Wasabilicious

Aurele, Joana and Lou, NYC, 1999
© Nan Goldin

...en diabildssow på 20 minuter och jag är inte lika sugen på att hoppa från Årstabron mer...

märkligt det där hur starka bilder och fotografier av individer med smärta och sorg kan få mig att vilja leva mer. inte för att jag tänker tjohoo vad jag ar det tusen gånger bättre...utan för att det påminner mig om hur fint det är att vara så nära sig själv på smärtgränsen till vad man står ut med och att det är en känsla jag saknar så starkt at jag är redo att hang in there i ett par år tll bara för att jag vet att alla de ögonblick som gör så där ont att man känner sig själv till hundra procent fortfarande finns där ute i världen att samla på.

seriöst

varför går folk omkring och är kära hela tiden om det inte vore för att det är så smärtsamt fyllt och sorgset att veta att man har lyckan men att den samtidigt är så lätt att förlora. det är vackert det är kärlek. till individer, till livet, till sitt jobb, hem eller sin hund vad man än vill. vi är alla förälskade i någonting.

jag är bara väldigt väldigt tom...därför är det så svårt att hålla fast.

det enda som intresserar mig just nu är prestation. jag vill känna mig duktig jag vill vara bra, om det så var på att rensa rabatter eller sortera brev kvittar egentligen så länge jag vet att jag är bra på någonting friskt som för mig åt rätt håll.

just nu är jag jävligt bra på att rita sidor och jobba hårt så då gör jag det en miljon procent.

nästa vecka ska jag va skitbra på att skriva. fast det är lätt. ge mig en chans att våga inte planera min dag med massa annat onödigt trams bara så åker vi...

tills dess

se Nan Goldin på Kulturhuset, se HELA. 

hela filmen, alla bilder och hela diashowen rubbet. sen kommer ni tillbaka hit och berättar vad ni såg. om vi såg samma ska kanske vi kan ta en kaffe i höstrusket och komma överens om att hon e jävligt bra hon Nan.