Nola Raes "Hyllning till Marcel Marceau"



det brukar göra extra ont att minnas sånt som man intensivt förträngt av kärlek snarare än av hat.

idag plågades jag av tårar som brann och rann ner för mina kinder. men de smakade salt som ett gammalt vackert hav snarare än de kallsupar av kleggig ångest man kan göra i en unken insjö i myggiga värmlands skogar.

jag visste inte vad jag gav mig in på. jag gick dit själv. jag förväntade mig ingenting och jag fick en tur och retur resa på 85 minuter till drömmars land på en regnbåge av genomskinligt plexiglas.

nu är jag hemma igen och jag tror att jag redan omedvetet undermedvetet har satt igång en mekanism däruppe i huvudet på baksidan någonstans som vill att jag snabbt ska glömma.

för just nu gör det jätteont.

precis lika ont som att träffa någon som dött i en kvart, krama om den och sen med hela själen oh hjärtat veta om och respektera dens död och att man aldrig kommer träffas mer igen oavsett hur mycket man än älskar varandra.

däremot vet jag att det finns ett annat liv för mig. ett annat alternativ. det var inte det jag drömde ville och kämpade för men det kommer bli okej det också.

så jag kramar den döda extra hårt för snart är den genomskinlig och borta utom räckhåll igen.

men fint var det. smärtsamt men fint.

Kommentarer
Postat av: Anonym

läser du mogis.se eller stinalees.se blogg?

2009-03-27 @ 15:50:39
Postat av: ronnie

jag kollar in på mogis blogg en gågn i månaden när bloggkommentatorerna länkar dit av någon speciell händelse. aldrig läst stinalees blogg hurså?


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback