Fredag kväll...
en som så många inte andra...
isbit in i märgen när jag klättrade sista etappen upp för berget hem till mina 34 kvadratmeters trygga vrår. Tungt lastad med frön, frukt och grönsaker. Stelfrusen och alldeles för tunt klädd för februari, men alligvel vid gott mod efter veckans mycket givande och utvecklande dagar.
jag är i fas men inte enligt schema...ligger som vanligt efter med all planering och fler timmar försenad.
igår försökte jag springa ikapp mig själv på löpbandet och även om jag inte riktigt hann så kom jag lite närmare iallafall. förvånad över hur klockan, pulsräknaren och distansmätaren verkade leva sin egen tävling som var på en helt annan planet än min och innan jag han tänka J i jobbigt hade jag avverkat en halvmil och var nästan sen till min Pilatesklass.
idag har jag en kväll som så många andra försökt med silkeshandskar mutor och fjäderdun försökt muta kroppen att bete sig som den skall.
motgång nederlag och katastrof
jag dunkar huvudet i väggen som så många andra kvällar och konstaterar någonstans i min desperation ändå att jag måste vara denna planets mes tappraste eller idiotiska krigare som trots konstanta nederlag varje morgon reser mig upp och fortsätter gå som ett jävla schweisiskt urverk från medeltiden.
jag ler fan varje morgon, jag skrattar fan högt varje dag, jag lever jag fröjdas jag gläds med hela själen och ändå så får jag sona straffas och evigt plågas för de skador jag åsamkat mig själv.
jag skäms för att jag betett mig så ubota korkat samtidigt som jag är stolt över att jag idag lyckats vända så mycket skit till så mycket bra.
tänk när jag en dag slipper kämpa såhär i onödan...fattar ni vilken bulldozer ångmaskin livsfarligt stridsvapen vi har att göra med då?
näh skulle inte tro det va för jag fattar det knappt själv. redan nu i detta nu är jag jävligt edgy för min storlek och jag är inte rädd för att förvalta mig själv längre. jag finns, jag tar plats, jag får vara här och ett ska ni veta att hur läskigt löjligt det än är för en gammal anorektikerhjärna att inse så är det så sjukt mycket trevligare att vistas i samma rum med någon som tror på sin egen existens och står för den än att behöva handskas med kylan och de svidande ångestdragen från en som man redan innan man hunnit säga hej till på något underligt och omedvetet sätt önskade var död.
om vi var djur skulle en person som befann sig i självsvält vara lika mycket en blöt fläck som ett minne blott. man trampar på sånt som inte har ett självvärde. inte bara för att göra plats för sig själv men också och framförallt för att de är en skräckinjagande påminnelse av vilken skör jävla tråd vi själva balanserar på och hur nära vi varje dag är den där randen till avgrunden rätt ner in i ingenting.
nu ska jag hämta min maskin med tvätt som jag körde i 21.33...
27 minuter 40 grader strykfritt en fredagkväll klockan 21.33 är nog det enda spontana sistaminuten säkra kortet en tjej på 26 i ett hyreshus i stockholms innerstad kan trumfa med på sin hand och veta att hon alltid vinner med.
ta hand om er där ute och hoppas på att jag kommer in i tvättstugan...
isbit in i märgen när jag klättrade sista etappen upp för berget hem till mina 34 kvadratmeters trygga vrår. Tungt lastad med frön, frukt och grönsaker. Stelfrusen och alldeles för tunt klädd för februari, men alligvel vid gott mod efter veckans mycket givande och utvecklande dagar.
jag är i fas men inte enligt schema...ligger som vanligt efter med all planering och fler timmar försenad.
igår försökte jag springa ikapp mig själv på löpbandet och även om jag inte riktigt hann så kom jag lite närmare iallafall. förvånad över hur klockan, pulsräknaren och distansmätaren verkade leva sin egen tävling som var på en helt annan planet än min och innan jag han tänka J i jobbigt hade jag avverkat en halvmil och var nästan sen till min Pilatesklass.
idag har jag en kväll som så många andra försökt med silkeshandskar mutor och fjäderdun försökt muta kroppen att bete sig som den skall.
motgång nederlag och katastrof
jag dunkar huvudet i väggen som så många andra kvällar och konstaterar någonstans i min desperation ändå att jag måste vara denna planets mes tappraste eller idiotiska krigare som trots konstanta nederlag varje morgon reser mig upp och fortsätter gå som ett jävla schweisiskt urverk från medeltiden.
jag ler fan varje morgon, jag skrattar fan högt varje dag, jag lever jag fröjdas jag gläds med hela själen och ändå så får jag sona straffas och evigt plågas för de skador jag åsamkat mig själv.
jag skäms för att jag betett mig så ubota korkat samtidigt som jag är stolt över att jag idag lyckats vända så mycket skit till så mycket bra.
tänk när jag en dag slipper kämpa såhär i onödan...fattar ni vilken bulldozer ångmaskin livsfarligt stridsvapen vi har att göra med då?
näh skulle inte tro det va för jag fattar det knappt själv. redan nu i detta nu är jag jävligt edgy för min storlek och jag är inte rädd för att förvalta mig själv längre. jag finns, jag tar plats, jag får vara här och ett ska ni veta att hur läskigt löjligt det än är för en gammal anorektikerhjärna att inse så är det så sjukt mycket trevligare att vistas i samma rum med någon som tror på sin egen existens och står för den än att behöva handskas med kylan och de svidande ångestdragen från en som man redan innan man hunnit säga hej till på något underligt och omedvetet sätt önskade var död.
om vi var djur skulle en person som befann sig i självsvält vara lika mycket en blöt fläck som ett minne blott. man trampar på sånt som inte har ett självvärde. inte bara för att göra plats för sig själv men också och framförallt för att de är en skräckinjagande påminnelse av vilken skör jävla tråd vi själva balanserar på och hur nära vi varje dag är den där randen till avgrunden rätt ner in i ingenting.
nu ska jag hämta min maskin med tvätt som jag körde i 21.33...
27 minuter 40 grader strykfritt en fredagkväll klockan 21.33 är nog det enda spontana sistaminuten säkra kortet en tjej på 26 i ett hyreshus i stockholms innerstad kan trumfa med på sin hand och veta att hon alltid vinner med.
ta hand om er där ute och hoppas på att jag kommer in i tvättstugan...
Kommentarer
Postat av: Stella
kom att tänka på att som tonåring så började jag varje dag med att le mot mig själv i spegeln. jag bodde i samma rum som jag bor i nu på besök hos päronen. jag sov i högst bara trosor, och varje dag började med en helspegel och ett stort leende åt mig själv.
det är krigaren som efter nederlag på nederlag reser sig upp som vinner! alla lider nederlag men den som vågar resa sig upp varje gång kommer ju alltid att vinna oavsett som de blivit nedslagna eller ramlat av sig själv. p&k//S
Trackback