Den förbannade skulden...
Någonstans i övergången där mellan sommartid och vintertid så kom den.
<en till sån där jävla polett...
jag borde börja räkna dem och ge dem färger snart. de börjar bli många.
Han berättar om hur han legat tre timmar under en buss efter en fruktansvärd trafikolycka med armen fastkilad och krossad under vraket men också om hur han inte kännt någon smärta. Däremot har ambulanspersonlaen måst hålla honom nere med våld för att instinkten sagt åt honom att slita av sig armen och fly hellre än att vänta och låta brandkåren såga loss honom. Och tur var väl det för han var tydligen på god väg att lyckas innan de hittade honom.
Instinkt, döden är nära och kampen för överlevnad...men sen kommer traumat.
Varför fick jag leva istället för de sex som dog?
Skulden
Den förbannade jävla skulden för att man fick vara kvar i livet när man varit så nära döden. Man har kännt lukten, stanken fukten och det kalla kyliga flåsa en i nacken men det släppte taget så småningom och lät dig gå tillbaka till de levandes värld.
Det spelar ingen roll om du legat bland döende skrikande kroppar under en brinnande buss, om du hittat upp på ett tak som höll när Tsunamin kom eller om du var den på din avdelning som öppnade käften och svalde maten medan hon i sängen bredvid dig tio år yngre vägrade pressade samman läpparna och dog.
Har man varit så nära så nära och vänt på klacken till dödsriket stunden innan det var försent så får man dryga dyra böter med sig därifrån.
EN FET JÄVLA OBETALD DÖDSSKULD
.En skam och en känlsa så djupt förankrad i kroppen.
Plötsligt faller alla bitar på plats.
Jag känner skuld för att jag lever. Det är den förbannade skulden som drivit mig upp att balansera där på broräcket i sommarnatten. Jag är inte galen, jag är bara desperat och vill till varje pris betala tillbaka. Jag vill deala med döden, göra upp om räntan och avsluta mitt äckliga livslån. För jag har fattat att det är precis vad det är ett jävla svindyrt och svårförvaltat lån med skyhög ränta och jag vill bara bli av med det. men det finns ingen vettig väg!
Så det är den förbannade skulden som gör att jag mår som en prinsessa när jag gör fel istället för rätt. För räntan är mitt liv och jag amorterar i plågor. Ju bättre jag mår desto mer belastad, desto högre summor och ju mer skuldsatt blir jag. Om jag däremot försöker ta kål på mig själv om än så bara för en liten stuns så upplever jag mer och mer närmar mig återbetalning. Men det går ju inte, för att om jag vill bli skuldfri så måste jag ju dö!
Varför har jag inte fattat det här förrens nu?
Kunde ingen sagt något?
Det var fan mitt pris att betala för min tur och retur till helvetet.
Men nu vet jag det iallfall...nu behöver jag inte göra desperat utspel och hoppas på förlåtese för min pakt är skriven med djävulen och i hans ögon kommer jag för alltid att vara bankrutt mot mitt dödskonto. Det är en skuldsanering olöslig och bortanför denna värld.Det är bara att acceptera. Jag blir aldrig av med min skuld, inte heller han och alla de som satt och såg flodvågen sluka liv mitt framför näsan på dem där på det som alldeles nyss var en solig strand en välförtjänt semesterdag i Thailand.
Men.
Något jag däremot lämnade tillbaka på dödsbilblioteket igår, natten där vinter blev sommar, var känslan av SKAM.
Jag må var skuldsatt upp över öronen det är okej, men jag tänker fan inte skämmas för det längre iallafall.
HEJ SKULD
HEJ DÅ SKAM
jag kan leva med dig din jävel men din smutsiga illaluktande bror, honom får du tillbaka nu med detsamma.
Ikväll...
Håller jag en liten skön tillställning med pretentiöst mingel uppe på taket...
Fåtal utvalda är välkomna men alla som törs fråga om tillträde till festligheten känner sig uppenbarligen så pass manade på förhand att de borde slå skallen i glaset och göra det.
Jag slutade vara omöjlig för länge sen...
Välkomna!
Nola Raes "Hyllning till Marcel Marceau"
det brukar göra extra ont att minnas sånt som man intensivt förträngt av kärlek snarare än av hat.
idag plågades jag av tårar som brann och rann ner för mina kinder. men de smakade salt som ett gammalt vackert hav snarare än de kallsupar av kleggig ångest man kan göra i en unken insjö i myggiga värmlands skogar.
jag visste inte vad jag gav mig in på. jag gick dit själv. jag förväntade mig ingenting och jag fick en tur och retur resa på 85 minuter till drömmars land på en regnbåge av genomskinligt plexiglas.
nu är jag hemma igen och jag tror att jag redan omedvetet undermedvetet har satt igång en mekanism däruppe i huvudet på baksidan någonstans som vill att jag snabbt ska glömma.
för just nu gör det jätteont.
precis lika ont som att träffa någon som dött i en kvart, krama om den och sen med hela själen oh hjärtat veta om och respektera dens död och att man aldrig kommer träffas mer igen oavsett hur mycket man än älskar varandra.
däremot vet jag att det finns ett annat liv för mig. ett annat alternativ. det var inte det jag drömde ville och kämpade för men det kommer bli okej det också.
så jag kramar den döda extra hårt för snart är den genomskinlig och borta utom räckhåll igen.
men fint var det. smärtsamt men fint.
10 upp för finanskrisen...
Hörrni nu rycker vi upp oss lite...
Eftersom DennisM är min idol och förebild så tänkte jag också göra nån form av smarrig hissar lista. Så varför inte lite kontroversiellt hylla finanskrisen.
Arbetslös?
Nu öppnar sig arbetsmarknaden med nya oväntade möjligheter.
Tips på allt möjligt, helt utan vetenskaplig eller kronoligisk eller betydelsefull ordning eller kategori. Bara rakt på med Ronnie Rols Royce helt enkelt.
1, Rensa ur garderoben! Dels för att det känns renande att göra sig av med saker och dels för att det genererar klirr i kassen. Sälj dina kläder på utländska auktionssajter. Svenska kronan är inte värd ett skit just nu så dina dyrgripar blir till kap oavsett vad för skamliga förslag till startbud du lägger ut dem för. Win Win situation. Skitbra men funkar bara ett tag till innan krisen spridit sig till resten av världen.
2, Byt jobb och gör karriär. Har du något som helst intresse av kyrkor, bröllop, tjusiga piffiga klänningar eller gigantiska megafester och galej är det nu du ska kasta olja på elden. Det vankas gigantus rexus megakungligt giftermål nästa år och vill du vara med och göra vinst på Svea Rikes mest hajpade PR-för-vårt-konungaland-jippo bör du kila iväg och skaffa f-skattesedel och ta patent på dina idéer NU! Tänk stort och utanför fyrkanten. Herrejisses gamla klenoder som bott i ett kapell hela sitt liv har fattat att det här är inkomstbringande och rekryterar snart tandborstputsare för tio millar till stadskyrkan så nog fan ska du mä kunna komma på nåt att göra.
3, Rata GI-dieten med gott samvete. Det är dyrt, oekonomisk och dåligt för klimatet att bara käka råkost, fett och djur. När det är finanskris är det urdumt att banta eftersom vi snart faktiskt kan gå och bli hungriga och svälta på riktigt. Så nu gör vi som på den gamla goda tiden ni vet. Finns det inte pengar till fullkornsbröd så får folket äta kakor. Kakor är iofs ganska äckligt i längden men våfflor är lite svårare att få nog av...varva våfflor med blodpudding och palt som är 2000-talets nya nudel. Norrlänningarna har vetat det alltid nu är det vår tur. Mums och heil vetemjöl och socker. Runda mätta och goda ska vi på våra utfattiga gator snart vandra.
4,Känner du dig ensam och har dina andra vänner fortfarande jobb? Skaffa en ny hobby för att inte deppa ihop. Betala tv-avgiften med dina sista slantar och gå med i Radiokören och sprid kärlek till andra tv-avgiftsbetalare. I längden är det roligare och vettigare än alla gymkort i världen. Du får galoppera runt i din närort och sjunga i goda vänners lag, göra andra samhällspliktiga och fina svenska medborgare lyckliga och få massa frisk luft och motion på köpet. Volila!
5, Sist men inte minst. Konsumera upp det lilla du har kvar och tjänar ihop. Men inte på på dinkelpasta och ekologisk honung som förut. Nej Nej. Gå på lokal, lämna in din portmonä i baren och drick min broder drick. Förhoppningsvis glömmer du äta middag, sparar pengar och blir bjuden på cigg, vaknar bakis, glömmer äta igen, investerar i treo, blir lycklig och istället för att äta den här gången också så ramlar du in på lokal igen innan du vet ordet av och vips så har ditt liv blivit billigt. Du blir slank och fin mellan varven och får fina linjer i ansiktet. Är oftast glad när du är vaken och deppar inte längre över att du inte har ett jobb att gå till.
Ja vad säger ni...
jag ska inte bli långrandig så fyll gärna på själva...
i vanlig ordning tänker jag fira mitt hjärnstormande med en cigg i garderoben!
HÄ
and if it makes you happy...
it can´t be that bad...
"Vi erkände att vi var maktlösa inför XXX - att våra liv hade blivit ohanterliga."
ibland var jag hungrig...
det avhjälptes snabbt genom att hänga en kvart utanför ett Kondis skyltfönster....
och hon vaknar...
och hon vaknar på golvet bland skärvor och glas i en doft av alkhohol och sav och undrar om det är hon som en gång varit glaset, eller om det är hon som en gång varit det som varit i glaset...
våren ger henne dödsångest...
men hon inser bittert att hon inte kan dö än, hon måste få ligga med Thåström först
Hur fan tänkte jag här? Ja, ja remember gott folk...
never ever underestimate the power of pure desire...men tänk fan noga efter före innan ni bestämmer er för vad ni önskar och ber om...
Hur fan tänkte jag här? Ja, ja remember gott folk...
never ever underestimate the power of pure desire...men tänk fan noga efter före innan ni bestämmer er för vad ni önskar och ber om...
näh
den här bloggen skriver ju inte sig själv direkt.
konstigt att man kan surfa på sin egen adress och liksom hoppas att det dykt upp något nytt konstruktivt och spännande.
well
det har varit en vecka av kaos...men som vanligt så har det ordnat upp sig...lite lagom instabilt så där som att bygga korthus utomhus på midsommar och hoppas att det inte blir blås och regnväder innan man hunnit peta i sig sillen och nubben och bli varm i kläderna och skita i att man blir lite blöt i håret.
jag är så innerligt fucking jävla trött på mina kroppsliga jävla men.
jag har liksom kastats tillbak till ruta ett igen och insett att om man ska lyckas bygga upp sig själv så måste man investera i bra material från grunden och inte låta sig lockas av billiga snabba lösningar som man klickar hem i blindo från nätet.
allt jag trodde på var fel och nu är det bara att göra om och göra rätt igen...en gång till.
ja ja, jag kom på det iallfall...bättre än nåt.
saknar en spikmatta något innerligt just nu och har i ren desperation legat på bestickslådan på kvällarna.
inte särskilt effektivt näh!
konstigt att man kan surfa på sin egen adress och liksom hoppas att det dykt upp något nytt konstruktivt och spännande.
well
det har varit en vecka av kaos...men som vanligt så har det ordnat upp sig...lite lagom instabilt så där som att bygga korthus utomhus på midsommar och hoppas att det inte blir blås och regnväder innan man hunnit peta i sig sillen och nubben och bli varm i kläderna och skita i att man blir lite blöt i håret.
jag är så innerligt fucking jävla trött på mina kroppsliga jävla men.
jag har liksom kastats tillbak till ruta ett igen och insett att om man ska lyckas bygga upp sig själv så måste man investera i bra material från grunden och inte låta sig lockas av billiga snabba lösningar som man klickar hem i blindo från nätet.
allt jag trodde på var fel och nu är det bara att göra om och göra rätt igen...en gång till.
ja ja, jag kom på det iallfall...bättre än nåt.
saknar en spikmatta något innerligt just nu och har i ren desperation legat på bestickslådan på kvällarna.
inte särskilt effektivt näh!
jag borde säga nåt...
eller hur?
de som hittar hit hänger säkert på den där dåren DennisM´s blogg också...jag vet att ni gör det men ni behöver inte erkänna det är okej. han är liksom som en kladdig och blöt sockerbit i en honungsburk av provokation och man bara måste läsa för att han är sådär urbota genomblåst så att man inte kan sluta...samtidgt som han existerar för att vi läser och de ideal han belyser är ju dem vi egentligen vill vara men föraktar för att vi inte är. eller....hur hänger allt ihop egentligen?
alltså DennisM har en poäng och en undermening och jag tror inte han är så jävla dum som han utger sig för att vara. självklart provocerar han med mening, eller? ingen kan veta säkert och det gör honom intressant.
så jag läser Dennis blogg och så blir jag arg. samtidigt som jag inte kan bli arg, för vem fan är DennisM egentligen om man sätter honom i samband med hela jävla mediaflödet därute. han är bara en låtsas-skvallerblaska i koncentrerad form som levererar allt det där vi vill ha när vi köper 45 glossiga sidor på blankt papper layoutade av en AD och marknadsförda av en bra PR-byrå. egentligen är det genialt. för när vi köper en skittidning så är det ju just skiten vi vill åt. vi vill se den vidrigaste bilden på den smalaste kändisen och vi vill läsa det knäppaste bantningstipset.
låtsasvärlden ni vet
vi vill drömma om lite i smyg att väga 45 kilo och liksom flyga runt på stranden som små yra bambisar med genomskinliga saronger samtidigt som vi väll äta glass och ha grillkväll varje kväll och dricka alla de nya goda vinerna, testa alla dessertostar, njuta av choklad....fast fortfarande dansa runt på de där bambibenen på stranden i den genomskinliga vita sarongen. helst med en snygg karl som slänger runt lite på oss nu när vi nästan inte väger någonting.
så....DennisM gillar Victoria Beckham. Jag tycker Victoria Beckham har världens snyggaste kropp också, fast jag vill inte att hon ska ha den...och jag vill absolut inte att alla ska se ut så, de vore ju skitjobbigt, fatta vilken prestationshets. Jag tycker det räcker med henne, men helst av allt hade jag bytt och haft ensamrätt på att vara smalast. fy fan va skönt.
Är jag lika dum i huvudet som Dennis?
Eller har Dennis tänkt lite längre än mig?
alla vill väl klart som fan se bra ut. att påstå något annat är ju hyckleri. men det som stör mig är att hur jag än vrider och vänder på det inte kan få klarhet i om Dennis är bluff eller äkta.
för om han är bluff är han jävligt intressant
är han äkta är han inte dum men fruktansvärt naiv och omogen, men kommer precis som alla andra med anorexi snart upptäcka priset av att sträva efter kroppslig och själslig perfektion.
jag skulle ljuga om jag påstod att vägen ner i anorexiträsket är trist. tvärt om. att "äntligen bli befriad" av anorexi är en fantastisk resa med många upplevelser kickar, ökad självkänsla och euforiska tillstånd av kontroll, lycka och klarsynthet...
men om man enbart vill ha det som är bra med sjukdomen så måste man dö av den. annars får man precis som alla andra snällt och förr eller senare hoppa av anorexitåget om man bestämmer sig för att leva istället.
och det som händer då är att du är och förblir en jättesjuk anorektiker med extremt skev kroppsuppfattning och för alltid förvriden självbild. du blir en sorglig kopia och lite fulare och fetare variant av den du en gång var så nöjd med att vara. jag tror inte jag är ensam om att tycka att jag var som snyggast när jag var som smalast och hur mycket jag än kompenserar upp med att leva ett "rikt" liv idag så kommer jag alltid tycka att jag var bäst när jag vägde en bra bit under 40 kilo.
fine
jag är medveten om att jag inte hade någonting annat då än just mig själv, men jävlar vad nöjd jag var.
dumt
jättedumt.
urdumt att bära med sig i sin historiska ryggsäck av sin peronlighet och ha gnagandes i bakhuvudet att man egentligen aldrig mer kommer duga fullt ut till någonting med alla de där äckliga extrakilona som man nu släpar runt på. det är fortfarande skitlätt att skylla alla motgångar, tråkigheter och problem som uppstår på just de kilona också. enkel anorexilogik. är något fel och misslyckas du med något så är det för att du är fet. banta och vips så är allt löst....eller?
omvänt funkar också...
du lyckades med ditt fantastiska projekt inte för att du är smart driven och duktig utan för att du är smal....bra så, fortsätt så och ät ingenting så ordnar sig allt lika bra nästa gång också...
ja ja allt det där vet ni redan hur det funkar.
så
är Dennis dum eller är han inte det?
han ger ju mig dig och alla som läser det de vill ha... när han slutar skriva om konstiga knäppa saker så kommer ju du jag och alla andra sluta läsa.
vi gillar freaks
bloggare vinner på att vara freaks
de är som bigbrother fast i din dator och de kommer inte ut efter 100 dagar de stannar i flera år och du kan hälsa på dem när du vill.
jesus och mary chains nu slutar jag
orkade någon läsa ändå hit? håller ni med?
de som hittar hit hänger säkert på den där dåren DennisM´s blogg också...jag vet att ni gör det men ni behöver inte erkänna det är okej. han är liksom som en kladdig och blöt sockerbit i en honungsburk av provokation och man bara måste läsa för att han är sådär urbota genomblåst så att man inte kan sluta...samtidgt som han existerar för att vi läser och de ideal han belyser är ju dem vi egentligen vill vara men föraktar för att vi inte är. eller....hur hänger allt ihop egentligen?
alltså DennisM har en poäng och en undermening och jag tror inte han är så jävla dum som han utger sig för att vara. självklart provocerar han med mening, eller? ingen kan veta säkert och det gör honom intressant.
så jag läser Dennis blogg och så blir jag arg. samtidigt som jag inte kan bli arg, för vem fan är DennisM egentligen om man sätter honom i samband med hela jävla mediaflödet därute. han är bara en låtsas-skvallerblaska i koncentrerad form som levererar allt det där vi vill ha när vi köper 45 glossiga sidor på blankt papper layoutade av en AD och marknadsförda av en bra PR-byrå. egentligen är det genialt. för när vi köper en skittidning så är det ju just skiten vi vill åt. vi vill se den vidrigaste bilden på den smalaste kändisen och vi vill läsa det knäppaste bantningstipset.
låtsasvärlden ni vet
vi vill drömma om lite i smyg att väga 45 kilo och liksom flyga runt på stranden som små yra bambisar med genomskinliga saronger samtidigt som vi väll äta glass och ha grillkväll varje kväll och dricka alla de nya goda vinerna, testa alla dessertostar, njuta av choklad....fast fortfarande dansa runt på de där bambibenen på stranden i den genomskinliga vita sarongen. helst med en snygg karl som slänger runt lite på oss nu när vi nästan inte väger någonting.
så....DennisM gillar Victoria Beckham. Jag tycker Victoria Beckham har världens snyggaste kropp också, fast jag vill inte att hon ska ha den...och jag vill absolut inte att alla ska se ut så, de vore ju skitjobbigt, fatta vilken prestationshets. Jag tycker det räcker med henne, men helst av allt hade jag bytt och haft ensamrätt på att vara smalast. fy fan va skönt.
Är jag lika dum i huvudet som Dennis?
Eller har Dennis tänkt lite längre än mig?
alla vill väl klart som fan se bra ut. att påstå något annat är ju hyckleri. men det som stör mig är att hur jag än vrider och vänder på det inte kan få klarhet i om Dennis är bluff eller äkta.
för om han är bluff är han jävligt intressant
är han äkta är han inte dum men fruktansvärt naiv och omogen, men kommer precis som alla andra med anorexi snart upptäcka priset av att sträva efter kroppslig och själslig perfektion.
jag skulle ljuga om jag påstod att vägen ner i anorexiträsket är trist. tvärt om. att "äntligen bli befriad" av anorexi är en fantastisk resa med många upplevelser kickar, ökad självkänsla och euforiska tillstånd av kontroll, lycka och klarsynthet...
men om man enbart vill ha det som är bra med sjukdomen så måste man dö av den. annars får man precis som alla andra snällt och förr eller senare hoppa av anorexitåget om man bestämmer sig för att leva istället.
och det som händer då är att du är och förblir en jättesjuk anorektiker med extremt skev kroppsuppfattning och för alltid förvriden självbild. du blir en sorglig kopia och lite fulare och fetare variant av den du en gång var så nöjd med att vara. jag tror inte jag är ensam om att tycka att jag var som snyggast när jag var som smalast och hur mycket jag än kompenserar upp med att leva ett "rikt" liv idag så kommer jag alltid tycka att jag var bäst när jag vägde en bra bit under 40 kilo.
fine
jag är medveten om att jag inte hade någonting annat då än just mig själv, men jävlar vad nöjd jag var.
dumt
jättedumt.
urdumt att bära med sig i sin historiska ryggsäck av sin peronlighet och ha gnagandes i bakhuvudet att man egentligen aldrig mer kommer duga fullt ut till någonting med alla de där äckliga extrakilona som man nu släpar runt på. det är fortfarande skitlätt att skylla alla motgångar, tråkigheter och problem som uppstår på just de kilona också. enkel anorexilogik. är något fel och misslyckas du med något så är det för att du är fet. banta och vips så är allt löst....eller?
omvänt funkar också...
du lyckades med ditt fantastiska projekt inte för att du är smart driven och duktig utan för att du är smal....bra så, fortsätt så och ät ingenting så ordnar sig allt lika bra nästa gång också...
ja ja allt det där vet ni redan hur det funkar.
så
är Dennis dum eller är han inte det?
han ger ju mig dig och alla som läser det de vill ha... när han slutar skriva om konstiga knäppa saker så kommer ju du jag och alla andra sluta läsa.
vi gillar freaks
bloggare vinner på att vara freaks
de är som bigbrother fast i din dator och de kommer inte ut efter 100 dagar de stannar i flera år och du kan hälsa på dem när du vill.
jesus och mary chains nu slutar jag
orkade någon läsa ändå hit? håller ni med?
hon mötte lassie...
jag kan dö lycklig nu.
jag behöver aldrig mera vakna.
där jag och mitt sinne befann sig mellan klockan halv åtta och halv tio ikväll den 15 mars räcker och blir över för ett halvt jordeliv och lite till.
förresten tror jag att jag är död redan. för man måste andas för att leva och jag har glömt hur man gör. det känns liksom inte viktigt. nu har jag sett allt, gjort allt levt allt. ni vet. livet skulle ju ändå ta slut när man fyllde 20 som man sa när man var åtta bast. man var smart då. förstod vittsen i att sluta när man är på topp.
och jag är på topp.
tack för allt och hej så länge. nu ska jag lägga mig raklång på min handtuftade ps-matta och gråta för att det inte tar slut av sig själv när man ber om det och istället uppleva den smärtsamma separationen av totalitär jävla perfektion låta sippra rinna och smälta som is i sahara rakt ut ur händerna på mig.
where to fucking go from here. jag har liksom inga stjärnor kvar att prickskjuta.
i deeply and profoundly love myself...
lördagsfrukost på taket...
i deeply and profoundly love myself...i deeply and profoundly love myself...i deeply and profoundly love myself...i deeply and profoundly love myself...i deeply and profoundly love myself...i deeply and profoundly love myself...i deeply and profoundly love myself...i deeply and profoundly love myself...
i deeply and profoundly love myself...i deeply and profoundly love myself...i deeply and profoundly love myself...i deeply and profoundly love myself...i deeply and profoundly love myself...i deeply and profoundly love myself...i deeply and profoundly love myself...i deeply and profoundly love myself...
klubb quack quack...
döden väste mig i örat och hade planerat min kväll. tro mig det såg inte ljust ut. feg och svag som den plockade fågel jag kände mig som efte en tämligen slitig vecka så var jag helt med på planen att låta mig misshandlas och låg på sängen för att hämta andan inför oberäkneliga timmar med skit och demoner. telefonen ringde och trots än att jag lovat Demonikan att inte svara utan trycka kudden hårt mot luren och hata mig själv lite till så var det liksom något som gjorde att jag ändrade mig. kanske den oerhörda respekt jag kände för personen vars namn blinkade på displayen. kanske ett förändrat förhållningssätt till att faktiskt visa respekt mot andra före att visa respekt för den sidan av mig som får mig att må skit. i andra ändan luren bubblade och sprudlade det så mycket att det kändes som att någon hällt tre redbull rakt ner i örat på mig så jag kastade ut Demonikahelvetet genom fönstret till vänster så att man faller riktikgt riktigt långt ner och slår sig så att man nästan dör. hon dog garanterat inte men jag fick lite fri lejd att hinna smita innan hon kom ikapp mig, ettrigt och envist klättrandes upp för väggen med sina mariga sega klor mot betongfasaden. det blev en skitbra kväll istället. full med sprit och dekadens förvisso men det var jävligt länge sen jag vågade så jag har huvudvärk med gott sambvete idag. det var länge sen som fan jag vågade leva så jag spiller inte en halv tår på att det kommer göra lite ont hela dagen faktiskt. våga våga våga
doktor dumhuvud
suck...
jag vet inte om jag belyst det faktum att jag inte befunnit mig på en läkarmottagning sen jag rymde från dårhuset i danmark för snart två år sen.
det tog liksom så lång tid att samla ihop sig sen det nederlaget och det är med sorg jag ännu en gång måste konstatera att jag fick bekräftelse på varför.
först vill jag passa på att gallskrika för full hals till alla tjatmostrar som knuffat mig i riktining mot vårdcentralen i två års tid med nån sorts äpplecidervinäger överjäst översitteri i brist på kunskap om hur världen bakom vårdcentralens dörrar verkligen ser ut.
I FUCKING TOLD YOU SOOOOOOO!
jaja tur att man är smart nog att re sig själv om än på knapp basis. ännu en gång tackar jag min egen motivation där för snart två år sen när jag insåg samma sak och tog samma beslut som jag ännu en gång tog idag.
referat av samtal med doktorn
- hej jag heter ronnie och vill ha hjälp. jag vägde 40 kilo i snitt under två års tid pga anorexi och jag tror att det har pajjat ganska mycket av mitt system för så fort jag äter normal mat på regelbunda tider i normal mängd så vänder sig magen ut och in kräks upp allt genom näsan. jag lever på koncentrerade mängder fett, frön och oljor för att inte gå under och snetrippar på allt som inte är kokta varma grönsaker, sönderlagad fisk kyckling eller sallad. en gång av tio lyckas jag käka nåt annat men annars så spyr jag som ett djur helt ofrivilligt dagligen om jag inte ligger rakläng på golvet och andas mycket stilla tre timmar efter att jag ätit eller går en mil direkt efter maten. thats my story morning glory och jag vill ha lite hjälp.
doktorn svarade att jag verekade vara en pigg och frisk och allärt fullkomligt frisk liten tjej och att mina utsikter för att få vård var minimala men jag kunde få ta ett blodprov på fredag om jag ville och så kunde hon skriva ut ett recept till det där eksemet på handen.
att jag inte uppvisat några som helst tendenser till att vara kvinna på snart fem år var inte hennes bord och lät inte särskilt allvarligt, kanske var det stressen på jobbet, sånt händer alla ibland så jag borde inte bekymra mig. istället fick jag veta att jag var duktig som blivit så frisk helt på egen hand och att så avslutningsvis fick jag veta en gång till att det var härligt att jag med en sån hemsk historia mådde så bra idag.
- det är faktiskt bättre att väga några kilo för lite än för mycket och cirkusartist sa du, jag men då ska man väl vara liten och nätt haha...
ja haha. jättekul. jätteroligt hade jag hos doktorn!
tack doktorn det var ju skönt att höra.
det där om att det är insidan som räknas...
hörrni glöm det.
its the look that counts!
okej summa kardemumma...
det hjälpte inte ett smack att pröjsa staten för det där läkarbesöket och jag ångrar verkligen inte en sekund att jag gick dit just idag och inte en minut tidigare. allt hon sa hade ända fram till idag varit i princip tio budord från en doktor till en lärjunge att kasta sig på apostlahästarna för att springa hem och lägga sig under sängen och svälta ihjäl.
jag vet inte om jag belyst det faktum att jag inte befunnit mig på en läkarmottagning sen jag rymde från dårhuset i danmark för snart två år sen.
det tog liksom så lång tid att samla ihop sig sen det nederlaget och det är med sorg jag ännu en gång måste konstatera att jag fick bekräftelse på varför.
först vill jag passa på att gallskrika för full hals till alla tjatmostrar som knuffat mig i riktining mot vårdcentralen i två års tid med nån sorts äpplecidervinäger överjäst översitteri i brist på kunskap om hur världen bakom vårdcentralens dörrar verkligen ser ut.
I FUCKING TOLD YOU SOOOOOOO!
jaja tur att man är smart nog att re sig själv om än på knapp basis. ännu en gång tackar jag min egen motivation där för snart två år sen när jag insåg samma sak och tog samma beslut som jag ännu en gång tog idag.
referat av samtal med doktorn
- hej jag heter ronnie och vill ha hjälp. jag vägde 40 kilo i snitt under två års tid pga anorexi och jag tror att det har pajjat ganska mycket av mitt system för så fort jag äter normal mat på regelbunda tider i normal mängd så vänder sig magen ut och in kräks upp allt genom näsan. jag lever på koncentrerade mängder fett, frön och oljor för att inte gå under och snetrippar på allt som inte är kokta varma grönsaker, sönderlagad fisk kyckling eller sallad. en gång av tio lyckas jag käka nåt annat men annars så spyr jag som ett djur helt ofrivilligt dagligen om jag inte ligger rakläng på golvet och andas mycket stilla tre timmar efter att jag ätit eller går en mil direkt efter maten. thats my story morning glory och jag vill ha lite hjälp.
doktorn svarade att jag verekade vara en pigg och frisk och allärt fullkomligt frisk liten tjej och att mina utsikter för att få vård var minimala men jag kunde få ta ett blodprov på fredag om jag ville och så kunde hon skriva ut ett recept till det där eksemet på handen.
att jag inte uppvisat några som helst tendenser till att vara kvinna på snart fem år var inte hennes bord och lät inte särskilt allvarligt, kanske var det stressen på jobbet, sånt händer alla ibland så jag borde inte bekymra mig. istället fick jag veta att jag var duktig som blivit så frisk helt på egen hand och att så avslutningsvis fick jag veta en gång till att det var härligt att jag med en sån hemsk historia mådde så bra idag.
- det är faktiskt bättre att väga några kilo för lite än för mycket och cirkusartist sa du, jag men då ska man väl vara liten och nätt haha...
ja haha. jättekul. jätteroligt hade jag hos doktorn!
tack doktorn det var ju skönt att höra.
det där om att det är insidan som räknas...
hörrni glöm det.
its the look that counts!
okej summa kardemumma...
det hjälpte inte ett smack att pröjsa staten för det där läkarbesöket och jag ångrar verkligen inte en sekund att jag gick dit just idag och inte en minut tidigare. allt hon sa hade ända fram till idag varit i princip tio budord från en doktor till en lärjunge att kasta sig på apostlahästarna för att springa hem och lägga sig under sängen och svälta ihjäl.
recept på surdegssöndag
ett bra alltså. för jag gillar ju bara surdeg.
det krävs ganska många pusselbitar för att den här gamla trasan ska hålla ihop och idag lyckades jag äntligen klusterpysselpussla ihop hela jävla fadäset.
tänk om det gick lite mer ofta bara.
klickeklockan ringde halv nio och förtio minuter senare satt jag på vingelbussen via slussen till stureplan. busschaffisen var morgontrött och söt och lät mig åka med trots utgånget kort. sen körde han fel och blev lite sen vilket resulterade i fem minuters försening och att jag springer på den där varma gamla bästisen från högstadiet kvart i tio på ett söndagsmorgonöde stureplan.
hon bjöd på hundra kilo kärlek på en sekund typ. Tack Ulrika, vi ses kanske aldrig mer igen men ändå var det så jävla värt att få en jävla kram av någon man en gång diggat stehårt. varm i själen fortfarande av den där jävla morgonkramen.
på gymmet började de typ vissla och kasta ballonger på mig eftersom jag varit spårlöst försvunnen och puts väck borta i snart två veckor. de trodde att jag dött blivit bortrövad eller gått under jorden så det var väl ett kärt återseende om inte annat.
magiskt yogapass där jag trots mycket frustration och kamp fick pausa rätt mycket på grund av mycket nedsatt styrka verkligen njöt tusen procent av hela passet. det stärkte mig att inse mina otroliga begränsingar och bara låta kropp pch själ vakna och fatta hur pajj allting är men samtidigt att med lite frekvens så kan det faktiskt bli bättre ganska snabbt igen.
drack två kaffe och gick en sväng på stan och krockade med kompis i gallerian som gick med på promenad hem till söder.
flydde hem till mina bästa grannar och lagade söndagslunch som smälte i magen helt jälva ångestfritt och det händer väl en gång i månaden ungefär. tack för det kära kroppen och knoppen.
tog en liten regnpromenad och köpte blekmedel och dödade lite envis och sur utväxt som blev blond istället för gul för en gångs skull. mer plus poäng.
avslutade med en halv öl med sprite på BB och tränade mag och ansiktsmuskler och tappade nästan fötterna i nya klackar som aj fortfarande gör ont.
kolla jag är så nöjd så jag orkar inte ens vara vettig eller intressant.
nu ligger jag med benen i högläge och isen mellan mig och alla monster är lika tjock som den på albysjön under vintrarna i mitten på nittiotalet.
sova snart....utan gallsmak i munner och utan sönderkletade svarta mascarakinder med huvudet nergrävt i tårvåt kudde inatt.
ångest är så jävla onödigt...jag kan inte använda den konstruktuvt på något sätt. där jag svävade i en jävla bubbla mitt i ingenting i går kväll är fan så jävla långt bort just nu. så nära men ändå så borta.
imorgon går jag och ber om hjälp på riktigt. skrämmande skrämmande skrämmande.
det krävs ganska många pusselbitar för att den här gamla trasan ska hålla ihop och idag lyckades jag äntligen klusterpysselpussla ihop hela jävla fadäset.
tänk om det gick lite mer ofta bara.
klickeklockan ringde halv nio och förtio minuter senare satt jag på vingelbussen via slussen till stureplan. busschaffisen var morgontrött och söt och lät mig åka med trots utgånget kort. sen körde han fel och blev lite sen vilket resulterade i fem minuters försening och att jag springer på den där varma gamla bästisen från högstadiet kvart i tio på ett söndagsmorgonöde stureplan.
hon bjöd på hundra kilo kärlek på en sekund typ. Tack Ulrika, vi ses kanske aldrig mer igen men ändå var det så jävla värt att få en jävla kram av någon man en gång diggat stehårt. varm i själen fortfarande av den där jävla morgonkramen.
på gymmet började de typ vissla och kasta ballonger på mig eftersom jag varit spårlöst försvunnen och puts väck borta i snart två veckor. de trodde att jag dött blivit bortrövad eller gått under jorden så det var väl ett kärt återseende om inte annat.
magiskt yogapass där jag trots mycket frustration och kamp fick pausa rätt mycket på grund av mycket nedsatt styrka verkligen njöt tusen procent av hela passet. det stärkte mig att inse mina otroliga begränsingar och bara låta kropp pch själ vakna och fatta hur pajj allting är men samtidigt att med lite frekvens så kan det faktiskt bli bättre ganska snabbt igen.
drack två kaffe och gick en sväng på stan och krockade med kompis i gallerian som gick med på promenad hem till söder.
flydde hem till mina bästa grannar och lagade söndagslunch som smälte i magen helt jälva ångestfritt och det händer väl en gång i månaden ungefär. tack för det kära kroppen och knoppen.
tog en liten regnpromenad och köpte blekmedel och dödade lite envis och sur utväxt som blev blond istället för gul för en gångs skull. mer plus poäng.
avslutade med en halv öl med sprite på BB och tränade mag och ansiktsmuskler och tappade nästan fötterna i nya klackar som aj fortfarande gör ont.
kolla jag är så nöjd så jag orkar inte ens vara vettig eller intressant.
nu ligger jag med benen i högläge och isen mellan mig och alla monster är lika tjock som den på albysjön under vintrarna i mitten på nittiotalet.
sova snart....utan gallsmak i munner och utan sönderkletade svarta mascarakinder med huvudet nergrävt i tårvåt kudde inatt.
ångest är så jävla onödigt...jag kan inte använda den konstruktuvt på något sätt. där jag svävade i en jävla bubbla mitt i ingenting i går kväll är fan så jävla långt bort just nu. så nära men ändå så borta.
imorgon går jag och ber om hjälp på riktigt. skrämmande skrämmande skrämmande.
royalist javisst
för sjutton bävrar nu tänker jag ta mig ur finanskrisen genom att gifta mig med Prinsen.
vilken eminent fantastisk och storslagen plan!
tänk att få ett skattefinansierat bröllop och allt, kanske slippa föda barn och ha en karl som man blir glad för om han lyckas vänstra till det lite.
den som gifter sig med prinsen snabbast innan 30 vinner...
eller slipper...>>>
vilken eminent fantastisk och storslagen plan!
tänk att få ett skattefinansierat bröllop och allt, kanske slippa föda barn och ha en karl som man blir glad för om han lyckas vänstra till det lite.
den som gifter sig med prinsen snabbast innan 30 vinner...
eller slipper...>>>
aj...
för mycket saker under huden just nu
trött på thaimat, trött på sushi
trött på krogen, trött på att välja fika till kaffet
trött på att umgås, trött på att le
jag tänker sura ett tag nu
sura och njuta av min annalkande finanskris...
det är kul att leva i överflöd undefär exakt lika så länge som överflödet varar. sen får jag asdåligt samvete och vill slänga, ge tillbaka, kompensera, kräkas, springa bort allt eller hugga av mig en arm.
det enda jag aldrig tröttnar på är att vara just trött på allt.
jag är bara en liten liten människa när allt kommer till kritan. sorgligt va....
fast vet ni?
igår fick jag ett kilo wasabipulver av mina älskade finaste och vackraste grannar..fatta ett kilo wasabipulver...det är sjukt mycket...sjukt sjukt mycket...att se den enorma säcken med wasabipulver och räkna på hur många sånna säckar mindre jag var för bara ett år sen är matematik jag inte får att gå ihop. och ändå när allt är som svårast så finns det ingenting som känns mer äkta och verkligt än längtan efter känslan och viljan att hoppa på ett snabbtåg tillbaka till det som under så läng tid var mitt livs tryggaste borg.
fan just nu orkar jag bara inte
Han dog...
ni vet hur det är.
ibland vet man bara att det är över och förbi.
ingen behöver bekräfta, bevisa eller trycka upp alla svar man egentligen kräver och söker i fejjan på en, man bara vet hundraprocentigt säkert iallafall...
och oftast accepterar man det.
Han har varit otrogen och du vet det. Eller hur? Säg en enda gång som du fått den där känslan i magen och fattat direkt och istället för att faktiskt tro på dina egna instinkter försökt lura dig själv och alla andra i veckor eller år med att intala dig själv att det du faktiskt vet hundra procent bara inte kan stämma.. Du behöver inga spår, inga kvarglömda hårsnoddar, dubbla uppsättninga odiskade bestick och glas eller behåar som hänger i taklampan.
jag fattar liksom inte hur folk vågar vänstra idag utan att hosta upp sanningen i efterhand, för om man inte ens kan lura sig själv hur fan ska man då lyckas lura någon annan?
när något riktigt jävla skitåthelvete händer eller är på väg att hända så VET MAN DET. som att kroppen går in i någon sorts förberedelse.mode för att man inte ska lägga sig ner och dö själv när man väl får det där svart på vitt, klartecken från pålitlig källa eller vad man nu vill.
så jag visste, och han dog.
jag förberdde mig och han dog lika mycket för det. han hade varit precis lika död oavsett men jag hann förbereda mig. jag fick tid att ta in, smälta och svälja och nu försöker jag våldstvinga obehaget ur kroppen genom att hetskräkas igen här i bloggen.
ut ut ut med all skit
ibland vet man bara att det är över och förbi.
ingen behöver bekräfta, bevisa eller trycka upp alla svar man egentligen kräver och söker i fejjan på en, man bara vet hundraprocentigt säkert iallafall...
och oftast accepterar man det.
Han har varit otrogen och du vet det. Eller hur? Säg en enda gång som du fått den där känslan i magen och fattat direkt och istället för att faktiskt tro på dina egna instinkter försökt lura dig själv och alla andra i veckor eller år med att intala dig själv att det du faktiskt vet hundra procent bara inte kan stämma.. Du behöver inga spår, inga kvarglömda hårsnoddar, dubbla uppsättninga odiskade bestick och glas eller behåar som hänger i taklampan.
jag fattar liksom inte hur folk vågar vänstra idag utan att hosta upp sanningen i efterhand, för om man inte ens kan lura sig själv hur fan ska man då lyckas lura någon annan?
när något riktigt jävla skitåthelvete händer eller är på väg att hända så VET MAN DET. som att kroppen går in i någon sorts förberedelse.mode för att man inte ska lägga sig ner och dö själv när man väl får det där svart på vitt, klartecken från pålitlig källa eller vad man nu vill.
så jag visste, och han dog.
jag förberdde mig och han dog lika mycket för det. han hade varit precis lika död oavsett men jag hann förbereda mig. jag fick tid att ta in, smälta och svälja och nu försöker jag våldstvinga obehaget ur kroppen genom att hetskräkas igen här i bloggen.
ut ut ut med all skit