rädslan för livet blev rädslan för att dö
trodde jag aldrig.
sjukdom, ond bråd död och undergång var ju lite av min vinjett där ett tag.
"döden är vacker" sa pappa en gång minns jag vagt om en genomskinlig tjej med svarta ihåliga ögon och tom blick där hon gick på gatan, i teverutan, bodde i en bok eller jag minns inte. hursomhelst jag var ett barn som inte kunde vända bort blicken från det där facinerande sjuka trötta något så långt bort från våran värld.
det etsade sig fast.
jag ville bli döden
lika etsande och upprörande vackeert skrämmande som själva dödinnan. motbjudande, svår, mager och vacker.
men jag var ju så full av liv. det fanns ingen död i mig, ingenstans. tvärtom, jag var, är och har alltid varit en överlevare med en löjlig tro på mig själv och att jag är lite förmer än alla andra...men ändå...
jag kunde inte släppa henne. ville vara henne. hitta henne. komma henne nära. hon som för mig var något jag aldrig känt på, smakat eller närmat mig.
sen kom verkligheten ikapp mig och precis som jag lever enligt den löjliga övertygelsen att man kan få precis allt det där i världen man vill ha om man verkligen vill det tillräckligt mycket och enda anledningen till att man upplever att det man önskat sig ibland rinner ur händerna på en är för att man omedvetet vuxit ur sin önskan och plötsligt önskar sig något nytt och helt annorlunda.
jag tror inte att det är så jag VET att det är så.
men de flesta vill inte.
det mest skrämmande i hela den här karusellen till tankekedja är att vi inte är mer än ganska dumma människor i slutändan och fruktansvärt lättpåverkade av alla de yttre faktorer vi dagligen möter i vår vardag.
konsensus
levande människor med smak på livet kan lura sig själva att det är dags att ge upp. att deras tid är slut och att de ska dö nu.
dödinnan bodde hos mig och med samma medel som hon lyckades lura sig in hos mig, med samma medel lyckades jag tillslut jaga ut henne.
men hon smittade många riktigt nära och kära i min närmsta krets med sin sura ande innan hon drog och jag vet inte hur starka de är och om de kommer lyckas skura bort de slafsiga ruttna spår hon lämnat efter sig.
så döden flämtar fortfarande över min axel. och det gör så förbaskat ont att veta att det var jag som från början lockade dit henne, bjöd in henne och lät henne stanna och rota sig.
när jag var som svagast och mest utsatt på vift ute i vida världen flyttade hon in. det jag från början förväntat mig skulle inbringa mig glädje och på räckhåll påminde och såg ut som en vacker rosenbuske, visade sig vara en tillvaro där jag dagligen tvingade ner törn efter kantig och hårdsmält törn ner i strupen för att sedan slita upp den med taggarna ut och in för att påminna mi själv om att jag levde och fans till.
och nu är jag levande men livrädd.
livrädd för att jag vet hur död luktar smakar och känns och för att jag ser den överallt runt omkring mig. jag är inte rädd för att se den längre. däremot är jag lvirädd för att ännu en gång gå med förbundna ögon in i en likadan labyrint och slösa bort tre år till på att inte hitta ut.
men det är skitjobbigt att vara lasermannen eller batman eller vad det nu heter för jag ser bara massa lik överallt. människor med slutna ögon som skrattar och ler helt ovetande om att de är dödliga och vilken balansång de vinglar runt i helt fucking jävla ovetandes.
men okej jag är inte messias och jag kan inte rädda någon men jag ville ändå gnälla lite och säga att jag tycker att det är skitjobbigt och sitta här som ne jävla dödseinstein helt oförmögen att omsätta mina formler i praktiken för att jag är slav under protoner neuroner och ett blodomlopp som kräver bränsle är tidsbestämt och kan sluta upp att fungera vilken sekund som helst.
därför skålar jag trots ångest och missär och rädsla med mig själv i ekologiskt vin och äter blodpudding på taket ikväll.
av blod är du kommer av blod ska du åter ruttna.
sjukdom, ond bråd död och undergång var ju lite av min vinjett där ett tag.
"döden är vacker" sa pappa en gång minns jag vagt om en genomskinlig tjej med svarta ihåliga ögon och tom blick där hon gick på gatan, i teverutan, bodde i en bok eller jag minns inte. hursomhelst jag var ett barn som inte kunde vända bort blicken från det där facinerande sjuka trötta något så långt bort från våran värld.
det etsade sig fast.
jag ville bli döden
lika etsande och upprörande vackeert skrämmande som själva dödinnan. motbjudande, svår, mager och vacker.
men jag var ju så full av liv. det fanns ingen död i mig, ingenstans. tvärtom, jag var, är och har alltid varit en överlevare med en löjlig tro på mig själv och att jag är lite förmer än alla andra...men ändå...
jag kunde inte släppa henne. ville vara henne. hitta henne. komma henne nära. hon som för mig var något jag aldrig känt på, smakat eller närmat mig.
sen kom verkligheten ikapp mig och precis som jag lever enligt den löjliga övertygelsen att man kan få precis allt det där i världen man vill ha om man verkligen vill det tillräckligt mycket och enda anledningen till att man upplever att det man önskat sig ibland rinner ur händerna på en är för att man omedvetet vuxit ur sin önskan och plötsligt önskar sig något nytt och helt annorlunda.
jag tror inte att det är så jag VET att det är så.
men de flesta vill inte.
det mest skrämmande i hela den här karusellen till tankekedja är att vi inte är mer än ganska dumma människor i slutändan och fruktansvärt lättpåverkade av alla de yttre faktorer vi dagligen möter i vår vardag.
konsensus
levande människor med smak på livet kan lura sig själva att det är dags att ge upp. att deras tid är slut och att de ska dö nu.
dödinnan bodde hos mig och med samma medel som hon lyckades lura sig in hos mig, med samma medel lyckades jag tillslut jaga ut henne.
men hon smittade många riktigt nära och kära i min närmsta krets med sin sura ande innan hon drog och jag vet inte hur starka de är och om de kommer lyckas skura bort de slafsiga ruttna spår hon lämnat efter sig.
så döden flämtar fortfarande över min axel. och det gör så förbaskat ont att veta att det var jag som från början lockade dit henne, bjöd in henne och lät henne stanna och rota sig.
när jag var som svagast och mest utsatt på vift ute i vida världen flyttade hon in. det jag från början förväntat mig skulle inbringa mig glädje och på räckhåll påminde och såg ut som en vacker rosenbuske, visade sig vara en tillvaro där jag dagligen tvingade ner törn efter kantig och hårdsmält törn ner i strupen för att sedan slita upp den med taggarna ut och in för att påminna mi själv om att jag levde och fans till.
och nu är jag levande men livrädd.
livrädd för att jag vet hur död luktar smakar och känns och för att jag ser den överallt runt omkring mig. jag är inte rädd för att se den längre. däremot är jag lvirädd för att ännu en gång gå med förbundna ögon in i en likadan labyrint och slösa bort tre år till på att inte hitta ut.
men det är skitjobbigt att vara lasermannen eller batman eller vad det nu heter för jag ser bara massa lik överallt. människor med slutna ögon som skrattar och ler helt ovetande om att de är dödliga och vilken balansång de vinglar runt i helt fucking jävla ovetandes.
men okej jag är inte messias och jag kan inte rädda någon men jag ville ändå gnälla lite och säga att jag tycker att det är skitjobbigt och sitta här som ne jävla dödseinstein helt oförmögen att omsätta mina formler i praktiken för att jag är slav under protoner neuroner och ett blodomlopp som kräver bränsle är tidsbestämt och kan sluta upp att fungera vilken sekund som helst.
därför skålar jag trots ångest och missär och rädsla med mig själv i ekologiskt vin och äter blodpudding på taket ikväll.
av blod är du kommer av blod ska du åter ruttna.
saxat ur arkivet...
bara en iskall dag på skeppsbron med hanterbart hög ångestnivå...eller låg kanske
spegeln...
i flera dagar hade jag laddat för att våga ta mig ut genom dörren
men hur jag än stirrade och stirrade så gick det inte
monstret i spegeln var alldeles för stort fult och äckligt
minst tre kilo till sen får du gå ut...
jag tordes inte annat än att tiga lyssna och lyda
det finns och ligger en enorm tillfredsställelse i att göra det man blir tillsagd, till och med när det gått så långt att man tror blint och lyder tyst under satans demoner skapade av en själv.
VISST FAN FÅR NI BANTA!
helgens polett att trilla ner är att sverige är ett land av dubbelmoral. under solen intet nytt såklart
en mycket vacker väninna och jag diskuterade fenomenet att man får va snygg men man ska helst av allt hyckla med sin väg till snygghet. mest och bäst lyckad är man om käkar pommes och pizza till lunch varje dag, trycker i sig ett halvt kilo godis till kvällsbion på trean, aldrig tränar, dricker öl i överflöd och är deffad som en räka och har bambiben ändå.
i Kina är det andra bullar som gäller. inte alls kanelbullar som hos oss i väst. där sågar man av sig benen och betalar dyra pengar för att ligga på sjukhus i två år för att bli tio centimeter längre och tio kilo mindre.
men jag då? vem är jag att dömma kineserna och deras familjer som sparar pengar i långa många år för att stympa och sen förlänga sina döttrar. vad fan gjorde jag då?
jag offrade två år av mitt liv på flytta från min 55 kiloslägenhet med dåligt läge i förorten till en minietta på söder som var kall och trångbodd med jävligt eftertraktad av i princip alla som kom i min väg...tills det slog över förvisso och jag blev vräkt och förvisad till en mörk garderob i dansk förort med prekriptioner och utegångsförbud. tvångsinlagd med finare och mer väl valda ord alltså.
min point är att för min del får ni gärna svälta, kräkas, hetsbanta, jojoäta och mixtra och trixa hur mycket ni vill. det är hett och eftersträvansvärt och ett grymt tecken på karaktär...
eller?
vem fan är lyckad egentligen.
ur diskussionen föddes ett försök att komma överrens med min egen dubbelmoral och jag kan inte mindre än konstatera att ur min lite friskare synpunkt idag så tycker jag mest att det är onödigt att flytta ur sin kropp och längta efter en annan om den man har faktiskt redan är topp notch. det är liksom inte värt ett byte om man ändå bara ska röra sig två kvarter närmare stan eller en trapp eller två upp i fastigheten.
slösa inte bort allt annat vettigt och värdigt i tid på att packa flyttkartonger, angsta över vad som ska slängas och vad som ska köpas nytt om ni faktiskt med handen på hjärtat trivs ganska så bra idag. eller?
för det är svindyrt att flytta. på alla sätt och vis.
anledningen till att man blir kvar där man bor är just oftast för att man har det ganska bra och hjärnan och almenackan full med tusen roligare saker att ta sig för än att just sätta igång och hetsrensa i gamla garderober.
sen finns det ju också ärligt talat de som behöver göra ett move, ett ryck och shejpa upp sin lya för att de där små extra vardagslyxtingen man egentligen borde unna sig bara någon gång ibland har blivit till en dålig vana och plötsligt har man haft så kul och mått så gott så länge att man glömt bort att ta hand om sig själv som man kanske borde.
men är inte det okej då? att man liksom har ett så fullspäckat fartfyllt liv fullt av jobb, barn, hem och skola, vänner, nöjen och projekt och utveckling att man elt enkelt inte hinner städa under spisen varje söndag. är det inte okej då att låta farbror doktorn sopa bort gäddhäng och släta ut fejjan så att man kan fortsätta livet på toppen av täppan som man själv vill ha det utan att ge avkall på allt det där roliga.
snyggast är inte alls alltid lyckligast. och tro mig. den enklaste och bästa vägen till anorexi eller vad ni nu vill är att börja hata sig själv så pass mycket att man helt enkelt börjar säga nej till allt som är roligt för att man börjat fylla sitt schema med att prygla, straffa och hata sig själv. ska man hetsträna, svälta och springa tre mil runt alla broar i stan varje dag så får man vackert säga nej till middag med kärleken, caffe latte med bästa väninnan och thailunchen med kollegorna på jobbet. du hinner inte. du måste upp två timmar tidigare för att hinna träna och gå till jobbet, runt kvarteret och parken på lunchen och mot slutet av dagen är du så urlakad att max orkar lägga pussel och middag kan du ju glömma för hur fan ska du orka kompensationsträna bort 500 kalorier klockan nio på kvällen när du vet att det strax är dags för morgonyoga snart igen på fastande mage?
ha kul istället och lev för fan.
banta hur mycket ni vill, jag dömmer ingen. jag är för fan lika full a dubbelmoral själv. men jag kommer sakna ert sällskap när ni pulsar i snön med demoner på axeln som enda sällskap istället för att umgås eller ligger hemma och drar i ert fett och hör magen kurra istället för att hänga med ut på en dekadent barrunda nere på stan på lördag.
för det är ett jävla rebuspussel. att städa lagom och rensa ibland för att det är kul, kul för att det finns en fysisk skönhet i saker som är jobbiga men med måtta. fixar man det så fixar man allt.
så min poäng är att det är helt okej att vara ätströd med måtta. jag stödjer det till hundra procent. men att lyckas balansera på den smalsmala lina som det innebär att ha en ätströning utan att gå under eller ramla ner för alltid är omöjligt. helt omöjligt det är som att flytta in i ett skitfint hus man vet kommer rivas inom kort.
precis så gör jag ändå
och precis så gör många andra
för att vi är så jälva kåta på det där eftersträvansvärda fantastiska vi kan få om än så bara för en sekund eller en minut. och tur är väl det annars skulle vi alla sitta på våra feta normalviktiga arslen och föda barn på löpande band istället för att springa runt på stan i våra små små trånga jeans med lite lagom yrsel i skallen och drömma om en riktig måltid på lördag kanske, eller nej förresten, söndag, på lördagar äter man inte då dricker man alkohol istället. frukost på söndag kan vi äta och kanske kräkas lite sen...
fan va dumma vi är. skitdumma och skitsmarta samtidigt. precis som kineserna.
förbannade jävla dubbelmoral
lite sliten...
på taket...
nu går vi på morgonpromenad!
it´s alive...
GAH what a day! a long long day!
lunchade i ett underjordiskt sushiakvarium med darlo stella stardust idag och blev sådär äckligt överjävlig lycklig som man bara kan bli av ett halvt kilo grönsaker i sås i gott sällskap.
promenerade iskalla karlavägen tillbaka till jobbet över östermalm och fick ännu en crashcourse i mediasystem.
sen gick jag på darrande ben genom de miljonmilslänga slingrande korsochtvärsiga korridorerna på svt-huset och klampade upp för trappan till nyhtesredaktionen för ännu en kväll med dubbla skärmar, kaffe med honung och ett livstest på multitasking och koordinatonsförmåga som alla som någonsin funderat på att skriva "bra på att hålla flera bollar i luften" eller andra klyschor i sitt cv borde testa på innan de hindra procent kan stå för det där dravlet i sina cv:n
DET GICK SVINBRA
SÅKLART
färdig bara lite försent mötte jag upp vapendragare igen som puffade till roadkillbarret och så hann jag hetsröka en cigg innan vi hoppade på bussen till sturegallerian för nåt hajpat event med blondinbelllakloner och kycklingspett och brie och bubbel.
vi stannade max lika länge som det tar att dricka en halv öl om man är törstig och käka snittar där det är trångt.
med en lite goodiebag på armen vandrade vi sen i bitande februarikyla längs med stockholms vattenlinje från östermalm till söder och såg knapt utsikten för all dimma.
nu ska jag kolla kulturnyheterna och ug och sen sova ljuv skönhetssömn i min snuskigt sköna duxsäng.
imorgn är det tema kärlek på erstagatan och jag får äntligen återse mina fantastiska grannar som kommer solflagnande men stelfrusna nylevererade från thavanesien!
puss
den jävla saxen...
varje morgon så flyger den på mig i köket.
på ett eller annatsätt försöker den stabba ig i ryggen.
när jag plockar fram kaffe, när jag tar fram vatten ur kylen eller när jag packar ner matlådan och böjer mig ner för att leta fram en påse.
men hittills har den missat både huvudblodkärl och tår.
saxjävlen har förlorat alla matcher. det står fjorton noll typ...
på ett eller annatsätt försöker den stabba ig i ryggen.
när jag plockar fram kaffe, när jag tar fram vatten ur kylen eller när jag packar ner matlådan och böjer mig ner för att leta fram en påse.
men hittills har den missat både huvudblodkärl och tår.
saxjävlen har förlorat alla matcher. det står fjorton noll typ...
inkastad i nyhetshavet...
nej jag hittar inte på egna liknelser för en gångs skull...
nu råkar det heta så.
man simmar i nyhetshavet när man jobbar med nyheter och jag som hittills plaskar runt i småungarnas ankdam med simfötter och badring fick plötsligt hastigt och lustigt göra en djupdykning bland de stora fiskarna...de som sitter med utsikt mot gärdet och har dubbla skärmar på sina datorer.
tror ni roadkillkatten galopperade som en yr shetlandsponny upp för betongtrapporna...ja det gjorde hon!
så i afton har jag redaktörat som en jävla dåre...om jag säger att tidningsredigering kvällstid går fort och att webbpublicering med veckofeta marginaler går rätt långsamt så går rookie-nyhetsvärdering in åt helvete snabbt som sabletandade tigrar har vassa gaddar.
jag tog ett djupt andetag, insåg att jag inta hade några händer eller fingrar över att hålla för näsan för att slippa få vatten i näsan och sen kastade jag mig rakt ut i stormiga atlanten och trots än att jag glömt både baddräkt, simfötter och inte hade en chans mot valarna så sket jag i det och bestämde mig för att simma ändå.
sju kalsupar senare, iskall och svettig samtidigt och en halv nära döden upplevelse på det så öppnar jag svidande kliande ögon och inser att trots än att jag har mascara som kletar i hela fejjan och att jag förmodligen blivit uppkäkad till hälften av sju hungriga hajar på vägen så fixar jag faktiskt det här.
jag skakar fortfarande i hela kroppen men det gick vägen.
ALLT GÅR BARA MAN GER SIG FAN PÅ DET!
HÖR NI DET ERA JÄVLAR!
INGENTING I HELA VÄRLDEN ÄR OMÖJLIGT
men viktigast av allt...vissa saker behöver man faktiskt inte ens tro på att man ska fixa...man fixar dem ändå. det är fan år 2009 -s största polett att trilla ner. glömmer jag den här vetskapen så skjut mig. jag glömmer den säkert men ändå. påmin mig i så fall snälla.
för kunde ni gå, springa cykla, hålla i en gaffel eller snacka svenska när ni föddes?
näh, eller hur!
och hur bra är ni inte på allt jävla skit ni kan idag?
man är en idiot om man skakar på huvudet och säger sorry jag kan inte det där, ni får fråga någon annan. herregud ta en titt på det här förbannade klottret som rinner som piss ur röven på en med thailandsresemage.
jag trodde inte jag kunde det heller men det kan jag.
för inte alls länge sen skulle jag börjat grina om någon frågade om jag kunde ta ett beslut gällande den där förbaskade vaniljyoghurten på ICA. om jag ville ha den eller om jag ville ha havremjölken.
jag tror min hjärna exploderar snart av att gå på sånt högvarv...den tänker iallafall definitiv inte på youhurt längre...
den lär sig system och struktur...läskigt snabbt.
nu råkar det heta så.
man simmar i nyhetshavet när man jobbar med nyheter och jag som hittills plaskar runt i småungarnas ankdam med simfötter och badring fick plötsligt hastigt och lustigt göra en djupdykning bland de stora fiskarna...de som sitter med utsikt mot gärdet och har dubbla skärmar på sina datorer.
tror ni roadkillkatten galopperade som en yr shetlandsponny upp för betongtrapporna...ja det gjorde hon!
så i afton har jag redaktörat som en jävla dåre...om jag säger att tidningsredigering kvällstid går fort och att webbpublicering med veckofeta marginaler går rätt långsamt så går rookie-nyhetsvärdering in åt helvete snabbt som sabletandade tigrar har vassa gaddar.
jag tog ett djupt andetag, insåg att jag inta hade några händer eller fingrar över att hålla för näsan för att slippa få vatten i näsan och sen kastade jag mig rakt ut i stormiga atlanten och trots än att jag glömt både baddräkt, simfötter och inte hade en chans mot valarna så sket jag i det och bestämde mig för att simma ändå.
sju kalsupar senare, iskall och svettig samtidigt och en halv nära döden upplevelse på det så öppnar jag svidande kliande ögon och inser att trots än att jag har mascara som kletar i hela fejjan och att jag förmodligen blivit uppkäkad till hälften av sju hungriga hajar på vägen så fixar jag faktiskt det här.
jag skakar fortfarande i hela kroppen men det gick vägen.
ALLT GÅR BARA MAN GER SIG FAN PÅ DET!
HÖR NI DET ERA JÄVLAR!
INGENTING I HELA VÄRLDEN ÄR OMÖJLIGT
men viktigast av allt...vissa saker behöver man faktiskt inte ens tro på att man ska fixa...man fixar dem ändå. det är fan år 2009 -s största polett att trilla ner. glömmer jag den här vetskapen så skjut mig. jag glömmer den säkert men ändå. påmin mig i så fall snälla.
för kunde ni gå, springa cykla, hålla i en gaffel eller snacka svenska när ni föddes?
näh, eller hur!
och hur bra är ni inte på allt jävla skit ni kan idag?
man är en idiot om man skakar på huvudet och säger sorry jag kan inte det där, ni får fråga någon annan. herregud ta en titt på det här förbannade klottret som rinner som piss ur röven på en med thailandsresemage.
jag trodde inte jag kunde det heller men det kan jag.
för inte alls länge sen skulle jag börjat grina om någon frågade om jag kunde ta ett beslut gällande den där förbaskade vaniljyoghurten på ICA. om jag ville ha den eller om jag ville ha havremjölken.
jag tror min hjärna exploderar snart av att gå på sånt högvarv...den tänker iallafall definitiv inte på youhurt längre...
den lär sig system och struktur...läskigt snabbt.
VOFF
 | Jack Russel terrier Jack russel terriern är en alert och livlig hund. Den kräver uppmärksamhet och har ett stort aktiveringsbehov. Den är lättlärd och lär sig ofta tricks snabbt. Älskar att vara utomhus. Jack Russel terriern är en glad, stolt, lojal och intelligent hund, men den kan också vara mycket envis och lite väl självständig. Jack Russel terriern är mycket hund i liten kropp. Ettrigheten och orädslan gör dem ibland aggressiva mot andra hundar och de drar sig heller inte för att utmana mycket större hundar eftersom de har lite problem med sin egen kroppsuppfattning. Den älskar att arbeta, men det måste vara rolig sysselsättning annars blir det trist och tråkigt något som den kompenserar med att hitta på egna aktiviteter som kanske inte alltid uppskattas av matte och husse. |
dagens största garv på redaktionen...
Ronnie goes Russel...
RRRRRRRR
nähä! åt skogen med sömnjäveln...
KA TA STROF
inte alls bra idag.
vaknade på fel sida och lyckades inte laga mig själv när jag kom ur balans redan på morgonen.
nu är klockan tre och en halv timma från dags att vakna och jag kommer inte ens fatta att jag inte sovit men däremot uppskatta vilan mer och vilja ha ännu lite till av den när väckarklockan ringer.
och någonstans är det ett skönare tillstånd än att vrida och vända sig och hoppas att klockan ska bli kristlig godmorgontid nog att det är rumsrent att gå upp och koka kaffe.
imorgon blir en skitbra dag okej!
inte alls bra idag.
vaknade på fel sida och lyckades inte laga mig själv när jag kom ur balans redan på morgonen.
nu är klockan tre och en halv timma från dags att vakna och jag kommer inte ens fatta att jag inte sovit men däremot uppskatta vilan mer och vilja ha ännu lite till av den när väckarklockan ringer.
och någonstans är det ett skönare tillstånd än att vrida och vända sig och hoppas att klockan ska bli kristlig godmorgontid nog att det är rumsrent att gå upp och koka kaffe.
imorgon blir en skitbra dag okej!
brunt djur som bor i skogen...
tår i ögat vilken fin helg...
jag hoppade som en otålig bambi på nålar upp och ner på taket i väntan på att bästaste finaste Stella Stonka Stardust skulle simma iland med Finlandsfärjan i fredags.
Lördags var jag mest inne i nån sorts dimma hela dagen och krockade med väggen ideligen innan jag lyckades pussla ihop mig själv till människa nog att möta mig själv, världen och smygkika lite ner i ett glas med bubblor.
Det ramlade in ett par fagra gaseller här uppe på taket och tack och lov inte ner från taket så vi trotsade kylan och tog hissen upp och sen halkade vi ner till Folkungagatan och Klubb Gås för att dansa till Silja Linebåts atmosfär med bra dängor lagom sent innan vi ett par timmar senare än Askungen som så många gånger förr tog varandra under armen och besteg ett litet berg och sen däckade sött med smaken av äppelcidervinäger i gomen och en kallsvettig känsla i fötterna.
dopade mig själv lite i morse med ibumetin och acetylsalisyra och lite mer äppelcidervinäger och konstaterade att nej, allt blir inte bättre av att man blandar det.
promenerade ner till Ringen och käkade lunch i Ringenhålet aka matakvariet och njöt av att det var så sjukt trevligt att käka mat på en plats jag inte skulle vågat sätta en imaginär tå på för två år sen och nu var det som den enklaste och trevligaste lilla syltan i världen.
pigg som en nytänd cigg och med världens bästa shoppingsällskap hade jag snart fem ganska tunga kassar med feel-good equipment i ena näven och en otymplig men snygg väska i den andra.
its the small things that matters och mitt kök har med lite piff och pryttel förvandlats från studentbostadskvart med besticken ståendes i en kaffemugg till på väg att bli ett hem med ett diskställ som faktiskt funkar att ställa disk i. fatta att jag under väldigt lång tid ransonerade ner mitt käk till den grad att ajg faktiskt inte behövde bekymra mig om att köpa varesig diskmedel eller diskborste eftersom jag aldrig åt något från en tallrik, än mindre tilllagade något i en kastrull.
Så, för att inte avsluta en skitbra dag fel så kokade jag soppa på mer än spik och dukade med tabletter servietter och vinstop och efter att ha konstaterat att soppan var en succé och vinet liksaå så ramlade vi ner för Fjällgatan till Tjärhovsplan för att bara för sakens skull bråka lite med juggemaffian i dörren på BB innan vi gav med oss och möttes av glad överraskning och Björn Gustavsson som showade arslet ur hela haket som vanligt.
hemma i min älskade jävla förbannat sköna duxsäng nu som kors i taket faktiskt har gett mig hoppet om kärleken till sömnen tillbaka.
JA JAG KAN SOVA FLERA TIMMAR I STRÄCK PLÖTSLIGT...SJU ÅTTA I SNITT HÖR OCH HÄPNA ÄNNU EN GÅNG!
så det tänkte jag göra nu...men först måste jag resa mig ur sängen och stänga av min lilla semiportabla väsk-tv på knappen eftersom den är från tiden innan fjärrkontrollen och gör jag inte det så kommer jag väckas av sändningarna på svt 24 hela natten igen och jag vägrar...måste installera tajmer på väskteven visst.
kram och godnatt alla skatter!
jag hoppade som en otålig bambi på nålar upp och ner på taket i väntan på att bästaste finaste Stella Stonka Stardust skulle simma iland med Finlandsfärjan i fredags.
Lördags var jag mest inne i nån sorts dimma hela dagen och krockade med väggen ideligen innan jag lyckades pussla ihop mig själv till människa nog att möta mig själv, världen och smygkika lite ner i ett glas med bubblor.
Det ramlade in ett par fagra gaseller här uppe på taket och tack och lov inte ner från taket så vi trotsade kylan och tog hissen upp och sen halkade vi ner till Folkungagatan och Klubb Gås för att dansa till Silja Linebåts atmosfär med bra dängor lagom sent innan vi ett par timmar senare än Askungen som så många gånger förr tog varandra under armen och besteg ett litet berg och sen däckade sött med smaken av äppelcidervinäger i gomen och en kallsvettig känsla i fötterna.
dopade mig själv lite i morse med ibumetin och acetylsalisyra och lite mer äppelcidervinäger och konstaterade att nej, allt blir inte bättre av att man blandar det.
promenerade ner till Ringen och käkade lunch i Ringenhålet aka matakvariet och njöt av att det var så sjukt trevligt att käka mat på en plats jag inte skulle vågat sätta en imaginär tå på för två år sen och nu var det som den enklaste och trevligaste lilla syltan i världen.
pigg som en nytänd cigg och med världens bästa shoppingsällskap hade jag snart fem ganska tunga kassar med feel-good equipment i ena näven och en otymplig men snygg väska i den andra.
its the small things that matters och mitt kök har med lite piff och pryttel förvandlats från studentbostadskvart med besticken ståendes i en kaffemugg till på väg att bli ett hem med ett diskställ som faktiskt funkar att ställa disk i. fatta att jag under väldigt lång tid ransonerade ner mitt käk till den grad att ajg faktiskt inte behövde bekymra mig om att köpa varesig diskmedel eller diskborste eftersom jag aldrig åt något från en tallrik, än mindre tilllagade något i en kastrull.
Så, för att inte avsluta en skitbra dag fel så kokade jag soppa på mer än spik och dukade med tabletter servietter och vinstop och efter att ha konstaterat att soppan var en succé och vinet liksaå så ramlade vi ner för Fjällgatan till Tjärhovsplan för att bara för sakens skull bråka lite med juggemaffian i dörren på BB innan vi gav med oss och möttes av glad överraskning och Björn Gustavsson som showade arslet ur hela haket som vanligt.
hemma i min älskade jävla förbannat sköna duxsäng nu som kors i taket faktiskt har gett mig hoppet om kärleken till sömnen tillbaka.
JA JAG KAN SOVA FLERA TIMMAR I STRÄCK PLÖTSLIGT...SJU ÅTTA I SNITT HÖR OCH HÄPNA ÄNNU EN GÅNG!
så det tänkte jag göra nu...men först måste jag resa mig ur sängen och stänga av min lilla semiportabla väsk-tv på knappen eftersom den är från tiden innan fjärrkontrollen och gör jag inte det så kommer jag väckas av sändningarna på svt 24 hela natten igen och jag vägrar...måste installera tajmer på väskteven visst.
kram och godnatt alla skatter!
Fredag kväll...
en som så många inte andra...
isbit in i märgen när jag klättrade sista etappen upp för berget hem till mina 34 kvadratmeters trygga vrår. Tungt lastad med frön, frukt och grönsaker. Stelfrusen och alldeles för tunt klädd för februari, men alligvel vid gott mod efter veckans mycket givande och utvecklande dagar.
jag är i fas men inte enligt schema...ligger som vanligt efter med all planering och fler timmar försenad.
igår försökte jag springa ikapp mig själv på löpbandet och även om jag inte riktigt hann så kom jag lite närmare iallafall. förvånad över hur klockan, pulsräknaren och distansmätaren verkade leva sin egen tävling som var på en helt annan planet än min och innan jag han tänka J i jobbigt hade jag avverkat en halvmil och var nästan sen till min Pilatesklass.
idag har jag en kväll som så många andra försökt med silkeshandskar mutor och fjäderdun försökt muta kroppen att bete sig som den skall.
motgång nederlag och katastrof
jag dunkar huvudet i väggen som så många andra kvällar och konstaterar någonstans i min desperation ändå att jag måste vara denna planets mes tappraste eller idiotiska krigare som trots konstanta nederlag varje morgon reser mig upp och fortsätter gå som ett jävla schweisiskt urverk från medeltiden.
jag ler fan varje morgon, jag skrattar fan högt varje dag, jag lever jag fröjdas jag gläds med hela själen och ändå så får jag sona straffas och evigt plågas för de skador jag åsamkat mig själv.
jag skäms för att jag betett mig så ubota korkat samtidigt som jag är stolt över att jag idag lyckats vända så mycket skit till så mycket bra.
tänk när jag en dag slipper kämpa såhär i onödan...fattar ni vilken bulldozer ångmaskin livsfarligt stridsvapen vi har att göra med då?
näh skulle inte tro det va för jag fattar det knappt själv. redan nu i detta nu är jag jävligt edgy för min storlek och jag är inte rädd för att förvalta mig själv längre. jag finns, jag tar plats, jag får vara här och ett ska ni veta att hur läskigt löjligt det än är för en gammal anorektikerhjärna att inse så är det så sjukt mycket trevligare att vistas i samma rum med någon som tror på sin egen existens och står för den än att behöva handskas med kylan och de svidande ångestdragen från en som man redan innan man hunnit säga hej till på något underligt och omedvetet sätt önskade var död.
om vi var djur skulle en person som befann sig i självsvält vara lika mycket en blöt fläck som ett minne blott. man trampar på sånt som inte har ett självvärde. inte bara för att göra plats för sig själv men också och framförallt för att de är en skräckinjagande påminnelse av vilken skör jävla tråd vi själva balanserar på och hur nära vi varje dag är den där randen till avgrunden rätt ner in i ingenting.
nu ska jag hämta min maskin med tvätt som jag körde i 21.33...
27 minuter 40 grader strykfritt en fredagkväll klockan 21.33 är nog det enda spontana sistaminuten säkra kortet en tjej på 26 i ett hyreshus i stockholms innerstad kan trumfa med på sin hand och veta att hon alltid vinner med.
ta hand om er där ute och hoppas på att jag kommer in i tvättstugan...
isbit in i märgen när jag klättrade sista etappen upp för berget hem till mina 34 kvadratmeters trygga vrår. Tungt lastad med frön, frukt och grönsaker. Stelfrusen och alldeles för tunt klädd för februari, men alligvel vid gott mod efter veckans mycket givande och utvecklande dagar.
jag är i fas men inte enligt schema...ligger som vanligt efter med all planering och fler timmar försenad.
igår försökte jag springa ikapp mig själv på löpbandet och även om jag inte riktigt hann så kom jag lite närmare iallafall. förvånad över hur klockan, pulsräknaren och distansmätaren verkade leva sin egen tävling som var på en helt annan planet än min och innan jag han tänka J i jobbigt hade jag avverkat en halvmil och var nästan sen till min Pilatesklass.
idag har jag en kväll som så många andra försökt med silkeshandskar mutor och fjäderdun försökt muta kroppen att bete sig som den skall.
motgång nederlag och katastrof
jag dunkar huvudet i väggen som så många andra kvällar och konstaterar någonstans i min desperation ändå att jag måste vara denna planets mes tappraste eller idiotiska krigare som trots konstanta nederlag varje morgon reser mig upp och fortsätter gå som ett jävla schweisiskt urverk från medeltiden.
jag ler fan varje morgon, jag skrattar fan högt varje dag, jag lever jag fröjdas jag gläds med hela själen och ändå så får jag sona straffas och evigt plågas för de skador jag åsamkat mig själv.
jag skäms för att jag betett mig så ubota korkat samtidigt som jag är stolt över att jag idag lyckats vända så mycket skit till så mycket bra.
tänk när jag en dag slipper kämpa såhär i onödan...fattar ni vilken bulldozer ångmaskin livsfarligt stridsvapen vi har att göra med då?
näh skulle inte tro det va för jag fattar det knappt själv. redan nu i detta nu är jag jävligt edgy för min storlek och jag är inte rädd för att förvalta mig själv längre. jag finns, jag tar plats, jag får vara här och ett ska ni veta att hur läskigt löjligt det än är för en gammal anorektikerhjärna att inse så är det så sjukt mycket trevligare att vistas i samma rum med någon som tror på sin egen existens och står för den än att behöva handskas med kylan och de svidande ångestdragen från en som man redan innan man hunnit säga hej till på något underligt och omedvetet sätt önskade var död.
om vi var djur skulle en person som befann sig i självsvält vara lika mycket en blöt fläck som ett minne blott. man trampar på sånt som inte har ett självvärde. inte bara för att göra plats för sig själv men också och framförallt för att de är en skräckinjagande påminnelse av vilken skör jävla tråd vi själva balanserar på och hur nära vi varje dag är den där randen till avgrunden rätt ner in i ingenting.
nu ska jag hämta min maskin med tvätt som jag körde i 21.33...
27 minuter 40 grader strykfritt en fredagkväll klockan 21.33 är nog det enda spontana sistaminuten säkra kortet en tjej på 26 i ett hyreshus i stockholms innerstad kan trumfa med på sin hand och veta att hon alltid vinner med.
ta hand om er där ute och hoppas på att jag kommer in i tvättstugan...
vanor...
kaffemaskinen fick gå i graven på jobbet.
dagens samtalsämne var liksom...
"Var fan tog den vägen"?
jag har många gånger under mina vändor i diverse redaktionsmiljöer lekt med tanken på hur tusan en arbetsplats svarta och brutalt pumpande pulserande svartkladdiga hjärta liksom utgörs av den där brummande tingesten som producerar låtsaskaffe i sex olika tappningar på bilden men samma i koppen.
"tänk om den dog en dag...?" har jag liksom perverst suttit och funderat på...och idag hände det...men bara nästan...efterträdaren var liksom lika snabbt på plats som en nyexad journalist från jmk på sitt första vikariat som kvällsredigerare på expressen.
en ståtlig tingest med välpolerad yta men ack som alla andra full av fejkad skit.
det provsmakades och jämfördes till höger och vänster och den nya "wiener melangen" utvärderades...(läs oboypulver, transfettmjölk och plastkulor blandat med diskmedel och kemiskt framställt pulverkaffe utan koffein...allt i de där maskinerna är placebo).
men hey...jag e inte den som e den.
jag häller lydigt i mig minst två tre koppar automatgift om dagen...med extra allt och lite till oftare än mindre sällan... stackars min kropp. stackars stackars stackars min kropp...inte konstigt att den vill kräkas hela tiden. så van vid ren och oförstörd föda tillagad med hysterik precision och kärlek och nu plötsligt abrupt och våldsamt återanpassad till en värld ltvingad att gå på en av vanliga dödas kost bestående av halvfabrikatiserade blodsockerstimulerande låtsasprodukter framställda av tapetklister och geggamojja. min kropp är ledsen och jag tvingar den att tiga. ty jag ids inte tillfredställa den mer. jag är så jävla trött på dess eviga krav och tjat och gnällande.
helvete vad den slåss mot mig.
ja ja kaffemaskinen var det ja. jag sitter jättenära den där kaffemaskinen. och den är inte lika centralt hjärtfunktionsviktig som på en nyhetstidning men nästan. bredvid kaffemaskinen stod en sodastreamer...den tog leverantören av den döda kaffemaskinen också med sig när den gick i graven ( läs avtalet sas upp) och jag fick nästan en tår iögat när jag såg den renodlade sorgen och smärtan i blicken på min kollega varpå han med darrande underläpp stammar fram...
ro ro ro ronnie....titta, de tänker väl inte ta bubbelvattenmaskinen...de gör de väl inte näh de kan de väl inte...kan de verkligen det?
men det gjorde de...de rullade iväg den på en pirra snabbare än den där nyexade journalisten hannfå kicken från sitt korttidsvikariat på en halv månad....
resten av dagen var det teater
folk som stod med dricksglas i handen helt tappade bakom en cirkusvagn och liksom stirrade på den blöta fläck där bubbelvattenmaskinen en gång var. stirrade som om de hoppades att deras oaceptans av dess blotta bortgång liksom skulle lyckas trolla tillbaka den igen. alla försökte med samma trolleritricks och ingen lyckades. en av tjugo bemödade ta på sig rollen som hjälte och fråga administrationsansvarig om det inträffade bortfallet av bubbelvattensmaskin och om man tänkt lösa problemet på något sätt...19 av 20 tisslade tasslade och gnällde och klagade sinsemellan istället.
jag var en av de där 19... kände mig som en i gänget. fierce!
sen var det min tur att testa kaffet. tog ett glas, muggarna var slut, orkade inte kolla i diskmaskinen, ställde glaset på plats, tryckte på knappen, kände mig som en idiot för inget hände. övervägde att totalkapitulera och låtsas som jag ångrat mig och mumla något om att jag tappat sugen hellre än att fråga någon OM HJÄLP MED HUR NYA KAFFEMASKINEN FuNGERADE.
men eftersom jag inte är född igår så trillade poletten ner av sig självt innan jag hann börja skämmas och jag fattade att det inte var mina kaffeautomatkunskaper det var fel på utan glaset...maskinjävlen trodde att jag jävlades med den när jag ställt ett glas där som var helt genomskinligt och omöjligt att registrera i kaffemaskinshjärnan istället för en kopp. som om jag trilskades och ville att den skulle spilla kaffe på sig själv som en dålig nollningsritual. så då vägrade den ge mig kaffe. jag gav den min gamla sunkiga indruckna odiskade kaffekopp...och så ut kom det svarta guldet.
funkade bra till en cigg på balkongen.
okej nog om den förbannade kaffemaskinen!
sån är ju inte jag,
dagens samtalsämne var liksom...
"Var fan tog den vägen"?
jag har många gånger under mina vändor i diverse redaktionsmiljöer lekt med tanken på hur tusan en arbetsplats svarta och brutalt pumpande pulserande svartkladdiga hjärta liksom utgörs av den där brummande tingesten som producerar låtsaskaffe i sex olika tappningar på bilden men samma i koppen.
"tänk om den dog en dag...?" har jag liksom perverst suttit och funderat på...och idag hände det...men bara nästan...efterträdaren var liksom lika snabbt på plats som en nyexad journalist från jmk på sitt första vikariat som kvällsredigerare på expressen.
en ståtlig tingest med välpolerad yta men ack som alla andra full av fejkad skit.
det provsmakades och jämfördes till höger och vänster och den nya "wiener melangen" utvärderades...(läs oboypulver, transfettmjölk och plastkulor blandat med diskmedel och kemiskt framställt pulverkaffe utan koffein...allt i de där maskinerna är placebo).
men hey...jag e inte den som e den.
jag häller lydigt i mig minst två tre koppar automatgift om dagen...med extra allt och lite till oftare än mindre sällan... stackars min kropp. stackars stackars stackars min kropp...inte konstigt att den vill kräkas hela tiden. så van vid ren och oförstörd föda tillagad med hysterik precision och kärlek och nu plötsligt abrupt och våldsamt återanpassad till en värld ltvingad att gå på en av vanliga dödas kost bestående av halvfabrikatiserade blodsockerstimulerande låtsasprodukter framställda av tapetklister och geggamojja. min kropp är ledsen och jag tvingar den att tiga. ty jag ids inte tillfredställa den mer. jag är så jävla trött på dess eviga krav och tjat och gnällande.
helvete vad den slåss mot mig.
ja ja kaffemaskinen var det ja. jag sitter jättenära den där kaffemaskinen. och den är inte lika centralt hjärtfunktionsviktig som på en nyhetstidning men nästan. bredvid kaffemaskinen stod en sodastreamer...den tog leverantören av den döda kaffemaskinen också med sig när den gick i graven ( läs avtalet sas upp) och jag fick nästan en tår iögat när jag såg den renodlade sorgen och smärtan i blicken på min kollega varpå han med darrande underläpp stammar fram...
ro ro ro ronnie....titta, de tänker väl inte ta bubbelvattenmaskinen...de gör de väl inte näh de kan de väl inte...kan de verkligen det?
men det gjorde de...de rullade iväg den på en pirra snabbare än den där nyexade journalisten hannfå kicken från sitt korttidsvikariat på en halv månad....
resten av dagen var det teater
folk som stod med dricksglas i handen helt tappade bakom en cirkusvagn och liksom stirrade på den blöta fläck där bubbelvattenmaskinen en gång var. stirrade som om de hoppades att deras oaceptans av dess blotta bortgång liksom skulle lyckas trolla tillbaka den igen. alla försökte med samma trolleritricks och ingen lyckades. en av tjugo bemödade ta på sig rollen som hjälte och fråga administrationsansvarig om det inträffade bortfallet av bubbelvattensmaskin och om man tänkt lösa problemet på något sätt...19 av 20 tisslade tasslade och gnällde och klagade sinsemellan istället.
jag var en av de där 19... kände mig som en i gänget. fierce!
sen var det min tur att testa kaffet. tog ett glas, muggarna var slut, orkade inte kolla i diskmaskinen, ställde glaset på plats, tryckte på knappen, kände mig som en idiot för inget hände. övervägde att totalkapitulera och låtsas som jag ångrat mig och mumla något om att jag tappat sugen hellre än att fråga någon OM HJÄLP MED HUR NYA KAFFEMASKINEN FuNGERADE.
men eftersom jag inte är född igår så trillade poletten ner av sig självt innan jag hann börja skämmas och jag fattade att det inte var mina kaffeautomatkunskaper det var fel på utan glaset...maskinjävlen trodde att jag jävlades med den när jag ställt ett glas där som var helt genomskinligt och omöjligt att registrera i kaffemaskinshjärnan istället för en kopp. som om jag trilskades och ville att den skulle spilla kaffe på sig själv som en dålig nollningsritual. så då vägrade den ge mig kaffe. jag gav den min gamla sunkiga indruckna odiskade kaffekopp...och så ut kom det svarta guldet.
funkade bra till en cigg på balkongen.
okej nog om den förbannade kaffemaskinen!
sån är ju inte jag,
frukost...
färskt kladdigt danskt rågbröd med alla pålägg du kan komma på fördelade orättvist och syndigt överflödigt på två skivor med lika mycket smör som alex schulman har på sina finn crisps....
om inte jag får starta min dag så blir jag en ytterst olycklig individ...
tacka vet jag frukostbuffén på SVT...herregud hur ska jag någonsin i framtiden klara av att leva ett normalt liv utan den...
om inte jag får starta min dag så blir jag en ytterst olycklig individ...
tacka vet jag frukostbuffén på SVT...herregud hur ska jag någonsin i framtiden klara av att leva ett normalt liv utan den...
bättre...
massa kräm i fejjan nu
frös som en dåre när jag stod där i slutet på Karlavägen mellan radiouset och svt strax innan lunch och undrade när jag drog ett djupt andetag senast...måste varit på morgonyogan i söndags...ja det var det. sen kom solen fram i två och en halv minut och i två och en halv minut var jag lyckligast i världen.
men resten av dagen kämpade jag med sviterna från gårdagen och det gick sisådär. gav nästan upp. men istället för att fortsätta käpprätt åt helvete rakt ner i karusellen tog jag hundrafemtioåtta snabba steg och rakt ner i tuben och hoppade vid stureplan för att ge Balance en chans.
löpbandet fick bli min räddare i kväll och sen en timme i yogasalen med pilates-hysterikan som alltid bombar med feelgoodvibes och energi och på nåt sätt alltid lyckas tajma passet så att det ligger i nivå med där jag är just då...snacka om synkade energier.
blev kvar på gymmet hela kvällen och det var det värt...det var mycket skit och galenskap som skulle rensas ut och jag känner mig inte ens i närheten men iallfall lite renare...inte lika brutalt fysiskt misshandlad.
nu ska jag boka pisstidig morgontaxi till gryningen och sen inte dricka upp mitt te utan somna kanske bara en liten stund efter tolv om jag har tur...
imorgon bjuder jag soffipropp på fika här på taket och jag blir tårögd när jag tänker på hur mycket jag saknat tokan
hej då!
frös som en dåre när jag stod där i slutet på Karlavägen mellan radiouset och svt strax innan lunch och undrade när jag drog ett djupt andetag senast...måste varit på morgonyogan i söndags...ja det var det. sen kom solen fram i två och en halv minut och i två och en halv minut var jag lyckligast i världen.
men resten av dagen kämpade jag med sviterna från gårdagen och det gick sisådär. gav nästan upp. men istället för att fortsätta käpprätt åt helvete rakt ner i karusellen tog jag hundrafemtioåtta snabba steg och rakt ner i tuben och hoppade vid stureplan för att ge Balance en chans.
löpbandet fick bli min räddare i kväll och sen en timme i yogasalen med pilates-hysterikan som alltid bombar med feelgoodvibes och energi och på nåt sätt alltid lyckas tajma passet så att det ligger i nivå med där jag är just då...snacka om synkade energier.
blev kvar på gymmet hela kvällen och det var det värt...det var mycket skit och galenskap som skulle rensas ut och jag känner mig inte ens i närheten men iallfall lite renare...inte lika brutalt fysiskt misshandlad.
nu ska jag boka pisstidig morgontaxi till gryningen och sen inte dricka upp mitt te utan somna kanske bara en liten stund efter tolv om jag har tur...
imorgon bjuder jag soffipropp på fika här på taket och jag blir tårögd när jag tänker på hur mycket jag saknat tokan
hej då!
jobbig kväll...
planeringen gick åt fanders och jag kände att marken jag stod på ännu en gång blev till is och ville spricka. magen drog ihop sig och slog dubbel råbandsknop på sig själv... jag kämpade in i det sista med att hålla själen kvar i denna värld men när psyket liksom bubblar över och kroppen ihop med något annat intellligent och läskigt långt inne i hjärnbarken börja leva sitt eget liv är det nästan läskigt att hänga med och lättare att bara koppla bort och låta allt hemskt hända och sen komma tillbaka till sig själv när det är över igen.
jag hatar att påminnas om hur skört allting är. det gör så jävla ont att den här mardrömmen är min verklighet och ingenting jag kan vakna ur på en sekund eller tänka och låtsas bort hur mycket jag än vill och försöker.
men på nåt sätt så känns det som att intenisteten och omfattningen den här gången ändå var ganska mild och jag har hittat tillbaka mycket fortare än vad jag faktiskt brukar. jag är tryggare här på taket än någon annanstans just nu.
utsikten och höjden ger mig ro i själen även om den är darrig och jag skakar som en jävla knarkare på avgiftning.
jag frös
kroppsvärme är bättre än husvärme sa lilla darling och jag förvånades ännu en gång över hur jävla ofta jag glömmer bort att den största anledningen till att jag egentligen befinner mig sittandes på min lilla stjärt högt uppflugen på min klippa är att moder jords syfte från början var att jag skapades för att fortplanta mig... det känns nästan löjligt främmande och lite skrattretande. om jag fryser så tänker jag att jag borde dricka te och sätta på mig varma strumpor och hämta en filt. om jag är ledsen så går jag en promenad och tittar ner i marken. om jag är glad så går jag en promenad och tittar ut över vattnet. om jag vill dela något med någon ger jag bort mig själv till alla som orkar lyssna och om jag är trasig och själen gör ont så gör jag mig själv ännu mer illa...
en gång på tusen får jag en kram som plåster på mina sår och då mår jag illa, får panik, känner mig äcklad vill fly och måste control alt deleta känslan av annan människas kroppsliga närhet mot min kropp för att stå ut med mig själv.
du rör du dör!
jag blir illamående bara vid tanken på de få gånger jag låtit någon komma ens i närheten av nära och vilket oerhört obehga som rinner som kalla svettpärlor längs med ryggraden bara vid tanken på att jag ännu en gång låtit något hända bara för att försöka upprätthålla åtminstone en liten fasad av normalitet.
min kropp är mördad och död inifrån och ut, jag lyckas förklä den ibland bara för att själen och hjärtat faktiskt lyckats återuppbygga sig själva och växa sig så oerhört mycket starkare på senaste tiden...
allt annat är på låtsas...sorry och förlåt för det.
jag hatar att påminnas om hur skört allting är. det gör så jävla ont att den här mardrömmen är min verklighet och ingenting jag kan vakna ur på en sekund eller tänka och låtsas bort hur mycket jag än vill och försöker.
men på nåt sätt så känns det som att intenisteten och omfattningen den här gången ändå var ganska mild och jag har hittat tillbaka mycket fortare än vad jag faktiskt brukar. jag är tryggare här på taket än någon annanstans just nu.
utsikten och höjden ger mig ro i själen även om den är darrig och jag skakar som en jävla knarkare på avgiftning.
jag frös
kroppsvärme är bättre än husvärme sa lilla darling och jag förvånades ännu en gång över hur jävla ofta jag glömmer bort att den största anledningen till att jag egentligen befinner mig sittandes på min lilla stjärt högt uppflugen på min klippa är att moder jords syfte från början var att jag skapades för att fortplanta mig... det känns nästan löjligt främmande och lite skrattretande. om jag fryser så tänker jag att jag borde dricka te och sätta på mig varma strumpor och hämta en filt. om jag är ledsen så går jag en promenad och tittar ner i marken. om jag är glad så går jag en promenad och tittar ut över vattnet. om jag vill dela något med någon ger jag bort mig själv till alla som orkar lyssna och om jag är trasig och själen gör ont så gör jag mig själv ännu mer illa...
en gång på tusen får jag en kram som plåster på mina sår och då mår jag illa, får panik, känner mig äcklad vill fly och måste control alt deleta känslan av annan människas kroppsliga närhet mot min kropp för att stå ut med mig själv.
du rör du dör!
jag blir illamående bara vid tanken på de få gånger jag låtit någon komma ens i närheten av nära och vilket oerhört obehga som rinner som kalla svettpärlor längs med ryggraden bara vid tanken på att jag ännu en gång låtit något hända bara för att försöka upprätthålla åtminstone en liten fasad av normalitet.
min kropp är mördad och död inifrån och ut, jag lyckas förklä den ibland bara för att själen och hjärtat faktiskt lyckats återuppbygga sig själva och växa sig så oerhört mycket starkare på senaste tiden...
allt annat är på låtsas...sorry och förlåt för det.
vilka är personerna bakom?
ja läser fler bloggar än vad jag själv orkar skriva.
jag läser bra bloggar och jag läser bajsbloggar. jag gillar att hitta guldkorn och jag gillar när det luktar skit också. jaja ni hajjar...men vad jag inte hajjar är vad som händer när man läser en skitblog med någon med helt uppenbart provocerande och korkade åsikter och någon skriver i kommentarsfältet att personen är just dum och DÅ är det alltid nån asläskig typ som svarar att man ska ge fan i att hacka på mongot och om "man nu stör sig så jävla mycket på den och den så ska man ge fan i att klicka in sig på dennes blogg".
och det är nu det blir läskigt...
för det slår mig plötsligt att de bloggar jag gillar mest är de som är fulla med skit och som jag kan störa mig på...sen kommer de som är smarta, de läser jag ibland och så de roliga som man kan gå in på en gång i veckan och läsa som man läser en serietidning och ta allt i ett och samma svep.
men tillbaka till kommentarsfältpsykopaterna...
VILKA ÄR DE?
de är nästan alltid anonyma och med samma identiska överisttarton så att man nästan hör den där jävla högt hållna näsan snörvla till i vädret och ser nåt besserwisserpucko framför sig. fattar ni att de där "gå inte in och läs om du stör dig sä jävla mycket" människorna finns mitt ibland oss...på min arbetsplats på din morgonbuss och hemma hos din tjejkompis på fredag på veckans galejmiddag.
de är skitmånga ju och de menar faktisk allvar med sin läskigt oklädsamma nymoralism...
jag inspireras självklart av Katrin Zytos utsple mot Blondinbella som nog var det mest briljanta jag läst i bloggväg på riktigt länge och utan att störa mig ett smack.
hon skrev svart på vitt att anledningen till att nästan en miljon svenska läser BB´s blogg är väl högst sannolikt att hon är underhållande att störa sig på...sen vad man lägger för mening och betydelse i att störa sig på någon är ju individuellt men det är väldigt sällan riktig avundsjuka bakom men irritation och lite kvalme...
jag har varit en av de som supportat hela grejen med BB´s buissnes för att man liksom "ska" det. tills jag kom på att jag inte ens tänkt efter en enda gång om hur jag egentligen ställer mig till att supporta någon som medger att hon får kramp i käkarna för att hon ler så mycket.
ahhh jag sliter mitt hår...dels för att det plötsligt slår mig att allt man publicerar på webben är fritt fram för folk att störa sig på tillochmed de gånger man lägger ner sin själ i att förmedla något man verkligen menar och det sitter säkert massa sånna rävar där ute och rackar ner på mig också...
AJ
men värre än värst är ju svinstackas miss piggy aka blondinbella...om man ska va realisitskt vänlig så är det liksom kanske en halv miljon människor som "stör sig" på henne...jag tycker det är AJ om det är tio personer som stör sig på mig, även om jag vet att det är oundvikligt.
Nej, avundsjuka, beundran whatever....det där "störa sig på" är ett giftigt jävla fenomen som orsakar mycket sveda och värk oavsett beroende av vilken form det stöps i och varifrån det kommer...
Det är en viss skillnad fine!
Man kan provocera medvetet många gånger för att man är säker på sin sak ändå...men i långa loppet är det faktiskt skittrist att skaffa sig en hel jävla armé av dagligen intresserade och trogna anhängare som tillsist lever knarkar och saknar den känslan av "störa sig på"...
brrrrr jag ryser...det är lite samma känsla som att "tänk om alla kineser skulle få för sig att hoppa upp och ner jämfota på samma gång"...
jag läser bra bloggar och jag läser bajsbloggar. jag gillar att hitta guldkorn och jag gillar när det luktar skit också. jaja ni hajjar...men vad jag inte hajjar är vad som händer när man läser en skitblog med någon med helt uppenbart provocerande och korkade åsikter och någon skriver i kommentarsfältet att personen är just dum och DÅ är det alltid nån asläskig typ som svarar att man ska ge fan i att hacka på mongot och om "man nu stör sig så jävla mycket på den och den så ska man ge fan i att klicka in sig på dennes blogg".
och det är nu det blir läskigt...
för det slår mig plötsligt att de bloggar jag gillar mest är de som är fulla med skit och som jag kan störa mig på...sen kommer de som är smarta, de läser jag ibland och så de roliga som man kan gå in på en gång i veckan och läsa som man läser en serietidning och ta allt i ett och samma svep.
men tillbaka till kommentarsfältpsykopaterna...
VILKA ÄR DE?
de är nästan alltid anonyma och med samma identiska överisttarton så att man nästan hör den där jävla högt hållna näsan snörvla till i vädret och ser nåt besserwisserpucko framför sig. fattar ni att de där "gå inte in och läs om du stör dig sä jävla mycket" människorna finns mitt ibland oss...på min arbetsplats på din morgonbuss och hemma hos din tjejkompis på fredag på veckans galejmiddag.
de är skitmånga ju och de menar faktisk allvar med sin läskigt oklädsamma nymoralism...
jag inspireras självklart av Katrin Zytos utsple mot Blondinbella som nog var det mest briljanta jag läst i bloggväg på riktigt länge och utan att störa mig ett smack.
hon skrev svart på vitt att anledningen till att nästan en miljon svenska läser BB´s blogg är väl högst sannolikt att hon är underhållande att störa sig på...sen vad man lägger för mening och betydelse i att störa sig på någon är ju individuellt men det är väldigt sällan riktig avundsjuka bakom men irritation och lite kvalme...
jag har varit en av de som supportat hela grejen med BB´s buissnes för att man liksom "ska" det. tills jag kom på att jag inte ens tänkt efter en enda gång om hur jag egentligen ställer mig till att supporta någon som medger att hon får kramp i käkarna för att hon ler så mycket.
ahhh jag sliter mitt hår...dels för att det plötsligt slår mig att allt man publicerar på webben är fritt fram för folk att störa sig på tillochmed de gånger man lägger ner sin själ i att förmedla något man verkligen menar och det sitter säkert massa sånna rävar där ute och rackar ner på mig också...
AJ
men värre än värst är ju svinstackas miss piggy aka blondinbella...om man ska va realisitskt vänlig så är det liksom kanske en halv miljon människor som "stör sig" på henne...jag tycker det är AJ om det är tio personer som stör sig på mig, även om jag vet att det är oundvikligt.
Nej, avundsjuka, beundran whatever....det där "störa sig på" är ett giftigt jävla fenomen som orsakar mycket sveda och värk oavsett beroende av vilken form det stöps i och varifrån det kommer...
Det är en viss skillnad fine!
Man kan provocera medvetet många gånger för att man är säker på sin sak ändå...men i långa loppet är det faktiskt skittrist att skaffa sig en hel jävla armé av dagligen intresserade och trogna anhängare som tillsist lever knarkar och saknar den känslan av "störa sig på"...
brrrrr jag ryser...det är lite samma känsla som att "tänk om alla kineser skulle få för sig att hoppa upp och ner jämfota på samma gång"...
destination happiness...
istället för att smälla igen dörren bakom mig och skjuta upp tills imorgon...imorgon är alltid en ny dag en nystart så omvärderade jag och gjorde en pitbull.
VOFF
flytten idag gick trots inte mindre ån fem ganska omständiga insidenter ganska smärtfritt. tidsschemat var hårt pressat och jag gjorde som jag alltid gör och pumpade och kärnade mjölken ur filbunken när jag väl är på det humöret.
nu är jag ett hem rikare.
sitter och glor ut över sofiakyrkans torn och håller lite extra hårt i rödvinsglaset när saltsjöbanan dundrar förbi någonstans där under mig djupt nere i betongen.
när jag skulle flytta från årsta så minns jag att jag låg där i min skitobekväma säng och sörjde att jag inte mer skulle få höra det rogivande ljudet av susande tåg som kör lite för snabbt över en bro med vindmotstånd och skallrande broräcken.
jag har alltid älskat ljudet av saker som rör sig. stora saker som rör sig helst. flygande elefanter och sånt ni vet... ;)
jaja. dagen är här nu. eller den var här nu har den ju gått igen. och här i mittnatten på taket uppe på söders höjder är det faktiskt riktigt trivsamt. juliuspallarna passar bra till min stjärt och den slipade barbordsskivan gör sig bra till mina armbågar. soffan må vara knäckt på mitten och soffbordet lite kantslitet och nött i sidorna och en benet är egentligen av precis strax under toppen men det gör inget för allt går att laga.
det är det jag gör nu.
lagar. lagar inventerar, köper slänger och sörjer inget av det som var...borta är borta och kommer aldrig igen.
men jag törs inte gå och lägga mig i sängen ännu...måste fixa en bra förstärkare till högtalarna först...knyppla ihop en bra spotifylista och kanske dricka ett glas vin för mycket i gott sällskap innan jag vågar blunda i dessa okända jaktmarker.
kom och hälsa på mig på taket.
jag bjuder på ingenting annat än mig själv och den värme som sprider sig ur en kropp som fått gott besök och en halv limpa egen och hembakad rågbröd i inflyttningspresent helt enligt sed.
jag har fina vänner. fina vänner som blev kvar trots allt skit. jag har mycket att ge igen av mig själv och är inte ens i närheten men helvete ni ska veta att jag i prestigelös anda strukturerar upp en uppdaterad betaversion av mig själv just nu.
snart ska den lanseras på riktigt.
snart är ronnieroadkill betatestperioden över och då satan kommer det vissla bland takåsarna
hej vad det går.
VOFF
flytten idag gick trots inte mindre ån fem ganska omständiga insidenter ganska smärtfritt. tidsschemat var hårt pressat och jag gjorde som jag alltid gör och pumpade och kärnade mjölken ur filbunken när jag väl är på det humöret.
nu är jag ett hem rikare.
sitter och glor ut över sofiakyrkans torn och håller lite extra hårt i rödvinsglaset när saltsjöbanan dundrar förbi någonstans där under mig djupt nere i betongen.
när jag skulle flytta från årsta så minns jag att jag låg där i min skitobekväma säng och sörjde att jag inte mer skulle få höra det rogivande ljudet av susande tåg som kör lite för snabbt över en bro med vindmotstånd och skallrande broräcken.
jag har alltid älskat ljudet av saker som rör sig. stora saker som rör sig helst. flygande elefanter och sånt ni vet... ;)
jaja. dagen är här nu. eller den var här nu har den ju gått igen. och här i mittnatten på taket uppe på söders höjder är det faktiskt riktigt trivsamt. juliuspallarna passar bra till min stjärt och den slipade barbordsskivan gör sig bra till mina armbågar. soffan må vara knäckt på mitten och soffbordet lite kantslitet och nött i sidorna och en benet är egentligen av precis strax under toppen men det gör inget för allt går att laga.
det är det jag gör nu.
lagar. lagar inventerar, köper slänger och sörjer inget av det som var...borta är borta och kommer aldrig igen.
men jag törs inte gå och lägga mig i sängen ännu...måste fixa en bra förstärkare till högtalarna först...knyppla ihop en bra spotifylista och kanske dricka ett glas vin för mycket i gott sällskap innan jag vågar blunda i dessa okända jaktmarker.
kom och hälsa på mig på taket.
jag bjuder på ingenting annat än mig själv och den värme som sprider sig ur en kropp som fått gott besök och en halv limpa egen och hembakad rågbröd i inflyttningspresent helt enligt sed.
jag har fina vänner. fina vänner som blev kvar trots allt skit. jag har mycket att ge igen av mig själv och är inte ens i närheten men helvete ni ska veta att jag i prestigelös anda strukturerar upp en uppdaterad betaversion av mig själv just nu.
snart ska den lanseras på riktigt.
snart är ronnieroadkill betatestperioden över och då satan kommer det vissla bland takåsarna
hej vad det går.