ännu en gång...
alltså jag har extremt svårt för det här med kroppskontakt. ändå så tvingar jag mig själv till att göra det. för att jag söker efter kicken i att det är just så jävla äckligt och jobbigt. hela tiden. push the line, över gränsen lite till, vill liksom balansera på det som är gränsen till vansinne hela tiden.
med 85 kilo bjässe av pumpande svett hängandes runt nacken och med tårarna i halsen. fan i dag var jag nära lipen på riktigt igen. men mer för att jag var tvungen att vara nära en annan människa av kött och blod som andades svettades och frustade mer än att jag egentligen var rädd för de där tusennittio slagen och sparkarna som ven genom luften ämmade att träffa mig i fejjan men som blockades av ett par ännu vidrigare och plaskvåta skumgummimitsar.
jag blir så förbannad på mig själv för att jag inte kan visa mig själv mer respekt än att det enda jag tänker på är hur lätt det skulle vara att bara skita i att blocka nästa slag och få en kyss av rak högerdänga straight i nyllet och sen bara lägga sig ner raklång och somna sött en stund.
jag blir glad när mitsen slinter och adrenalinet rusar som en arg ocean i huvudet på mig när jag måste slå de där slagen som jag egentligen inte orkar och när jag känner hur knogarna går sönder och huden släpper från köttet inuti de slitna handskarna.
på precis samma sätt som svälten en gång gjorde mig euforisk och lycklig över att kapitulera inför något som ligger bortom vett och sans så är de där ringande klockorna i huvudet iallafall ett steg av hundra på samma skala av tillfredställelse.
ännu en gång!
MISSFÖRSTÅ MIG RÄTT!
jag blir glad av andra saker också!
jobba lite för mycket och lite för många timmar
sova lite för lite och lite för få timmar
springa lite för långt
andas lite för hårt och lite för tungt
skratta lite för högt i goda vänners lag
egentligen är jag precis som alla andra-
skitsamma nog om det. nu ska jag blunda hårt hårt hårt med ögonen på min spikmatta och be john blund om nåd och en liten dunst av pustande sömnpulver i ögonen!
med 85 kilo bjässe av pumpande svett hängandes runt nacken och med tårarna i halsen. fan i dag var jag nära lipen på riktigt igen. men mer för att jag var tvungen att vara nära en annan människa av kött och blod som andades svettades och frustade mer än att jag egentligen var rädd för de där tusennittio slagen och sparkarna som ven genom luften ämmade att träffa mig i fejjan men som blockades av ett par ännu vidrigare och plaskvåta skumgummimitsar.
jag blir så förbannad på mig själv för att jag inte kan visa mig själv mer respekt än att det enda jag tänker på är hur lätt det skulle vara att bara skita i att blocka nästa slag och få en kyss av rak högerdänga straight i nyllet och sen bara lägga sig ner raklång och somna sött en stund.
jag blir glad när mitsen slinter och adrenalinet rusar som en arg ocean i huvudet på mig när jag måste slå de där slagen som jag egentligen inte orkar och när jag känner hur knogarna går sönder och huden släpper från köttet inuti de slitna handskarna.
på precis samma sätt som svälten en gång gjorde mig euforisk och lycklig över att kapitulera inför något som ligger bortom vett och sans så är de där ringande klockorna i huvudet iallafall ett steg av hundra på samma skala av tillfredställelse.
ännu en gång!
MISSFÖRSTÅ MIG RÄTT!
jag blir glad av andra saker också!
jobba lite för mycket och lite för många timmar
sova lite för lite och lite för få timmar
springa lite för långt
andas lite för hårt och lite för tungt
skratta lite för högt i goda vänners lag
egentligen är jag precis som alla andra-
skitsamma nog om det. nu ska jag blunda hårt hårt hårt med ögonen på min spikmatta och be john blund om nåd och en liten dunst av pustande sömnpulver i ögonen!
Kommentarer
Trackback