Wasabilicious

det var skönt att falla. som att kasta sig ut ur ett jävla flygplan utan fallskärm övertygad om att det skulle räcka med att landa på ett mjukt träd utan att skada sig allvarligt.

jag föll och jag svävade jag trodde jag hade lurat världen och äntligen hittat den magiska vägen till fejkad balans. allt var my way the high way och ni vek hädan i skräckblandad förtjusning över mitt dumdristiga mod...men det funkade ju...allt gick ju som en dans.

fartfläkt och vind i håret. raka vägen ner. käpprätt åt helvete.

att hoppa ut genom fönstret är inte särskilt svårt. har man ingenting att förlora är det faktiskt ännu lättare.

att sitta på marken däremot sönderslagen, mosad och ensam och längta tillbaka upp till verkligheten, önska sig livet tillbaka och alla som fanns där är lite svårare.

men ni har hejjat på mig från fönstret och ropat viskat kastat lappar och tipsat mig om hur jag ska snickra ihop mina verktyg för att lyckas ta mig tillbaka.

och tro mig

jag snickrar bygger spikar och hamrar 

här nere är för länge sen borta och jag är iallfall halvvägs på väg upp tillbaka igen.

mosad självkänsla i all ära...den får jag nog leva med ett tag till. men jag har sålt allt jag äger och har till förmån för livet. slängt ut rensat och städat ut all gammal skit. och utan tung packning och öronproppar och ögonbindel så är det lättare att klättra. till och med upp för en horisontell betongbrant jävla gråmur.

jag har vässat naglarna och upp ska jag...om jag så ska bita och gnaga mig fram med tänderna.

I rock my Universe and you are a part of it!

hade det inte varit för MIG hade det aldrig gått...

och hade det inte varit för ER hade jag inte kommit på tanken att ens försöka.

mitt jobb

men ni var min motivation

tack ronnie och tack kära vänner...alla etthundraen stycken minst!

roadkillkatten cruella de ville kommer aldrig göra dalmatinpäls av er

aldrig