Wasabilicious

jag är trasig uhhhh....

idag ska jag på middag med mams! obs jag ringde och frågade om vi skulle äta lunch eller middag och vilken tid jag skulle komma. 

– middag, svarar hon, maten är klar vid fyra det passar väl dig eller?

???

jag har verkligen lyckats förstöra röra om och sabba min älskade moders syn på rutiner...herregud, men jag minns faktiskt att det fanns en tid då jag inte stoppade en bit i munnen efter klockan halv ett på eftermiddagen och då fick alla glatt och muntert anpassa sig om jag överhuvudtaget behagade äta något alls trots omständiga förberedelser och specialångkokta grönsaker och ett benrangel som stod och skrubbade sin köttbit torr från fett även om hon sen inte ens vågade smaka på den

 så...jaaa fyra är väl ganska sent om man tänker att allt är relativt...

men det skär sönder mitt hjärta när mamma ringer och frågar i förväg för att hon är rädd för att jag ska flippa och inte klara av att äta för att jag vet att hon försökte så jävla mycket anpassa sig till de sjuka jävla spel min sjukdom bedrev och hon hoppade som en gasell tassade på tå och gjorde allt hon kunde orkade och pallade för att möta mig på vägen. det sjuka är att för varje anpassning, varje på tå tassning så stärkte hon sjukdomen. lät den vinna och känna sig starkare...för den fick ju alltid som den ville, alla gjorde exakt som den ville!

det får mig att gråta rakt ut nu när jag tänker på det och ännu mer hata avsky och vilja kräkas i huvudet på alla jävla monster som fortfarande ranglar runt där ute och förstör sina familjers och nära och käras liv.

dö äckliga varelser dö för ni har fan inte gjort er förtjänta av att leva. svält ihjäl snabbt istället.

jag fasar fortfarande med skräck inför sånna här sammankomster men va fan. det går jag vet att det går på nåt jävla vänster går det...jag skiter i om min värld går under, jag skiter i om det kostar mig ångestoch svettningar för jag tänker fan inte sabba mer för min mamma...