repetitieo est mater studiorum...
såg min gamla Spansk-lärare 60 + gamla göteborgaren Bengan i rulltrappan på Östermalmstorg vid Fridays på väg hem från gymmet igår.
Han var en av de där streberserna som piskade oss svettiga på sina spansklektioner. Jag minns att jag grät om jag inte fick högsta betyg, jag minns att jag grät om jag hade ett omotiverat fel och jag minns att all den där gråten aldrig visades utåt, den försegick i själen och lagrades som svart tjära, ett vapen av självdestruktivitet jag slipade på i all hemlighet och som många år senare skulle få visa sin egg i den riktiga världens ljus och dager.
Men jag älskade Bengan, till och med tyckte jag nog att han var lite foxy som hade sån inverkan på ett gäng ungkycklingar med hjärnan snurrandes kring mascara och cola light-dieter. Så jag passade på att drömma lite om skolan inatt.
Övninge ger färdighet betyder det. Eller ordagrant på latin, övning är färdighetens moder typ...
Och visst vi kan lära oss ap-mycket prylar. Problemet är att vi kan ganska snabbt och enklet lära oss att göra väldigt mycket saker fel. Dåliga vanor kallas det för. De är tyvärr lättare att skaffa sig än de bra. Just för att de är små destruktivitetsvapen vi använder mot oss själva när vi inte tycker att vi gjort oss förtjänta av bättre.
Filosofiskt nonsens det där.
Men jag tänkte på det idag, när jag började dagen fel så gick det liksom inte att bryta sen. Jag pryglade mig själv och gav mig själv en bitscslap för att jag fuckade upp fruskosten, sen fick allt annat lika gärna gå åt helvete också. Jag var ju ändå sämst som inte kunde lösa något så enkelt som att få i mig vettig mat på morgonkvisten. Hur ska man då klara alla andra svåra saker som hajk i bostadsdjungeln, skinn på näsan på jobbmarknaden och helst tvätta håret så att man kan smälta in i mängden och låtsas va lite människa också.
men näh.
sabba den här dagen skulle jag göra från grund till botten, slut och topp och jävlar vad bra jag har varit på det. Jag är en grym sabotör.
Bengan hade slitit sitt hår, smält med locket i skolbänken och brutit en blyerts i två delar i rent raseri.
"Hur fan ska jag kunna sätta ett vettigt betyg på dig när du ena dagen skriver trippla uppsatser på proven felfritt och med femton guldstjärnor i kanten och nästa vinglar in bakfull som en alika med rödvin i håret och gurglar på fel språk till svar när man tilltalar dig?"
Ja, du Bengan? Hur betygsätter man något så labilt? Ingen aning! Och hur fan ska ja betygsätta mitt liv när det ser likförbannat lika vingligt ut idag tio år senare...
Han var en av de där streberserna som piskade oss svettiga på sina spansklektioner. Jag minns att jag grät om jag inte fick högsta betyg, jag minns att jag grät om jag hade ett omotiverat fel och jag minns att all den där gråten aldrig visades utåt, den försegick i själen och lagrades som svart tjära, ett vapen av självdestruktivitet jag slipade på i all hemlighet och som många år senare skulle få visa sin egg i den riktiga världens ljus och dager.
Men jag älskade Bengan, till och med tyckte jag nog att han var lite foxy som hade sån inverkan på ett gäng ungkycklingar med hjärnan snurrandes kring mascara och cola light-dieter. Så jag passade på att drömma lite om skolan inatt.
Övninge ger färdighet betyder det. Eller ordagrant på latin, övning är färdighetens moder typ...
Och visst vi kan lära oss ap-mycket prylar. Problemet är att vi kan ganska snabbt och enklet lära oss att göra väldigt mycket saker fel. Dåliga vanor kallas det för. De är tyvärr lättare att skaffa sig än de bra. Just för att de är små destruktivitetsvapen vi använder mot oss själva när vi inte tycker att vi gjort oss förtjänta av bättre.
Filosofiskt nonsens det där.
Men jag tänkte på det idag, när jag började dagen fel så gick det liksom inte att bryta sen. Jag pryglade mig själv och gav mig själv en bitscslap för att jag fuckade upp fruskosten, sen fick allt annat lika gärna gå åt helvete också. Jag var ju ändå sämst som inte kunde lösa något så enkelt som att få i mig vettig mat på morgonkvisten. Hur ska man då klara alla andra svåra saker som hajk i bostadsdjungeln, skinn på näsan på jobbmarknaden och helst tvätta håret så att man kan smälta in i mängden och låtsas va lite människa också.
men näh.
sabba den här dagen skulle jag göra från grund till botten, slut och topp och jävlar vad bra jag har varit på det. Jag är en grym sabotör.
Bengan hade slitit sitt hår, smält med locket i skolbänken och brutit en blyerts i två delar i rent raseri.
"Hur fan ska jag kunna sätta ett vettigt betyg på dig när du ena dagen skriver trippla uppsatser på proven felfritt och med femton guldstjärnor i kanten och nästa vinglar in bakfull som en alika med rödvin i håret och gurglar på fel språk till svar när man tilltalar dig?"
Ja, du Bengan? Hur betygsätter man något så labilt? Ingen aning! Och hur fan ska ja betygsätta mitt liv när det ser likförbannat lika vingligt ut idag tio år senare...
Kommentarer
Trackback