Wasabilicious

( stor överdrift )

men varför inte skapa lite dramatik i vardagen när allt annat är så tråkigt. så vi låtsas att jag sitter här med mjöl i håret, i ett kaos av urdruckna glöggflaskor i alla möjliga varianter och former sjukligt bakfull på jäst och socker och har precis avslutat en blodig fight med disk efter 30 pers och lyckats hänga tillbaka dörren i gångjärnen efter ett blodigt slagsmål klockan halv fyra i morse...

inte riktigt va...

jag Hanna och Carro delade på en liten flaska chokladglögg och bakade pepparkakor och lussebullar. det enda som är sant är att ena plåten blev brända i botten...

annars är det bara ljug.

den enda blodiga fight jag tog var med två mjölbaggar som jag hittade i en kastrull som nog inte sett dagens ljus på flera år...mjölbaggarna var kalasglada och livs levande dock trots sitt stålförsedda plåtfängelse...

fatta vilken ångest att bli mjölbagge i nästa liv (jag tror på reinkarnation) och liksom leva i flera år i en kastrull. ÖVERLEVA SOM MJÖLBAGGE. du får ingen mat, ingen glögg inga julklappar och ändå dör du inte....du bara ligger där med tre mjölkorn och bara lever men helt värdelöst du kan inte gå en promenad. nu var de här baggarna visserligen två så de hade sällskap men ändå....

jag ljög igen förresten...jag hade inte ihjäl dem....jag hällde ut de genom fönstret rakt ner på gatan och tänkte att har man levt flera år i en kastrull kan man väl få se lite av årstavägen innan man dör iallafall...

hoppa de fick kul!

förlust.

vilket slöseri...jag tittar på den, mår illa, tar en sharon istället och stänger kylskåpsdörren.

som vår bildredaktör på tidningen sa om vinet som det såldes billigt av på Journalistförbundets årliga fackfest...

"duger i krig"

det är inte krig. och jag är inte så jävla fattig och dum och inkompetent att jag måste äta färdigmat när jag har ett kök, en mataffär och en hjärna.

tyvärr så löser jag inte alltid problem på bästa sätt och föredrar att äta låtsasmat istället för att göra något ordentligt. det är gammalt anorexitänk som sitter i. 

"jag har inte gjort mig förtjänt av att äta någonting gott för jag har inte sprungit en mil idag, tränat tre gånger och slängt hälften av mina måltider så då får jag ingen middag"

JA JAG TÄNKER SÅ FORTFARANDE VARJE DAG!

men jag har lärt mig att luras tillbaka och även om det inte är optimalt att lösa det som jag gör så är det BÄTTRE!

så då tar jag en extra frukt efter gymmet, en god kaffe med mjölk och socker på väg hem., Tittar förbi nåt mingel eller event och dricker ett glas vin och käkar en trekantsmacka utklädd tilll "snitt" på stående fot. Väl hemma petar jag i mig nån välsparad "rest" av riktig mat, men eftersom den är en "rest" och inte nypoducerad så är den inte lika farlig. Bara något som jag ändå borde ätit förut som jag lika gärna kan äta nu utan att dö av ångest eller behöva springa runt årstaviken för att kompensera.

så... många bäckar små gör en liten å så jag sköter mig och nej jag lever inte på plommon, men ibland pallar jag inte den där ovannämnda proceduren för det den går ut på är ju att lura anorexin. få den att tappa räkningen på vad som åker in och ut och det kan slå över och plötsligt så står jag och kräks upp broccoli genom näsan i ren panik för att demon hoppat på mig bakifrån och förstorat upp broccoli och gjort om det till pizza och plötsligt sprängs magen och då är jag hjälplös.

det är hemskt

så lättast enligt fröken A är ju för allas säkerhet och välbefinnandes skull att inte äta alls. då behöver man inte oroa sig för att det kan bli för mycket. noll är alltid noll liksom.

men det är ännu hemskare.

tyvärr är jag där att jag måste se till att allt som ska ätas äts i tid och inget glöms förskjuts eller lämnas till kvällen. då slipper jag dessa patetiska dilemman och kan ägna mig åt vettigare saker på kvällskvisten än att inventera grönsaker.

bla bla, lite inblick fick ni nu iallafall.

skönt att slippa va? smarta och fina och fantastiska friska varelser ni är som gör vettigare saker av era vardagkvällar. ta till er det. känn er fantastiska och härliga och bäst. för om det är något jag skäms för otroligt mycket så är det att jag ägnar tankar och tid åt något så meningslöst och vidrigt patetiskt som det här.

imorgon bjuder jag på lussebullsbak och glöggkväll här hemma. jag fasar...jag vill vara ifred imorgon. jag vill bara vara jävligt ifred då. men hur gärna man än vill så åker demonerna inte på semester bara för att man ber snällt om det. jag får ta fighten helt enkelt. ta fighten och göra "rätt" när allt kommer skrika "fel" och jag kommer vara ett vrak som hatar mig själv på lördag när jag vaknar men jag tänker inte fly mera...jag konfronterar skiten och slåss. det har jag lärt mig att jag klarar av på Kickboxingen.

jag kan ta mycket stryk

det är läskigt som fan men man dör inte och efter några dagar är allt som bortblåst och man vaknar och all värk och smärta är borta och man känner sig starkare och bättre och redo att ta nästa fight igen!

så!

Endorfiner.

Bubblar bättre än all skumpa i världen.

Jag har varit livrädd för att ta ut mig riktigt länge nu. Livrädd för att jag under så lång tid fick höra att jag skull akta, vara försiktig inte ta i för då går du sönder. Tills jag fövandlades till en oformlig barbapappaklump utan puls. Fan era jävlar ni hade nästan ihjäl mig med allt ert "aktande".

Idioti.

Jag mår som bäst när jag får vara lite hög. Alltid hoppandes från ett ben till det andra. Jag mår som sämst när jag tappar hållningen, börjar gå långsammare och sjunker ihop.

Dubbelt det där . För enligt omgivning så är alternativ två mer hälsosamt.

Äckel.

Jag är livrädd för det där tvåaalternativet och det tog mig, det hade mig i sina klor och jag hade kunnat stanna där för alltid om jag inte slitit mig loss och gett mig fan på att komma ut ur spindelnätsklistret av depression och leda.

Nu e jag jag igen!

Hej då alla ångestdagar med karusellåkande och skit!

jag är jag och jag tänker inte rucka en millimeter på min mina principer.

Nu ska jag köpa en spikmatta till min mor! Sen ska jag äta lyxlunch med samma mamma och bara älska henne för att hon är bäst!

antingen så har man alldeles för lång kötid för sin ålder och får kanske en lägenhet via stockholms stads bostadsförnedring om man är 35 och vill bo i en etta på liljeholmsberget...

jag är 26 och vill bo i Gullmarsplan!

eller så börjar man rejda Blocket...och där är det fan krig.

Antingen så får man svara till nåt randome pucko med grava särskrivningsproblem eller som kommunicerar på svenska lika bra som jag kommunicerar med kameler. Nej jag vill inte hyra lya av emigrerad araberemit som tycker det är ok att halva hyran innebär kladdande på låret och jag skulle aldrig kunna signa ett kontrakt med någon som vill hya ut  "sin fina ettan, ny renoverat för 3745 i månaden, sen hade jag tänkt lägga på lite för el, gas, värme, en miljon digitalkanaler, bredband, pizza på söndagar, hyra av möbler, katt, balkonglåda och slitage så det blir 9800 spänn i månaden tänkte jag".

eller så är de helt aggressiva och hotfulla. 

"Minst tre månaders depositum i förväg annars..." 

"Inga timewasters...för då..."

Annars vaddå? sticker ni en kniv i halsen på mig eller whot?

Eller så är det desperata kontaktannonser från killar i 30 års åldern som utnyttjar läget till att få hem en tjej som dessutom betalar för sig...

Herregud...mamma jag kommer nog hem en sväng till jul....

jag drömde om en fet statsduva som var så fullkomligt sprickfärdig av infekterat var över hela kroppen att den sprängdes av sig själv där den gick på sitt ena stympade ben.

jag höll på att spy när jag vaknade och återfick bilden i huvudet. fattar ni. varfylld sprängd stadsduva. som en vandrande finne med cansersvulster över hela kroppen och krympling dessutom. herregud jag vill inte veta vilken del av mig eller mitt liv den där drömmen ville spegla eller göra sig av med.

produktiv morgon blev det iallafall. har flängt runt och tvättat och städat iklädd min gamla ryska balletdräkt och moonboots här nu på morgonkvisten. 

med levande ljus, kokat kaffe och  dagens första sharonfrukt försöker jag förtränga duvjävelen!.

vill vill vill så himla mycket

nu när jag kan så går det liksom inte, men det är inte mig det hänger på. jävla yttre faktorer är inte lika lättmanipulerade som dem som ingår i det spel, mitt spel som jag spelat varje dag. inte så konstigt att man inte ville byta bana.

typ gå från göra något som du vet att du är bäst på och vinner i hela dagarna dygnet runt till att börja tävla med en miljon stockholmare i division 1 i spelet "vem har roddat ett mest perfekt liv"?

stora steg...inte små små steg som är lättast.

min moonbootsaffari på stan idag manifesterade väl hela in kamp senaste året.

påpälsad, redo, stridsklar och så hade ändå all snö i innerstan hunnit smälta...jag var liksom två timmar för sent ute för att ta fighten, så då fick jag studsa runt som gubben på månen helt mycket mer seg än alla andra som redan hunnit hem till lyan på stureplan och hoppat i semivarma vinterkängor model mer lättpromenerad.

hur fan ska man hinna ha en backup plan för ALLT!

jag behöver en mulåsna som kan bära packning åt mig varje dag...

för jag orkar fan inte vara en levande "svartalådan takeaway restaurang" skoaffär, träningsskåp och frisörsalong, fotograf, dressed for success spegla mitt inre med min yta varje dag mer med de få och enbart två händer och armar jag har.

HUR GÖR ALLA?

skottkära?

rullstol?

pirra?

hårt tuktad och undergiven äkta make som går igång på att bära bohag?

tell me!!!!!!

imorgon ska jag tvätta cirka trehundra handdukar och käka ännu mer plommon. jag ska äta så mycket plommon så att jag blir blå och aldrig mer vill ha ett plommon mer i hela mitt liv. den här besattheten måste gå ur mig snart... för nej ronnie du har inte samma kod på knapplåset på mobilen som visakortet...herregud det kunde slutat i trubbel.

skärpning nu

jag vet inte om jag gör rätt. jag kanske bara ångesthanterar och dövar allt skit med nyttigare skit. bra skit, men om det håller mig på benen och för mig framåt så får det vara så just nu.

allt annat är sekundärt.

imorse kom jag nästan inte ut genom porten för all snö, fick vända och hoppa i moonbootsen och har känt mig som gubben på månen hela dagen på stan. knirrknarr ute och klaffs klaffs inne.

boxades bort lite ångest på lunchen, mördade magen sen med lite core, tog en paus och kollade julskyltningen på NK med Gittan och jagade runt i gallerian efter en vettig take away lattemugg. alltså en termos typ. förslag någon. kravet är att den ska va i en endaste del, inga lock eller jobbig handtag och helst ska det inte stå vildmarksliv på den.

åkte hem och åt mammas hemlagade lasange, däckade som en strandad bäver på nordpoolen en timma och släpade mig sen iväg för en sista sväng på Balance med ett snabbt timmeslångtpass Pilates Props som var njaaaa, sådär. Lite för mycket svärmorsgympastämning på tempot idag.

Imorgon ska jag förhoppningsvis kickboxa skiten ur kroppen på kvällen och jag är redan rädd.

men först hoppas jag på en apskön lång fin vinterdag med mer knirrknarr lite morgonyoga och kanske napp i nån av de miljoner krokar jag kastat ut i jobbsök och bostadsdjungeln.

bläh blah

om jag skulle fota något nu skulle det va mitt kylskåpsfack som håller på att sprängas av plommon, mango, sharon, klementiner och granatäpplen.

jag tuggar i mig så mycket frukt på en dag att om man hängde mig upp och ner en vecka skulle jag börja lukta äppelcider eller körsbärsvin. lås in mig i ett skåp och ni får en lagrad fin flaska årgångsvin innan jul...

skål skål utan alkohol

en dörr att stänga om mig som bara är min

jag är för tungt belastad som packåsna just nu. jag är för svag för att axla den ofantliga mängd stress det innebär att vara både jobb och liv och bostadssökande på samma gång.

jag går sönder inifrån och ut och hade det inte varit för det där jävla gymkortet hade jag inte orkat mer nu.

visst fine, jag dör inte av att flytta hem till mamma igen tills allt ordnat upp sig men det är bara så jävla jobbigt att jämt jämt jämt och ständigt behöva ta två steg fram och ett steg tillbaka.

ineffektiv framgång liksom. men jag gnäller inte enbart, för allt jävla skit och helvete har ju gjort mig just till den jag är idag och jag är tuffare och hårdare och vassare i kanterna än de flesta som lallar fram i trygga förhållanden med vadderade väggar. och bevare mig väl för att bli en mesig jävla lallare.

jag har många vänner som tagit sig igenom värre härvor än jag och gått segrande ur sina duster. hejja hejja fantastiska människor. shit vilka inspirationskällor. och de målar och tapetserar jag min inombords wall of fame som jag plockar fram när jag behöver en kick i rätt riktning.

men just nu börjar jag bli otroligt stressad.

mentalt är jag redan på väg åt enbart ett håll och jag har bestämt mig för hur jag vill ha det. men jag står tämligen maktlös inför vissa faktorer som jag känner att jag liksom inte kan göra något åt. nej jag kan inte trolla fram en jävla lägenhet som jag har råd med från ingenstans och jag kan inte bo inneboende hos någon randome dåre, mitt psyke pallar inte en osäker vända till med oklart slut och att flytta hem till ett rum där hela min sjukdomsperiod bor ingrodd i väggarna är liksom inte heller så jävla kul, men det sitter å andra sidan mest i mitt huvud och det kan jag vända på om jag måste.

men ändock!

STRESS!

stress som fan för att jag liksom kletfingrar på mållinjen! allt jag vill ha är liksom en extra armslängd bort från mig. jag har fattat att jag kan få det men konkurrensen är hård. nu när jag inte enbart har mig själv att slåss emot är saken liksom inte lika enkel att lösa bara för att viljan är med.

antar att det är just det det innebär att leva på riktigt och klara av det.

bla bla bla

nu måste jag röka jävla skit också!

tillbringade dagen och natten på en annan planet ute i världsrymden där det var varmt klibbigt och ytterst obehagligt jäst och däsande.

usch, dit vill jag inte åka igen.

idag har jag sprungit som en galning för att hinna med alla anslutningar hem till min egen galax och såhär mot dagens skult känns det faktiskt som om jag lyckats landa på jorden igen.

skönt, men puh vilken resa...

första flygningen gjorde jag på yogamattan 10.15 - 11.30 sen var det mellanlandning på stan, en sväng på NK gallerian där det var andra nissar ute och flög ackompanjerade av en gigantus tomtfar med massa pepparkakor och barn i knät.

sen kastades jag brutalt av min intergalaktiska färdkost och gjorde en riktig djupdykning på eftermiddagen, men trots skräcken så var det bara en luftgrop  och jag tog mig upp igen och ut och gjorde nästa sträcka på Gröna Lunds julmarknad. Där var det annalkande storm och så kallt att hur mycket jag än försökte vrida hjärnan åt annat håll så kunde den bara tänka på varmt fotbad, eftersom jag var på väg att förfrysa från stilettklackarna och uppåt...

så jag gick till Balance, mötte en gammal fantastisk väninna och hoppade på flygande mattan på Core-passet istället. blev nästan varm och antog min egen utmaning att försöka stå lite upp och ner igen.

hejdå fläsklägg och välkommen tillbaka magstabilitet säger jag bara.

vilken känsla

det är inte tekniken jag tappat senaste året det är hållningen och nu är den tamigfan äntligen på väg tillbaka

hejja mig = egoboost kick kalla det vad ni vill.

nu har jag fått nog av snöstorm och kyla för idag. har laddat kylskåpet med sharonfrukt och plommon och blåbärssoppa som jag ska dricka till fördärvelse. inga bacilluskkrigare ska in i den här kroppen.

jag är min egen borg.

hej då nu ska jag göra nåt annat.

så där på sitt eget lilla vis och mysa lite med att man är just lite knepig. när man sen upptäcker att man har folk i sin omgivning som inte rynkar på näsan åt ens knepighet utan köper ens trasslande med ett axelryck och ger med sig och puffar en vänskapligt i sidan iallafall...då...då kan man bli varmare än av blåbärsglögg om än så bara för en minut.

jag vill kunna vara bollplank och fotbollsmål för andra så jag uppskattar oerhört när andra genuint och okonstlat tar på sig rollen av att vara bra kompis utan pretentioner tillbaka.

kryptiskt?

nej inte ett dugg.

jag gillar bara mina polare för att de är bäst. bäst bäst bäst.

om de så gäller liv död och drama eller att byta rödvinsglas på krogen för att jag surar över att mitt var surt och smakade äckligt.

det är de små sakerna som räknas.

jag ger lite av mitt för att det kostar mig ingenting och du får något som är större och mer värt att gömma allra längst inne i hjärtat än den största julklappen under gävlebocken.

han brinner upp, jag står kvar!

imorgon startar jag dagen med tio djupa andetag i trädets position, tio på varje ben, bara för att jag behöver känna mig jordad. jag har en stark önskan om att bli jordad. så jag slipper slåss mot allt kaoset ovan jord utan backup och resurser.

jag förtjänar det här!

fan vad jag förtjänar det här!

det jag vill ha finns inte att köpa för pengar. det heter bra flyt och balans och imorgon är den stora dagen när allt kommer till kritan och jag får kräva världen på stort test i matte A och kolla om den har gjort sin läxa och tänkt sig spela samma spel som jag. Eller om den tänkt fortsätta trilskas och låtsas att vi går i två helt olika gymnasieklasser som bråkar med varandra för att den andra såg snyggare ut i helhet på skolfotot.

Trädet!

Jag ska va trädet!

Nu ska jag vinna, eller försvinna!

Aight!

så där bra liksom, en hel natt utan att jagas av spöken och jobbiga tankar...

igår kände jag mig nästan 100 procent övertygad om att jag skulle bli dundersjuk, idag är jag hälsan själv. tack Balance. började nästan grina på väg dit när kylans smärtade och skar som knivar i varenda led i regnrusket längs med kungsgatan.

sen kom jag fram, sen fick jag träna och basta och sen blev jag glad igen.

imorgon är det hell day!

mitt schema r så proppat att jag vill kräkas vid blotta tanken på att jag ska orka. måste göra matlådor och packa överlevnadsequipment för att inte stupa halvvägs igenom.

håll tummarna för mig bara. håll tummarna! imorgon gäller det som fan!

Satt och bastade i godan ro på Balance efter yogan på förmiddagen och har precis vräkt på en liter vatten på kolen så att det är så immigt att jag inte ser näsan framför mig. Då går brandlarmet. Panik? Näh, mer snabb omplaneringsförmåga. Numerar vet jag hur jag reagerar i en paniksituation. Jag går lugnt och sansat ut ur bastun, svärandes, tar en snabb kall dusch då jag insser att det är fel läge att börja skruva och ändra temperaturen. Skiter i att torka mig, sätter på mig snortajta jeans plaskblöt...(helt feltänkt, hade jag torkat mig hade jag fått på mig dem snabbare...) sen tar jag på mig klocka, armband, tröja mössa och resten i handen och går ut i receptionen. Kaos!

Men tack och lov ingen jättebrand, lite mikroskopsk rökutveckling typ...ja ja...hade det varit på riktigt  hade jag ändå tagit brandtrappan ut på baksidan och förmodligen inte brunnit upp i trängseln på framsidan med alla som drog hals över huvud vilt fäktandes i panik....

eller vad tror ni?

Nu ser jag fram emot morgondagen.

Jag trendbloggar och postar bilder och skiter i att berätta historier. Gårdagen var i alla fall mycket bra, trots träningsfri Lördag. Eller så här va. Jag hade egentligen panik hela dagen men sket i det för att jag var i så gott sällskap. That´s the bloody trick. Det gäller att hålla sig på benen springandes så slipper man karusellen.

Landade tillsist hemma hos Caroviscious och lagade ap-god mat. Två mikroneser och ett middagsbord för femton svältande Robinsson-deltagare. Antar att det blir så när man är obsessed. Allt eller inget liksom.

Sen kom darling Hanna-Korven förbi på sina alltid i nya kreationer försedda vackra smala långa fina spiror. Gud vad jag har saknat Hanna. Alla som inte har en egen Hanna-korv är det synd om. Jag är en bra människa som har så bra vänner. SÅ vi åt mat, snackade skit och drack vin...sen hällde vi över en halv liter vodka i en petflaska och gick till sju elvan på Nytorget och köpte en liter rosa bubblande ryssvatten, jag smugglade dessutom med en halv citron. Hatar att dricka halvdanna groggar, men ryss plus ryss med liten bit citron funkar alltid!

Hamnade på fest i liten etta med konstig uppblåsbar soffa som man fick ont i ryggen av att sitta av, Carro blev förälskad i en Mops vid namn Boris, alla rökte inomhus och det var rätt stökigt men trevligt, tills jag hittade han snubben i köket som var utvecklingsstörd och kleptoman och försökte sno vår flaska rötjut. Impulsen var att dänga den i skallen på honom med mina nya Balance-arm-muskler men jag mottstod och talade bara för honom att han var ett retard och skulle ge fan.

Lämnar köket i en sekund sen e killen och vinaren borta. Han har gjort en smash- and grab kupp i sin egen polares kök på sin egen polares fest. Det var så pinsamt hela situationen att jag blev pissed off, tappade hela humöret och satte på mig mössan och gick hem. Jag kan inte vistas i samma lokal som folk som frivilligt vistas med idioter. Carro var iofs rocksteady angry och kutade efter snubben nere på gatan ( hon boxas också och ville testa skills) men puckot var ur sikte...tur för honom, han hade förvandlats till smällt pucko chokladglass om Carovicious fått tag i han.

oh well, det var kul så länge det varade...

Ja ja, ställde klockan på tidigt imorse redan på väg hem med nattbussen och drog till gymmet och försökte yoga, duscha och basta bort spritresterna men det gick åt skogen nu på förmiddagen. Kände mig risig till och med efter 75 minuterspasset och en snålblåstprommenad ovanpå det.

Så jag hann hem, försökte äta, trodde det gick bra, men tji fick jag. Magen vände in och ut på sig själv direkt. 

så jag bytte handduk och packade gymväskan igen.

Boxing den här gången. Slogs med en frisör med jävligt hårda uppercuts, men fick inte riktigt nog. Så efter passet utmanade jag honom och vi hoppade på en halvtimma Core som avslutning.

In i bastun för andra gången och jag tror jag fick ut den värsta skiten iallafall.

Hade hoppats på att komma iväg en sväng till ikväll och kolla in lite Stand Up men nu är det så inihelvetes pisskallt att jag pallar inte att kyla ner mig en gång till. Så jag tar en liten saftglögg och en klunk blåbärsoppa istället och säger Shut up and fuck off till resten av den här dagen. Jävla socker alltså. Att man ska bli så labil av något så importerat och överdrivet lättåtkomligt.

jag är bara mig själv 100 procent när jag lever på frön och grönsaker...annars blir jag fan störd.

detox your fucking life...sju dar i veckan.

bläh

vänner

mat

toaletten

igår blev jag rädd för min egen spegelbild igen...kände igen Demonikan där på andra sidan glaset och kände hur hon sög all energi ur själen på mig med sina monstertentakler.

nästa sekund är Demonikan borta och har förvandlats till en oformlig gigantisk BLOBB. En formlös Barbapappa till 90 procent bestäende av veck, valkar och gropar. Huvudet är som en sprickfärdig övergöd ballong på toppen och kläderna har krympt tio storlekar och vill bara spricka och explodera i sömmarna.

jag fattar att folk stannar i sin sjukdom. Det är ju som att gratisknarka sina egna signalsubstanser och ständigt befinna sig i en dimmig svmptrippsvärld...

Jag tror Skalman i Bamse var anorketiker...den där jävla mat och sovklockan alltså...rutiner i all ära men han överdrev faktiskt...vad hände sen...dog han?

I dag är träningsfri lördag och jag har promenerat med gorgelicious Carovicious i snålblåsten på Skeppskajen. Nu ska jag packa ner mitt rödvin i handväskan och bege mig mot Söder Glöder. Orkar inte fundera mer på det här.

Jag skiter i allt. Jag vill bara må bra och pajjar jag allt i kväll så får jag hitta hem i morgon bitti på yogamattan på Balance...

I make no sence, Jag skulle behöva ett kraftigt och riktigt hårt slag i huvudet med en stekpanna!

jag finner ingen ro i allt kaos.

för mycket som snurrade i skallen.

hets hets hets...lägenhet, jobb, kropp, träning...halv sex gav jag upp och gick upp och gjorde morgonyoga i mörkret. svinmysigt. nu har jag hunnit bada, städa lite och ska alldeles superstrax galoppera iväg till jobbet med kaffet som hunnit bli ljummet som skain i micron och ner i en takeawaykopp NU!

jag skiter i ikväll. när jag tänker efter så behöver jag som sagt paus från karusellen och att hoppa på en utgång fördröjer bara skitprocessen...

nu ska jag packa ner ett granatäpple i träningsväskan sen sticker jag

tjupp!

BLÄH!

KUK!

FITTA!

BAJS!

hädanefter planerar jag mina veckor bakifrån som alla andra!

feeling dumpad and left out för att ingen drar med mig på något roligt imorgone. =(

jättebuhu!

*ronnie aka martyrdöden*

så satans vackersorgligt som färgsprakande döende höstlövsträd.

"döden är vacker"

han brukade säga så...

han brukade säga så. om magra flickor med rakbladsvassa kindben och genomskinlig hy. är det verkligen det jag vill uppnå? är det därför jag längtanssaknar och inte kan släppa med ett sånt djup?

jag tar små små steg, jag lämnar nöjesfältet, karusellerna kan få go hur mycket banans de vill, jag pallar inte åka med längre. jag gör på mitt sätt, mitt rejs.

see you on the other side.

Dagens schema:

09.45 sovmorgon

10.30 sen frukost på fruktbuffé och liten soyalatte

12.00 Pilates props på Balance

13.30 snabbdejt med mams

14.00 handla och fixa tråkiga saker

14.30 sen lunch

15.00 börja beta igenom högen av pappersarbete

17.30 kickboxing

20.00 lilla hotellbaren med Goa Gittan Blomkål

fick förresten med mig årgångsglöggen från bolaget som ett litet impulsköp. testade den på vin och matmässan och jävlaimig vad den smakade MUMS

eller bara ett kilo blomkål, kokt med salt och smör!

Började för övrigt nästan grina på Pilatesen idag. Mådde så äckligt bra efteråt att jag fick en hulk glädjetårar i strupen. Så jävla renad  och välbalanserad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

sen såg jag en sån där grej på bussen

ångest. här kommer den....

en tant, inte smällfet men tjock, med en tunnbrödrulle, en lite för välfylld tunnbrödrulle, den såg liksom till och med tung ut i handen på henne...hon har precis satt sig ner på bussen för att på max fyra minuter snart hetsäta sin i plastfolie medhavda monsterrulle av matbajs. jag visste. jag visste långt innan jag såg. jag visste jag ville se och jag laddade. Sen kom det.

glufs glufs, två tuggor, glufs glufs, två till. lite för snabbt efter varandra följande för att bearbetas med munnen tänderna och svalget ordentligt. sånna tuggor måste pressas ner. pressas ner med tungan mot gomen och sväljas så det gör ont.

jag vrålstirrar på tanten med skräckblandad förtjusning. tvångsmässigt stirrar på hennes glupska tunnbrödrulleätande. måste måtta mäta och väga in den där tunnbrödrullen med blicken och lite äckelfascinerat föreställa mig och med hundra procents säkerhet vara medveten om att den inom loppet av fyra minuter kommer vara en del av henne kropp. undra var den sätter sig tänker jag? kommer hon rapa? ska det ner mer?

och jag har så rätt, jag har alltid rätt. sex stationer från Gullmarsplan tar det att få ner rullen. jag illglor vrålstirrar på varje tugga hon tar, räknar dem, räknar tuggor och räknar sekunder i  intervaller. försöker måtta med blicken när hon ska ta den där sista och alltför stora tuggan. den sista mumsbiten som är så stor att den måste skjutas på med pekfingret ner i halsen för att försvinna i ett naffs, för den är ju alldeles för stor för munnen.

och sen, äntligen är tunnbrödrullen ett minne blott och bara det kladdiga plastfoliet i handen på henne vittnar om dess forna existens. Men tanten har ett äss i rockärmen. Min gissning var att hon skulle stiga av bussen, gå hem och förmodligen känna sig så äckelmätt att hon måst fortsätta förstöra på något sätt. Fortsätta trycka ner saker i svalget med tungan, helst sött, fort ska det gå nu, fort som attan innan det är försent och mättnaden kommer och det inte går mer.., men hon tar mig. Hon är förberedd. Ur sin plastpåse huvar hon upp två rullar vingummin. Först en, åker in i munnen med betänketid, tuggas ganska varligt och långsamt. Den känner hon säkert smaken på. Kan kanske till och med gissa om den var röd eller gul. Men nästa gång är det försent. Kört för länge sen. Hon för handen till munnen och den här gången är den laddad med minst tre runda vingummisar om inte fler, olika färger alla på en gång nu spelar det ingen roll längre. In med dem bara, tugga snabbt och svälj. Svälj för allt du är värd människa.

Här går tanten av. Jag åker en station till och går hem. Med träningsväskan på armen och begrundar vad jag sett, upplevt sugit in.

Det där är jag hela mitt liv.

Som allra sjukast i anorexi, som så kallad frisk, sjuk mittemellan som allt jag någonsin varit. När jag vägde som allra minst, mest eller ingenting.

Så där ser min relation ut till mat. Så har den alltid sett ut. Tanten är jag. När jag på taniga 37 kilosben, darrande satte mig framför en fjärdedels rågbrödsskiva och en en tiondels skivad tomat spelade hela den där scenen upp sig framför näsan på mig. Jag var den tjocka tanten. Inte smällfet men tjock. Inte värd att äta egentligen men girig, hungrig glupsk. Och nu var det ännu en gång dags att med våld gråt inre kamp och skrik innanför skallen trycka i mig det där vidriga äckliga flottiga framför mig på tallriken. Kropp och själ skrek av hunger och jag visste att jag var tvungen, men jag led. I timmar kunde jag sitta och pilla, peta, kladda sönder den där patetiska rågbrödsbiten och slaffsa sönder tomaten. För mig var den en pizza och jag var ett vidrigt girigt äckligt fetto som nu besegrats av min glupska kropp och kapitulerat inför det fakto att jag nu faktiskt bestämt mig för att äta också.

Och egentligen så har det aldrig spelat någon roll. Om jag käkat en halv cornflake eller en halv kebabpizza. Allt som åker in i munnen är ändå bara ångestladdat. Allt! 

Skillnaden på att vara assjuk och att vara mindre sjuk är att förut så räknade jag i ensiffriga kalorier, för att övergå till tiotal och nu kan jag scanna ett par hundra utan att vilja hoppa från Årstabron. Men tro fan att jag räknar. Och det blir sällan fel. men jag vet att det spelar ingen roll för mig om det är en kalori eller tusen för mycket. Den störda relationen till mat och kropp kommer jag alltid dras med. men just nu dras jag med den och kan leva ett någorlunda normalt friskt socialt och aktivt liv samtidigt.

Kylan håller mig inte inomhus, rädslan för mat skrämmer mig inte från sociala sammanhang och kilona på min kropp gör att jag orkar jobba, leva umgås, vara, sova, vakna, prata, tänka träna whatever...

men jag är fortfarande tanten. 

det är därför jag föraktar henne så mycket. hon skrämmer mig för jag är hon. maktlös inför något som jag är tvingad att hantera flera gånger om dagen resten av mitt liv och för varje konfrontation skapas en kamp, ett slag, ett krig mellan mig och tusen demoner och i detta krig vet jag aldrig efteråt med säkerhet vem det egentligen är som segrat.

Så kul, glamouröst och fantastiskt är anorexi. Så smal, oövervinnerlig och fantastisk känner man sig som allra sjukast.

Som en medleålders flottig tant på en buss från Gullmarsplan till Årsta. Besegrad av en jävla kebabrulle.

Det är min skräck!

Bara det och inget annat.

Shit pompa med biff och bea vilken cirkus! Och jag trodde jag visste allt om cirkus! Det är alltså de där dinosaurierna som sitter och trycker på knapparna och sorterar och väljer och vrakar bland oss desperata jävlar härute som sliter vårt hår och inte kan sova om nätterna i våra kallsvettiga lakan.

inte konstigt att det är bostadskris...inte det minsta...

ja ja, jag lever varje dag som om den vore den sista också idag och ändå gav jag en timme av mitt liv åt att försöka smörja fläsket på paddorna där bakom disken. shit de borde gå en kurs i mänsklighet tanterna. tror på allvar att de är mer intresserade av att gnälla över vem som ska gå den långa sträckan över gatan och köpa torrt fikabröd i regnet än de är benägna att förmedla lägenheter.

*gråter*

jaja skitsamma bananas!

apbra dag förövrigt. min karusell har snurrat lagom fort, inga tempoökningar eller oväntade krängningar. SKÖNT. fler sådana dagar tack. men Balance hjälper att balansera och trots än att jag hatar monstret och äcklet i spegeln och minst tjugo gånger om dagen vill stånga handfatet blodigt med pannan så kväver jag impulsen gång på gång och låtsas som att det regnar. jag tänker AUM och NAMASTE som om jag vore knarkad hippie 76 och på avgiftning från droger jag inte kan stava namnet på.

det funkar.

imorgon är det en helt vanlig dag med jobb jobb och sen pilates props på Balance för att runda av.

idag var också en helt vanlig dag med viktiga ärenden, lunchyoga, promenad på stan, stripchair på Balance och sen grymt bra middag på Mosebacke med Mams och Ulf och Ulfs kusin. 

blev inspirerad

middag behöver inte innebära panik och ångestattacker. middag kan vara gott och trevligt.

tack idag för att du var en bra dag! imorgon vill jag ha hjälp med att komma ihåg att det går. det går faktiskt. jag måste inte hålla på att förstöra hela tiden!

jag måste fixa nåt eget kan inte köra andrahandskarusellen en gång till.

nån som har lite svartlistade insidertips på alternativa vägar att ordna egen bostad.

svartkontrakt, pengar emellan, mord och inga visor?

shit pommes det måste finnas ett sätt...

det är ju inte ett dugg konstigt att man skäms. jag tycker det är skitjobbigt att "komma ut" med att jag varit jättesjuk i anorexi.... vad ska arbetsgivare tro? hur ska vänner och ytliga bekanta se mig? man blir ju fett stämplad direkt...alla har ju sina egna idéer och fördomar om hur en typisk "aspergare" , "anorektiker" eller annan människa med diagnos skulle kunna tänkas bete sig... vissa har en diagnos och vissa har valt att inte ha det. det finns massa randome galningar därute som aldrig går till doktorn och får papper på sin ångest och de är det ingen som placerar i öppa fack. den som står för den den är modig modig modig, oavsett om du är aspergare eller brunette eller bara sjukt begåvad. domen kommer först i betraktarens ögon och är det någon som tycker si eller så om dig för att det finns ett enkelt namn att tillgå är det ju lite synd om den människan som inte kan tänka själv. fine, jag är en så kallad "mot friskheten kämpande anorektiker", mina ränder går aldrig ur och jag jag kommer nog alltid vara lite crazy....men det är bara en liten del av mig nu. en liten liten del som blir mindre och mindre för varje dag och det är ju just det som gör mig friskare.

förut var jag 250 procent anorexi, det var allt jag ägde och hade och jag vårdade min sjudom ömt, som ett kärleksbarn. nu har jag sakta men säkert börjat ta död på den relationen. det finns så mycket annat som ger mig mervärde.

vänner, familj, jobb och hjärna, vardag, fritid, dötid och livstid.

jag vill inte centrera mitt liv kring matematik och kaloriräkning även om det ger en sjukt skön tillfredsställelse och kick som inte är av denna värld. men jag har fattat att priset är för högt.

jag är inte kärnfrisk, men jag är fan inte dödssjuk heller.

mitt glas är till hälften fullt nu och jag har lappat ihop hålet i botten!

(bild http://www.quickdrinks.com/)

jag är sjukt stressad och helt uppe i varv.

Men det är lungan. Jag har nya skor, nya TAMARIES, jag kan gå hur långt som helst i ett par tamaries...enkel matematik. Jag får spatt och gåträna idag istället. Imorgon är det poweryoga klockan 10.15...det får bli min fasta trygghetspunkt för att överleva det här dygnet.

Lägenhetsjakten går vidare, fan jag e sjukt stressad där med. Jobbjakten får ligga lite på hold, kan inte gör allt på en och samma gång. Det ska gå! DET SKA!

jag ser inte ut som en drink just nu, men man blir nog ganska sugen på att smaka ändå...jag får va fantabolicious tilltugg istället. För hur fan klär man ut sig till en frozen lemon bellinitini????

ja visst är det synd om dem. skitsynd.

när ska folk fatta att det är personen bakom anorexin som det är jävligt synd om som tillåter sig själv att självdö till förmån för sitt sjuka beteende.

pucko världen!

pucko den!

blir så trött. för det första så stensågar jag mig själv före alla andra.

ja ja. det är upp till var och en att göra vad fan de vill med sina liv. jag bryr mig faktiskt inte ett smack.

men jag tycker det är skitsorgligt att folk är så korkade. det gör att jag får ännu mindre lust att beblanda mig med dem.

idag var katten ledsen...sen gick hon till gymmet...ett par tre gånger gick hon, sen köpte hon skor, sen köpte hon ett par till skor, sen gick hon på konsert och drack en skvätt vin.

nu är hon lite mer glad igen....

http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.5492366#kommentera

Och det har jag gjort länge.

Först för att hon var snygg smart och utmärglad. Jag tyckte hon var skitsnygg, cool och sådär äckligt irriterande rakt på och utåtagerande som jag nästan tror att man måste vara lite anorektisk för att upprrätthålla. Intensiv och galen liksom. Leva på svart kaffe och cigaretter. Jag skojar inte, menar det på allvar.

Men det finns mänga högpresterande anorektiker därute som det går bra för i början tills de tar hissen ner till bottenväningen och sen stannar de där resten av sina liv och ugglar och bankar huvudet i väggen och gnäller som små barn över sina patetiska misslyckade liv.

Så gjorde inte Hanna. Hon dundrade istället iväg som en jävla vit riddare på en Zorro-häst och tog hela Sveriges bloggosfär med sig med storm. Nu ställer jag inga diagnoser, men istälelt för att göra som tusentals andra och anpassa sig efter snedvridna ideal och gotta sig i uppmärksamhet över något som är fel och sjukt så stegrade hon helt oväntat, vände tvärt på klacken och körde ett helt eget rejs med ett fokus och mod som inte är av denna värld.

jag gick från att i smyg tycka att hanna friden var en pissirriterande liten skitunge som jag i smyg och hemlighet egentligen bara var sjukligt avundsjuk på och beundrade på ett ganska snett sett, till att växa med henne, suga i mig av hennes styrka och med henne som inspirationskälla faktiskt vända min egna bakåtsnurrande destruktiva karusell.

Kan hon kan jag, tänkte jag i all hemlighet.

Hon visade mig att man faktiskt kan vara lyckad smart och snygg utan att väga noll kilo och ännu bättre att man kan bli smartare snyggare och ännu bättre om man väger plus fem kilo.

Ingen psykolog, hjärnskrynklare eller kompis hade lyckats tuta i mig det för två år sen när jag satt och tvärvägrade äta annat än sönderkokt broccoli som enda måltid om dagen.

Samtidigt är Hanna lite läskig och folk verkar fortfarande rynka lite på näsan och tycka att hon är äcklig som skriver lite småprovocerande om bajs, pormaskar och mens.

Åt det skrattar jag ihjäl mig varje gång.

Hanna Fridén är ett snällt litet monster med ett hjärta av guld. Hon har tagit sina läsare till sig för att bedriva e kamp som en ensam ryttare på en häst mot något så omöjligt stort och svårt att greppa som vårt snedvridna sjuka utseendeideal. Och i ärlighetens namn tror jag att hon kämpar i princip själv men inte fan ger hon upp för det.

Hon är galen, modig och fullkomligt fantastisk. Om hon var seriefigur skulle hon bli större än stålmannen och tank-girl på en kvart...

Men jag tycker det är bra att hon kör på med sin bajsförklädnad. Fortsätt skrämmas av den för Hanna ska man inte ta för givet. Ni ska va så jävla glada för att hon fortsätter bedriva sin kamp därute för jag gör det inte. Jag är för feg. Skulle inte klara av att väga samma motprestation som hon på bekostnad av mig själv.

Visst jag kan vara utelämnande jag med men då hittar jag oftast min inspiration hos andra.

När jag blir stor ska jag också bli sådär modig!

Modig modig modig!

Modig nog att våga ta plats! Dröjer nog ett litet tag till, men skam den som ger sig.

Tills dess. Fortsätt äcklas provoceras och skrämmas!

jag är inte rädd för Hanna även om hon i skrivandets stund säkert är en smula rädd för sig själv.

jag är inte rädd för ångest kiss och bajs.

det som skrämmer mig är helt andra saker, men det tar vi en annan gång. det här var mest tänkt som en eloge!

Hejja Fröken Fridén!

Vi kan väl ganska snabbt komma överens om att hon är freakin WASABILICIOUS!

jag gillar original och kufer, eller så gillar jag bara att betrakta andra människor, deras vardag och undra om de tycer om sig sjläva när de kommer hem innanför dörren efter att ha avslutat sin vardags alla måsten.

jag gör ju aldrig det.

jag tycker alltid att jag är sämst och roar mig alltså istället med att titta på och betrakta andra och stjäla lite av det deras vardagsrealism med mig hem i jackfickan.

han snuben med toppluva, två paket libresse och en dubbel pizzakartong fångade mig i kväll.

han ska hem till sin tjej, hon har mens och de ska äta pizza.

han var väldigt långt bort från min verklighet.

jag hade precis tränat ett pass på Balance, inte ätit sen sena lunchen och tänkte skippa middagen i kväll och ta en treo istället för jag har sån fruktansvärd huvudverk. jag ska hem till en lägenhet som jag blir utkickad ur väldigt snart, har varit singel sen jag inledde ett alvarligt och djupt krävande förhållande med min sjukdom och jag har inte haft mens eller behövt köpa bindor sen ungefär samtidigt med det.

vår enda genemsamma nämnare var toppluvan.

ska jag se det som att det finns hopp, eller är jag körd for ever...

ja du bistra karga hårda värld, här nerifrån botten av ett hål kan det ju iallafall bara gå uppåt, för längre ner än såhär har jag faktiskt ingen lust med att gräva ner mig.

en dålig dag behöver inte sluta dåligt hur jävla skitdålig den än försöker vara. 

jag behöver bara trippa ner till Stureplan och langa fram mitt kort och tre timmar senare är jag människa igen. Det går mycket snabbare än att springa runt hela Årstaviken, promise.

somnade nästan i bastun idag efter världens tristaste cirkelträningspass och vaknade av att loungemusiken övergick i porrfilmssstönande mongobeats.

märkligt det där.

jobbigt om det rinner till i en publik bastu på stureplan. vad fan gör man då?

tog en kalldusch och åkte hem istället.

nu avnjuter jag kokoste istället för köttsliga lustar.

och har jävligt ont i min bakdel av alla utfall och kettlebellsträningen. jag ska ta ett kort på min microkettlebell nästa gång jag är på Balance. den väger typ tre hekto men jag kämpar som den lilla räka jag är med att få den dit jag vill. tänkte på det också idag. snubben jag cirkeltränade med skulle kunna ha haft mig på axlarna istället för den där monsturösa Karl-Alfred vikten han joxade runt med...fast då hade han inte blivit lika trött antar jag...

kul Balance, kul... jag går aldrig mer på cirkelträning det var det tråkigaste jag varit med om...eller jo det gör jag nog...nästa gång jag käkat en lussebulle går jag dit.

fan

det blir nog snart....

hängde jag jävligt löst, men litade iallafall på att någon anna skulle hålla i mig...

det var mycket mycket länge sen...

shit vi sitter i samma båt jag och det där kattskrället....

To members of the group "Rädda Stellan"

Stellan är i akut behov av ett permanent hem. Just nu bor han i andra hand och skulle verkligen behöva komma till någon som kan ta hand om honom fullt ut.
Tyvärr finns det ingen möjlighet för hans matte att ha honom just nu, då hon själv bor i andrahands lägenhet och sällan är hemma.

edit

fin bild på ledsen katt...

vad säger ni?

Rädda Roadkill och hon tar Stellan med sig...

Tack fina Jannicka för rosen förresten...

När jag var liten ville jag byta namn till Jannicka för jag tyckte det var det vackraste namnet på jorden...men jag vågade inte. 

Du var en liten änglavarelse du! Tack tack tack och ta hand om dig!

tårar och kyla. frossa och köld.

upp som en sol och ner som en djupfryst tjockpankaka....

mina absoluta stjärnor på min absoluta stjärnhimmel...

"Du rör, du dör!"

Självklart var jag tvungen att ta med dem på Stripaerobicklassen på Balance...

Alla blir snygga på Balance...