Wasabilicious

så står jag där på fel sida om en tjock plexiglasskiva och skriker att jag vill ut.

ut ur bubblan som jag slagits svettats och kämpat för att få krypa in och gömma mig i igen.

ändå blir det fel. fel igen fel som förut. lika fel som det alltid blir.

det är fel härinne och ju längre jag stannar desto svårare att ta sig ut igen. för här är det tyst och stilla som i rymden och trots än att jag gallskriker så kan jag inte ens höra att jag andas.

utanför pulserar det och alla attribut jag ser syboliserar det där jag nu måste tacka nej till och ta avstånd från. allt det där som förknippas med verklighet normalitet och glädje.

men det spelar ingen roll hur mycket solen skiner eller hur många uteserveringar jag passerar med bussen, de är inte till för mig. det spelar ingen roll hur många gånger telefonen ringer dess envisa brummande är inte till mig.

jag får inte. det är slut med det roliga nu.

jag har valt sida och jag har valt tystnaden och lugnet framför allt det där som jag vill ha egentligen.

av feghet såklart. feghet och rädsla och ännu en gång skuld och skam. jag kan inte vinna första pris därute men jag kan vinna i kampen mot mig själv. det är lätt. så jag fegar och fuskar och tar den enkla vägen där jag vet att jag kan gå segrande i mål.

jag hade glömt hur jävla ont det kan göra att få tyst på allt jävla gapande där uppe i huvudet. det gör så förbannat jävla helvetes ont. men just nu får det hellre göra ont så länge det är lite tyst.

fan ronnie ditt jävla kräk att du inte kan skärpa till dig på riktigt när du är så väl medveten om vad du pysslar med.