därför kallar jag henne och hennes vänner för demoner...
hej jag har haft en dödlig psykisk sjukdom skulle jag ju kunna börja varje inlägg med att skriva!
STÄMPEL TJONG BONG RAKT I PANNAN!
får man jobba på ett vanligt jobb om man skriver så?
men det är ju sant herregud, ska jag skämmas, smussla och göra hemlighetsmakeri av en stor del av mitt liv på precis samma sätt som hon som blir misshandlad av sin man i Solna varje kväll, men använder svindyr foundation från MAC så ingen misstänker något någonsin. Vad tror ni? Att bara för att man är lite kokobengbeng så vill man automatiskt skylta med det och tala om för hela världen? Nja, knappast. Snarare tvärtom. Man vill va sjuk ifred liksom...
rutinmässigt och trygghetsbekräftande ensam i sitt invanda betéendemönster
men många bitar, tvångsrutiner och ovanor har ändå lämnat mig
jag kom och tänka på hur mycket det är iochmed att oavsett hur bisarra situationer jag än plockar upp som exempel ur mitt eget liv så finns det alltid någon som skriver en kommentar och bekräftar..."been there, done that" eller har en ännu värre historia...
Den svåraste vanan från tiden då min hjärna bestod av en sörja av jäsande och ruttnande celler som skrek på nåd att få leva är nog det där med att äta just sopor, rester och sånt som är kasserat en gång.
jag beskrev ju tidigare den här dela maten i sextonbitarsmardrömsspiralen ner i helvetet där beståndsdelarna blev så små tillsist att det var lika bra att låta bli för att slippa ångesten eller kompensationsbetéendet.
vad är enklast. stoppa en hundradels gram champnjon i munnen och sen springa en mil i skräck över att bli tjock av den hundradels kalori du fått i dig, eller skita i att äta den där skivan champinjon, få svälta i fred i lugn och ro utan att behöva städa hela huset med klorin eller gå ut och gå barfota i snöblandat regnrusk en timma för att få tyst på ångesten...
mot slutet är det ju det som händet.
vägen ner är en skräckblandad marathonlöpning mot klockan, dygnet och kalorierna. när man kört slut på sig själv är det bara ligga på botten av ett svart hål kvar som gäller, för iochmed att du tillslut uppbyggt en så stor skräck för maten så kommer du tillslut att välja att inte äta alls för att du gjort dig själv så svag att du inte orkar kompensera längre...
de få gånger jag ville göra något kul som jag sett fram emot och verkligen bestämt mig för brukade ta mig cirka tre dagar av kamp med att faktiskt hitta ett ätmönster igen. sitta hemma och faktiskt käka i tre dagar utan att kompensationröra på mig, kanske gå upp några små kilon så att jag hade kraft och bränsle nog att dansa, umgås och ta mig till tunnelbanan och sen efter det där roliga gå hem och toksvälta och panikkomepnsera i tre dagar för att komma tillbaka till ursprungsläget...
som en urladdad duracellkanin eller gammal nokia 5110. proppa den i kontakten i tio timmar och den funkar i två...så välsmort var mitt maskineri och lika het var jag.
jag minns en natt på väg hem från stan. ingen mat i tre dagar och jag hade unnat mig en cider 33 cl från kellys i goda vänners sällskap. fick tokångest såklart och sprang hela vägen hem i december genom stan, när jag kommit sålängt som till liljeholmsbron small det bara till. PANG sa det, sen låg jag raklång på marken i snöblasket i december. tack gode för att jag däckade precis vid en busshållplats och att jag hade de där fiskleveroljatabletterna i väskan som jag inte vågat äta ditintills...så jag tog två tre stycken oljetabletter och fick tillbaka synen...släpade mig upp och hängde mig mot busshållplatsskylten och stog och stirrade på den där röda klockan mittemot i Marieviks industriområde och undrade om gud skulle va så barmhrtig att han lät mig överleva den där kvarten...
det gjorde han
jag tog mig hem
och vägde tett och ett halvt kilo mindre igen när jag vaknade. blev så glad att jag glömde bort hur hemskt det hade varit dagen innan...och fortsatte glatt skuttandes ännu längre neråt...
så gör de demonerna, älska hata älska...
STÄMPEL TJONG BONG RAKT I PANNAN!
får man jobba på ett vanligt jobb om man skriver så?
men det är ju sant herregud, ska jag skämmas, smussla och göra hemlighetsmakeri av en stor del av mitt liv på precis samma sätt som hon som blir misshandlad av sin man i Solna varje kväll, men använder svindyr foundation från MAC så ingen misstänker något någonsin. Vad tror ni? Att bara för att man är lite kokobengbeng så vill man automatiskt skylta med det och tala om för hela världen? Nja, knappast. Snarare tvärtom. Man vill va sjuk ifred liksom...
rutinmässigt och trygghetsbekräftande ensam i sitt invanda betéendemönster
men många bitar, tvångsrutiner och ovanor har ändå lämnat mig
jag kom och tänka på hur mycket det är iochmed att oavsett hur bisarra situationer jag än plockar upp som exempel ur mitt eget liv så finns det alltid någon som skriver en kommentar och bekräftar..."been there, done that" eller har en ännu värre historia...
Den svåraste vanan från tiden då min hjärna bestod av en sörja av jäsande och ruttnande celler som skrek på nåd att få leva är nog det där med att äta just sopor, rester och sånt som är kasserat en gång.
jag beskrev ju tidigare den här dela maten i sextonbitarsmardrömsspiralen ner i helvetet där beståndsdelarna blev så små tillsist att det var lika bra att låta bli för att slippa ångesten eller kompensationsbetéendet.
vad är enklast. stoppa en hundradels gram champnjon i munnen och sen springa en mil i skräck över att bli tjock av den hundradels kalori du fått i dig, eller skita i att äta den där skivan champinjon, få svälta i fred i lugn och ro utan att behöva städa hela huset med klorin eller gå ut och gå barfota i snöblandat regnrusk en timma för att få tyst på ångesten...
mot slutet är det ju det som händet.
vägen ner är en skräckblandad marathonlöpning mot klockan, dygnet och kalorierna. när man kört slut på sig själv är det bara ligga på botten av ett svart hål kvar som gäller, för iochmed att du tillslut uppbyggt en så stor skräck för maten så kommer du tillslut att välja att inte äta alls för att du gjort dig själv så svag att du inte orkar kompensera längre...
de få gånger jag ville göra något kul som jag sett fram emot och verkligen bestämt mig för brukade ta mig cirka tre dagar av kamp med att faktiskt hitta ett ätmönster igen. sitta hemma och faktiskt käka i tre dagar utan att kompensationröra på mig, kanske gå upp några små kilon så att jag hade kraft och bränsle nog att dansa, umgås och ta mig till tunnelbanan och sen efter det där roliga gå hem och toksvälta och panikkomepnsera i tre dagar för att komma tillbaka till ursprungsläget...
som en urladdad duracellkanin eller gammal nokia 5110. proppa den i kontakten i tio timmar och den funkar i två...så välsmort var mitt maskineri och lika het var jag.
jag minns en natt på väg hem från stan. ingen mat i tre dagar och jag hade unnat mig en cider 33 cl från kellys i goda vänners sällskap. fick tokångest såklart och sprang hela vägen hem i december genom stan, när jag kommit sålängt som till liljeholmsbron small det bara till. PANG sa det, sen låg jag raklång på marken i snöblasket i december. tack gode för att jag däckade precis vid en busshållplats och att jag hade de där fiskleveroljatabletterna i väskan som jag inte vågat äta ditintills...så jag tog två tre stycken oljetabletter och fick tillbaka synen...släpade mig upp och hängde mig mot busshållplatsskylten och stog och stirrade på den där röda klockan mittemot i Marieviks industriområde och undrade om gud skulle va så barmhrtig att han lät mig överleva den där kvarten...
det gjorde han
jag tog mig hem
och vägde tett och ett halvt kilo mindre igen när jag vaknade. blev så glad att jag glömde bort hur hemskt det hade varit dagen innan...och fortsatte glatt skuttandes ännu längre neråt...
så gör de demonerna, älska hata älska...
Kommentarer
Trackback