Wasabilicious

jag vet

alla tjatar

hugg smärt a hugg

jag känner mig som en tonårspoet. som cyklar hem i natten och förundrasmyser när jag ser harar och råttor ila i natten, lyssnar på midnattsfågelkvitter och minns mina marathoncyklingar över Langebro, förbi Tivoli och Radisson SAS hotellet i Köpenhamn där det alltid luktade lite avlopp.

jag var så jävla ensam, men jag var så jävla lugn. Anorexia höll mig i handen när allt annat var borta.



jag ville bli bäst och jag var riktigt nära. jag vet inte hur jag någonsins ska kunna få er att fatta hur nära jag var att få allt. jag pekade i mitt sinne på min dröm, levde den, uppfyllde den och tog för mig. vrakade. sen var det nånting som tog över. något mmycket starkare än det som var jag, men det inte bara åt upp mig sakta men säkert det gav mig också omänskliga krafter. krafter som jag var redo att satsa ännu hårdare och mer och mycket på att få det jag ville. men omvärlden sa stopp.

sjukdom



(jan 07)

du får inte va med längre. hit får du gå men inte mer. ingen kommer hålla dig om ryggen längre. hit har du gått, gett upp allt, men nu är det slut. nu låser vi in dig istället.

maktlöshet

så vad gör man?

man omvärderar. ger fan i allt man någonsin drömt om, underkastar sig och sadlar hästen bakochfram. försöker bromsa sig ur en uppförsbacke. omöjligt? nej...men jävligt svårt. svårt har dock aldrig skrämt mig snarare triggat. för vem fan sa att det skulle vara ätt att leva.

men jag vet fan inte om jag är redo för att möta mina spår. gå baklänges och titta tillbaka på det som var jag, det som kunde blivit mer än vad det är idag.

idag är jag den rädda råttan jag nästan körde över med cykeln på väg hem klockan halv två på natten. för ett år sen var jag kung. kung i en såpbubbla av plexiglas. jävligt ensam, men regerande och stark.

Langebro = Lång bro = min ångestbro köpenhamn





alltid cykla hem bort från alla möjligheter, eller sista tiden gå, jag fick liksom inte cykla på slutet...det hade varit en gest av alldeles för mycket lathet i mitt huvud. minns när jag kom hem en morgon halv fyra och inte kunde hitta mina nyklar som jag låst caféet med. kunde ingenstans i min förtvinad hjärna fatta vad jag gjort av dem. halv fyra på morgonen efter att ha jobbat i 20 timmar på bränsle av råa champinjoner och jalapneos och gått hem en timma i hällregen...var var nyklarna? jag gick hela vägen tillbaka...och hem igen...hittade dem inte...joo nästa morgon när jag skulle öppna caf´´et igen. de satt i bakdörren på innergården...då hade jag gått och gått och gått hela natten morgonen och oroligt sovit en stund på soffan och inte fattat någonting...jävla hjärna vad ville du mig?



( cafémundering sliten och hålögd och alltid i fyra långärmade tröjor )

eller den där natten efter att jag käkade upp bambi på fyllan. åt säkert ett halv grillat lamm i ren överlevnadsmanöver efter månader av svält. spriten dödade rösterna en stund och plötsligt vågade jag äta. åt grillhett bambilamm dirket från kolgrillen. flottigt vidrigt äckligt billigt jävla lammkött. panikåt. fick ätpanik. fortfarande med sprit i kroppen visste jag inte vad jag skulle göra av mig själv. hur skulle denna barbariska glupskhet bestraffas bäst. springa cykla gå räckte inte. idag kan jag se mönstret det kunde jag inte då. däremot visste jag botemedel. trodde iallfall att jag visste fast jag fattade inte vad jag gjorde eller varför. plötsligt var jag iallfall utomhus barfota irrande mitt i stan med destination havet. gick i timmar längs öresundsstrand halvnaken i det iskalla vattnet för att bli ren igen från lammet. sen när jag var så blå att jag slutat känna kroppsdelar och kände hjärtat slå som en arg trummslagarpojke i bröstet vågade jag äntligen gå hem igen. barfota med skorna i handen med nakna fötter mot rivig och ettrigt hård asfalt. det gjorde ont i fötterna som blev blodiga och såriga men smärtan i kroppen tog kål på den i själen och jag fann lugnet. mådde skitbra där jag gick. lila blodig och kall. hem till soffan nån timmes orolig sömn och sen upp och cykla till jobbet igen för att bära tungt, äta champinjoner och dricka jalapneospad...ta bilder på mat som aldrig blev äten...låtsas ljuga hyckla...




hejdå cirkusdrömmern. hejdå den för länge sen. samma vecka var gamla cirkusbasen på audition i stockholm. sket väl jag i. jag hade ju kontroll. kontroll över min kropp så till den milda grad att den inte fick bestämma någonting längre. bromsade med både hand och fotbroms i uppförsbacken. vilken seger.



(jag och axel köpenhamn i min retrotvåa, välpolerad yta, trasgit inre )


jag vet inte hur jag kom ur bubblan tillssit eller vad som egentligen hjälpte till att spräcka den. tror ironiskt nog att det var den stora skitiga cirkusfamiljen. de som inte stängt dörrarna ännu, de som trodde på att det gick att rädda mig, de som vågade vägra se sjukdomen. de såg mig. och det var nog just det som dödade monstrena i huvet tillslut. de fick liksom inte plats när jag fick spegla den jag en gång var trots än att jag kanske inte var den just då.



cirkusbröllopet blev liksom hela vändningen. tror det var när angela och nalle bjöd in mig dit som jag gav mig fan på att byta bana på riktigt. motsägelsefullt kanske egntligen. cirkusen räddade mig ur det som blivit till min cirkusmardröm. när skolan stängde dörrarna och lät sjukdomen blomma ut så öppnade sig en annan varmare famn helt utan förutfattade meningar och krav och där fick jag bara vara.



(sommar 07 på gränsen till inte så levande mer men långt från där jag var efter rymmen från sjukan)

cirkeln slöts. jag fick vara med bara genom att vara jag och inte för att jag ville vara något och ännu mindre för att jag förbjöds att vara något jag drömt om. avdramtiserar man alla måsten krav och förbud och säger gör vad fan du vill när du vill blir kåtheten i att bryta mot allt man inte får inte lika farligt längre...bara jävligt roligt...


(cirkusfamiljen delar ur - storåsfestivalen ...obs till storyn hör att jag blev väckt strax innan bilden togs av att Kära Kal stod och svingade sina banans stående gränsle över den kudde där jag låg och sussade sött i min skönhetssömn...)

men cirkusdrömmen är fortfanande känsligt.

för tio år sen blev jag kär i en cirkusprins, för fem år sen i en cirkuspajjas och idag försöker jag bara älska mig själv. prinsen har förvandlats till guldlock och sitter och flätar sitt hår i en borg av trygghet bara en familj kan ge. pajjasen har tappat håret och fått klamydia i ansiktet och jag springer kapp med mig själv runt årstaviken i en ändlös orienteringskamp mot mig själv.

därför vet jag inte om jag är redo.

jag skiter i allt vad prinsar och prinsessor heter jag vill bara vara jag...fast utanför bubblan. om jag fick ta klarheten ur sjukdomen och placera den i en verklig värd bland levande människor tror jag att jag skulle bli komplett. men det blir man aldrig. man måste kompromissa så jävligt hela tiden. med sig själv, med omvärlden och med sina drömmar.

fan ta det.


(nutid lite starkare)

just nu e allt ganska mycket skit och det har jag fan rätt i att gräva runt i. utan jobb får man ju aldrig någon reda. men jag önskar att jag var lika villig att jobba med mig själv som jag är att tvätta fönster, städa balkongen och putsa lister. vad tjänar man mest på i längden liksom.

ja ja...jag har en egen borg nu iallfall. en egen fästning med ett eget torn och en egen mur och när jag kommit på hur jag ska organisera upp allt här inne så kanske jag vågar släppa in lite folk hit på riktigt igen. men tills dess så råder ombyggnadskaos. sorry renovering pågår, vi öppnar snart, håll tillgodo med att hänga på terassen så länge. där finns en temporär bar som funkar nästan lika bra och så länge det är solsken har ju ingen dött av att sittta utomhus och på söndagar har vi extra bra priser på rosévinet och hofen.

varmt välkommna ska ni vara allesamman

tids nog

puss!