Wasabilicious

Någonstans i övergången där mellan sommartid och vintertid så kom den.

<en till sån där jävla polett...

jag borde börja räkna dem och ge dem färger snart. de börjar bli många.

Han berättar om hur han legat tre timmar under en buss efter en fruktansvärd trafikolycka med armen fastkilad och krossad under vraket men också om hur han inte kännt någon smärta. Däremot har ambulanspersonlaen måst hålla honom nere med våld för att instinkten sagt åt honom att slita av sig armen och fly hellre än att vänta och låta brandkåren såga loss honom. Och tur var väl det för han var tydligen på god väg att lyckas innan de hittade honom.

Instinkt, döden är nära och kampen för överlevnad...men sen kommer traumat.

Varför fick jag leva istället för de sex som dog?

Skulden

Den förbannade jävla skulden för att man fick vara kvar i livet när man varit så nära döden. Man har kännt lukten, stanken fukten och det kalla kyliga flåsa en i nacken men det släppte taget så småningom och lät dig gå tillbaka till de levandes värld.

Det spelar ingen roll om du legat bland döende skrikande kroppar under en brinnande buss, om du hittat upp på ett tak som höll när Tsunamin kom eller om du var den på din avdelning som öppnade käften och svalde maten medan hon i sängen bredvid dig tio år yngre vägrade pressade samman läpparna och dog.

Har man varit så nära så nära och vänt på klacken till dödsriket stunden innan det var försent så får man dryga dyra böter med sig därifrån.

EN FET JÄVLA OBETALD DÖDSSKULD

.En skam och en känlsa så djupt förankrad i kroppen.

Plötsligt faller alla bitar på plats.

Jag känner skuld för att jag lever. Det är den förbannade skulden som drivit mig upp att balansera där på broräcket i sommarnatten. Jag är inte galen, jag är bara desperat och vill till varje pris betala tillbaka. Jag vill deala med döden, göra upp om räntan och avsluta mitt äckliga livslån. För jag har fattat att det är precis vad det är ett jävla svindyrt och svårförvaltat lån med skyhög ränta och jag vill bara bli av med det. men det finns ingen vettig väg!

Så det är den förbannade skulden som gör att jag mår som en prinsessa när jag gör fel istället för rätt. För räntan är mitt liv och jag amorterar i plågor. Ju bättre jag mår desto mer belastad, desto högre summor och ju mer skuldsatt blir jag. Om jag däremot försöker ta kål på mig själv om än så bara för en liten stuns så upplever jag mer och mer närmar mig återbetalning. Men det går ju inte, för att om jag vill bli skuldfri så måste jag ju dö!

Varför har jag inte fattat det här förrens nu?

Kunde ingen sagt något?

Det var fan mitt pris att betala för min tur och retur till helvetet.

Men nu vet jag det iallfall...nu behöver jag inte göra desperat utspel och hoppas på förlåtese för min pakt är skriven med djävulen och i hans ögon kommer jag för alltid att vara bankrutt mot mitt dödskonto. Det är en skuldsanering olöslig och bortanför denna värld.Det är bara att acceptera. Jag blir aldrig av med min skuld, inte heller han och alla de som satt och såg flodvågen sluka liv mitt framför näsan på dem där på det som alldeles nyss var en solig strand en välförtjänt semesterdag i Thailand.

Men.

Något jag däremot lämnade tillbaka på dödsbilblioteket igår, natten där vinter blev sommar, var känslan av SKAM.

Jag må var skuldsatt upp över öronen det är okej, men jag tänker fan inte skämmas för det längre iallafall.

HEJ SKULD

HEJ DÅ SKAM

jag kan leva med dig din jävel men din smutsiga illaluktande bror, honom får du tillbaka nu med detsamma.