska vara, pulserande pappersdammar, äckliga videoinstallationer, underliga ljud i ekon, filmprojektioner, foton med drapperier på, flätade klädbyltsbollar i överflöd, en artificiell djungel, ett psyko som gjort konst av lemlästade kontrosverktyg...

youve got it all

ge det fem minuter, fem minuter är en kortfilm, bra och intensiv men skönt att det gick över snabbt inser man sen när det äntligen gått över... referera till vad ni vill...jag har bara sagt kortfilm

hej nu ska jag läsa vidare i mina drömmars stad för femte gången i mitt lilla liv

här kommer en dagens min skitiga spegel med kamerablixt i

får nog öva lite mer det va länge sen jag fotade...

hursomhelst...

det tog en månad eller två men va fan

nu ska jag leka kulturtant och titta på folk som tittar på konst!

BONNIERS här kommer roadkillkatten!

har fortfarande inte fattat hur jag ska få det att INTE fastna på plåten, alternativt i formen eller på bakplåtspappret...

när halva brödet ligger fastkleggat på bakplåtspapper är det liksom inte okej att slänga halva skiten så jag struntade helt enkelt i att det var papper på och låtsades att det var en väldigt tunn ostskiva

resultat

smaskens!

nu kommer det ju från tjejen som en gång i tiden drack jalapenospad direkt ur burken så alright fuck it, skit i vad jag nyss sa...ät inte bakplåtspapper det är inte okej...

ännu en surdeg ligger och gror (fuskdeg ja ja men ändå)

LAGA MAT IMORGON!!!!

bröd är gott men du är inte Henning Nilsson, året är inte 1870 och du bor inte i dina drömmars stad.

kom ihåg det nu din jävla Vildvittra

nu får ni ännu en roadkill anekdoti.

När var liten bodde jag i den på den tiden grönskande prunkande lilla förortsidyllen ALBY ( ja hell yeah medelklasssvesson vallfärdade till radhusen nere vid Mälarviken på åttiotalet för att leva låtsaslantortsidyll och rasta sina barn på 4H-gården, Alby was the shit tills jugoslavienkrigen kom och man beslöt sig för att göra om Alby till flyktingförläggning, då flydde plötsligt alla Svenssons och kvar var blatte, jugge och affromaffian som sen bildade Chalby-Power och Fittja Boys och the rest is history och återfinns i Latin Kings gedigna lyriska texter) 

ANYWAYS

jag bodde där med min blattefamilj och matade får och var ett lyckligt litet barn, men jag hade en svår svår svår nästan narkotikaklassad last som sjuåring och den var >>>

för er som var hundägare på åttiotalet så minns ni kanske att förpackningen på den tiden såg helt annorlunda ut. Det var en Lassiehund på framsidan av paketet och väldigt tidstypsikt och troget som många andra sjuåringar så drömde jag lite om att vara en hund eller en katt eller något annat djur sådär ibland. Och för att liksom löpa hela linan ut så köpte jag för min surt fördärvade veckopeng ett paket Frolic i smyg på lördagarna...eller var fjärde lördag snarare. Ett paket Frolic var dyrt och kostade cirka 40 kronor så man fick spara för att ha råd...

sen satte jag mig nere  vid Albysjön och käkade Frolic tills jag mådde illa och som man gör när man mår illa så skäms man lite efteråt för att man vet att man gjort nåt tokigt  och eftersom jag inte kunde ta med paketet hem utan att ha två päron kliande sig fundersamt i huvudet så brukade jag mata Albysjöns svanar med resten eller ge bort paketet ill min kompis Ann-sofie som hade riktiga hundar.

jag åt Frolc alltså som barn, inte sura nappar, inte choklad FROLIC

nu vet ni

FROLIC byggde denna fagra roadkillkropp inget annat

Foto: TOMMY MARDELL (bild från www.aftonbladet.se)

Premiär som i PRE MI ÄR behöver inte betyda röda mattan, laxsnittar och bubbel. Och det var nog tur det för det hade skurit sig äckligt till känslan i magen man fick av att blicka rakt in i en schizofren och svårt sjuk ung flickas hjärna och dessutom hitta små bitar av sig själv där mitt i allt kaos.

AJ

Men jag var där iallafall och fick efter många år äntligen återse en tjej som berört och rört om mycket hos mig. det gjorde ont och klumpen i magen ville bli gråt flera gånger men jag bet ihop. bet ihop och kramade om finaste finaste Berny och tackade alla mina egna gudar och demoner för att hon orkat kämpa och fortfarande finns här bland oss. oftast brukar sånna filmer som jag såg igår först komma till EFTER en stor och framgångsrik men förtvivlad människas död. Berny är undantaget som bekräftat regeln. Hon är en nutidernas Kurt Cobain som hann ångra sig på vägen och fortfarande finns så att vi kan prisa hennes jävla kamp för överlevnad. Hon är en stor symbol för alla som varit sjuka är sjuka eller har tvingats att bli medlidande och medsjuka vänner. Psykisk sjukdom äter oftast upp omgivningen och de nära och kära mer än offret i sig. För offret är och förblir ett offfer och dör tillslut oftast när det inte orkar kämpa mer. Alla andra finns kvar dock...

Hårda men sanna ord om en hård och väldigt sann vän och jag grät faktiskt tillsist. Men då grät jag av att se min favorittjej skratta och le med hela hjärtat för att hon var glad och närvarande på riktigt.

ni kan få uppleva exakt samma sak som jag gjorde igår men hemma i tv-soffan den 29 september klockan 22.00 när Berny Pålssons dokumentär sänds i SVT

men se till att hålla hårt i soffkudden eller någon bra i handen för det var fan inte lätt alltså...inte lätt någonstans.

nu måste jag spotta ut min förtorkade partypumpernickel för den är också jävligt hård och gör ont i munnen att försöka äta...

Kärlek

läs mer om Berny Pålsson  här >>> http://www.aftonbladet.se/wendela/ledig/article215433.ab

(min länkgrejs verkar inte fuka idag så ni får klippklistra själva, sorry)

eller så borde jag jobba med självförsäljning alternativt 

morgonkaffe valnötsbröd och havremjölk med chokladsmak = laddad taggad hej dagen!

kastar mig på tre bussar längs med högtrafikerad motorväg, springer lite dramatiskt i höga klackar helt fel längs med E4:an, blir uppplockad av en taxichaffis som räddar livet på mig när jag försöker tvära i ren panik...jag har ju brottom ska på anställningsintervju och SL:s reseplanerare planerade min resväg fel därav det oplanerade självmordsförsöket i Midsommarkransen.

han skriker lite på mig kör mig 750 meter och hytter med näven och vrålar att gör aldrig om det där din jävla vildvittra.

jag hinner hämta andan, andas djupt tre gånger inse att jag inte är död och en minut i elva trippar jag upp för trapporna till eventbolaget med ett bländande leende och exakt elva minuter senare har jag ännu ett nytt jobb.

högeffektiv morgon skulle jag vilja påstå.

demonerna ligger i lä nu kan jag säga...jag trillar mig själv ganska bra utan dem

HÄR ÄR DET EN STOR IMAGINÄR BILD PÅ VACKRA STOCKHOLMS DJURGÅRN!

efter gårdagens insident med blöta handduken på pannan som faktiskt räddade livet på mig ville jag åtminstone inte göra samma misstag två dagar på raken så jag tog det så sakteliga ganska lugnt igår kväll och gick och la mig efter ett ynkligt glas bubbel och några cigg i Toves fagra manliga men ack så oskyldigt unga och gängliga vänners lag. tur att jag inte var full då hade jag börjat klappa dem på huvudet.

well

jag hade kastrullen på huvudet och var alltså helt fri från allt vad demonröster idiottankar och skit som kan få för sig att bomba mig på söndagarna när ensamheten smyger sig på.

så jag pälsade på mig åkte djurgårdsfärja och drog ut på okända marker (parantes jag promenerar aldrig på djurgården...visa mig stråken jag är rookie där)

jag hittade iallafall till rosendals trädgårdar där man kunde provsmaka kavring, gå på lökmarknad, leka i leklandet eller skrämma barn i häck-labyrinten...

jag sa pass till allt utom kavringen...den var bra.

sen gick jag in till stan, handlade valnötsknark på gallerian och tog efter et par omvägar tuben hem.

iskallt....lillesyrran har suttit på sibiriska balkongen och pluggat hela dan. fick gå ut och springa ett litet varv ner till årstaviken för att få upp värmen och nu har jag liksom fastnat i dubbla tröjor i soffan och med ett glas sockerdricka som jag inbillar mig smakar vin (borde inte hällt sockerdricka i vinet igår allts...nu e smakökarna manipulerade)

imorgon tänkte jag hitta ännu ett ogått promenadstråk...tipsa mig!

jag är ledig jag behöver distraktion!

sen är jag bjuden på fina och bästaste Berny Pålssons filmpremiär på Zita, gosh har inte setts på fem år ska bli kreeeejzy!

jaja

jag har glömt att bjuda med någon i tid som vanligt så jag får väl gå dit med hej hej Demonikan i handen, det blir tryggast. om någon vill byta plats med hej hej Demonikan är jag extremt öppen för förslag.

rödvin rom och kräftspad är ingen bra combination alls

sov nog nästan helt när jag gick hem från liljeholmen genom skogen fem på morgonen...tur det annars hade jag väl varit livrädd för tomtar och troll där jag vandrade i beckmörkret...

jisses som sagt jisses...

ska försöka läsa DN nu istället, gick inte så bra imorse när bokstäverna förvandlades till små hoppande små Lemmings som ville krypa ur bilden och in i hjärnan på mig och bara banka banka banka banka... nu har de slutat med det så nu ska jag göra ett nytt försök...

usch mina fingrar luktar kräftspad...eller det är nog bara inbillning för det är omöjligt de är sönderskrubbade men lukten sitter i näsa och vill inte gå ur....

jag har velat mörda den här mannen...men så brukar det vara med de som man vågat släppa in under huden. tur att jag kom över det. 

när jag går och gråter ibland på stan i regnet och fryser så där innifrån märgen så brukar jag tänka på Lasse, att han går där  brevid och ler sitt skitirriterande monsterleende och bara är. 

då gråter jag lite till sen slutar jag för att jag minns att en gång så fanns det en tid som jag faktiskt tyckte om någon med kroppen och inte levde så jävla låst i min hjärna. det ger mig hopp. min kropp älskade Lasse även om själen alltid var någon annanstans. 

Draken kommer till stan! Ännu ett skäl att hålla sig borta från brojävulen!

nu är jag redo att möta morgondagen ocskå!

nu

IDOL! förnedringsteve när den är som allra bäst! jag har tyvärr ingen smart och knivskarp analys på varför det är så hysteriskt kul med folk utan självinsikt i teve på bästa sändningstid.

har ni?

varför älskar vi att hata?

(obs det japanska popstjärnor och det är köttbitar de har på huvudet)

kärlek till dig min fina kotlett skulle jag vilja skriva men då kommer du mödra mig lika mycket som  Hannakorven ville när hon döptes första gången...

varför envisas jag med att ge mina vänner svulstiga köttnamn?

utom Betty Sphagetti då hon e ett undantag...jag får tänka om och kalla er för saker som kaffe med mjölk eller digestive råg men det skulle liksom inte klinga lika fint...så tills vidare

med kärlek i hjärtat som avväpning mot gamla troll får ni manifestera riddare i natten mot min mördade ondska!

kött e kul!

det var riktigt jävla åthelvets skitbajs igår. skit skit skitbajs.

jag tror jag får hitta på en ny blogg och skriva på riktigt snart igen för kaoset måste ut...

note to self...

ta mig inte på allvar nu...inte på blodigt allvar, bara på samma allvar som en vitsminkad emounge i 16 årsåldern för jag tror  jag var typ så gammal igår...

men det gick åt skogen

fan vad jag försökte. men det gick fel innan jag ens hunnit börja. jag tror det mesta beror på paranoian. den lämnar mig inte ifred och är nog den största boven i dramat just nu. overklighetstankarna tar över och sen är allt som en film som jag spelar en dålig b-roll i och hur knäppt jag än agerar eller normalt så verkar ingen se skillnad.

jag kan liksom spela good-guy och vara bad-guy och ingen märker nåt...eller tvärtom...hajjar ni? förmodligen inte. det är fruktansvärt skrämmade iallfall. att gå runt en hel dag och provocerande agera fel och så är det ingen som höjjer ett ögonbryn ens.

så igår var måttet rågat bägaren fylld och stressen stog mig upp i halsen. jag hade fått nog för länge sen. testat hela min omgivning förtio gånger utan resultat och till slut gav jag upp

JAG GAV UPP!

om jag är galen och inte visar världen att jag är galen och ingen reagerar så FINE!

men om jag är galen och beter mig som en galning och ingen reagerar så är det NOT FINE!

så jag satte mig på räcket på Årstabron, bara för att testa om den hade nåt att invända mot min galenskap och det hade den såklart inte. vad skulle den sagt? "Knirr"? Eller "Nej dumma flicka sitt inte där du kan ramla ner och dö eller slå dig jätteilla och bli förlamad och ännu olyckligare".

som sagt man blir mer provocerad av världen än den är provocerande i sig själv ibland.

sä där satt jag mitt i natten och berusad på kyla, calypso och med en äcklig cheesburgare i magen och  funderade på hur lång tid det skulle ta innan någon skulle undra vart jag tagit vägen om jag mot all förmodan skulle råka trilla ändå...eller ännu värre vara så dum i huvudet och bara falla av mig själv. sen slog det mig att shit här sitter jag och tänker samma barnsliga tanke som hela mänskligheten säkert tänkt tusen gånger före mig och de fick säkert bättre utfall på sina svar än jag... det gjorde mig ledsen. för då fick jag det liksom skrivet svart på vitt på pannan att ronnie roadkillkatten du är faktiskt väldigt ensam.

jag får väl skylla mig själv förvisso...det får jag, men ändå. lika lite som det är kul att bli vald sist i fotbollslaget när man är nio bast och går i trean är det att vara 26 bast och sitta på ett kallt räcke i blåsten uppflugen på Årstabron mitt i natten en fredag och undra varför man inte har fler eller bättre kompisar. För det har jag ju...massor...men 95 procent har jag stött bort...

mitt fel mitt.

sen blev jag ännu ledsnare på mig själv när jag tänkte på hur ledsen mamma skulle bli om hon visste vad hennes skvattgalna dotter höll på med om nätterna. jag kan trampa var som helst, jag fruktar intet, allra minst mina demoner men jag blir uppriktigt sagt jävligt ledsen på mig själv när jag tänker på att det inte bara är min kamp utan någon annans också...kanske därför jag strategiskt placerat alla jag bryr mig om på en mils avstånd på sistone. för att jag inte orkar göra fler än mig själv illa just nu.

nog om det. jag tror egentligen att alla är minst lika knasiga som jag men de äter kellogs special k varje morgon, duschar sätter på sig rena strumpor och köper tvättmedel i tid och tvättar på samma tid i tvättstugan varje vecka så deras världar och mönster går inte under...

min värld följer lagar ordning och regler lika mycket som salvador dalis klockor går i tid så för mig har det på sistone inte varit lika lätt även om jag försöker bygga upp en ny ronnieborg med dåligt Duplo och trolldeg att täta luckorna med.

kaos som sagt

extremt mycket kaos.

nu skrev jag på riktigt i alla fall

modigt va?

eller dumt...

jag vet inte...

jag sitter kvar på räcket ett tag till helt enkelt. sitter och suger på suget och är rätt nöjd med att bara sitta.

någon utryckte häromdagen att hon mådde bättre nu...och det illustrearade hon i en tanke som slagit henne ...en jämförelse med att nu ville hon inte hoppa framför tåget längre utan kunde tillochmed tänka sig att åka med. jag jämför det med att jag varken åker med eller hoppar jag sitter kvar på perrongen och kedjeröker istället i väntan på att komma på en lösing som utesluter båda henns alternativ och passar mig bättre

förslag på det?

damnit sova nu iallfall

sova i sängen och inte i årstaviken med fiskarna...

usch jag har varit rätt dekadent ikväll men det e lite skitsamma...tror jag behövde det.

en torsdag med rosévin och haloumi och salta pinnar med chokladsmak...jag vet skitäcklig men va fan...känslan av lättja och dekadens ihop med salt, surt, fett och socker funkar som knark lika bra som heroin. och ikväll kommer jag förmodligen sova sötare än en spraymålad döende kyckling från F12 terassens avslutningskalas.

jag önskar jag var lite limegrön och spraymålad nu faktiskt. ullig gullig och gulgrön.

well well

däckapäcka nu...

och tack för alla som bara lämnar dögulliga fina kommentarer och skickar mejl

puss puss på er ni bor i mitt hjärta allihop!

kram kyss och kärlek!

spela lemmings kanske?

om någon sitter på en gammal comondore eller amiga 64 eller vad det nu hette för nåt på stenåldern så är jag mycket intresserad av ett lemmings-tevespel.

som när jag och Stella flyttade in i den där garderoben på en ruffig gata  Köpenhamn för massa år sen.

kände knappt varandra och plötsligt bodde vi ihop på nio kvadratmeter med fönsterlucka och delade 120 säng. sov skavfötters visserligen men ändå. skavfötters på en boxmadrass på golvet på nio kvadrat i ett kaos av improviserade askkoppar, digestivekex och tekannor...jag e rätt säker på att Stella drack te och inte kaffe då...

te med mjölk och suketter i...en jävla massa suketter. vi levde på te med mjölk digestivekex och suketter.

tror det var där någonstans som jag började utveckla den elaka sukett och aspartamallergin. idag blir jag biaffrabarn i en vecka om någon ens andas på mig om de tuggat äckligt aspartamtuggummi.

sen drog jag till Ryssland och Moskva och lämnade Stella ensam åt sina 9 kvadrat...men jag tror hon upplevde de som trängre efter att jag flyttat än innan egentligen även om jag till största delen av vår gemensamma fritid tillbringade liggandes på mage i sängen och spelade sönder och brände ut batteri efter batteri på Stellas super Gameboy...jävlar vad den räddade många döda kvällar och nätter och dagar. räknade ut sen hur mycket timmar jag spelat sammanlagt bara överslagsvis, blev rädd och sen vill jag inte köpa fler batterier.

så jag började knarka istället.

nej nu ljög jag...knarka har jag aldrig gjort, men jag gick in i väggen ordentligt åtminstone.

tappade bort mig själv ordentligt. flyttade ner mitt liv i en kappsäck och började flänga runt i världen för att försöka hitta mig själv men jag var liksom ingenstans. oavsett var jag letade.

jag var inte i Sverige och i inte i Danmark och inte i Ryssland och inte på andra sidan Atlanten heller...jag var ingenstans tills jag plötsligt hittade en ganska snarlik motsvarighet till mig själv helt otippat bara ett par dar efter att jag landat i Sverige igen ute på västkusten...den svenska alltså.

Ronnie mötte Ronnie och Ronnie mötte sig själv...sen började en sjuinihelvetes jävla lång resa åt helvete som tog mig längre bort än alla billiga flygbolag i världen kan göra.

jag gjorde en djupdykning helt enkelt. insåg vilken enorm styrka jag besatt och i skräck att inte veta vd jag skulle göra av all den enorma kraft så gömde jag mig bakom den istället för att göra något bra av den.

så sen jag hittade mig själv har jag liksom tappat bort mig själv. jag blev skraj för den jag var och ville stoppa undan gömma och ta bort.

synd för jag var rätt fin faktiskt.

fin och fantastiskt fantastisk...undrar varför jag inte vågade och vad det var som egnetligen dog, ville dö...krävde att bli dödat?

för det gick bra just då. allt gick jävligt bra.

nu går det inte alls lika bra.

jag slåss med mig själv istället för med världen.

onödigt.

jag skulle gärna vilja slåss mer med världen men den kamp jag bedriver själv tar upp så oerhört mycket energi och tid så jag hinner inte. jag ser knappt folk längre. de är mest där för att de är där men de rör mig inte i ryggen. jo klart de gör, de som funnits med från ruta ett, men resten...säkert apfina härliga jävlar men jag ser de inte.

ja ja babbel babbel skitsamma.

PETRA jag saknar dig! ville bara skrika ut det i ingenstans kanske hör du mig! tänker på dig och kissarna och hönsen som jag måste få träffa snart.

MOR och FAR jag älskar er!

jag säger det så sällan men när jag skriker kan jag lika gärna passa på att skrika ut det också...får ta och publicera ett pappa-mejl snart de brukar vara rätt underhållande. han är en riktig livsfilosof min gamle far.

okej slut klart godnatt. nu ska jag ignorera de senaste tre timmarna, radera de ur mitt liv och leta upp nån proffsig massör som kan fixa min nacke på allvar...

var väl ur lägenheten på en kvart och förtio minuter efter att jag slitit mig i håret framför spegeln satt jag med ganska äckligt kaffe, en äcklig macka och äcklig youghurt och ännu äckligare färskpressad apelsinjuice på MOJO café och lyssnade på nån lallare som trodde han föresläste om marknadsstrategi och ännu värre trodde han var bra på det.

det var han inte.

jag fick ont i magen av frallan, blev sur av det dåliga kaffet men kickstartades ändå av de 600 kalorier jag konsumerat på en halvtimma så jag tog en iskall höstig promenad på stan med min fagraste vackraste väninna och konstaterade att det inte bara var inbillning, det är faktiskt höst i luften.

hann förbi kära mor på Östermalm också och fick med mig mat som i en matlåda och inte ett kilo gräslig föda och havsinsekter för en gångs skull. köpte en valnötssurdegsbulle på GatÅ och hann precis som vanligt och alltid på klockslaget trilla in på sekunden på redaktionen för att bunkra upp vid jättedatorn och viga resterande timmar av dygnets ljusa timmar åt att redigera Björn Gustafsons nylle och spandexklädda kropp.

vid halv nio hade jag nackspärr igen som vanligt och var så stelfrusen att jag fick sätta på tänkarmössan och pundarvantarna och ignorera likheten med Köpenhamnstidens vardagsoutfit.

snurrade ännu ett varv på stan och ramlade tillsist in på ett folttmt Ego bara för att leka mördarleken med Magnus Betnér i en kvart och sen suga i mig tre fyra cigg, frysa lite till och därpå fundera över vad det var i Aron Flam som en gång fick mig att vilja klippa och klistra och rita hjärtan i skolkatalogen. jag kanske inbillar mig men hans namn framkallar någon form av våt tonårsdrömssignal i min lillhjärna. men nu har jag glömt varför.

träffade iallafall finaste Dompan en snabbis och försökte att inte associera konstigt mellan squascracketar, malplacerade komiker en bardisk och en inbillad rundgång i huvudet med ljud som ekade av en upphetsad pytonorms väsande eller en skallervariants frenetiska stjärtdans. det var nåt luften som fick mig att önska att jag att bestämt mig för att vakna som cowboy den dan istället för pirat så att jag kunnat tända en tändsticka under skon med ett ritsch och spränga bomben med all gas som redan överfyllt lokalen.

men det behövdes inte

den obehagliga låtsaskomikern ramlade av scenen sen av sig själv och en härlig lejoninna äntrade istället och körde skeppet i hamn.

jag blir varm, tillochmed i köldknäppskall septemberkyla, av att möta kattdjur i natten. och ikväll snokade jag rätt på två.

katt möter katt och tycke uppstår. katter respekterar andra katter iallafall de som inte frentiskt är i tvångsmässigt behov av att pinka revir.

synd på kattsläktet bara att så många är miljlöskadade och synd på mänskligheten att så många tror att de är hundar...eller förlåt ÄR hundar.

nu ska piratkatten sova utan tänkarmössa och pundarvantar.

hon ska sova och drömma sött om spandexklädda välsvarvade silverlår och konstiga hjälmar. för imorgon måste hon utan 600 kalorier till frukost cykla sig genom stan på fastande mage till GatÅ och hoppas att de säljer fler valnötssurdegsbullar och att hennes nyfunna hund-vän på Sandys på Drottninggatan köpt in alprosoyamjölk till hennes vaniljlatte som han lovat så att hon slipper äta deg från Mojo och bli sur av surt bryggkaffe.

man får förtjäna sitt rykte och definiera sig själv efter det man desajrar...

jag desajrar kanske fel, men just idag gick allting ändå väldigt rätt.

skål med hallontranbärsjuice i vinglas på det kapten. skål alla medrövare på mitt sjörövarskepp. skål och godnatt i kattnatten.

gång på gång säger de att allt ser så bra ut så bra så friskt och vad härligt att du mår bra.

jag ser dubbelt. spegeln som så länge varit en skrattspegel talar i tungor. jag kan inte se jag har aldrig kunnat se. jag känner bara. Hur ser ni? Ser ni? Eller känner ni?

det är en jävla skillnad.

jag kan höra syrsorna spela nu och jag kan känna ett bubblande skratt i magen, jag kan känna att jag fryser jag kan känna när jag är varm men jag kan absolut inte SE!

vad är det ni ser?

lyster i ögonen?

utfyllda byxor?

saggiga armar?

jag känner mig bara trång, i vägen, trängd, för mycket.

sen upplever jag dygnetruntmässigt kaos.

kropp som kräver, själ som vill, kropp som inte orkar, kropp som svettas, kropp som fryser, själ som vill.

är det samma sak?

ser ni själen som vill, är det det ni menar, stöter ni emot och kan klämma på kroppen som svettas eller fryser?

jag fattar inte!

jag fattar inte hur ni kan se idag och hur ni kunde se då?

jag måste va blind eller känna konstigt, för jag varken ser eller känner skillnad.

jag har alltid varit i vägen och jag har alltid kännt mig i vägen.

men när jag suger på min sista cigarett hör jag syrsorna spela. jag hör syrsorna spela och jag suger, jag suger för att jag suger och för att jag vet vad jag precis har gjort. vilken kamp jag har genomgått från morgonstund till kvällning idag. alla mina beslut kval och val som blev antingen rätt eller fel. jag räknar plus och minus och jag vet om min ekvation gick ihop eller inte. jag vet alltid om jag gjort min läxa eller inte, vad jag inte vet däremot är om jag gick till rätt skola idag eller om jag läst överkurs på fel universitet igen.