upp på hästen...
"smack the pony"
GÅ PÅLLE GÅ!
nej jag kastar inte in, aldrig.
läderhud på näsan, panna av stål, knogar av järn, hjärta av sten, och armbågar och knän så vassa att det visslar om det när jag går.
jag ger mig inte nu heller och jag är aspepp på att bli stark, starkare, starkast. jag kunde inte se det förut, men de där donnorna på gymmet som slåss som powerkittens med boxhandskarna, jag vill också.
jag vill också mer så än rangla runt som ett torkat revbenspjäll längs med djurgårdskajjen sugandes på en rutten räkstjärt för att påminna mig själv om att livet luktar, stinker och smakar fisk och att jag inte ska inbilla mig att det finns något vettigt att hämta ur det.
hellre boxas om man är arg än vingla på kanten till avgrunden med enda tröst att det är så lätt att bestämma sig för att snubbla och ramla i om man inte orkar balansera mera...
GÅ PÅLLE GÅ!
om jag hade dragit ett streck för varje dag och varje minut jag slösat bort på det här och plussat dem samman, hade det varit enklare eller ännu svårare att förstå då?
spelar det någon roll egentligen?
spelar det någon roll vad man slösar bort sitt slösaktiga slös på?
jag trodde aldrig att jag skulle säga det men...
bli frisk någongång människa, inifrån och ut rakt igenom frisk!
jag vill faktiskt det på riktigt nu!
GÅ PÅLLE GÅ!
nej jag kastar inte in, aldrig.
läderhud på näsan, panna av stål, knogar av järn, hjärta av sten, och armbågar och knän så vassa att det visslar om det när jag går.
jag ger mig inte nu heller och jag är aspepp på att bli stark, starkare, starkast. jag kunde inte se det förut, men de där donnorna på gymmet som slåss som powerkittens med boxhandskarna, jag vill också.
jag vill också mer så än rangla runt som ett torkat revbenspjäll längs med djurgårdskajjen sugandes på en rutten räkstjärt för att påminna mig själv om att livet luktar, stinker och smakar fisk och att jag inte ska inbilla mig att det finns något vettigt att hämta ur det.
hellre boxas om man är arg än vingla på kanten till avgrunden med enda tröst att det är så lätt att bestämma sig för att snubbla och ramla i om man inte orkar balansera mera...
GÅ PÅLLE GÅ!
om jag hade dragit ett streck för varje dag och varje minut jag slösat bort på det här och plussat dem samman, hade det varit enklare eller ännu svårare att förstå då?
spelar det någon roll egentligen?
spelar det någon roll vad man slösar bort sitt slösaktiga slös på?
jag trodde aldrig att jag skulle säga det men...
bli frisk någongång människa, inifrån och ut rakt igenom frisk!
jag vill faktiskt det på riktigt nu!
äckel...
bröt ihop igår...provade ett par brallor som liksom satt lite för bra...
ett par brallor som framhävde ett arsle och ett par lår. det blev för mycket. jag förtjänar liksom inte att ha en kropp. jag vill inte ha en kropp. jag vill leva utanför min kropp.
tänk så fel allting kan bli.
att de där byxorna som kommer från en era när jag galopperade runt som en yr ponny hög på min egen självkänsla och var oövervinnelig och vackrast på jorden. att det där en gång var mina kickass brallor som jag kunde erövra världen i.
nu vill jag dö av blotta åsynen på min äckliga kropp i de där byxorna. jag är nästan där och det stämmer inte alls....vill dra ett gammalt tält över huvudet eller knacka på hos lilla snigel och fråga om han vill byta liv och identitet med mig.
jag har alltid varit snäll mot sniglar. när jag rejsar runt med min cruisercykel på somrarna kör jag gärna över små treåringar och skrattar rått när de kastar sig åt sidan ner i diken och får skrubbsår eller snubblar när jag svischar förbi...men sniglar...näh då stannar jag och lyfter lilla snigel i skalet och placerar honom i närmsta snår och hoppas att det var åt det håll han ämmade snigla sig fram i snigelfart.
jaja.
kollaps och psykbryt och första paniktårarna på länge med en gapskrattande röst i huvudet som sjöng segersången varvat med outhärdlig rundgång.
HAHAHAHAHAHAHA VADVARDETVISAVADVARDETVISA HAHAHAHAHAHA DU KAN INGENTING SJÄLV DET BLIR BARA FEL DÅ HAHAHAHAHAHAHA
sant, rätt, jovisst är det så.
det blir bara till äckel om jag få bestämma själv.
kapitulation.
sen vill jag egentligen skriva att jo, jag lyckades vända det, jag lyckades jag kan, jag kan visst och med världens bästa stella så blev det en jättebra dag iallafall.
men det stämmer bara delvis. för nu sitter jag här 24 timmar senare, livrädd som på nålar.
( bokstavligen faktiskt eftersom jag sovit på mammas spikmatta inatt.. )
livrädd för vad som komma skall. fan alltså om det är nu himlen kommer ramla ner på riktigt. jag har det på känn...
FAN JAG VILL INTE, VET INTE HUR JAG SKA KLARA AV DEN HÄR FÖRBANNADE DAGEN ENS!
HJÄLP!
ett par brallor som framhävde ett arsle och ett par lår. det blev för mycket. jag förtjänar liksom inte att ha en kropp. jag vill inte ha en kropp. jag vill leva utanför min kropp.
tänk så fel allting kan bli.
att de där byxorna som kommer från en era när jag galopperade runt som en yr ponny hög på min egen självkänsla och var oövervinnelig och vackrast på jorden. att det där en gång var mina kickass brallor som jag kunde erövra världen i.
nu vill jag dö av blotta åsynen på min äckliga kropp i de där byxorna. jag är nästan där och det stämmer inte alls....vill dra ett gammalt tält över huvudet eller knacka på hos lilla snigel och fråga om han vill byta liv och identitet med mig.
jag har alltid varit snäll mot sniglar. när jag rejsar runt med min cruisercykel på somrarna kör jag gärna över små treåringar och skrattar rått när de kastar sig åt sidan ner i diken och får skrubbsår eller snubblar när jag svischar förbi...men sniglar...näh då stannar jag och lyfter lilla snigel i skalet och placerar honom i närmsta snår och hoppas att det var åt det håll han ämmade snigla sig fram i snigelfart.
jaja.
kollaps och psykbryt och första paniktårarna på länge med en gapskrattande röst i huvudet som sjöng segersången varvat med outhärdlig rundgång.
HAHAHAHAHAHAHA VADVARDETVISAVADVARDETVISA HAHAHAHAHAHA DU KAN INGENTING SJÄLV DET BLIR BARA FEL DÅ HAHAHAHAHAHAHA
sant, rätt, jovisst är det så.
det blir bara till äckel om jag få bestämma själv.
kapitulation.
sen vill jag egentligen skriva att jo, jag lyckades vända det, jag lyckades jag kan, jag kan visst och med världens bästa stella så blev det en jättebra dag iallafall.
men det stämmer bara delvis. för nu sitter jag här 24 timmar senare, livrädd som på nålar.
( bokstavligen faktiskt eftersom jag sovit på mammas spikmatta inatt.. )
livrädd för vad som komma skall. fan alltså om det är nu himlen kommer ramla ner på riktigt. jag har det på känn...
FAN JAG VILL INTE, VET INTE HUR JAG SKA KLARA AV DEN HÄR FÖRBANNADE DAGEN ENS!
HJÄLP!
mörkt nu...
pang, skitstor blåtira rakt över ögat.
fast det är bara jag som ser och känner den. frontakrock med betongvägg igen.
hur länge till ska jag orka...?
fast det är bara jag som ser och känner den. frontakrock med betongvägg igen.
hur länge till ska jag orka...?
I brist på annat...
så stoppar jag ner de jag gillar mest i sånt jag gillar mest just nu...
sorry RUBY...du får la skrika till om du känner dig sur på citronen...men det var faktiskt omöjligt att inte välja din bild till den här bakgrunden!
Jag har en snubbe på en Dalahäst i en grön margeritha också...men där får jag nog snällt fråg om lov innan jag tjongar upp killen i bloggen!
sorry RUBY...du får la skrika till om du känner dig sur på citronen...men det var faktiskt omöjligt att inte välja din bild till den här bakgrunden!
Jag har en snubbe på en Dalahäst i en grön margeritha också...men där får jag nog snällt fråg om lov innan jag tjongar upp killen i bloggen!
VÄX UPPSKITUNGE!
vill inte vill inte
vill
vill ha
BLÄH!
är tolv år gammal idag!
försökte springa bort mig själv på en maskin i faboulös miljö...efter en mil gav jag upp. något ettrigt satt kvar på axeln lika stadigt som john whitaker på sin miltonhäst över 1.80 hindret.
försökte slå skiten ur onda hjärnspöken med två spillrans glänsande boxinghandskar, men de kröp in och satte sig under huden istället..
försökte bryta mig själv och rösterna i huvudet i två delar på core-passet men då hakade de fast sig i små krokar under fötterna.
försökte elda upp och gasa ihjäl demonhelvetena i bastun, men det gick inte heller, de fick fri lejd av brandlarmet.
försökte sälja demonerna och byta bort dem mot surt fördärvade pengar men de var listiga och hoppade med ner i stora papperspåsen när jag vände ryggen till för att rota i väskan efter visakortet.
sen försökte jag städa bort dem, koka soppa dem, rosta dem i ugnen, göra julskinka av dem, men NEJ! illvilligt och girigt sitter de kvar och tro fan att de lyckats yngla av sig under dagen och baka bäbisar också.
jag är en smitthärd full med demonbarn hela jag. de kryllar av dem som av nykläckta råttbäbisar tillochmed i håret har de slagit rot. jag sitter md benen högt uppdragna under hakan uppflugen på en pinnstol men de är utrustade med klätterutstyr och i detta nu vevar de livlinor och är på god väg att ta sig upp till mins sitsta skyddade platå.
jag skyr inga medel, men inget funkar.
what to do?
starkt rengöringsmedel, skrubba med t-röd eller plocka fram vassa verktyg?
förstår ni nu varför folk flippar?
det handlar om kapitulation. inte fan kör man igång det tunga artilleriet innan man testat alla huskurer så ge fan i att racka ner på folk med old school klischéartad ångesthantering.
sista åtgärd var iskall promenad i betongen men som sagt NEJ! idag vill de inte ge med sig.
så jag ger upp nu.
jag ger upp och dunkar huvudet i väggen, drar täcket långt långt upp över huvudet och hoppas att de är borbjudna på demonikst tomtekalas imorgon så att de kan lämna mig ifred en stund. för jag orkar orkar orkar verkligen inte med det här surret imorgon.
snälla snälla snälla försvinn, lämna mig ifred det är jul nu för fan!
vill
vill ha
BLÄH!
är tolv år gammal idag!
försökte springa bort mig själv på en maskin i faboulös miljö...efter en mil gav jag upp. något ettrigt satt kvar på axeln lika stadigt som john whitaker på sin miltonhäst över 1.80 hindret.
försökte slå skiten ur onda hjärnspöken med två spillrans glänsande boxinghandskar, men de kröp in och satte sig under huden istället..
försökte bryta mig själv och rösterna i huvudet i två delar på core-passet men då hakade de fast sig i små krokar under fötterna.
försökte elda upp och gasa ihjäl demonhelvetena i bastun, men det gick inte heller, de fick fri lejd av brandlarmet.
försökte sälja demonerna och byta bort dem mot surt fördärvade pengar men de var listiga och hoppade med ner i stora papperspåsen när jag vände ryggen till för att rota i väskan efter visakortet.
sen försökte jag städa bort dem, koka soppa dem, rosta dem i ugnen, göra julskinka av dem, men NEJ! illvilligt och girigt sitter de kvar och tro fan att de lyckats yngla av sig under dagen och baka bäbisar också.
jag är en smitthärd full med demonbarn hela jag. de kryllar av dem som av nykläckta råttbäbisar tillochmed i håret har de slagit rot. jag sitter md benen högt uppdragna under hakan uppflugen på en pinnstol men de är utrustade med klätterutstyr och i detta nu vevar de livlinor och är på god väg att ta sig upp till mins sitsta skyddade platå.
jag skyr inga medel, men inget funkar.
what to do?
starkt rengöringsmedel, skrubba med t-röd eller plocka fram vassa verktyg?
förstår ni nu varför folk flippar?
det handlar om kapitulation. inte fan kör man igång det tunga artilleriet innan man testat alla huskurer så ge fan i att racka ner på folk med old school klischéartad ångesthantering.
sista åtgärd var iskall promenad i betongen men som sagt NEJ! idag vill de inte ge med sig.
så jag ger upp nu.
jag ger upp och dunkar huvudet i väggen, drar täcket långt långt upp över huvudet och hoppas att de är borbjudna på demonikst tomtekalas imorgon så att de kan lämna mig ifred en stund. för jag orkar orkar orkar verkligen inte med det här surret imorgon.
snälla snälla snälla försvinn, lämna mig ifred det är jul nu för fan!
Hälsning från fader...
FRÅN:Nagy Zoltan to me show details 4:04 PM (5 hours ago)
. ..Hi, imorgon julafton ringer jag ner DU o mamma eter glada laxen.. GOD JUL o GOTT NYTT ÁR
Your loving daddy
pappa e bäst ingen protest!
btw tomten har blivit senildement och glömt vad han har slagit in i paketen och till vem...
det ligger TRE BIGASSBARBEQUE-klappar under granen bland många andra...först till kvarn...
Jag har skakat och vridit och vänt och kommit fram till att trots än att det bara var i förrgår som jag slog in dem så är minnet guldfisk men så måste ju den rubinröda ganska logiskt nog tillhöra en viss rubinröd BAB-gorgelicious pingla...
eller vad tror ni?
tomten får ge fan i att dricka glögg och rödvin i fortsättningen när han packar paket. den packade saten...hur tänkte han här liksom...???
. ..Hi, imorgon julafton ringer jag ner DU o mamma eter glada laxen.. GOD JUL o GOTT NYTT ÁR
Your loving daddy
pappa e bäst ingen protest!
btw tomten har blivit senildement och glömt vad han har slagit in i paketen och till vem...
det ligger TRE BIGASSBARBEQUE-klappar under granen bland många andra...först till kvarn...
Jag har skakat och vridit och vänt och kommit fram till att trots än att det bara var i förrgår som jag slog in dem så är minnet guldfisk men så måste ju den rubinröda ganska logiskt nog tillhöra en viss rubinröd BAB-gorgelicious pingla...
eller vad tror ni?
tomten får ge fan i att dricka glögg och rödvin i fortsättningen när han packar paket. den packade saten...hur tänkte han här liksom...???
en påse sten att kasta ner för ett berg...
typ det önskar jag mig i julklapp.
känslan av att stå högt högt högt ovan molnen, långt bort från damm, skit och smuts, med en stor jutsäck full med tunga äckliga vidriga bekymmerstenar som jag själv släpat hela vägen upp till toppen.
sen vill jag en i taget, begrundande och högtidligt, lyfta sten för sten, kyssa den farväl och kasta den långt ner i avgrundernas avgrund och raviner. kanske höra hur den smäller mot bergväggen, kanske inte höra något alls. det får liksom stenarna avgöra sjävla. om de vill säga hej då eller inte.
sen när jag är klar vill jag bara sitta där stjärten sätter sig och pilla bort skit under naglarna,, spotta ut en blodig tand och sakta men säkert låta sviterna från de kamper jag bedrivit rinna av mig för att försvinna och aldrig finnas mer.
shit vad jag har kommit långt.
jag är så jävla fantastisk.
jag vill kasta sten ner från grand canyon idag. för ett år sen ville jag inget hellre än att kasta ner mig själv.
GOD JUL RONNIE
och tack till alla ni som hängt med på resan
inte en suck att jag kommit hela vägen fram, men jag har sprungit tillräckligt långt nu för att ge mig tillåtelse att sitta ner på en stjärten en stund och vila.
(tack för inspirationen LINA, det var svaret på din fråga. och du då?)
känslan av att stå högt högt högt ovan molnen, långt bort från damm, skit och smuts, med en stor jutsäck full med tunga äckliga vidriga bekymmerstenar som jag själv släpat hela vägen upp till toppen.
sen vill jag en i taget, begrundande och högtidligt, lyfta sten för sten, kyssa den farväl och kasta den långt ner i avgrundernas avgrund och raviner. kanske höra hur den smäller mot bergväggen, kanske inte höra något alls. det får liksom stenarna avgöra sjävla. om de vill säga hej då eller inte.
sen när jag är klar vill jag bara sitta där stjärten sätter sig och pilla bort skit under naglarna,, spotta ut en blodig tand och sakta men säkert låta sviterna från de kamper jag bedrivit rinna av mig för att försvinna och aldrig finnas mer.
shit vad jag har kommit långt.
jag är så jävla fantastisk.
jag vill kasta sten ner från grand canyon idag. för ett år sen ville jag inget hellre än att kasta ner mig själv.
GOD JUL RONNIE
och tack till alla ni som hängt med på resan
inte en suck att jag kommit hela vägen fram, men jag har sprungit tillräckligt långt nu för att ge mig tillåtelse att sitta ner på en stjärten en stund och vila.
(tack för inspirationen LINA, det var svaret på din fråga. och du då?)
PANIK
juleschema på BALANCE!
my life is over...
ingen söndagsyoga på tre veckor, ingen måndaglunchsyoga på tre veckor och ingen stripaerobic på tre veckor och massa bortfall av core, pilates och annat smått och gott som jag annars hade tänkt hälla i julgranen.
jag måste strukturera om mitt liv ännu en gång!
jävla skit!
JAJA
dagen idag har till en början tett sig helt okej ändå.
fick studsa upp och ner på en skittrist trampmaskin istället för att njuta 75 minuters poweryoga och andas med mig själv...gav upp efter en kvart. JAG HATAR MASKINER!
sprang ner på stan och insöp frisk fräsch förmiddagsluft nere vid strömparteren istället, tog en sväng på gamla stans julmarknad och mös av att låta dånande storkyrkoklockan slå elva och känna vibrationerna i bröstet.
smakade på saffranshonung och fläskkorv...konstig kombo kanske men det var gott.
hemma nu en kort sväng, ska springa ner till mälaren med MOR och sen laga skitförsenad frukost och galoppera iväg till redaktionen där jag kommer sitta inlåst resterande timmar detta dygn.
hej svejs i lingonskogen!
my life is over...
ingen söndagsyoga på tre veckor, ingen måndaglunchsyoga på tre veckor och ingen stripaerobic på tre veckor och massa bortfall av core, pilates och annat smått och gott som jag annars hade tänkt hälla i julgranen.
jag måste strukturera om mitt liv ännu en gång!
jävla skit!
JAJA
dagen idag har till en början tett sig helt okej ändå.
fick studsa upp och ner på en skittrist trampmaskin istället för att njuta 75 minuters poweryoga och andas med mig själv...gav upp efter en kvart. JAG HATAR MASKINER!
sprang ner på stan och insöp frisk fräsch förmiddagsluft nere vid strömparteren istället, tog en sväng på gamla stans julmarknad och mös av att låta dånande storkyrkoklockan slå elva och känna vibrationerna i bröstet.
smakade på saffranshonung och fläskkorv...konstig kombo kanske men det var gott.
hemma nu en kort sväng, ska springa ner till mälaren med MOR och sen laga skitförsenad frukost och galoppera iväg till redaktionen där jag kommer sitta inlåst resterande timmar detta dygn.
hej svejs i lingonskogen!
tårar...
typ en miljon
jag simmar i runt i ett salt halv med gråt på mitt gamla tonårsgolv, på min röda PS matta från Ikea som jag köpte för min första surt fördärvade månadslön på 2500 kronor från Sickla Ransch sommaren efter studenten år 2000 kanske...
jag gråter så att jag går av, itu, sönder, isär. AJ
AJ SOM FAAAAN!
lagom salongsbersusad på lagom billigt rödvin och lagom mätt på lagom mycket rödbetor började jag plötsligt rota igenom gamla gömmor av papper med tryckt svärtad text och bild.
som att man inte ska läsa sin bästa väns dagbok ska man inte rota i sitt förflutna.
hittade typ ett infekterat malignt melanom i en prydlig liten presentpåse i nedre vänstra lådan i mitt skrivbord från 87.
tre anarkistiskt handskrivna och nästan oläsliga sidor med ord som spjut rakt från ett hjärta ut i tomma intet för att försvinna i tio år och sen SPETT SLAFS SMET träffa rakt i mitt nu 2008 snart slut tio år senare om inte mer...
jag dör
pappa älskade pappa varför är jag en klon, hybrid och muterad sammanställning dna som konstruerats så smart att den som en gammal bandspelare med tejpremsa till musik som kan trassla sig om man har otur, spelar upp ditt liv, din ungdom, din karriär och gör den till en egen variant av epos fast 40 år senare i världshistorien?
VA?
jag har kämpat som en galning alltid för att gå min egen väg men jag traskar lik förbannat i leran och resterna av din, bara för att du är så jävla älskad förlorad och bortglömd att jag inte kan hitta på anant.
nu är det i och för sig inte fy skam. ingen i hela världen kommer någosin kunna bräcka pappa så jag repriserar gärna, eller försöker. men att få tio år av sitt liv serverat på papper rakt i nyllet från en avsändare som med bläck och gamla baksidor på A4 ark från sin reklambyrå fast i tidsrum år 98 skriver mitt livs sanning känns sisådär....
men men
man lär sig inte av sina misstag själv lika lite som man lär sig av andras.
i så fall hade jag kunnat skriva nu att ge fan i att röka svälta och dricka sprit, det blir ni ledsna av och så hade ni gjort det... men evulutionen är inte ritkigt i fas med den utvecklingen av hjärnan så tills vidare fortsätter vi att göra om varandras misstag och våra egna, gång på gång på gång tills det att vi ramlar i gropen som något grävt åt oss ämmad att var vår sista vila och dör!
Kinden smakar salt och jag saknar min gamla katt som jag inte saknat på 15 år
SORG
SALT TÅRAR OCH SORG
jag simmar i runt i ett salt halv med gråt på mitt gamla tonårsgolv, på min röda PS matta från Ikea som jag köpte för min första surt fördärvade månadslön på 2500 kronor från Sickla Ransch sommaren efter studenten år 2000 kanske...
jag gråter så att jag går av, itu, sönder, isär. AJ
AJ SOM FAAAAN!
lagom salongsbersusad på lagom billigt rödvin och lagom mätt på lagom mycket rödbetor började jag plötsligt rota igenom gamla gömmor av papper med tryckt svärtad text och bild.
som att man inte ska läsa sin bästa väns dagbok ska man inte rota i sitt förflutna.
hittade typ ett infekterat malignt melanom i en prydlig liten presentpåse i nedre vänstra lådan i mitt skrivbord från 87.
tre anarkistiskt handskrivna och nästan oläsliga sidor med ord som spjut rakt från ett hjärta ut i tomma intet för att försvinna i tio år och sen SPETT SLAFS SMET träffa rakt i mitt nu 2008 snart slut tio år senare om inte mer...
jag dör
pappa älskade pappa varför är jag en klon, hybrid och muterad sammanställning dna som konstruerats så smart att den som en gammal bandspelare med tejpremsa till musik som kan trassla sig om man har otur, spelar upp ditt liv, din ungdom, din karriär och gör den till en egen variant av epos fast 40 år senare i världshistorien?
VA?
jag har kämpat som en galning alltid för att gå min egen väg men jag traskar lik förbannat i leran och resterna av din, bara för att du är så jävla älskad förlorad och bortglömd att jag inte kan hitta på anant.
nu är det i och för sig inte fy skam. ingen i hela världen kommer någosin kunna bräcka pappa så jag repriserar gärna, eller försöker. men att få tio år av sitt liv serverat på papper rakt i nyllet från en avsändare som med bläck och gamla baksidor på A4 ark från sin reklambyrå fast i tidsrum år 98 skriver mitt livs sanning känns sisådär....
men men
man lär sig inte av sina misstag själv lika lite som man lär sig av andras.
i så fall hade jag kunnat skriva nu att ge fan i att röka svälta och dricka sprit, det blir ni ledsna av och så hade ni gjort det... men evulutionen är inte ritkigt i fas med den utvecklingen av hjärnan så tills vidare fortsätter vi att göra om varandras misstag och våra egna, gång på gång på gång tills det att vi ramlar i gropen som något grävt åt oss ämmad att var vår sista vila och dör!
Kinden smakar salt och jag saknar min gamla katt som jag inte saknat på 15 år
SORG
SALT TÅRAR OCH SORG
därför kallar jag henne och hennes vänner för demoner...
hej jag har haft en dödlig psykisk sjukdom skulle jag ju kunna börja varje inlägg med att skriva!
STÄMPEL TJONG BONG RAKT I PANNAN!
får man jobba på ett vanligt jobb om man skriver så?
men det är ju sant herregud, ska jag skämmas, smussla och göra hemlighetsmakeri av en stor del av mitt liv på precis samma sätt som hon som blir misshandlad av sin man i Solna varje kväll, men använder svindyr foundation från MAC så ingen misstänker något någonsin. Vad tror ni? Att bara för att man är lite kokobengbeng så vill man automatiskt skylta med det och tala om för hela världen? Nja, knappast. Snarare tvärtom. Man vill va sjuk ifred liksom...
rutinmässigt och trygghetsbekräftande ensam i sitt invanda betéendemönster
men många bitar, tvångsrutiner och ovanor har ändå lämnat mig
jag kom och tänka på hur mycket det är iochmed att oavsett hur bisarra situationer jag än plockar upp som exempel ur mitt eget liv så finns det alltid någon som skriver en kommentar och bekräftar..."been there, done that" eller har en ännu värre historia...
Den svåraste vanan från tiden då min hjärna bestod av en sörja av jäsande och ruttnande celler som skrek på nåd att få leva är nog det där med att äta just sopor, rester och sånt som är kasserat en gång.
jag beskrev ju tidigare den här dela maten i sextonbitarsmardrömsspiralen ner i helvetet där beståndsdelarna blev så små tillsist att det var lika bra att låta bli för att slippa ångesten eller kompensationsbetéendet.
vad är enklast. stoppa en hundradels gram champnjon i munnen och sen springa en mil i skräck över att bli tjock av den hundradels kalori du fått i dig, eller skita i att äta den där skivan champinjon, få svälta i fred i lugn och ro utan att behöva städa hela huset med klorin eller gå ut och gå barfota i snöblandat regnrusk en timma för att få tyst på ångesten...
mot slutet är det ju det som händet.
vägen ner är en skräckblandad marathonlöpning mot klockan, dygnet och kalorierna. när man kört slut på sig själv är det bara ligga på botten av ett svart hål kvar som gäller, för iochmed att du tillslut uppbyggt en så stor skräck för maten så kommer du tillslut att välja att inte äta alls för att du gjort dig själv så svag att du inte orkar kompensera längre...
de få gånger jag ville göra något kul som jag sett fram emot och verkligen bestämt mig för brukade ta mig cirka tre dagar av kamp med att faktiskt hitta ett ätmönster igen. sitta hemma och faktiskt käka i tre dagar utan att kompensationröra på mig, kanske gå upp några små kilon så att jag hade kraft och bränsle nog att dansa, umgås och ta mig till tunnelbanan och sen efter det där roliga gå hem och toksvälta och panikkomepnsera i tre dagar för att komma tillbaka till ursprungsläget...
som en urladdad duracellkanin eller gammal nokia 5110. proppa den i kontakten i tio timmar och den funkar i två...så välsmort var mitt maskineri och lika het var jag.
jag minns en natt på väg hem från stan. ingen mat i tre dagar och jag hade unnat mig en cider 33 cl från kellys i goda vänners sällskap. fick tokångest såklart och sprang hela vägen hem i december genom stan, när jag kommit sålängt som till liljeholmsbron small det bara till. PANG sa det, sen låg jag raklång på marken i snöblasket i december. tack gode för att jag däckade precis vid en busshållplats och att jag hade de där fiskleveroljatabletterna i väskan som jag inte vågat äta ditintills...så jag tog två tre stycken oljetabletter och fick tillbaka synen...släpade mig upp och hängde mig mot busshållplatsskylten och stog och stirrade på den där röda klockan mittemot i Marieviks industriområde och undrade om gud skulle va så barmhrtig att han lät mig överleva den där kvarten...
det gjorde han
jag tog mig hem
och vägde tett och ett halvt kilo mindre igen när jag vaknade. blev så glad att jag glömde bort hur hemskt det hade varit dagen innan...och fortsatte glatt skuttandes ännu längre neråt...
så gör de demonerna, älska hata älska...
STÄMPEL TJONG BONG RAKT I PANNAN!
får man jobba på ett vanligt jobb om man skriver så?
men det är ju sant herregud, ska jag skämmas, smussla och göra hemlighetsmakeri av en stor del av mitt liv på precis samma sätt som hon som blir misshandlad av sin man i Solna varje kväll, men använder svindyr foundation från MAC så ingen misstänker något någonsin. Vad tror ni? Att bara för att man är lite kokobengbeng så vill man automatiskt skylta med det och tala om för hela världen? Nja, knappast. Snarare tvärtom. Man vill va sjuk ifred liksom...
rutinmässigt och trygghetsbekräftande ensam i sitt invanda betéendemönster
men många bitar, tvångsrutiner och ovanor har ändå lämnat mig
jag kom och tänka på hur mycket det är iochmed att oavsett hur bisarra situationer jag än plockar upp som exempel ur mitt eget liv så finns det alltid någon som skriver en kommentar och bekräftar..."been there, done that" eller har en ännu värre historia...
Den svåraste vanan från tiden då min hjärna bestod av en sörja av jäsande och ruttnande celler som skrek på nåd att få leva är nog det där med att äta just sopor, rester och sånt som är kasserat en gång.
jag beskrev ju tidigare den här dela maten i sextonbitarsmardrömsspiralen ner i helvetet där beståndsdelarna blev så små tillsist att det var lika bra att låta bli för att slippa ångesten eller kompensationsbetéendet.
vad är enklast. stoppa en hundradels gram champnjon i munnen och sen springa en mil i skräck över att bli tjock av den hundradels kalori du fått i dig, eller skita i att äta den där skivan champinjon, få svälta i fred i lugn och ro utan att behöva städa hela huset med klorin eller gå ut och gå barfota i snöblandat regnrusk en timma för att få tyst på ångesten...
mot slutet är det ju det som händet.
vägen ner är en skräckblandad marathonlöpning mot klockan, dygnet och kalorierna. när man kört slut på sig själv är det bara ligga på botten av ett svart hål kvar som gäller, för iochmed att du tillslut uppbyggt en så stor skräck för maten så kommer du tillslut att välja att inte äta alls för att du gjort dig själv så svag att du inte orkar kompensera längre...
de få gånger jag ville göra något kul som jag sett fram emot och verkligen bestämt mig för brukade ta mig cirka tre dagar av kamp med att faktiskt hitta ett ätmönster igen. sitta hemma och faktiskt käka i tre dagar utan att kompensationröra på mig, kanske gå upp några små kilon så att jag hade kraft och bränsle nog att dansa, umgås och ta mig till tunnelbanan och sen efter det där roliga gå hem och toksvälta och panikkomepnsera i tre dagar för att komma tillbaka till ursprungsläget...
som en urladdad duracellkanin eller gammal nokia 5110. proppa den i kontakten i tio timmar och den funkar i två...så välsmort var mitt maskineri och lika het var jag.
jag minns en natt på väg hem från stan. ingen mat i tre dagar och jag hade unnat mig en cider 33 cl från kellys i goda vänners sällskap. fick tokångest såklart och sprang hela vägen hem i december genom stan, när jag kommit sålängt som till liljeholmsbron small det bara till. PANG sa det, sen låg jag raklång på marken i snöblasket i december. tack gode för att jag däckade precis vid en busshållplats och att jag hade de där fiskleveroljatabletterna i väskan som jag inte vågat äta ditintills...så jag tog två tre stycken oljetabletter och fick tillbaka synen...släpade mig upp och hängde mig mot busshållplatsskylten och stog och stirrade på den där röda klockan mittemot i Marieviks industriområde och undrade om gud skulle va så barmhrtig att han lät mig överleva den där kvarten...
det gjorde han
jag tog mig hem
och vägde tett och ett halvt kilo mindre igen när jag vaknade. blev så glad att jag glömde bort hur hemskt det hade varit dagen innan...och fortsatte glatt skuttandes ännu längre neråt...
så gör de demonerna, älska hata älska...
oj oj...
kom hem...
var trött...
hällde upp glögg ( kall blåbärsglögg såklart med hundra mandlar och dubbelt så många russin)
blev lite glad... =D
försökte göra tomteverkstad här hemma och slå in paket... =O
blev fult... =(
fick göra om allt ...=X
mer glögg... =D
mer mandlar... =9
blev lite för sött... =P
tog lite rödvin OCKSÅ... =D
och en knäckemacka...=9
nu har jag lyckats slå in fyra paket på lite drygt två och en halv timma...=D SUCSESS!
JÄVLAR VAD JAG HAR TOTALMYST MED MIG SJÄLV DENNA FREDAGKVÄLL OCH JÄVLAR VILKA FINA PAKET NI SKA FÅ ALLA FININGAR DÄR UTE!
HEJJA RONNIE !!!
var trött...
hällde upp glögg ( kall blåbärsglögg såklart med hundra mandlar och dubbelt så många russin)
blev lite glad... =D
försökte göra tomteverkstad här hemma och slå in paket... =O
blev fult... =(
fick göra om allt ...=X
mer glögg... =D
mer mandlar... =9
blev lite för sött... =P
tog lite rödvin OCKSÅ... =D
och en knäckemacka...=9
nu har jag lyckats slå in fyra paket på lite drygt två och en halv timma...=D SUCSESS!
JÄVLAR VAD JAG HAR TOTALMYST MED MIG SJÄLV DENNA FREDAGKVÄLL OCH JÄVLAR VILKA FINA PAKET NI SKA FÅ ALLA FININGAR DÄR UTE!
HEJJA RONNIE !!!
"Lilla bollen...vad är du rädd för..."
med händerna djupt nerkörda i fickorna och sugande på en cigg pinnande jag snabbt upp förbi Adolf Fredriks kyrkogata i dag tidigt på väg till jobbet.
KRASCH BOM BANG
självinsikt drabbades jag av plötsligt
allt allt allt det där som jag går runt och är sådär livrädd och hjälplös inför varje dag är ju bara skit skapat av mig i mitt eget huvud. ingenting är reellt, ingenting existerar. det enda jag fruktar idag är egentligen mig själv. allt annat är ju likgiltigt, jag har varit på botten och vänt så allt det där är ju små frenshfriepotatis för mig.
nu är ju inte det här ett wakeupcall för första gången i min history men det är sånna här grejer som försvinner så snabbt... man fattar allt, inser hur allt hänger ihop, sen blir man distraherad och glömmer det igen...
korkade jävla tvåbenade varelser vi är egentligen...
så
om jag använde de 85 procent av min kapacitet som jag brukar dagligen på att ha panik till något vettigt istället så skulle det förmodligen gå herransjävlar massa bättre för mig. men det är väl just det jag fasar..
så jag gör fel hela tiden istället. gör fel bara för att försöka göra om och sen göra rätt...
onödigt spill och skit med tid som går rakt ner i soporna.
varför dumma jäva hjärna, kropp och själ kan ni inte samarbeta liiiiiiite mer med varandra...iallafall till 50 procent...
VARFÖR?
KRASCH BOM BANG
självinsikt drabbades jag av plötsligt
allt allt allt det där som jag går runt och är sådär livrädd och hjälplös inför varje dag är ju bara skit skapat av mig i mitt eget huvud. ingenting är reellt, ingenting existerar. det enda jag fruktar idag är egentligen mig själv. allt annat är ju likgiltigt, jag har varit på botten och vänt så allt det där är ju små frenshfriepotatis för mig.
nu är ju inte det här ett wakeupcall för första gången i min history men det är sånna här grejer som försvinner så snabbt... man fattar allt, inser hur allt hänger ihop, sen blir man distraherad och glömmer det igen...
korkade jävla tvåbenade varelser vi är egentligen...
så
om jag använde de 85 procent av min kapacitet som jag brukar dagligen på att ha panik till något vettigt istället så skulle det förmodligen gå herransjävlar massa bättre för mig. men det är väl just det jag fasar..
så jag gör fel hela tiden istället. gör fel bara för att försöka göra om och sen göra rätt...
onödigt spill och skit med tid som går rakt ner i soporna.
varför dumma jäva hjärna, kropp och själ kan ni inte samarbeta liiiiiiite mer med varandra...iallafall till 50 procent...
VARFÖR?
Bli smal som Hollywoodkändisarna...häll rengöringsmedel på maten...
Jag visste inte om jag skulle skrika, gråta eller paniksvälta ihjäl mig själv när jag lästa pro-anajournalistiken i ett gamalt augustinummer från TOPP HÄLSA.
världens längsta "bli smal som hollywoodkändisarnareportage", redigerat i regnbågens alla färger, som en för tidig julklapp för alla som önskar sig sämre självkänsla, en mikroskopisk kropp och ett effektivt snabbt slut på sitt sociala liv.
de kunde lika gärna ha skrivit.
"hollywoods kompletta guide till framgång i anorexi"
för att bena ut det hela lite...du kan inte väga 40 kilo utan att hata dig själv på precis samma sätt som du inte kan byta ut mat mot sprit utan att i grund och botten hysa ett enormt självförakt mot dig själv, din kropp och ditt värde på den sociala marknaden.
det är det anorexi och alla annan psykisk sjukdom handlar om. inget annat. INGET ANNAT HÖR NI DET! SJÄLVHAT!
men visst, man kan skaffa sig anorexi med lite knep och knåp också. lura kroppen att vanemässigt handla sjukt, bete sig sjukt och därmed så småningom bli sjuk. men trixar man för mycket så räkna med att du får betala med pris som självkänsla, personliga relationer, jobb, skola och allt annat du värdesätter.
jaja, så här gör man iallafall. och det är lite dubbelt för mig. för hur skriver man om en artikel som uppmanar till anorektiskt beteende utan att beskriva exemplen på hur man gör. jag tänker inte citera, bara ge egna exempelpå hur ni kan gå tillväga och hur ni måste och blir tvingade att agera inför er själva för all framtid om ni vill uppnå en snygg och smäcker 40 kilos kropp.
1, börja med att slänga hälften av allt du tänkt äta minst, helst mer, helst alltihop...och så fort du slängt det så häller du äckliga sopor över det, helst farliga lösningsmedel, kaffesump funkar inte, tro mig du kommer ligga på knä framför papperskorgen och rota runt efter något oförbjudet ätbart snart så gardera dig...use the heavy stuff för att undvika olyckor...
2, det du har kvar på tallriken pepprar, saltar och kryddar du till förbannelse, helst med saker som skär sig, sött med salt, starkt med beskt, äckligt med gott bara det är så vidrigt och svårtuggad och geggigt att det verkligen tar emot att föra till munnen och sen ännu värre att tugga. bäst om det är så starkt att det gör ont, rå vitlök, stark chili, alldeles för mycket kanel och salt är mycket bra kombination.
3, obs ät bara hälften av det du har kvar på tallriken, spara resten och dela på två. en halvan är lunch och andra halvan är middag. det gäller att ransonera för tro fan inte att du är värd mer än den där sorgliga skitgeggan du har framför dig.
4, fortfarande hungrig??? jag anade det men lugn, gå ut och beställ något svingott lyxigt svindyrt och bombat med kalorier. pasta bolognese med extra ostsås, cheescake med creme fraishe, tiramisou, vad du vill tredubbel portion xlarge, den här rätten är din att göra precis vad du vill med. enjoy it...trodde du ja...antingen kan du gå bersärk och mosa, kladda, gegga och smeta runt och peta med fingrarna i MEN STOPPA FÖR GUDS SKULL INGENTING I MUNNEN. nu gäller det i att öva upp förmågan att äta med ögon näsa men alltså ABSOLUT INTE MUNNEN. alternativt bjud dina vänner på kaloribomben och njut av tanken på hur feta de blir och hur smal du blir som låter bli att äta.
5, well, förr eller senare kommer du käka något, en burk champinjoner är faktiskt okej, MEN, för varje minimal bit av kaloriinnehålsbefintlig föda du stoppat i munnen tuggat och svalt, SPRING, BÄR, LYFT, KUTA, GÅ, FRYS RÖR PÅ DIG DIN FETA ÄCKLIGA GORILLA. SKITEN SOM PASSERAT MUNNEN NER I MAGEN MÅSTE BORT! nu brinner det i knutarna, om du inte vill bli fetare än vad du redan är imorgon så gäller det att röra på påkarna. du vet att du är färdig med förbränningen när du börjar frysa, må illa, alternativt kallsvettas eller helt enkelt inte kan annat än ligga raklång på marken.
6, så kom ihåg det nu, hur jobbigt det blev av att stoppa mat i munnen, hur mycket straff som krävdes för den där tuggan, så ät lite långsammare nästa gång. dela portionen på hälften igen och släng resten.
7, tillsist och slutligen så är du där. livrädd för mat. jag var så livrädd för mat att jag skakade hysteriskt, svettades och grät inför allt som ställdes framför mig. ofta tappade jag gaffeln, kniven, välte glaset med vatten över tallriken, helst välte tallriken i golvet, trampade i maten och åt sen enbart det som ätligt var kvar...någon liten bit broccoli kanske som såg ofarlig ut. njöt av att det kraschade mellan tänderna eller följde med ett äckligt hårstrå, då var det ju så mycket enklare att spotta ut...slapp den måltiden med PUH.
...
så går det till, kanske inte från dag ett till två, men stegvis...rakt ner i helvetet. till det som finns på din agenda för varje dag enbart består av ångest inför att stoppa något i munnen för att du måste och sen panikattack akutaktion för att göra dig av med det.
portioner som blir till halvportioner som blir till sextondelsportioner som blir till ingenting...hur många gånger kan man dela en champnijon fråga mig jag vet...
jag är jättepepp på att göra samma resa igen javisst.
jag älskade att ligga på knotiga knän och rota i soporna efter kaffesump och tugga på kaffefilter och cigarettfimpar i kombination med rå lök för att dämpa hungern det var fantastiskt. lika fantastiskt som det var att bajsa blod blandat med så mycket chili att jag fick skrika rakt ut när jag gick på toaletten eftersom tarmsystemet inte kunde smälta allt det starka men bidrog till öppna blödande sår i anus.
men jäääääävlar vad snygg jag var. tyckte jag och alla andra. snygg snygg snygg. snygg pigg och alert, galen hysterisk speedad liten och effektiv. jag sov inte mer än två timmar per dygn under två års tid och mina lår var smalare än omkretsen på din kaffemugg. jag var en vinnare. starkast i världen, klarade allt...
klarade allt utom att unna mig att leva.
så lika fascinerande som det är med odödliga vampyrer lika fascinerande är det med självdödande anorektiker och lika fascinerande är det med snyaa samala och lyckade hollywoodkändisar.
så come on do it!
häll amoniak på allt i kylskåpet, gegga med smör och socker och säg hej då till livet i kör. jag skiter fullständigt i om ni dör svälter ihjäl eller hoppar från någon bro. jag kommer skratta er rakt upp i ansiktet. ni är inte vatten värda, ni är patetiskt avskum ni är dreggel och bajs. hoppas ni lämnar efter er vettiga jobb, lägenheter och partners som jag kan ta över när ni vigt resten av era fattiga liv åt svälten.
jag är hungirg som en utsvulten varg och jag är inte rädd för att äta. försvinn från jordens yta och lämna det göttaste åt mig och mina vänner. vi roffar och moffar gladeligen åt oss av livets goda. för att vi är starka underbara och fantastiska och för att vi är smarta och fattat att vi förtjänat allt. ALLT. VI HAR FATTAT ATT VI FÖRTJÄNAR DET BÄSTA AV LIVET.VI FÖRTJÄNAR ALLT JA HURRA!
TACK!
TACK OCH HEJ DÅ TOPPHÄLSA. HOPPAS NI PEPPAR FOLK TILL LITE TOPP HÄSLOSAMT BETEENDE. TACK! NI KAN GÅ NU! LYCKA TILL! JAG KOMMER OCH KRÄKS LITE PÅ ER GRAV NÅGON DAG.
världens längsta "bli smal som hollywoodkändisarnareportage", redigerat i regnbågens alla färger, som en för tidig julklapp för alla som önskar sig sämre självkänsla, en mikroskopisk kropp och ett effektivt snabbt slut på sitt sociala liv.
de kunde lika gärna ha skrivit.
"hollywoods kompletta guide till framgång i anorexi"
för att bena ut det hela lite...du kan inte väga 40 kilo utan att hata dig själv på precis samma sätt som du inte kan byta ut mat mot sprit utan att i grund och botten hysa ett enormt självförakt mot dig själv, din kropp och ditt värde på den sociala marknaden.
det är det anorexi och alla annan psykisk sjukdom handlar om. inget annat. INGET ANNAT HÖR NI DET! SJÄLVHAT!
men visst, man kan skaffa sig anorexi med lite knep och knåp också. lura kroppen att vanemässigt handla sjukt, bete sig sjukt och därmed så småningom bli sjuk. men trixar man för mycket så räkna med att du får betala med pris som självkänsla, personliga relationer, jobb, skola och allt annat du värdesätter.
jaja, så här gör man iallafall. och det är lite dubbelt för mig. för hur skriver man om en artikel som uppmanar till anorektiskt beteende utan att beskriva exemplen på hur man gör. jag tänker inte citera, bara ge egna exempelpå hur ni kan gå tillväga och hur ni måste och blir tvingade att agera inför er själva för all framtid om ni vill uppnå en snygg och smäcker 40 kilos kropp.
1, börja med att slänga hälften av allt du tänkt äta minst, helst mer, helst alltihop...och så fort du slängt det så häller du äckliga sopor över det, helst farliga lösningsmedel, kaffesump funkar inte, tro mig du kommer ligga på knä framför papperskorgen och rota runt efter något oförbjudet ätbart snart så gardera dig...use the heavy stuff för att undvika olyckor...
2, det du har kvar på tallriken pepprar, saltar och kryddar du till förbannelse, helst med saker som skär sig, sött med salt, starkt med beskt, äckligt med gott bara det är så vidrigt och svårtuggad och geggigt att det verkligen tar emot att föra till munnen och sen ännu värre att tugga. bäst om det är så starkt att det gör ont, rå vitlök, stark chili, alldeles för mycket kanel och salt är mycket bra kombination.
3, obs ät bara hälften av det du har kvar på tallriken, spara resten och dela på två. en halvan är lunch och andra halvan är middag. det gäller att ransonera för tro fan inte att du är värd mer än den där sorgliga skitgeggan du har framför dig.
4, fortfarande hungrig??? jag anade det men lugn, gå ut och beställ något svingott lyxigt svindyrt och bombat med kalorier. pasta bolognese med extra ostsås, cheescake med creme fraishe, tiramisou, vad du vill tredubbel portion xlarge, den här rätten är din att göra precis vad du vill med. enjoy it...trodde du ja...antingen kan du gå bersärk och mosa, kladda, gegga och smeta runt och peta med fingrarna i MEN STOPPA FÖR GUDS SKULL INGENTING I MUNNEN. nu gäller det i att öva upp förmågan att äta med ögon näsa men alltså ABSOLUT INTE MUNNEN. alternativt bjud dina vänner på kaloribomben och njut av tanken på hur feta de blir och hur smal du blir som låter bli att äta.
5, well, förr eller senare kommer du käka något, en burk champinjoner är faktiskt okej, MEN, för varje minimal bit av kaloriinnehålsbefintlig föda du stoppat i munnen tuggat och svalt, SPRING, BÄR, LYFT, KUTA, GÅ, FRYS RÖR PÅ DIG DIN FETA ÄCKLIGA GORILLA. SKITEN SOM PASSERAT MUNNEN NER I MAGEN MÅSTE BORT! nu brinner det i knutarna, om du inte vill bli fetare än vad du redan är imorgon så gäller det att röra på påkarna. du vet att du är färdig med förbränningen när du börjar frysa, må illa, alternativt kallsvettas eller helt enkelt inte kan annat än ligga raklång på marken.
6, så kom ihåg det nu, hur jobbigt det blev av att stoppa mat i munnen, hur mycket straff som krävdes för den där tuggan, så ät lite långsammare nästa gång. dela portionen på hälften igen och släng resten.
7, tillsist och slutligen så är du där. livrädd för mat. jag var så livrädd för mat att jag skakade hysteriskt, svettades och grät inför allt som ställdes framför mig. ofta tappade jag gaffeln, kniven, välte glaset med vatten över tallriken, helst välte tallriken i golvet, trampade i maten och åt sen enbart det som ätligt var kvar...någon liten bit broccoli kanske som såg ofarlig ut. njöt av att det kraschade mellan tänderna eller följde med ett äckligt hårstrå, då var det ju så mycket enklare att spotta ut...slapp den måltiden med PUH.
...
så går det till, kanske inte från dag ett till två, men stegvis...rakt ner i helvetet. till det som finns på din agenda för varje dag enbart består av ångest inför att stoppa något i munnen för att du måste och sen panikattack akutaktion för att göra dig av med det.
portioner som blir till halvportioner som blir till sextondelsportioner som blir till ingenting...hur många gånger kan man dela en champnijon fråga mig jag vet...
jag är jättepepp på att göra samma resa igen javisst.
jag älskade att ligga på knotiga knän och rota i soporna efter kaffesump och tugga på kaffefilter och cigarettfimpar i kombination med rå lök för att dämpa hungern det var fantastiskt. lika fantastiskt som det var att bajsa blod blandat med så mycket chili att jag fick skrika rakt ut när jag gick på toaletten eftersom tarmsystemet inte kunde smälta allt det starka men bidrog till öppna blödande sår i anus.
men jäääääävlar vad snygg jag var. tyckte jag och alla andra. snygg snygg snygg. snygg pigg och alert, galen hysterisk speedad liten och effektiv. jag sov inte mer än två timmar per dygn under två års tid och mina lår var smalare än omkretsen på din kaffemugg. jag var en vinnare. starkast i världen, klarade allt...
klarade allt utom att unna mig att leva.
så lika fascinerande som det är med odödliga vampyrer lika fascinerande är det med självdödande anorektiker och lika fascinerande är det med snyaa samala och lyckade hollywoodkändisar.
så come on do it!
häll amoniak på allt i kylskåpet, gegga med smör och socker och säg hej då till livet i kör. jag skiter fullständigt i om ni dör svälter ihjäl eller hoppar från någon bro. jag kommer skratta er rakt upp i ansiktet. ni är inte vatten värda, ni är patetiskt avskum ni är dreggel och bajs. hoppas ni lämnar efter er vettiga jobb, lägenheter och partners som jag kan ta över när ni vigt resten av era fattiga liv åt svälten.
jag är hungirg som en utsvulten varg och jag är inte rädd för att äta. försvinn från jordens yta och lämna det göttaste åt mig och mina vänner. vi roffar och moffar gladeligen åt oss av livets goda. för att vi är starka underbara och fantastiska och för att vi är smarta och fattat att vi förtjänat allt. ALLT. VI HAR FATTAT ATT VI FÖRTJÄNAR DET BÄSTA AV LIVET.VI FÖRTJÄNAR ALLT JA HURRA!
TACK!
TACK OCH HEJ DÅ TOPPHÄLSA. HOPPAS NI PEPPAR FOLK TILL LITE TOPP HÄSLOSAMT BETEENDE. TACK! NI KAN GÅ NU! LYCKA TILL! JAG KOMMER OCH KRÄKS LITE PÅ ER GRAV NÅGON DAG.
do the hamsterdance...
jag blir provocerad av folk som dövar sina kroppsliga behov med preparat i koncentrerad och komprimerad pulverform utformad till lättsvalda substanser.
vem har inte kännt sig som Elin i Fucking Åmål och impulsivt velat trycka en karta alvedon för att det ligger något tillfresdställande och skönt självdestruktivt fjortisballt i att svälja piller när man e stressad trött arg eller ledsen.
nu är jag dessvärre ganska vuxen så jag vet att det inte är särskilt lönt...man får bara ont i magen och blir lite illamående, kanske snurrig och måste ligga ner en stund, men det där ruset som man sett på teve infinner sig liksom inte...
jag var wannabee pillerthriller när jag var fjortis. hamstrade alla möjliga grejer i handväskan, sminkväskan, necessären, innerfickan, jeansjackan you name it. jag var ett levande apotek. det var min grej, alltid ett piller i bakfickan liksom...fast jag käkade de aldrig.
jag ville bara ha dem, samla på dem, vårda dem ömt och äga dem, som en statusgrej, personlighetssymbol vad vet jag.
tills jag åkte till Kanada för ett par år sen. då hade jag byggt upp ett förråd av ganska heavy och spännande preparat som jag gömt och stoppat undan som en hund som gräver ner ben och sen glömmer bort vart.
och iklädd 18 cm höga platåpjuck, randigt hår och hysteriska ögonbryn, tanig som en hyena så visst fan åker jag dit i tullen.
visste inte om jag skulle svimma, spy eller kräkas när jag under hundradelen av en sekund inser konskekvensen av att försöka smuggla in ett tio år väletablerat hobbyknarkotek i ett främmande land.
tur att man är clown på riktigt och inte bara på låtsas.
jag vet inte hur jag gjorde det, men på något vis så fick jag den där stackars tullkillen så frövirrad att han skinnar mig, min packning och allt jag ägde och hade utom just sminknecessären, handväskan, innerfickan på jeansjackan och resten av de där you name it ställena. istället fick jag honom att vända ut och in på smutstvätt, leta hemliga fack i resväskan och röntenkolla platåskorna tre gånger.
sen var jag IN
sen bodde jag i Kanada som vilken randome europé som helst. jag och mitt hobbyknarkotek.
jag tror det är nån konstig grej jag anammat någonstans ifrån. att samla på saker jag inte vill ha själv, eller bruka, men jag vill gärna äga dem ändå.
jävla hamster. går runt med ett bohag i kinderna men sväljer aldrig skiten själv. sån e jag.
och för er som inte hängt med så länge så vill jag ännu en gång bara understryka att jag hatar knark. jag har bott på kontinenten allt för många år för att ens ha en avslappnad syn på vad det gör med folk. jag håller mig till tobak alkohol och socker det är tillräckligt vidrigt och destruktivt för mig...
jaja, en liten anekdoti bara och en liten hemläxa. samla inte på sånt ni inte behöver ehhh, det är inte lönt.
smart va!? jag skulle kunna säga det högt för mig själv tio gånger om dagen utan att kunna ändra på mitt beteende...
en gång hamster, alltid hamster...kleptomanhamster...
kill the hamster, do the hamsterdance
vem har inte kännt sig som Elin i Fucking Åmål och impulsivt velat trycka en karta alvedon för att det ligger något tillfresdställande och skönt självdestruktivt fjortisballt i att svälja piller när man e stressad trött arg eller ledsen.
nu är jag dessvärre ganska vuxen så jag vet att det inte är särskilt lönt...man får bara ont i magen och blir lite illamående, kanske snurrig och måste ligga ner en stund, men det där ruset som man sett på teve infinner sig liksom inte...
jag var wannabee pillerthriller när jag var fjortis. hamstrade alla möjliga grejer i handväskan, sminkväskan, necessären, innerfickan, jeansjackan you name it. jag var ett levande apotek. det var min grej, alltid ett piller i bakfickan liksom...fast jag käkade de aldrig.
jag ville bara ha dem, samla på dem, vårda dem ömt och äga dem, som en statusgrej, personlighetssymbol vad vet jag.
tills jag åkte till Kanada för ett par år sen. då hade jag byggt upp ett förråd av ganska heavy och spännande preparat som jag gömt och stoppat undan som en hund som gräver ner ben och sen glömmer bort vart.
och iklädd 18 cm höga platåpjuck, randigt hår och hysteriska ögonbryn, tanig som en hyena så visst fan åker jag dit i tullen.
visste inte om jag skulle svimma, spy eller kräkas när jag under hundradelen av en sekund inser konskekvensen av att försöka smuggla in ett tio år väletablerat hobbyknarkotek i ett främmande land.
tur att man är clown på riktigt och inte bara på låtsas.
jag vet inte hur jag gjorde det, men på något vis så fick jag den där stackars tullkillen så frövirrad att han skinnar mig, min packning och allt jag ägde och hade utom just sminknecessären, handväskan, innerfickan på jeansjackan och resten av de där you name it ställena. istället fick jag honom att vända ut och in på smutstvätt, leta hemliga fack i resväskan och röntenkolla platåskorna tre gånger.
sen var jag IN
sen bodde jag i Kanada som vilken randome europé som helst. jag och mitt hobbyknarkotek.
jag tror det är nån konstig grej jag anammat någonstans ifrån. att samla på saker jag inte vill ha själv, eller bruka, men jag vill gärna äga dem ändå.
jävla hamster. går runt med ett bohag i kinderna men sväljer aldrig skiten själv. sån e jag.
och för er som inte hängt med så länge så vill jag ännu en gång bara understryka att jag hatar knark. jag har bott på kontinenten allt för många år för att ens ha en avslappnad syn på vad det gör med folk. jag håller mig till tobak alkohol och socker det är tillräckligt vidrigt och destruktivt för mig...
jaja, en liten anekdoti bara och en liten hemläxa. samla inte på sånt ni inte behöver ehhh, det är inte lönt.
smart va!? jag skulle kunna säga det högt för mig själv tio gånger om dagen utan att kunna ändra på mitt beteende...
en gång hamster, alltid hamster...kleptomanhamster...
kill the hamster, do the hamsterdance
shake that rumpa...
Fina fina Joesefin Lindberg bjuder in till kalas igen och Rebellgala...jag har mer ont i häcken av att dansa eurotrashcirkusdans i högklackat än av den kickboxingträningen jag missade idag på grund av överstress i kombination med kabelbrand i tuben och december-regn...
kabelbrand förresten... vad fan är det. igår fans inte det ordet och idag är det på varje rödalinjenressenärs läppar. hela dagen har varit ett jävla tjat om kabelbrand. himlen rasar ner och världen går under när tuben inte funkar som den ska..vi är bra bortskämda va...vankas det lövhalka är det lika med krig. jag undrar hur stockholmaren tänkt bete sig när ryssen kommer och bombar hela stan, eller när klimathotet blir allvar och inlandsisen svämmar in över gamla stan och tar slottet och skeppsholmen och alla nybyggda clarion-hotell med sig. gnälla och ringa försäkrningskassan och fråga om de täcker kostnader för skavsårsplåster och bortsprängda lemmar och förfrusna tår...samma skit alltihop
man får vara taktisk och planera nu. inte tacka ja till lägenheter på nedre botten i bostadskön, de kan bokstavligen vara värda vatten innan man hunnit få ordentliga rynkor och gäddhäng på armarna...
ja ja
bra kväll iallafall. kabelbranden till trots. skrattade högt flera gånger under dagen, skaffade mig skoskav och känner alltså att jag lever lite mer idag än vad jag kände att jag levde igår.
det bor en människa i mig också som vill ut.
godnatt och titut.
kabelbrand förresten... vad fan är det. igår fans inte det ordet och idag är det på varje rödalinjenressenärs läppar. hela dagen har varit ett jävla tjat om kabelbrand. himlen rasar ner och världen går under när tuben inte funkar som den ska..vi är bra bortskämda va...vankas det lövhalka är det lika med krig. jag undrar hur stockholmaren tänkt bete sig när ryssen kommer och bombar hela stan, eller när klimathotet blir allvar och inlandsisen svämmar in över gamla stan och tar slottet och skeppsholmen och alla nybyggda clarion-hotell med sig. gnälla och ringa försäkrningskassan och fråga om de täcker kostnader för skavsårsplåster och bortsprängda lemmar och förfrusna tår...samma skit alltihop
man får vara taktisk och planera nu. inte tacka ja till lägenheter på nedre botten i bostadskön, de kan bokstavligen vara värda vatten innan man hunnit få ordentliga rynkor och gäddhäng på armarna...
ja ja
bra kväll iallafall. kabelbranden till trots. skrattade högt flera gånger under dagen, skaffade mig skoskav och känner alltså att jag lever lite mer idag än vad jag kände att jag levde igår.
det bor en människa i mig också som vill ut.
godnatt och titut.
Bra skit...
men det vet ni ju redan....
http://www.sourze.se/
läs mig där också!
http://www.sourze.se/
läs mig där också!
på jakt i bostadsdjungeln...
jag blir nästan lite rörd när någon bemödat sig att klippa och klistra ut mitt huvud om det så slutar med att det hamnar på en chimpans med Glempan hängande på buken. uhhh bit i den förresten...inte hängbuk men att ha en så präktig buk att man kan ha nån hängande där....
hursomhelst, man känner sig lite ompysslad liksom. snipp snipp klipp klipp, som att få virtuell massage i hårbottnen, klistrat fixat med bildtext och allt...som jag gör på jobbet varje dag, kanske inte med lika fria händer, men med feta cash för mödan iallafall...
ja ja här är jag iallafall "på jakt i bostadsdjungeln och letar efter alternativa hem....", vad Glenn gör där har jag ingen aning om, han ville nog bara kramas...
repetitieo est mater studiorum...
såg min gamla Spansk-lärare 60 + gamla göteborgaren Bengan i rulltrappan på Östermalmstorg vid Fridays på väg hem från gymmet igår.
Han var en av de där streberserna som piskade oss svettiga på sina spansklektioner. Jag minns att jag grät om jag inte fick högsta betyg, jag minns att jag grät om jag hade ett omotiverat fel och jag minns att all den där gråten aldrig visades utåt, den försegick i själen och lagrades som svart tjära, ett vapen av självdestruktivitet jag slipade på i all hemlighet och som många år senare skulle få visa sin egg i den riktiga världens ljus och dager.
Men jag älskade Bengan, till och med tyckte jag nog att han var lite foxy som hade sån inverkan på ett gäng ungkycklingar med hjärnan snurrandes kring mascara och cola light-dieter. Så jag passade på att drömma lite om skolan inatt.
Övninge ger färdighet betyder det. Eller ordagrant på latin, övning är färdighetens moder typ...
Och visst vi kan lära oss ap-mycket prylar. Problemet är att vi kan ganska snabbt och enklet lära oss att göra väldigt mycket saker fel. Dåliga vanor kallas det för. De är tyvärr lättare att skaffa sig än de bra. Just för att de är små destruktivitetsvapen vi använder mot oss själva när vi inte tycker att vi gjort oss förtjänta av bättre.
Filosofiskt nonsens det där.
Men jag tänkte på det idag, när jag började dagen fel så gick det liksom inte att bryta sen. Jag pryglade mig själv och gav mig själv en bitscslap för att jag fuckade upp fruskosten, sen fick allt annat lika gärna gå åt helvete också. Jag var ju ändå sämst som inte kunde lösa något så enkelt som att få i mig vettig mat på morgonkvisten. Hur ska man då klara alla andra svåra saker som hajk i bostadsdjungeln, skinn på näsan på jobbmarknaden och helst tvätta håret så att man kan smälta in i mängden och låtsas va lite människa också.
men näh.
sabba den här dagen skulle jag göra från grund till botten, slut och topp och jävlar vad bra jag har varit på det. Jag är en grym sabotör.
Bengan hade slitit sitt hår, smält med locket i skolbänken och brutit en blyerts i två delar i rent raseri.
"Hur fan ska jag kunna sätta ett vettigt betyg på dig när du ena dagen skriver trippla uppsatser på proven felfritt och med femton guldstjärnor i kanten och nästa vinglar in bakfull som en alika med rödvin i håret och gurglar på fel språk till svar när man tilltalar dig?"
Ja, du Bengan? Hur betygsätter man något så labilt? Ingen aning! Och hur fan ska ja betygsätta mitt liv när det ser likförbannat lika vingligt ut idag tio år senare...
Han var en av de där streberserna som piskade oss svettiga på sina spansklektioner. Jag minns att jag grät om jag inte fick högsta betyg, jag minns att jag grät om jag hade ett omotiverat fel och jag minns att all den där gråten aldrig visades utåt, den försegick i själen och lagrades som svart tjära, ett vapen av självdestruktivitet jag slipade på i all hemlighet och som många år senare skulle få visa sin egg i den riktiga världens ljus och dager.
Men jag älskade Bengan, till och med tyckte jag nog att han var lite foxy som hade sån inverkan på ett gäng ungkycklingar med hjärnan snurrandes kring mascara och cola light-dieter. Så jag passade på att drömma lite om skolan inatt.
Övninge ger färdighet betyder det. Eller ordagrant på latin, övning är färdighetens moder typ...
Och visst vi kan lära oss ap-mycket prylar. Problemet är att vi kan ganska snabbt och enklet lära oss att göra väldigt mycket saker fel. Dåliga vanor kallas det för. De är tyvärr lättare att skaffa sig än de bra. Just för att de är små destruktivitetsvapen vi använder mot oss själva när vi inte tycker att vi gjort oss förtjänta av bättre.
Filosofiskt nonsens det där.
Men jag tänkte på det idag, när jag började dagen fel så gick det liksom inte att bryta sen. Jag pryglade mig själv och gav mig själv en bitscslap för att jag fuckade upp fruskosten, sen fick allt annat lika gärna gå åt helvete också. Jag var ju ändå sämst som inte kunde lösa något så enkelt som att få i mig vettig mat på morgonkvisten. Hur ska man då klara alla andra svåra saker som hajk i bostadsdjungeln, skinn på näsan på jobbmarknaden och helst tvätta håret så att man kan smälta in i mängden och låtsas va lite människa också.
men näh.
sabba den här dagen skulle jag göra från grund till botten, slut och topp och jävlar vad bra jag har varit på det. Jag är en grym sabotör.
Bengan hade slitit sitt hår, smält med locket i skolbänken och brutit en blyerts i två delar i rent raseri.
"Hur fan ska jag kunna sätta ett vettigt betyg på dig när du ena dagen skriver trippla uppsatser på proven felfritt och med femton guldstjärnor i kanten och nästa vinglar in bakfull som en alika med rödvin i håret och gurglar på fel språk till svar när man tilltalar dig?"
Ja, du Bengan? Hur betygsätter man något så labilt? Ingen aning! Och hur fan ska ja betygsätta mitt liv när det ser likförbannat lika vingligt ut idag tio år senare...
glömde
vad jag lovade mig själv igår, idag för en kvart sen...
identitet karaktär och livskris och kvalitét hör ihop va. Idag måste jag komma ikapp innan jag ens hunniit börja.
identitet karaktär och livskris och kvalitét hör ihop va. Idag måste jag komma ikapp innan jag ens hunniit börja.
Byt jobb, byt bostad, byt karaktär...
över oss tidiga åttiotalister vilar det en förbannelse.
Vi sparkar oss i arslet över alla stup, mållinjer och avgrunder som går. Vi har en inbyggd hetsstress att armbåga folk i sidan, hugga bänkkamraten i nacken med blyertspenna, allt för att få lite bättre, lite mer rätt lite mer.
Varför kan vi inte bara vara lite lagom svenson-nöjda?
Jag känner INGEN i min sorgliga årskull som tryggt och med hakan i vädret och behåll skulle våga stoltsera med ett busschaffisjobb och en etta i rinkeby vid 26 år fyllda. Nej, är man 26 ska man jobba med media, driva egen reklambyrå, dra in multumcash på egna firman och helst bo i innerstan. Nu talar jag främst för mina girlfriends. Killarna verkar hålla ett annat sorts tempo. Ett mer cash-inriktat tempo som heter "jobba häcken av dig med vad som helst bara du tjänat ihop en och en halv miljon innan du fyller 30.
Jag har sånna polare också. Som dricks-horat till sig två lägenheter på Söder genom dubbla barjobb och deffade överarmar. Men alla är vi lika lika för ingen nöjer sig med mindre. Ingen vill vara en randome storlek 27 i jeans, ingen vill bo på blåa linjen och ingen vill jobba för mindre än 25.000 i månaden. Och de inte bara vill, de gör det inte heller.
Jag vet inte vad som hände där i skolbänken strax innan det blev tvåtusentalet men vi drillade järnet ur varandra och hela systemet. Snorungar inte ens fyllda 18 hade redan 3 jobb, förtroendeuppdrag inom politiken och spelade dubbla instrument, praktiserade yoga dagligen och skulle snart flytta in hos 15 år äldre Berth von Kreugerspiel på Regeringsgatan.
Jag är nyåteranländ i Stockholm och jag fruktade att flytta hem för jag visste att spelet om toppen och gräddan var hårt, men frågan är om jag hade räknat med den egentliga hetsen. För jag skulle kunna få mycket ganska halvgratis idag. Ett medelmåttigt jobb, en medelmåttig lägenhet och tillochmed en medelmåttig partner om jag nu skulle vara intresserada va det. Men istället så tackar jag nej lika konsekvent till det medelmåttiga som bjuds lika mycket som jag konsekvent tackar nej till en dammsugare eller en mazarin. det är inte fint nog. Ge mig en enportionslyxförpackad tiramisou med äkta guldflarn och jag trycker tre på raken, men nej ingen jävla havreboll fy fan va äckligt.
Hyckleri.
Allt är ju samma.
Lika mycket som lyxgräddbakelsen från Sergelbageriet består av vetemjöl socker och smör om man bryter ner den i beståndsdelar så består lägenheterna vi bor i av murbruk och tegel och männsikorna vi knullar med av kött och blod. Ingen är mer förmer än den andra men likförbannat har vi lärt oss att rynka på näsan åt allt som kommer i sjabbiga förpackningar.
Jag vill inte flytta mer, söka fler hajpade yuppiejobb och handla svindyrt ekologiskt slowfood på René Voltaire. Jag vill byta karaktär istället. Jag vill ha dålig karaktär eller kalla det vad ni vill.
Jag ska tacka ja till hemmakladdade negerbullar, bosätta mig i Tensta och jobba extra på Pressbyrån. Och näh inte fan blir jag kanske lyckligare för det, men frågan är om jag blir lyckligare av att gå runt och sura över att gräset är grönare på grannens tomt 21 av dygnets surt förbrukade 24 timmar.
RR
Vi sparkar oss i arslet över alla stup, mållinjer och avgrunder som går. Vi har en inbyggd hetsstress att armbåga folk i sidan, hugga bänkkamraten i nacken med blyertspenna, allt för att få lite bättre, lite mer rätt lite mer.
Varför kan vi inte bara vara lite lagom svenson-nöjda?
Jag känner INGEN i min sorgliga årskull som tryggt och med hakan i vädret och behåll skulle våga stoltsera med ett busschaffisjobb och en etta i rinkeby vid 26 år fyllda. Nej, är man 26 ska man jobba med media, driva egen reklambyrå, dra in multumcash på egna firman och helst bo i innerstan. Nu talar jag främst för mina girlfriends. Killarna verkar hålla ett annat sorts tempo. Ett mer cash-inriktat tempo som heter "jobba häcken av dig med vad som helst bara du tjänat ihop en och en halv miljon innan du fyller 30.
Jag har sånna polare också. Som dricks-horat till sig två lägenheter på Söder genom dubbla barjobb och deffade överarmar. Men alla är vi lika lika för ingen nöjer sig med mindre. Ingen vill vara en randome storlek 27 i jeans, ingen vill bo på blåa linjen och ingen vill jobba för mindre än 25.000 i månaden. Och de inte bara vill, de gör det inte heller.
Jag vet inte vad som hände där i skolbänken strax innan det blev tvåtusentalet men vi drillade järnet ur varandra och hela systemet. Snorungar inte ens fyllda 18 hade redan 3 jobb, förtroendeuppdrag inom politiken och spelade dubbla instrument, praktiserade yoga dagligen och skulle snart flytta in hos 15 år äldre Berth von Kreugerspiel på Regeringsgatan.
Jag är nyåteranländ i Stockholm och jag fruktade att flytta hem för jag visste att spelet om toppen och gräddan var hårt, men frågan är om jag hade räknat med den egentliga hetsen. För jag skulle kunna få mycket ganska halvgratis idag. Ett medelmåttigt jobb, en medelmåttig lägenhet och tillochmed en medelmåttig partner om jag nu skulle vara intresserada va det. Men istället så tackar jag nej lika konsekvent till det medelmåttiga som bjuds lika mycket som jag konsekvent tackar nej till en dammsugare eller en mazarin. det är inte fint nog. Ge mig en enportionslyxförpackad tiramisou med äkta guldflarn och jag trycker tre på raken, men nej ingen jävla havreboll fy fan va äckligt.
Hyckleri.
Allt är ju samma.
Lika mycket som lyxgräddbakelsen från Sergelbageriet består av vetemjöl socker och smör om man bryter ner den i beståndsdelar så består lägenheterna vi bor i av murbruk och tegel och männsikorna vi knullar med av kött och blod. Ingen är mer förmer än den andra men likförbannat har vi lärt oss att rynka på näsan åt allt som kommer i sjabbiga förpackningar.
Jag vill inte flytta mer, söka fler hajpade yuppiejobb och handla svindyrt ekologiskt slowfood på René Voltaire. Jag vill byta karaktär istället. Jag vill ha dålig karaktär eller kalla det vad ni vill.
Jag ska tacka ja till hemmakladdade negerbullar, bosätta mig i Tensta och jobba extra på Pressbyrån. Och näh inte fan blir jag kanske lyckligare för det, men frågan är om jag blir lyckligare av att gå runt och sura över att gräset är grönare på grannens tomt 21 av dygnets surt förbrukade 24 timmar.
RR
skratta...
det finns vänner som betyder det där lilla extra, som är som russin och mandlar i glögg när man gått en sjumilavandring.
de som får mig att skratta högt, med hjärtat, rakt ut och helt okontrollerat. det finns inget bättre sätt att tappa kontrollen på än att brista ut i ett hysteriskt apgarv. fan jag älskar skratt, jag är kär i skratt. hejja skrattet.
Gick långpromenad från den gåra betongen i Bredäng genom villaområdet i Mälarhöjden, via 40-talskåkarna längs med Fruängslinjen med destination Konstfacks Julmarknad. Jag gick som en programmerad kartläsare hela vägen. Om man kunde få pengar för att man hade bra lokalsinne skulle jag va miljonär.
Destinationen var väl ett nja, stå i kö i snålblåst i en timma var inte riktigt vad vi tänkt oss så vi gick vidare, längs med en vrålande hårt trafikerad led där man fick skrika högre än på krogen för att göra sig hörd. Kanse lite brist i mitt personliga GPS system där...
Men det var fantastiskt. Jag skrattade så jag grät nästan hela vägen och glömde allt vad kalla fötter och stenen i skon ville. Skrattade det kolsvarta vattnet vid liljeholmsbron rakt upp i ansiktet och undrade vad som varit så lockande i att få en pisksnärt av det där kalla våta.
Landade tillsist på gamla Street och nya Strand, köpte ett rustikt ryskt rågbröd som man kan ha ihjäl små barn med om man vill och tog en latte i det gamla garaget. Skrattade ännu mer och grät nästan för att jag fick skratta så mycket på en och samma dag.
Hemma nu igen i betongen...
Med oklara mål förvisso och en smygande gnagande oro som letar sig tillbaka.
Jag befinner mig i ett gnagande svidande kaos, men jag fick pausa lite idag iallafall. Det finns flera vägar ut ur helvetet än genom att flyga på yogamattan...
jag glömmer dem hela tiden, men idag blev jag påmind om att de finns...
sabla vind vänd någongång då!
de som får mig att skratta högt, med hjärtat, rakt ut och helt okontrollerat. det finns inget bättre sätt att tappa kontrollen på än att brista ut i ett hysteriskt apgarv. fan jag älskar skratt, jag är kär i skratt. hejja skrattet.
Gick långpromenad från den gåra betongen i Bredäng genom villaområdet i Mälarhöjden, via 40-talskåkarna längs med Fruängslinjen med destination Konstfacks Julmarknad. Jag gick som en programmerad kartläsare hela vägen. Om man kunde få pengar för att man hade bra lokalsinne skulle jag va miljonär.
Destinationen var väl ett nja, stå i kö i snålblåst i en timma var inte riktigt vad vi tänkt oss så vi gick vidare, längs med en vrålande hårt trafikerad led där man fick skrika högre än på krogen för att göra sig hörd. Kanse lite brist i mitt personliga GPS system där...
Men det var fantastiskt. Jag skrattade så jag grät nästan hela vägen och glömde allt vad kalla fötter och stenen i skon ville. Skrattade det kolsvarta vattnet vid liljeholmsbron rakt upp i ansiktet och undrade vad som varit så lockande i att få en pisksnärt av det där kalla våta.
Landade tillsist på gamla Street och nya Strand, köpte ett rustikt ryskt rågbröd som man kan ha ihjäl små barn med om man vill och tog en latte i det gamla garaget. Skrattade ännu mer och grät nästan för att jag fick skratta så mycket på en och samma dag.
Hemma nu igen i betongen...
Med oklara mål förvisso och en smygande gnagande oro som letar sig tillbaka.
Jag befinner mig i ett gnagande svidande kaos, men jag fick pausa lite idag iallafall. Det finns flera vägar ut ur helvetet än genom att flyga på yogamattan...
jag glömmer dem hela tiden, men idag blev jag påmind om att de finns...
sabla vind vänd någongång då!
spring fort först till kvarn...
mår lite illa
mår illa av stress
det är ju sällan man direktreagerar på stress och jobbiga lägen det kommer oftast med ett par dagars fördröjning som ett försenat brev på posten så igår och idag har varit vidriga hemska outhärdliga skitdagar.
lyckades iallafall flytta hem det mesta brötet inklusive mig själv till mamma och det känns skönt faktiskt även om jag har minst ett lass kvar att hämta så är jag mentalt redan hemma här igen. allt annat känns konstigt och onaturligt.
så stressen är ju egentligen över men det är nu jag får betala för det. men det känns skönt att vara medveten om processen så jag slipper flippa och må skit och inte fatta varför. nu mår jag skit över något som är överstökat så det känns ganska okej ändå.
har massa kul inbokat hela veckan men är fullständigt ur balans.
stort galej och galainvigning imorgon på ny återöppnad klubb
stort galej med spillrans ny klubb på nya Strand fd Street på torsdag
stort galej och avskedsfest för fantastiska Josefin på Fredag
ännu större galej nästa onsdag med stor gala och mingel och kalas på självaste Rebellgalan
mera galej och galet glöggpartaj
hajjar ni agendan...den e så full att den kommer kräkas....och hur reagerar jag då om inte totalt motsatt för att slippa just allt hetsande och kräk...jag stänger alla dörrar, skiter i allt och låser in mig i rädsla att inte klara av någonting.
ovanpå kladdkakan hör ett frekvent springande på lägenhetsvisningar utan napp, ett jävla jobbbombmejlande, ringande och tjatande med mycket gummistövlar och gamla damcyklar på kroken och för att hålla skeppet flytande så åker jag fram och tillbaka till gymmet två gånger om dagen för att påminna mig själv om hur det är att andas. seriöst. om jag inte får gå en promenad om dagen eller köra ett pass på yogamattan så andas jag inte på en hel dag. det är sant. jag håller andan.
fick iallfall boxas, köra core plus pilates idag = bra dag men ändå, skitmycket ångest toppat med en skottkärra full av självhat.
ful ful överflödig oduglig.
snälla rara äckelperiod gå över snart, jag har inte tid med dig just nu,
gå över tills imorgon.
mår illa av stress
det är ju sällan man direktreagerar på stress och jobbiga lägen det kommer oftast med ett par dagars fördröjning som ett försenat brev på posten så igår och idag har varit vidriga hemska outhärdliga skitdagar.
lyckades iallafall flytta hem det mesta brötet inklusive mig själv till mamma och det känns skönt faktiskt även om jag har minst ett lass kvar att hämta så är jag mentalt redan hemma här igen. allt annat känns konstigt och onaturligt.
så stressen är ju egentligen över men det är nu jag får betala för det. men det känns skönt att vara medveten om processen så jag slipper flippa och må skit och inte fatta varför. nu mår jag skit över något som är överstökat så det känns ganska okej ändå.
har massa kul inbokat hela veckan men är fullständigt ur balans.
stort galej och galainvigning imorgon på ny återöppnad klubb
stort galej med spillrans ny klubb på nya Strand fd Street på torsdag
stort galej och avskedsfest för fantastiska Josefin på Fredag
ännu större galej nästa onsdag med stor gala och mingel och kalas på självaste Rebellgalan
mera galej och galet glöggpartaj
hajjar ni agendan...den e så full att den kommer kräkas....och hur reagerar jag då om inte totalt motsatt för att slippa just allt hetsande och kräk...jag stänger alla dörrar, skiter i allt och låser in mig i rädsla att inte klara av någonting.
ovanpå kladdkakan hör ett frekvent springande på lägenhetsvisningar utan napp, ett jävla jobbbombmejlande, ringande och tjatande med mycket gummistövlar och gamla damcyklar på kroken och för att hålla skeppet flytande så åker jag fram och tillbaka till gymmet två gånger om dagen för att påminna mig själv om hur det är att andas. seriöst. om jag inte får gå en promenad om dagen eller köra ett pass på yogamattan så andas jag inte på en hel dag. det är sant. jag håller andan.
fick iallfall boxas, köra core plus pilates idag = bra dag men ändå, skitmycket ångest toppat med en skottkärra full av självhat.
ful ful överflödig oduglig.
snälla rara äckelperiod gå över snart, jag har inte tid med dig just nu,
gå över tills imorgon.
de kallar det lågkonjunktur...
men om allt skiter sig....
# Gå ner till banken och ansök om kreditkort. Försök få så hög kredit som möjligt. När du ... Read Moreändå är där passa på att ta ett lån. Säg att du ska starta eget.
# Ring Finax eller någon annan som erbjuder telefonlån. Låna så mycket du kan. Åk ner till dit lokala köpcenter. Konsumera så mycket du kan på avbetalning. Försök slingra dig från eventuell handpenning.
# Om betalningsanmärkningarna sätter käppar i hjulet, övergå till institutionell sponsring. Det finns massor att välja på. A-kassa, sjukpenning, starta eget bidrag, studielån, socialbidrag. Ta så många som möjligt.
# Om du inte får handla på krita, stjäl direkt istället. Stjäla är som att bojkotta fast du inte behöver klara dig utan någonting. # Om du aldrig betalar för någonting slipper du ha ett jobb som suger.
# Kom ihåg att dina skulder kommer att glömmas bort den dag systemet kraschar
/från en kurs på högdalen business school
haha imorgon kan allt få gå åt helvete och jag ska ha gott samvete ändå!
# Gå ner till banken och ansök om kreditkort. Försök få så hög kredit som möjligt. När du ... Read Moreändå är där passa på att ta ett lån. Säg att du ska starta eget.
# Ring Finax eller någon annan som erbjuder telefonlån. Låna så mycket du kan. Åk ner till dit lokala köpcenter. Konsumera så mycket du kan på avbetalning. Försök slingra dig från eventuell handpenning.
# Om betalningsanmärkningarna sätter käppar i hjulet, övergå till institutionell sponsring. Det finns massor att välja på. A-kassa, sjukpenning, starta eget bidrag, studielån, socialbidrag. Ta så många som möjligt.
# Om du inte får handla på krita, stjäl direkt istället. Stjäla är som att bojkotta fast du inte behöver klara dig utan någonting. # Om du aldrig betalar för någonting slipper du ha ett jobb som suger.
# Kom ihåg att dina skulder kommer att glömmas bort den dag systemet kraschar
/från en kurs på högdalen business school
haha imorgon kan allt få gå åt helvete och jag ska ha gott samvete ändå!
uppgång och fall...
hoppet är ju det sista som lämnar människan sägs det, mitt hopp är labilt.
tonårslabilt.
jag hoppas som en dåre och gör allt vad som står mig i min makt för att det jag hoppas på ska bli verklighet...sen bakslag. otur, oflyt, taskig tajming eller bara rent jävla skithelvets dåliga gudar i himlen som inte gillar mig just nu.
känner nästan för att kapitulera... kasta in handduken och lägga mig och dra täcket över huvudet och bara pipa att nu räcker det orkar inte mer inte en gång till...
har iallfall kört över flyttlasset hem till mams nu. känns skönt och jobbigt på samma gång. skönt för att det är tryggt här och hemma även om det inte är mitt eget. jobbigt för att jag ännu en gång ska anpassa mig efter någon annans rutiner när jag helst av allt bara vill ha mina egna.
ja ja. kukollonidiotengubbjävlen snodde min drömlya framför näsan på mig. helvetes skitgubbe på säkert femtio basse, vad in i helvete ska han med en 27 kvadrats etta till? kan inte han skaffa sig något orddentligt, har han inget jobb? kan int ejag som klättrar upp ur träsk och missär få ta mina myrsteg och bo i ett litet ruckel ett tag bara för att jag skulle älska det för att det var mitt...vad ska gubbjävlen med det till?
hat!
hat är väldigt ikke konstruktivt som känsla och beteende men just nu vill jag fan bara hata ihjäl det giriga fanskapet.
bläh
jaja
sälj din kropp sälj din själ sälj ditt liv
tonårslabilt.
jag hoppas som en dåre och gör allt vad som står mig i min makt för att det jag hoppas på ska bli verklighet...sen bakslag. otur, oflyt, taskig tajming eller bara rent jävla skithelvets dåliga gudar i himlen som inte gillar mig just nu.
känner nästan för att kapitulera... kasta in handduken och lägga mig och dra täcket över huvudet och bara pipa att nu räcker det orkar inte mer inte en gång till...
har iallfall kört över flyttlasset hem till mams nu. känns skönt och jobbigt på samma gång. skönt för att det är tryggt här och hemma även om det inte är mitt eget. jobbigt för att jag ännu en gång ska anpassa mig efter någon annans rutiner när jag helst av allt bara vill ha mina egna.
ja ja. kukollonidiotengubbjävlen snodde min drömlya framför näsan på mig. helvetes skitgubbe på säkert femtio basse, vad in i helvete ska han med en 27 kvadrats etta till? kan inte han skaffa sig något orddentligt, har han inget jobb? kan int ejag som klättrar upp ur träsk och missär få ta mina myrsteg och bo i ett litet ruckel ett tag bara för att jag skulle älska det för att det var mitt...vad ska gubbjävlen med det till?
hat!
hat är väldigt ikke konstruktivt som känsla och beteende men just nu vill jag fan bara hata ihjäl det giriga fanskapet.
bläh
jaja
sälj din kropp sälj din själ sälj ditt liv