upp på hästen...
"smack the pony"
GÅ PÅLLE GÅ!
nej jag kastar inte in, aldrig.
läderhud på näsan, panna av stål, knogar av järn, hjärta av sten, och armbågar och knän så vassa att det visslar om det när jag går.
jag ger mig inte nu heller och jag är aspepp på att bli stark, starkare, starkast. jag kunde inte se det förut, men de där donnorna på gymmet som slåss som powerkittens med boxhandskarna, jag vill också.
jag vill också mer så än rangla runt som ett torkat revbenspjäll längs med djurgårdskajjen sugandes på en rutten räkstjärt för att påminna mig själv om att livet luktar, stinker och smakar fisk och att jag inte ska inbilla mig att det finns något vettigt att hämta ur det.
hellre boxas om man är arg än vingla på kanten till avgrunden med enda tröst att det är så lätt att bestämma sig för att snubbla och ramla i om man inte orkar balansera mera...
GÅ PÅLLE GÅ!
om jag hade dragit ett streck för varje dag och varje minut jag slösat bort på det här och plussat dem samman, hade det varit enklare eller ännu svårare att förstå då?
spelar det någon roll egentligen?
spelar det någon roll vad man slösar bort sitt slösaktiga slös på?
jag trodde aldrig att jag skulle säga det men...
bli frisk någongång människa, inifrån och ut rakt igenom frisk!
jag vill faktiskt det på riktigt nu!
GÅ PÅLLE GÅ!
nej jag kastar inte in, aldrig.
läderhud på näsan, panna av stål, knogar av järn, hjärta av sten, och armbågar och knän så vassa att det visslar om det när jag går.
jag ger mig inte nu heller och jag är aspepp på att bli stark, starkare, starkast. jag kunde inte se det förut, men de där donnorna på gymmet som slåss som powerkittens med boxhandskarna, jag vill också.
jag vill också mer så än rangla runt som ett torkat revbenspjäll längs med djurgårdskajjen sugandes på en rutten räkstjärt för att påminna mig själv om att livet luktar, stinker och smakar fisk och att jag inte ska inbilla mig att det finns något vettigt att hämta ur det.
hellre boxas om man är arg än vingla på kanten till avgrunden med enda tröst att det är så lätt att bestämma sig för att snubbla och ramla i om man inte orkar balansera mera...
GÅ PÅLLE GÅ!
om jag hade dragit ett streck för varje dag och varje minut jag slösat bort på det här och plussat dem samman, hade det varit enklare eller ännu svårare att förstå då?
spelar det någon roll egentligen?
spelar det någon roll vad man slösar bort sitt slösaktiga slös på?
jag trodde aldrig att jag skulle säga det men...
bli frisk någongång människa, inifrån och ut rakt igenom frisk!
jag vill faktiskt det på riktigt nu!
äckel...
bröt ihop igår...provade ett par brallor som liksom satt lite för bra...
ett par brallor som framhävde ett arsle och ett par lår. det blev för mycket. jag förtjänar liksom inte att ha en kropp. jag vill inte ha en kropp. jag vill leva utanför min kropp.
tänk så fel allting kan bli.
att de där byxorna som kommer från en era när jag galopperade runt som en yr ponny hög på min egen självkänsla och var oövervinnelig och vackrast på jorden. att det där en gång var mina kickass brallor som jag kunde erövra världen i.
nu vill jag dö av blotta åsynen på min äckliga kropp i de där byxorna. jag är nästan där och det stämmer inte alls....vill dra ett gammalt tält över huvudet eller knacka på hos lilla snigel och fråga om han vill byta liv och identitet med mig.
jag har alltid varit snäll mot sniglar. när jag rejsar runt med min cruisercykel på somrarna kör jag gärna över små treåringar och skrattar rått när de kastar sig åt sidan ner i diken och får skrubbsår eller snubblar när jag svischar förbi...men sniglar...näh då stannar jag och lyfter lilla snigel i skalet och placerar honom i närmsta snår och hoppas att det var åt det håll han ämmade snigla sig fram i snigelfart.
jaja.
kollaps och psykbryt och första paniktårarna på länge med en gapskrattande röst i huvudet som sjöng segersången varvat med outhärdlig rundgång.
HAHAHAHAHAHAHA VADVARDETVISAVADVARDETVISA HAHAHAHAHAHA DU KAN INGENTING SJÄLV DET BLIR BARA FEL DÅ HAHAHAHAHAHAHA
sant, rätt, jovisst är det så.
det blir bara till äckel om jag få bestämma själv.
kapitulation.
sen vill jag egentligen skriva att jo, jag lyckades vända det, jag lyckades jag kan, jag kan visst och med världens bästa stella så blev det en jättebra dag iallafall.
men det stämmer bara delvis. för nu sitter jag här 24 timmar senare, livrädd som på nålar.
( bokstavligen faktiskt eftersom jag sovit på mammas spikmatta inatt.. )
livrädd för vad som komma skall. fan alltså om det är nu himlen kommer ramla ner på riktigt. jag har det på känn...
FAN JAG VILL INTE, VET INTE HUR JAG SKA KLARA AV DEN HÄR FÖRBANNADE DAGEN ENS!
HJÄLP!
ett par brallor som framhävde ett arsle och ett par lår. det blev för mycket. jag förtjänar liksom inte att ha en kropp. jag vill inte ha en kropp. jag vill leva utanför min kropp.
tänk så fel allting kan bli.
att de där byxorna som kommer från en era när jag galopperade runt som en yr ponny hög på min egen självkänsla och var oövervinnelig och vackrast på jorden. att det där en gång var mina kickass brallor som jag kunde erövra världen i.
nu vill jag dö av blotta åsynen på min äckliga kropp i de där byxorna. jag är nästan där och det stämmer inte alls....vill dra ett gammalt tält över huvudet eller knacka på hos lilla snigel och fråga om han vill byta liv och identitet med mig.
jag har alltid varit snäll mot sniglar. när jag rejsar runt med min cruisercykel på somrarna kör jag gärna över små treåringar och skrattar rått när de kastar sig åt sidan ner i diken och får skrubbsår eller snubblar när jag svischar förbi...men sniglar...näh då stannar jag och lyfter lilla snigel i skalet och placerar honom i närmsta snår och hoppas att det var åt det håll han ämmade snigla sig fram i snigelfart.
jaja.
kollaps och psykbryt och första paniktårarna på länge med en gapskrattande röst i huvudet som sjöng segersången varvat med outhärdlig rundgång.
HAHAHAHAHAHAHA VADVARDETVISAVADVARDETVISA HAHAHAHAHAHA DU KAN INGENTING SJÄLV DET BLIR BARA FEL DÅ HAHAHAHAHAHAHA
sant, rätt, jovisst är det så.
det blir bara till äckel om jag få bestämma själv.
kapitulation.
sen vill jag egentligen skriva att jo, jag lyckades vända det, jag lyckades jag kan, jag kan visst och med världens bästa stella så blev det en jättebra dag iallafall.
men det stämmer bara delvis. för nu sitter jag här 24 timmar senare, livrädd som på nålar.
( bokstavligen faktiskt eftersom jag sovit på mammas spikmatta inatt.. )
livrädd för vad som komma skall. fan alltså om det är nu himlen kommer ramla ner på riktigt. jag har det på känn...
FAN JAG VILL INTE, VET INTE HUR JAG SKA KLARA AV DEN HÄR FÖRBANNADE DAGEN ENS!
HJÄLP!
mörkt nu...
pang, skitstor blåtira rakt över ögat.
fast det är bara jag som ser och känner den. frontakrock med betongvägg igen.
hur länge till ska jag orka...?
fast det är bara jag som ser och känner den. frontakrock med betongvägg igen.
hur länge till ska jag orka...?
VÄX UPPSKITUNGE!
vill inte vill inte
vill
vill ha
BLÄH!
är tolv år gammal idag!
försökte springa bort mig själv på en maskin i faboulös miljö...efter en mil gav jag upp. något ettrigt satt kvar på axeln lika stadigt som john whitaker på sin miltonhäst över 1.80 hindret.
försökte slå skiten ur onda hjärnspöken med två spillrans glänsande boxinghandskar, men de kröp in och satte sig under huden istället..
försökte bryta mig själv och rösterna i huvudet i två delar på core-passet men då hakade de fast sig i små krokar under fötterna.
försökte elda upp och gasa ihjäl demonhelvetena i bastun, men det gick inte heller, de fick fri lejd av brandlarmet.
försökte sälja demonerna och byta bort dem mot surt fördärvade pengar men de var listiga och hoppade med ner i stora papperspåsen när jag vände ryggen till för att rota i väskan efter visakortet.
sen försökte jag städa bort dem, koka soppa dem, rosta dem i ugnen, göra julskinka av dem, men NEJ! illvilligt och girigt sitter de kvar och tro fan att de lyckats yngla av sig under dagen och baka bäbisar också.
jag är en smitthärd full med demonbarn hela jag. de kryllar av dem som av nykläckta råttbäbisar tillochmed i håret har de slagit rot. jag sitter md benen högt uppdragna under hakan uppflugen på en pinnstol men de är utrustade med klätterutstyr och i detta nu vevar de livlinor och är på god väg att ta sig upp till mins sitsta skyddade platå.
jag skyr inga medel, men inget funkar.
what to do?
starkt rengöringsmedel, skrubba med t-röd eller plocka fram vassa verktyg?
förstår ni nu varför folk flippar?
det handlar om kapitulation. inte fan kör man igång det tunga artilleriet innan man testat alla huskurer så ge fan i att racka ner på folk med old school klischéartad ångesthantering.
sista åtgärd var iskall promenad i betongen men som sagt NEJ! idag vill de inte ge med sig.
så jag ger upp nu.
jag ger upp och dunkar huvudet i väggen, drar täcket långt långt upp över huvudet och hoppas att de är borbjudna på demonikst tomtekalas imorgon så att de kan lämna mig ifred en stund. för jag orkar orkar orkar verkligen inte med det här surret imorgon.
snälla snälla snälla försvinn, lämna mig ifred det är jul nu för fan!
vill
vill ha
BLÄH!
är tolv år gammal idag!
försökte springa bort mig själv på en maskin i faboulös miljö...efter en mil gav jag upp. något ettrigt satt kvar på axeln lika stadigt som john whitaker på sin miltonhäst över 1.80 hindret.
försökte slå skiten ur onda hjärnspöken med två spillrans glänsande boxinghandskar, men de kröp in och satte sig under huden istället..
försökte bryta mig själv och rösterna i huvudet i två delar på core-passet men då hakade de fast sig i små krokar under fötterna.
försökte elda upp och gasa ihjäl demonhelvetena i bastun, men det gick inte heller, de fick fri lejd av brandlarmet.
försökte sälja demonerna och byta bort dem mot surt fördärvade pengar men de var listiga och hoppade med ner i stora papperspåsen när jag vände ryggen till för att rota i väskan efter visakortet.
sen försökte jag städa bort dem, koka soppa dem, rosta dem i ugnen, göra julskinka av dem, men NEJ! illvilligt och girigt sitter de kvar och tro fan att de lyckats yngla av sig under dagen och baka bäbisar också.
jag är en smitthärd full med demonbarn hela jag. de kryllar av dem som av nykläckta råttbäbisar tillochmed i håret har de slagit rot. jag sitter md benen högt uppdragna under hakan uppflugen på en pinnstol men de är utrustade med klätterutstyr och i detta nu vevar de livlinor och är på god väg att ta sig upp till mins sitsta skyddade platå.
jag skyr inga medel, men inget funkar.
what to do?
starkt rengöringsmedel, skrubba med t-röd eller plocka fram vassa verktyg?
förstår ni nu varför folk flippar?
det handlar om kapitulation. inte fan kör man igång det tunga artilleriet innan man testat alla huskurer så ge fan i att racka ner på folk med old school klischéartad ångesthantering.
sista åtgärd var iskall promenad i betongen men som sagt NEJ! idag vill de inte ge med sig.
så jag ger upp nu.
jag ger upp och dunkar huvudet i väggen, drar täcket långt långt upp över huvudet och hoppas att de är borbjudna på demonikst tomtekalas imorgon så att de kan lämna mig ifred en stund. för jag orkar orkar orkar verkligen inte med det här surret imorgon.
snälla snälla snälla försvinn, lämna mig ifred det är jul nu för fan!
en påse sten att kasta ner för ett berg...
typ det önskar jag mig i julklapp.
känslan av att stå högt högt högt ovan molnen, långt bort från damm, skit och smuts, med en stor jutsäck full med tunga äckliga vidriga bekymmerstenar som jag själv släpat hela vägen upp till toppen.
sen vill jag en i taget, begrundande och högtidligt, lyfta sten för sten, kyssa den farväl och kasta den långt ner i avgrundernas avgrund och raviner. kanske höra hur den smäller mot bergväggen, kanske inte höra något alls. det får liksom stenarna avgöra sjävla. om de vill säga hej då eller inte.
sen när jag är klar vill jag bara sitta där stjärten sätter sig och pilla bort skit under naglarna,, spotta ut en blodig tand och sakta men säkert låta sviterna från de kamper jag bedrivit rinna av mig för att försvinna och aldrig finnas mer.
shit vad jag har kommit långt.
jag är så jävla fantastisk.
jag vill kasta sten ner från grand canyon idag. för ett år sen ville jag inget hellre än att kasta ner mig själv.
GOD JUL RONNIE
och tack till alla ni som hängt med på resan
inte en suck att jag kommit hela vägen fram, men jag har sprungit tillräckligt långt nu för att ge mig tillåtelse att sitta ner på en stjärten en stund och vila.
(tack för inspirationen LINA, det var svaret på din fråga. och du då?)
känslan av att stå högt högt högt ovan molnen, långt bort från damm, skit och smuts, med en stor jutsäck full med tunga äckliga vidriga bekymmerstenar som jag själv släpat hela vägen upp till toppen.
sen vill jag en i taget, begrundande och högtidligt, lyfta sten för sten, kyssa den farväl och kasta den långt ner i avgrundernas avgrund och raviner. kanske höra hur den smäller mot bergväggen, kanske inte höra något alls. det får liksom stenarna avgöra sjävla. om de vill säga hej då eller inte.
sen när jag är klar vill jag bara sitta där stjärten sätter sig och pilla bort skit under naglarna,, spotta ut en blodig tand och sakta men säkert låta sviterna från de kamper jag bedrivit rinna av mig för att försvinna och aldrig finnas mer.
shit vad jag har kommit långt.
jag är så jävla fantastisk.
jag vill kasta sten ner från grand canyon idag. för ett år sen ville jag inget hellre än att kasta ner mig själv.
GOD JUL RONNIE
och tack till alla ni som hängt med på resan
inte en suck att jag kommit hela vägen fram, men jag har sprungit tillräckligt långt nu för att ge mig tillåtelse att sitta ner på en stjärten en stund och vila.
(tack för inspirationen LINA, det var svaret på din fråga. och du då?)
därför kallar jag henne och hennes vänner för demoner...
hej jag har haft en dödlig psykisk sjukdom skulle jag ju kunna börja varje inlägg med att skriva!
STÄMPEL TJONG BONG RAKT I PANNAN!
får man jobba på ett vanligt jobb om man skriver så?
men det är ju sant herregud, ska jag skämmas, smussla och göra hemlighetsmakeri av en stor del av mitt liv på precis samma sätt som hon som blir misshandlad av sin man i Solna varje kväll, men använder svindyr foundation från MAC så ingen misstänker något någonsin. Vad tror ni? Att bara för att man är lite kokobengbeng så vill man automatiskt skylta med det och tala om för hela världen? Nja, knappast. Snarare tvärtom. Man vill va sjuk ifred liksom...
rutinmässigt och trygghetsbekräftande ensam i sitt invanda betéendemönster
men många bitar, tvångsrutiner och ovanor har ändå lämnat mig
jag kom och tänka på hur mycket det är iochmed att oavsett hur bisarra situationer jag än plockar upp som exempel ur mitt eget liv så finns det alltid någon som skriver en kommentar och bekräftar..."been there, done that" eller har en ännu värre historia...
Den svåraste vanan från tiden då min hjärna bestod av en sörja av jäsande och ruttnande celler som skrek på nåd att få leva är nog det där med att äta just sopor, rester och sånt som är kasserat en gång.
jag beskrev ju tidigare den här dela maten i sextonbitarsmardrömsspiralen ner i helvetet där beståndsdelarna blev så små tillsist att det var lika bra att låta bli för att slippa ångesten eller kompensationsbetéendet.
vad är enklast. stoppa en hundradels gram champnjon i munnen och sen springa en mil i skräck över att bli tjock av den hundradels kalori du fått i dig, eller skita i att äta den där skivan champinjon, få svälta i fred i lugn och ro utan att behöva städa hela huset med klorin eller gå ut och gå barfota i snöblandat regnrusk en timma för att få tyst på ångesten...
mot slutet är det ju det som händet.
vägen ner är en skräckblandad marathonlöpning mot klockan, dygnet och kalorierna. när man kört slut på sig själv är det bara ligga på botten av ett svart hål kvar som gäller, för iochmed att du tillslut uppbyggt en så stor skräck för maten så kommer du tillslut att välja att inte äta alls för att du gjort dig själv så svag att du inte orkar kompensera längre...
de få gånger jag ville göra något kul som jag sett fram emot och verkligen bestämt mig för brukade ta mig cirka tre dagar av kamp med att faktiskt hitta ett ätmönster igen. sitta hemma och faktiskt käka i tre dagar utan att kompensationröra på mig, kanske gå upp några små kilon så att jag hade kraft och bränsle nog att dansa, umgås och ta mig till tunnelbanan och sen efter det där roliga gå hem och toksvälta och panikkomepnsera i tre dagar för att komma tillbaka till ursprungsläget...
som en urladdad duracellkanin eller gammal nokia 5110. proppa den i kontakten i tio timmar och den funkar i två...så välsmort var mitt maskineri och lika het var jag.
jag minns en natt på väg hem från stan. ingen mat i tre dagar och jag hade unnat mig en cider 33 cl från kellys i goda vänners sällskap. fick tokångest såklart och sprang hela vägen hem i december genom stan, när jag kommit sålängt som till liljeholmsbron small det bara till. PANG sa det, sen låg jag raklång på marken i snöblasket i december. tack gode för att jag däckade precis vid en busshållplats och att jag hade de där fiskleveroljatabletterna i väskan som jag inte vågat äta ditintills...så jag tog två tre stycken oljetabletter och fick tillbaka synen...släpade mig upp och hängde mig mot busshållplatsskylten och stog och stirrade på den där röda klockan mittemot i Marieviks industriområde och undrade om gud skulle va så barmhrtig att han lät mig överleva den där kvarten...
det gjorde han
jag tog mig hem
och vägde tett och ett halvt kilo mindre igen när jag vaknade. blev så glad att jag glömde bort hur hemskt det hade varit dagen innan...och fortsatte glatt skuttandes ännu längre neråt...
så gör de demonerna, älska hata älska...
STÄMPEL TJONG BONG RAKT I PANNAN!
får man jobba på ett vanligt jobb om man skriver så?
men det är ju sant herregud, ska jag skämmas, smussla och göra hemlighetsmakeri av en stor del av mitt liv på precis samma sätt som hon som blir misshandlad av sin man i Solna varje kväll, men använder svindyr foundation från MAC så ingen misstänker något någonsin. Vad tror ni? Att bara för att man är lite kokobengbeng så vill man automatiskt skylta med det och tala om för hela världen? Nja, knappast. Snarare tvärtom. Man vill va sjuk ifred liksom...
rutinmässigt och trygghetsbekräftande ensam i sitt invanda betéendemönster
men många bitar, tvångsrutiner och ovanor har ändå lämnat mig
jag kom och tänka på hur mycket det är iochmed att oavsett hur bisarra situationer jag än plockar upp som exempel ur mitt eget liv så finns det alltid någon som skriver en kommentar och bekräftar..."been there, done that" eller har en ännu värre historia...
Den svåraste vanan från tiden då min hjärna bestod av en sörja av jäsande och ruttnande celler som skrek på nåd att få leva är nog det där med att äta just sopor, rester och sånt som är kasserat en gång.
jag beskrev ju tidigare den här dela maten i sextonbitarsmardrömsspiralen ner i helvetet där beståndsdelarna blev så små tillsist att det var lika bra att låta bli för att slippa ångesten eller kompensationsbetéendet.
vad är enklast. stoppa en hundradels gram champnjon i munnen och sen springa en mil i skräck över att bli tjock av den hundradels kalori du fått i dig, eller skita i att äta den där skivan champinjon, få svälta i fred i lugn och ro utan att behöva städa hela huset med klorin eller gå ut och gå barfota i snöblandat regnrusk en timma för att få tyst på ångesten...
mot slutet är det ju det som händet.
vägen ner är en skräckblandad marathonlöpning mot klockan, dygnet och kalorierna. när man kört slut på sig själv är det bara ligga på botten av ett svart hål kvar som gäller, för iochmed att du tillslut uppbyggt en så stor skräck för maten så kommer du tillslut att välja att inte äta alls för att du gjort dig själv så svag att du inte orkar kompensera längre...
de få gånger jag ville göra något kul som jag sett fram emot och verkligen bestämt mig för brukade ta mig cirka tre dagar av kamp med att faktiskt hitta ett ätmönster igen. sitta hemma och faktiskt käka i tre dagar utan att kompensationröra på mig, kanske gå upp några små kilon så att jag hade kraft och bränsle nog att dansa, umgås och ta mig till tunnelbanan och sen efter det där roliga gå hem och toksvälta och panikkomepnsera i tre dagar för att komma tillbaka till ursprungsläget...
som en urladdad duracellkanin eller gammal nokia 5110. proppa den i kontakten i tio timmar och den funkar i två...så välsmort var mitt maskineri och lika het var jag.
jag minns en natt på väg hem från stan. ingen mat i tre dagar och jag hade unnat mig en cider 33 cl från kellys i goda vänners sällskap. fick tokångest såklart och sprang hela vägen hem i december genom stan, när jag kommit sålängt som till liljeholmsbron small det bara till. PANG sa det, sen låg jag raklång på marken i snöblasket i december. tack gode för att jag däckade precis vid en busshållplats och att jag hade de där fiskleveroljatabletterna i väskan som jag inte vågat äta ditintills...så jag tog två tre stycken oljetabletter och fick tillbaka synen...släpade mig upp och hängde mig mot busshållplatsskylten och stog och stirrade på den där röda klockan mittemot i Marieviks industriområde och undrade om gud skulle va så barmhrtig att han lät mig överleva den där kvarten...
det gjorde han
jag tog mig hem
och vägde tett och ett halvt kilo mindre igen när jag vaknade. blev så glad att jag glömde bort hur hemskt det hade varit dagen innan...och fortsatte glatt skuttandes ännu längre neråt...
så gör de demonerna, älska hata älska...
"Lilla bollen...vad är du rädd för..."
med händerna djupt nerkörda i fickorna och sugande på en cigg pinnande jag snabbt upp förbi Adolf Fredriks kyrkogata i dag tidigt på väg till jobbet.
KRASCH BOM BANG
självinsikt drabbades jag av plötsligt
allt allt allt det där som jag går runt och är sådär livrädd och hjälplös inför varje dag är ju bara skit skapat av mig i mitt eget huvud. ingenting är reellt, ingenting existerar. det enda jag fruktar idag är egentligen mig själv. allt annat är ju likgiltigt, jag har varit på botten och vänt så allt det där är ju små frenshfriepotatis för mig.
nu är ju inte det här ett wakeupcall för första gången i min history men det är sånna här grejer som försvinner så snabbt... man fattar allt, inser hur allt hänger ihop, sen blir man distraherad och glömmer det igen...
korkade jävla tvåbenade varelser vi är egentligen...
så
om jag använde de 85 procent av min kapacitet som jag brukar dagligen på att ha panik till något vettigt istället så skulle det förmodligen gå herransjävlar massa bättre för mig. men det är väl just det jag fasar..
så jag gör fel hela tiden istället. gör fel bara för att försöka göra om och sen göra rätt...
onödigt spill och skit med tid som går rakt ner i soporna.
varför dumma jäva hjärna, kropp och själ kan ni inte samarbeta liiiiiiite mer med varandra...iallafall till 50 procent...
VARFÖR?
KRASCH BOM BANG
självinsikt drabbades jag av plötsligt
allt allt allt det där som jag går runt och är sådär livrädd och hjälplös inför varje dag är ju bara skit skapat av mig i mitt eget huvud. ingenting är reellt, ingenting existerar. det enda jag fruktar idag är egentligen mig själv. allt annat är ju likgiltigt, jag har varit på botten och vänt så allt det där är ju små frenshfriepotatis för mig.
nu är ju inte det här ett wakeupcall för första gången i min history men det är sånna här grejer som försvinner så snabbt... man fattar allt, inser hur allt hänger ihop, sen blir man distraherad och glömmer det igen...
korkade jävla tvåbenade varelser vi är egentligen...
så
om jag använde de 85 procent av min kapacitet som jag brukar dagligen på att ha panik till något vettigt istället så skulle det förmodligen gå herransjävlar massa bättre för mig. men det är väl just det jag fasar..
så jag gör fel hela tiden istället. gör fel bara för att försöka göra om och sen göra rätt...
onödigt spill och skit med tid som går rakt ner i soporna.
varför dumma jäva hjärna, kropp och själ kan ni inte samarbeta liiiiiiite mer med varandra...iallafall till 50 procent...
VARFÖR?
Bli smal som Hollywoodkändisarna...häll rengöringsmedel på maten...
Jag visste inte om jag skulle skrika, gråta eller paniksvälta ihjäl mig själv när jag lästa pro-anajournalistiken i ett gamalt augustinummer från TOPP HÄLSA.
världens längsta "bli smal som hollywoodkändisarnareportage", redigerat i regnbågens alla färger, som en för tidig julklapp för alla som önskar sig sämre självkänsla, en mikroskopisk kropp och ett effektivt snabbt slut på sitt sociala liv.
de kunde lika gärna ha skrivit.
"hollywoods kompletta guide till framgång i anorexi"
för att bena ut det hela lite...du kan inte väga 40 kilo utan att hata dig själv på precis samma sätt som du inte kan byta ut mat mot sprit utan att i grund och botten hysa ett enormt självförakt mot dig själv, din kropp och ditt värde på den sociala marknaden.
det är det anorexi och alla annan psykisk sjukdom handlar om. inget annat. INGET ANNAT HÖR NI DET! SJÄLVHAT!
men visst, man kan skaffa sig anorexi med lite knep och knåp också. lura kroppen att vanemässigt handla sjukt, bete sig sjukt och därmed så småningom bli sjuk. men trixar man för mycket så räkna med att du får betala med pris som självkänsla, personliga relationer, jobb, skola och allt annat du värdesätter.
jaja, så här gör man iallafall. och det är lite dubbelt för mig. för hur skriver man om en artikel som uppmanar till anorektiskt beteende utan att beskriva exemplen på hur man gör. jag tänker inte citera, bara ge egna exempelpå hur ni kan gå tillväga och hur ni måste och blir tvingade att agera inför er själva för all framtid om ni vill uppnå en snygg och smäcker 40 kilos kropp.
1, börja med att slänga hälften av allt du tänkt äta minst, helst mer, helst alltihop...och så fort du slängt det så häller du äckliga sopor över det, helst farliga lösningsmedel, kaffesump funkar inte, tro mig du kommer ligga på knä framför papperskorgen och rota runt efter något oförbjudet ätbart snart så gardera dig...use the heavy stuff för att undvika olyckor...
2, det du har kvar på tallriken pepprar, saltar och kryddar du till förbannelse, helst med saker som skär sig, sött med salt, starkt med beskt, äckligt med gott bara det är så vidrigt och svårtuggad och geggigt att det verkligen tar emot att föra till munnen och sen ännu värre att tugga. bäst om det är så starkt att det gör ont, rå vitlök, stark chili, alldeles för mycket kanel och salt är mycket bra kombination.
3, obs ät bara hälften av det du har kvar på tallriken, spara resten och dela på två. en halvan är lunch och andra halvan är middag. det gäller att ransonera för tro fan inte att du är värd mer än den där sorgliga skitgeggan du har framför dig.
4, fortfarande hungrig??? jag anade det men lugn, gå ut och beställ något svingott lyxigt svindyrt och bombat med kalorier. pasta bolognese med extra ostsås, cheescake med creme fraishe, tiramisou, vad du vill tredubbel portion xlarge, den här rätten är din att göra precis vad du vill med. enjoy it...trodde du ja...antingen kan du gå bersärk och mosa, kladda, gegga och smeta runt och peta med fingrarna i MEN STOPPA FÖR GUDS SKULL INGENTING I MUNNEN. nu gäller det i att öva upp förmågan att äta med ögon näsa men alltså ABSOLUT INTE MUNNEN. alternativt bjud dina vänner på kaloribomben och njut av tanken på hur feta de blir och hur smal du blir som låter bli att äta.
5, well, förr eller senare kommer du käka något, en burk champinjoner är faktiskt okej, MEN, för varje minimal bit av kaloriinnehålsbefintlig föda du stoppat i munnen tuggat och svalt, SPRING, BÄR, LYFT, KUTA, GÅ, FRYS RÖR PÅ DIG DIN FETA ÄCKLIGA GORILLA. SKITEN SOM PASSERAT MUNNEN NER I MAGEN MÅSTE BORT! nu brinner det i knutarna, om du inte vill bli fetare än vad du redan är imorgon så gäller det att röra på påkarna. du vet att du är färdig med förbränningen när du börjar frysa, må illa, alternativt kallsvettas eller helt enkelt inte kan annat än ligga raklång på marken.
6, så kom ihåg det nu, hur jobbigt det blev av att stoppa mat i munnen, hur mycket straff som krävdes för den där tuggan, så ät lite långsammare nästa gång. dela portionen på hälften igen och släng resten.
7, tillsist och slutligen så är du där. livrädd för mat. jag var så livrädd för mat att jag skakade hysteriskt, svettades och grät inför allt som ställdes framför mig. ofta tappade jag gaffeln, kniven, välte glaset med vatten över tallriken, helst välte tallriken i golvet, trampade i maten och åt sen enbart det som ätligt var kvar...någon liten bit broccoli kanske som såg ofarlig ut. njöt av att det kraschade mellan tänderna eller följde med ett äckligt hårstrå, då var det ju så mycket enklare att spotta ut...slapp den måltiden med PUH.
...
så går det till, kanske inte från dag ett till två, men stegvis...rakt ner i helvetet. till det som finns på din agenda för varje dag enbart består av ångest inför att stoppa något i munnen för att du måste och sen panikattack akutaktion för att göra dig av med det.
portioner som blir till halvportioner som blir till sextondelsportioner som blir till ingenting...hur många gånger kan man dela en champnijon fråga mig jag vet...
jag är jättepepp på att göra samma resa igen javisst.
jag älskade att ligga på knotiga knän och rota i soporna efter kaffesump och tugga på kaffefilter och cigarettfimpar i kombination med rå lök för att dämpa hungern det var fantastiskt. lika fantastiskt som det var att bajsa blod blandat med så mycket chili att jag fick skrika rakt ut när jag gick på toaletten eftersom tarmsystemet inte kunde smälta allt det starka men bidrog till öppna blödande sår i anus.
men jäääääävlar vad snygg jag var. tyckte jag och alla andra. snygg snygg snygg. snygg pigg och alert, galen hysterisk speedad liten och effektiv. jag sov inte mer än två timmar per dygn under två års tid och mina lår var smalare än omkretsen på din kaffemugg. jag var en vinnare. starkast i världen, klarade allt...
klarade allt utom att unna mig att leva.
så lika fascinerande som det är med odödliga vampyrer lika fascinerande är det med självdödande anorektiker och lika fascinerande är det med snyaa samala och lyckade hollywoodkändisar.
så come on do it!
häll amoniak på allt i kylskåpet, gegga med smör och socker och säg hej då till livet i kör. jag skiter fullständigt i om ni dör svälter ihjäl eller hoppar från någon bro. jag kommer skratta er rakt upp i ansiktet. ni är inte vatten värda, ni är patetiskt avskum ni är dreggel och bajs. hoppas ni lämnar efter er vettiga jobb, lägenheter och partners som jag kan ta över när ni vigt resten av era fattiga liv åt svälten.
jag är hungirg som en utsvulten varg och jag är inte rädd för att äta. försvinn från jordens yta och lämna det göttaste åt mig och mina vänner. vi roffar och moffar gladeligen åt oss av livets goda. för att vi är starka underbara och fantastiska och för att vi är smarta och fattat att vi förtjänat allt. ALLT. VI HAR FATTAT ATT VI FÖRTJÄNAR DET BÄSTA AV LIVET.VI FÖRTJÄNAR ALLT JA HURRA!
TACK!
TACK OCH HEJ DÅ TOPPHÄLSA. HOPPAS NI PEPPAR FOLK TILL LITE TOPP HÄSLOSAMT BETEENDE. TACK! NI KAN GÅ NU! LYCKA TILL! JAG KOMMER OCH KRÄKS LITE PÅ ER GRAV NÅGON DAG.
världens längsta "bli smal som hollywoodkändisarnareportage", redigerat i regnbågens alla färger, som en för tidig julklapp för alla som önskar sig sämre självkänsla, en mikroskopisk kropp och ett effektivt snabbt slut på sitt sociala liv.
de kunde lika gärna ha skrivit.
"hollywoods kompletta guide till framgång i anorexi"
för att bena ut det hela lite...du kan inte väga 40 kilo utan att hata dig själv på precis samma sätt som du inte kan byta ut mat mot sprit utan att i grund och botten hysa ett enormt självförakt mot dig själv, din kropp och ditt värde på den sociala marknaden.
det är det anorexi och alla annan psykisk sjukdom handlar om. inget annat. INGET ANNAT HÖR NI DET! SJÄLVHAT!
men visst, man kan skaffa sig anorexi med lite knep och knåp också. lura kroppen att vanemässigt handla sjukt, bete sig sjukt och därmed så småningom bli sjuk. men trixar man för mycket så räkna med att du får betala med pris som självkänsla, personliga relationer, jobb, skola och allt annat du värdesätter.
jaja, så här gör man iallafall. och det är lite dubbelt för mig. för hur skriver man om en artikel som uppmanar till anorektiskt beteende utan att beskriva exemplen på hur man gör. jag tänker inte citera, bara ge egna exempelpå hur ni kan gå tillväga och hur ni måste och blir tvingade att agera inför er själva för all framtid om ni vill uppnå en snygg och smäcker 40 kilos kropp.
1, börja med att slänga hälften av allt du tänkt äta minst, helst mer, helst alltihop...och så fort du slängt det så häller du äckliga sopor över det, helst farliga lösningsmedel, kaffesump funkar inte, tro mig du kommer ligga på knä framför papperskorgen och rota runt efter något oförbjudet ätbart snart så gardera dig...use the heavy stuff för att undvika olyckor...
2, det du har kvar på tallriken pepprar, saltar och kryddar du till förbannelse, helst med saker som skär sig, sött med salt, starkt med beskt, äckligt med gott bara det är så vidrigt och svårtuggad och geggigt att det verkligen tar emot att föra till munnen och sen ännu värre att tugga. bäst om det är så starkt att det gör ont, rå vitlök, stark chili, alldeles för mycket kanel och salt är mycket bra kombination.
3, obs ät bara hälften av det du har kvar på tallriken, spara resten och dela på två. en halvan är lunch och andra halvan är middag. det gäller att ransonera för tro fan inte att du är värd mer än den där sorgliga skitgeggan du har framför dig.
4, fortfarande hungrig??? jag anade det men lugn, gå ut och beställ något svingott lyxigt svindyrt och bombat med kalorier. pasta bolognese med extra ostsås, cheescake med creme fraishe, tiramisou, vad du vill tredubbel portion xlarge, den här rätten är din att göra precis vad du vill med. enjoy it...trodde du ja...antingen kan du gå bersärk och mosa, kladda, gegga och smeta runt och peta med fingrarna i MEN STOPPA FÖR GUDS SKULL INGENTING I MUNNEN. nu gäller det i att öva upp förmågan att äta med ögon näsa men alltså ABSOLUT INTE MUNNEN. alternativt bjud dina vänner på kaloribomben och njut av tanken på hur feta de blir och hur smal du blir som låter bli att äta.
5, well, förr eller senare kommer du käka något, en burk champinjoner är faktiskt okej, MEN, för varje minimal bit av kaloriinnehålsbefintlig föda du stoppat i munnen tuggat och svalt, SPRING, BÄR, LYFT, KUTA, GÅ, FRYS RÖR PÅ DIG DIN FETA ÄCKLIGA GORILLA. SKITEN SOM PASSERAT MUNNEN NER I MAGEN MÅSTE BORT! nu brinner det i knutarna, om du inte vill bli fetare än vad du redan är imorgon så gäller det att röra på påkarna. du vet att du är färdig med förbränningen när du börjar frysa, må illa, alternativt kallsvettas eller helt enkelt inte kan annat än ligga raklång på marken.
6, så kom ihåg det nu, hur jobbigt det blev av att stoppa mat i munnen, hur mycket straff som krävdes för den där tuggan, så ät lite långsammare nästa gång. dela portionen på hälften igen och släng resten.
7, tillsist och slutligen så är du där. livrädd för mat. jag var så livrädd för mat att jag skakade hysteriskt, svettades och grät inför allt som ställdes framför mig. ofta tappade jag gaffeln, kniven, välte glaset med vatten över tallriken, helst välte tallriken i golvet, trampade i maten och åt sen enbart det som ätligt var kvar...någon liten bit broccoli kanske som såg ofarlig ut. njöt av att det kraschade mellan tänderna eller följde med ett äckligt hårstrå, då var det ju så mycket enklare att spotta ut...slapp den måltiden med PUH.
...
så går det till, kanske inte från dag ett till två, men stegvis...rakt ner i helvetet. till det som finns på din agenda för varje dag enbart består av ångest inför att stoppa något i munnen för att du måste och sen panikattack akutaktion för att göra dig av med det.
portioner som blir till halvportioner som blir till sextondelsportioner som blir till ingenting...hur många gånger kan man dela en champnijon fråga mig jag vet...
jag är jättepepp på att göra samma resa igen javisst.
jag älskade att ligga på knotiga knän och rota i soporna efter kaffesump och tugga på kaffefilter och cigarettfimpar i kombination med rå lök för att dämpa hungern det var fantastiskt. lika fantastiskt som det var att bajsa blod blandat med så mycket chili att jag fick skrika rakt ut när jag gick på toaletten eftersom tarmsystemet inte kunde smälta allt det starka men bidrog till öppna blödande sår i anus.
men jäääääävlar vad snygg jag var. tyckte jag och alla andra. snygg snygg snygg. snygg pigg och alert, galen hysterisk speedad liten och effektiv. jag sov inte mer än två timmar per dygn under två års tid och mina lår var smalare än omkretsen på din kaffemugg. jag var en vinnare. starkast i världen, klarade allt...
klarade allt utom att unna mig att leva.
så lika fascinerande som det är med odödliga vampyrer lika fascinerande är det med självdödande anorektiker och lika fascinerande är det med snyaa samala och lyckade hollywoodkändisar.
så come on do it!
häll amoniak på allt i kylskåpet, gegga med smör och socker och säg hej då till livet i kör. jag skiter fullständigt i om ni dör svälter ihjäl eller hoppar från någon bro. jag kommer skratta er rakt upp i ansiktet. ni är inte vatten värda, ni är patetiskt avskum ni är dreggel och bajs. hoppas ni lämnar efter er vettiga jobb, lägenheter och partners som jag kan ta över när ni vigt resten av era fattiga liv åt svälten.
jag är hungirg som en utsvulten varg och jag är inte rädd för att äta. försvinn från jordens yta och lämna det göttaste åt mig och mina vänner. vi roffar och moffar gladeligen åt oss av livets goda. för att vi är starka underbara och fantastiska och för att vi är smarta och fattat att vi förtjänat allt. ALLT. VI HAR FATTAT ATT VI FÖRTJÄNAR DET BÄSTA AV LIVET.VI FÖRTJÄNAR ALLT JA HURRA!
TACK!
TACK OCH HEJ DÅ TOPPHÄLSA. HOPPAS NI PEPPAR FOLK TILL LITE TOPP HÄSLOSAMT BETEENDE. TACK! NI KAN GÅ NU! LYCKA TILL! JAG KOMMER OCH KRÄKS LITE PÅ ER GRAV NÅGON DAG.
spring fort först till kvarn...
mår lite illa
mår illa av stress
det är ju sällan man direktreagerar på stress och jobbiga lägen det kommer oftast med ett par dagars fördröjning som ett försenat brev på posten så igår och idag har varit vidriga hemska outhärdliga skitdagar.
lyckades iallafall flytta hem det mesta brötet inklusive mig själv till mamma och det känns skönt faktiskt även om jag har minst ett lass kvar att hämta så är jag mentalt redan hemma här igen. allt annat känns konstigt och onaturligt.
så stressen är ju egentligen över men det är nu jag får betala för det. men det känns skönt att vara medveten om processen så jag slipper flippa och må skit och inte fatta varför. nu mår jag skit över något som är överstökat så det känns ganska okej ändå.
har massa kul inbokat hela veckan men är fullständigt ur balans.
stort galej och galainvigning imorgon på ny återöppnad klubb
stort galej med spillrans ny klubb på nya Strand fd Street på torsdag
stort galej och avskedsfest för fantastiska Josefin på Fredag
ännu större galej nästa onsdag med stor gala och mingel och kalas på självaste Rebellgalan
mera galej och galet glöggpartaj
hajjar ni agendan...den e så full att den kommer kräkas....och hur reagerar jag då om inte totalt motsatt för att slippa just allt hetsande och kräk...jag stänger alla dörrar, skiter i allt och låser in mig i rädsla att inte klara av någonting.
ovanpå kladdkakan hör ett frekvent springande på lägenhetsvisningar utan napp, ett jävla jobbbombmejlande, ringande och tjatande med mycket gummistövlar och gamla damcyklar på kroken och för att hålla skeppet flytande så åker jag fram och tillbaka till gymmet två gånger om dagen för att påminna mig själv om hur det är att andas. seriöst. om jag inte får gå en promenad om dagen eller köra ett pass på yogamattan så andas jag inte på en hel dag. det är sant. jag håller andan.
fick iallfall boxas, köra core plus pilates idag = bra dag men ändå, skitmycket ångest toppat med en skottkärra full av självhat.
ful ful överflödig oduglig.
snälla rara äckelperiod gå över snart, jag har inte tid med dig just nu,
gå över tills imorgon.
mår illa av stress
det är ju sällan man direktreagerar på stress och jobbiga lägen det kommer oftast med ett par dagars fördröjning som ett försenat brev på posten så igår och idag har varit vidriga hemska outhärdliga skitdagar.
lyckades iallafall flytta hem det mesta brötet inklusive mig själv till mamma och det känns skönt faktiskt även om jag har minst ett lass kvar att hämta så är jag mentalt redan hemma här igen. allt annat känns konstigt och onaturligt.
så stressen är ju egentligen över men det är nu jag får betala för det. men det känns skönt att vara medveten om processen så jag slipper flippa och må skit och inte fatta varför. nu mår jag skit över något som är överstökat så det känns ganska okej ändå.
har massa kul inbokat hela veckan men är fullständigt ur balans.
stort galej och galainvigning imorgon på ny återöppnad klubb
stort galej med spillrans ny klubb på nya Strand fd Street på torsdag
stort galej och avskedsfest för fantastiska Josefin på Fredag
ännu större galej nästa onsdag med stor gala och mingel och kalas på självaste Rebellgalan
mera galej och galet glöggpartaj
hajjar ni agendan...den e så full att den kommer kräkas....och hur reagerar jag då om inte totalt motsatt för att slippa just allt hetsande och kräk...jag stänger alla dörrar, skiter i allt och låser in mig i rädsla att inte klara av någonting.
ovanpå kladdkakan hör ett frekvent springande på lägenhetsvisningar utan napp, ett jävla jobbbombmejlande, ringande och tjatande med mycket gummistövlar och gamla damcyklar på kroken och för att hålla skeppet flytande så åker jag fram och tillbaka till gymmet två gånger om dagen för att påminna mig själv om hur det är att andas. seriöst. om jag inte får gå en promenad om dagen eller köra ett pass på yogamattan så andas jag inte på en hel dag. det är sant. jag håller andan.
fick iallfall boxas, köra core plus pilates idag = bra dag men ändå, skitmycket ångest toppat med en skottkärra full av självhat.
ful ful överflödig oduglig.
snälla rara äckelperiod gå över snart, jag har inte tid med dig just nu,
gå över tills imorgon.
update...
färdigmaten jag köpte i tisdags står kvar orörd i kylen...
vilket slöseri...jag tittar på den, mår illa, tar en sharon istället och stänger kylskåpsdörren.
som vår bildredaktör på tidningen sa om vinet som det såldes billigt av på Journalistförbundets årliga fackfest...
"duger i krig"
det är inte krig. och jag är inte så jävla fattig och dum och inkompetent att jag måste äta färdigmat när jag har ett kök, en mataffär och en hjärna.
tyvärr så löser jag inte alltid problem på bästa sätt och föredrar att äta låtsasmat istället för att göra något ordentligt. det är gammalt anorexitänk som sitter i.
"jag har inte gjort mig förtjänt av att äta någonting gott för jag har inte sprungit en mil idag, tränat tre gånger och slängt hälften av mina måltider så då får jag ingen middag"
JA JAG TÄNKER SÅ FORTFARANDE VARJE DAG!
men jag har lärt mig att luras tillbaka och även om det inte är optimalt att lösa det som jag gör så är det BÄTTRE!
så då tar jag en extra frukt efter gymmet, en god kaffe med mjölk och socker på väg hem., Tittar förbi nåt mingel eller event och dricker ett glas vin och käkar en trekantsmacka utklädd tilll "snitt" på stående fot. Väl hemma petar jag i mig nån välsparad "rest" av riktig mat, men eftersom den är en "rest" och inte nypoducerad så är den inte lika farlig. Bara något som jag ändå borde ätit förut som jag lika gärna kan äta nu utan att dö av ångest eller behöva springa runt årstaviken för att kompensera.
så... många bäckar små gör en liten å så jag sköter mig och nej jag lever inte på plommon, men ibland pallar jag inte den där ovannämnda proceduren för det den går ut på är ju att lura anorexin. få den att tappa räkningen på vad som åker in och ut och det kan slå över och plötsligt så står jag och kräks upp broccoli genom näsan i ren panik för att demon hoppat på mig bakifrån och förstorat upp broccoli och gjort om det till pizza och plötsligt sprängs magen och då är jag hjälplös.
det är hemskt
så lättast enligt fröken A är ju för allas säkerhet och välbefinnandes skull att inte äta alls. då behöver man inte oroa sig för att det kan bli för mycket. noll är alltid noll liksom.
men det är ännu hemskare.
tyvärr är jag där att jag måste se till att allt som ska ätas äts i tid och inget glöms förskjuts eller lämnas till kvällen. då slipper jag dessa patetiska dilemman och kan ägna mig åt vettigare saker på kvällskvisten än att inventera grönsaker.
bla bla, lite inblick fick ni nu iallafall.
skönt att slippa va? smarta och fina och fantastiska friska varelser ni är som gör vettigare saker av era vardagkvällar. ta till er det. känn er fantastiska och härliga och bäst. för om det är något jag skäms för otroligt mycket så är det att jag ägnar tankar och tid åt något så meningslöst och vidrigt patetiskt som det här.
imorgon bjuder jag på lussebullsbak och glöggkväll här hemma. jag fasar...jag vill vara ifred imorgon. jag vill bara vara jävligt ifred då. men hur gärna man än vill så åker demonerna inte på semester bara för att man ber snällt om det. jag får ta fighten helt enkelt. ta fighten och göra "rätt" när allt kommer skrika "fel" och jag kommer vara ett vrak som hatar mig själv på lördag när jag vaknar men jag tänker inte fly mera...jag konfronterar skiten och slåss. det har jag lärt mig att jag klarar av på Kickboxingen.
jag kan ta mycket stryk
det är läskigt som fan men man dör inte och efter några dagar är allt som bortblåst och man vaknar och all värk och smärta är borta och man känner sig starkare och bättre och redo att ta nästa fight igen!
så!
monstret i spegeln...
ibland känner jag mig bara som en stor jävla bluff.
igår blev jag rädd för min egen spegelbild igen...kände igen Demonikan där på andra sidan glaset och kände hur hon sög all energi ur själen på mig med sina monstertentakler.
nästa sekund är Demonikan borta och har förvandlats till en oformlig gigantisk BLOBB. En formlös Barbapappa till 90 procent bestäende av veck, valkar och gropar. Huvudet är som en sprickfärdig övergöd ballong på toppen och kläderna har krympt tio storlekar och vill bara spricka och explodera i sömmarna.
jag fattar att folk stannar i sin sjukdom. Det är ju som att gratisknarka sina egna signalsubstanser och ständigt befinna sig i en dimmig svmptrippsvärld...
Jag tror Skalman i Bamse var anorketiker...den där jävla mat och sovklockan alltså...rutiner i all ära men han överdrev faktiskt...vad hände sen...dog han?
I dag är träningsfri lördag och jag har promenerat med gorgelicious Carovicious i snålblåsten på Skeppskajen. Nu ska jag packa ner mitt rödvin i handväskan och bege mig mot Söder Glöder. Orkar inte fundera mer på det här.
Jag skiter i allt. Jag vill bara må bra och pajjar jag allt i kväll så får jag hitta hem i morgon bitti på yogamattan på Balance...
I make no sence, Jag skulle behöva ett kraftigt och riktigt hårt slag i huvudet med en stekpanna!
rakt i ögat...
kanonmager tjej i bastun med ryggrad som av vassa spjut, vacker som en drake viskar anorexin nästan ohörbart i mitt öra.
så satans vackersorgligt som färgsprakande döende höstlövsträd.
"döden är vacker"
han brukade säga så...
han brukade säga så. om magra flickor med rakbladsvassa kindben och genomskinlig hy. är det verkligen det jag vill uppnå? är det därför jag längtanssaknar och inte kan släppa med ett sånt djup?
going bananramas!
håll i er nu men först en parentes i skrivandets stund så monsterkrejvar jag chilivitlöksmarinerad blomkål....
eller bara ett kilo blomkål, kokt med salt och smör!
Började för övrigt nästan grina på Pilatesen idag. Mådde så äckligt bra efteråt att jag fick en hulk glädjetårar i strupen. Så jävla renad och välbalanserad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
sen såg jag en sån där grej på bussen
ångest. här kommer den....
en tant, inte smällfet men tjock, med en tunnbrödrulle, en lite för välfylld tunnbrödrulle, den såg liksom till och med tung ut i handen på henne...hon har precis satt sig ner på bussen för att på max fyra minuter snart hetsäta sin i plastfolie medhavda monsterrulle av matbajs. jag visste. jag visste långt innan jag såg. jag visste jag ville se och jag laddade. Sen kom det.
glufs glufs, två tuggor, glufs glufs, två till. lite för snabbt efter varandra följande för att bearbetas med munnen tänderna och svalget ordentligt. sånna tuggor måste pressas ner. pressas ner med tungan mot gomen och sväljas så det gör ont.
jag vrålstirrar på tanten med skräckblandad förtjusning. tvångsmässigt stirrar på hennes glupska tunnbrödrulleätande. måste måtta mäta och väga in den där tunnbrödrullen med blicken och lite äckelfascinerat föreställa mig och med hundra procents säkerhet vara medveten om att den inom loppet av fyra minuter kommer vara en del av henne kropp. undra var den sätter sig tänker jag? kommer hon rapa? ska det ner mer?
och jag har så rätt, jag har alltid rätt. sex stationer från Gullmarsplan tar det att få ner rullen. jag illglor vrålstirrar på varje tugga hon tar, räknar dem, räknar tuggor och räknar sekunder i intervaller. försöker måtta med blicken när hon ska ta den där sista och alltför stora tuggan. den sista mumsbiten som är så stor att den måste skjutas på med pekfingret ner i halsen för att försvinna i ett naffs, för den är ju alldeles för stor för munnen.
och sen, äntligen är tunnbrödrullen ett minne blott och bara det kladdiga plastfoliet i handen på henne vittnar om dess forna existens. Men tanten har ett äss i rockärmen. Min gissning var att hon skulle stiga av bussen, gå hem och förmodligen känna sig så äckelmätt att hon måst fortsätta förstöra på något sätt. Fortsätta trycka ner saker i svalget med tungan, helst sött, fort ska det gå nu, fort som attan innan det är försent och mättnaden kommer och det inte går mer.., men hon tar mig. Hon är förberedd. Ur sin plastpåse huvar hon upp två rullar vingummin. Först en, åker in i munnen med betänketid, tuggas ganska varligt och långsamt. Den känner hon säkert smaken på. Kan kanske till och med gissa om den var röd eller gul. Men nästa gång är det försent. Kört för länge sen. Hon för handen till munnen och den här gången är den laddad med minst tre runda vingummisar om inte fler, olika färger alla på en gång nu spelar det ingen roll längre. In med dem bara, tugga snabbt och svälj. Svälj för allt du är värd människa.
Här går tanten av. Jag åker en station till och går hem. Med träningsväskan på armen och begrundar vad jag sett, upplevt sugit in.
Det där är jag hela mitt liv.
Som allra sjukast i anorexi, som så kallad frisk, sjuk mittemellan som allt jag någonsin varit. När jag vägde som allra minst, mest eller ingenting.
Så där ser min relation ut till mat. Så har den alltid sett ut. Tanten är jag. När jag på taniga 37 kilosben, darrande satte mig framför en fjärdedels rågbrödsskiva och en en tiondels skivad tomat spelade hela den där scenen upp sig framför näsan på mig. Jag var den tjocka tanten. Inte smällfet men tjock. Inte värd att äta egentligen men girig, hungrig glupsk. Och nu var det ännu en gång dags att med våld gråt inre kamp och skrik innanför skallen trycka i mig det där vidriga äckliga flottiga framför mig på tallriken. Kropp och själ skrek av hunger och jag visste att jag var tvungen, men jag led. I timmar kunde jag sitta och pilla, peta, kladda sönder den där patetiska rågbrödsbiten och slaffsa sönder tomaten. För mig var den en pizza och jag var ett vidrigt girigt äckligt fetto som nu besegrats av min glupska kropp och kapitulerat inför det fakto att jag nu faktiskt bestämt mig för att äta också.
Och egentligen så har det aldrig spelat någon roll. Om jag käkat en halv cornflake eller en halv kebabpizza. Allt som åker in i munnen är ändå bara ångestladdat. Allt!
Skillnaden på att vara assjuk och att vara mindre sjuk är att förut så räknade jag i ensiffriga kalorier, för att övergå till tiotal och nu kan jag scanna ett par hundra utan att vilja hoppa från Årstabron. Men tro fan att jag räknar. Och det blir sällan fel. men jag vet att det spelar ingen roll för mig om det är en kalori eller tusen för mycket. Den störda relationen till mat och kropp kommer jag alltid dras med. men just nu dras jag med den och kan leva ett någorlunda normalt friskt socialt och aktivt liv samtidigt.
Kylan håller mig inte inomhus, rädslan för mat skrämmer mig inte från sociala sammanhang och kilona på min kropp gör att jag orkar jobba, leva umgås, vara, sova, vakna, prata, tänka träna whatever...
men jag är fortfarande tanten.
det är därför jag föraktar henne så mycket. hon skrämmer mig för jag är hon. maktlös inför något som jag är tvingad att hantera flera gånger om dagen resten av mitt liv och för varje konfrontation skapas en kamp, ett slag, ett krig mellan mig och tusen demoner och i detta krig vet jag aldrig efteråt med säkerhet vem det egentligen är som segrat.
Så kul, glamouröst och fantastiskt är anorexi. Så smal, oövervinnerlig och fantastisk känner man sig som allra sjukast.
Som en medleålders flottig tant på en buss från Gullmarsplan till Årsta. Besegrad av en jävla kebabrulle.
Det är min skräck!
Bara det och inget annat.
Bostadsbajs!
Har nu varit där? På bostadsförnedringen?
Shit pompa med biff och bea vilken cirkus! Och jag trodde jag visste allt om cirkus! Det är alltså de där dinosaurierna som sitter och trycker på knapparna och sorterar och väljer och vrakar bland oss desperata jävlar härute som sliter vårt hår och inte kan sova om nätterna i våra kallsvettiga lakan.
inte konstigt att det är bostadskris...inte det minsta...
ja ja, jag lever varje dag som om den vore den sista också idag och ändå gav jag en timme av mitt liv åt att försöka smörja fläsket på paddorna där bakom disken. shit de borde gå en kurs i mänsklighet tanterna. tror på allvar att de är mer intresserade av att gnälla över vem som ska gå den långa sträckan över gatan och köpa torrt fikabröd i regnet än de är benägna att förmedla lägenheter.
*gråter*
jaja skitsamma bananas!
apbra dag förövrigt. min karusell har snurrat lagom fort, inga tempoökningar eller oväntade krängningar. SKÖNT. fler sådana dagar tack. men Balance hjälper att balansera och trots än att jag hatar monstret och äcklet i spegeln och minst tjugo gånger om dagen vill stånga handfatet blodigt med pannan så kväver jag impulsen gång på gång och låtsas som att det regnar. jag tänker AUM och NAMASTE som om jag vore knarkad hippie 76 och på avgiftning från droger jag inte kan stava namnet på.
det funkar.
imorgon är det en helt vanlig dag med jobb jobb och sen pilates props på Balance för att runda av.
idag var också en helt vanlig dag med viktiga ärenden, lunchyoga, promenad på stan, stripchair på Balance och sen grymt bra middag på Mosebacke med Mams och Ulf och Ulfs kusin.
blev inspirerad
middag behöver inte innebära panik och ångestattacker. middag kan vara gott och trevligt.
tack idag för att du var en bra dag! imorgon vill jag ha hjälp med att komma ihåg att det går. det går faktiskt. jag måste inte hålla på att förstöra hela tiden!
om diagnos...
varför ska det vara så svårt?
det är ju inte ett dugg konstigt att man skäms. jag tycker det är skitjobbigt att "komma ut" med att jag varit jättesjuk i anorexi.... vad ska arbetsgivare tro? hur ska vänner och ytliga bekanta se mig? man blir ju fett stämplad direkt...alla har ju sina egna idéer och fördomar om hur en typisk "aspergare" , "anorektiker" eller annan människa med diagnos skulle kunna tänkas bete sig... vissa har en diagnos och vissa har valt att inte ha det. det finns massa randome galningar därute som aldrig går till doktorn och får papper på sin ångest och de är det ingen som placerar i öppa fack. den som står för den den är modig modig modig, oavsett om du är aspergare eller brunette eller bara sjukt begåvad. domen kommer först i betraktarens ögon och är det någon som tycker si eller så om dig för att det finns ett enkelt namn att tillgå är det ju lite synd om den människan som inte kan tänka själv. fine, jag är en så kallad "mot friskheten kämpande anorektiker", mina ränder går aldrig ur och jag jag kommer nog alltid vara lite crazy....men det är bara en liten del av mig nu. en liten liten del som blir mindre och mindre för varje dag och det är ju just det som gör mig friskare.
förut var jag 250 procent anorexi, det var allt jag ägde och hade och jag vårdade min sjudom ömt, som ett kärleksbarn. nu har jag sakta men säkert börjat ta död på den relationen. det finns så mycket annat som ger mig mervärde.
vänner, familj, jobb och hjärna, vardag, fritid, dötid och livstid.
jag vill inte centrera mitt liv kring matematik och kaloriräkning även om det ger en sjukt skön tillfredsställelse och kick som inte är av denna värld. men jag har fattat att priset är för högt.
jag är inte kärnfrisk, men jag är fan inte dödssjuk heller.
mitt glas är till hälften fullt nu och jag har lappat ihop hålet i botten!
Pizzakartong, libresse och toppluva...
dagens randome personanalys
jag gillar original och kufer, eller så gillar jag bara att betrakta andra människor, deras vardag och undra om de tycer om sig sjläva när de kommer hem innanför dörren efter att ha avslutat sin vardags alla måsten.
jag gör ju aldrig det.
jag tycker alltid att jag är sämst och roar mig alltså istället med att titta på och betrakta andra och stjäla lite av det deras vardagsrealism med mig hem i jackfickan.
han snuben med toppluva, två paket libresse och en dubbel pizzakartong fångade mig i kväll.
han ska hem till sin tjej, hon har mens och de ska äta pizza.
han var väldigt långt bort från min verklighet.
jag hade precis tränat ett pass på Balance, inte ätit sen sena lunchen och tänkte skippa middagen i kväll och ta en treo istället för jag har sån fruktansvärd huvudverk. jag ska hem till en lägenhet som jag blir utkickad ur väldigt snart, har varit singel sen jag inledde ett alvarligt och djupt krävande förhållande med min sjukdom och jag har inte haft mens eller behövt köpa bindor sen ungefär samtidigt med det.
vår enda genemsamma nämnare var toppluvan.
ska jag se det som att det finns hopp, eller är jag körd for ever...
ja du bistra karga hårda värld, här nerifrån botten av ett hål kan det ju iallafall bara gå uppåt, för längre ner än såhär har jag faktiskt ingen lust med att gräva ner mig.
samspråkar lite med en gammal vän...
Oavsett vad så vill jag inte glömma inte släppa helt. Jag vägrar lämna det här bakom mig om allt i slutändan bara var förgäves. Jag måste hitta något vettigt och gott att ta med mig. jag kommer aldrig mer dansa dödsdansen men jag vill kunna sjunga nynna med i tonerna i refrängen.
vad fan var det du ville egentligen jävla snorunge! varför höll du så krampaktigt fast och vad fick dig att släppa...
???
dazed and confuzed...
pubertal identitetskris a la 26...
varje gång jag skriver hur gammal jag är får jag nån uppnosig kommentar om att jag hycklar ljuger eller överdriver.
fine, jag tredubblar mycket men jag önskar faktiskt ibland att jag var 16 istället för 26 för då skulle mitt snurrande på nåt sätt va lite mer legitimt och lätt att vifta bort som tonårsdravel.
nu är tyvärr så inte fallet. jag är närmare trettio än tjugo och jag kan fortfarande inte låta bli att slösa bort dyrbara dagar i mitt liv med att ha ångest över hur många tuggor hit eller dit jag petat i mig. men den resan gör nog många med mig varje dag. det är inte så sjukt egentligen bara jävligt onödigt. onödigt när det finns tusen andra mer relevanta och framförallt intressanta saker att bry sitt stackars huvud med. så ja någonstans är det är nån form utav lyxsjukdom, kreerad i en brist på annat vettigt kvalande.
om jag hade en åker att plå, en kossa att mjölka och tio skrikande ungar att försörja så skulle jag nog inte ha tid med att bekymra mig om mina 25:or i jeans börjat sitta liiiiie väl griskultingaktigt över låren eller inte...
men ändå.
identitet är viktigt. och jag är fan inte ett dugg trevlig när jag hatar mig själv. jag blir bitter sur och tjurig. låser in mig, undviker att träffa folk, pallar inte se människor i ögonen i ren skam för att de tar sig tid att välgörenhetsumgås med ett misslyckat fetto.
så ser inte anorexin ut. den är helt tvärt om. då är man oövervinnelig, klarar allt och alltid snäppet före bättre och tio kilometer snabbare och längre fram än alla andra. sen att ens omgivning hatar än, tycker man beter sig som en skitunge och helst vill lägga in en på sjukhus för att slippa se eländet är ju en helt annan buissnes.
man får inte stå kvar på sin piedestal och alla skriker ropar och övertygar om att man har gjort fel. fel fel fel som vigt sitt liv åt att kontrollera sin kropp att nöja sig med att bli mätt på två deciliter youghurt och två matskedar linfrön om dagen. när man själv upplever att man vunnit marathon så står man plötsligt jävligt ensam kvar med sitt mixande och trixande och ingen som vill hålla en i handen mer, förutom Ingolf då som är ens enda kvarvarande och ensamma bästis. på dagarna kan man roa sig med att prova kläder på barnavdelningen, slänga hälften av den mat man lägger upp på tallriken och klämma 124 gånger på sina lår och må skitbra och va jävligt nöjd med det, men sen då.
att man inte kan läsa fyra rader i en bok utan att tappa koncentrationsförmågan
att man blir tvungen att gå ut och gå en mil varje gång någon dukar upp ett bord med mat som faktiskt ser dödligt aptitretande gott ut
att man inte törs äta ett ägg, ha en skvätt mjölk i teet på kvällen eller stoppa en vindruva i munnen i ren skräck för att man ska drabbas av akut ätpanik och länsa hela skafferiet på all skit man nu kan komma över för att sen tillbringa en vecka i paniska kräkningar laxeringar och sjumilavandringar i skogen i regn och rusk för att återvinna kontrollen och få ut allt det onda...
tills man kan stå där i sina storlek 146 i jeans igen i provrummet och begrunda sin obefintliga röv som förvandlats till ett stycke hängande hud och gropar och undra hur man kan se så fet ut trots att man väger under 40 kilo?
då försöker man återvinna kontrollen igen genom att tvinga sin kropp att klara sig på spentsoppa kokt på vatten, ett halvt rör treo comp om dagen och tvångsmässiga styrkeövningar mitt i natten som går på repeat så många gånger att man tappar räkningen och måste göra om allt en gång till bara för att vara på den säkra sidan om att man ligger på minus.
nej det är inget liv att stå i youghurtdisken i tre timmar och vrida och vända på förpackningar och undra fundera och försöka tänka ut vad som ska ge största möjliga smakmässiga tillfredsställeles och generera minsta möjliga antal kalorier så att man ska slippa de där kompensationsmässiga nattvandringarna, promenaderna och timmarna med mardrömmar om kakor och grädde och hetsätning som lämnar än sömnlös natt efter natt.
allt för att göra sig själv, mindre och mindre, mer och mer obetydlig och för att slippa ta plats så att man slipper se alla jävlar i ögonen.
klipp ut mig var ett mantra som snurrade i min hjärna under lång tid. jag ville klippa ut mig själv som man gör med ansikten i tidningar. klippas ut och kastas bort, helst skrynklas ihop till ett knytte viktlöst ingenting först.
bääääh jag är bitter för att jag är sur för att jag inte uppskattar mig själv som kommit så långt i min väg tillbaka till normaliteten. för jag saknar min självkänsla, styrka och eufori som det innebar att alltid nå mina mål. SOM SJUK!
jag är inte glad nu inte alls. jag är en i en pubertal identitetskris där jag måste hitta nya saker som jag är bra på nu när jag inte får räkna kalorier mer och det är ungefär lika kul som att göra om puberteten och tonåren. men jag får skylla mig själv. jag rodde till den här ön på egen hand, hade ingen mat med mig och nu måste jag äta späck och valfläsk och andra äckliga saker för att orka simma tillbaka. så var det inte tänkt. men jag tänker inte sitta kvar här och svälta ihjäl och torka ihop till en klump och dö iallafall.
jag var en bra männsika innan allt det här. en riktigt jävla bra människa som ansåg mig oövervinnelig och bäst på det mesta och henne ska jag hitta tillbaka till. jag vann, fick allt, gjorde allt jag ville utan att väga noll kilo så rent logiskt borde det ju gå. synd bara att kicken över att kontrollera sitt matintag rent psykiskt faktiskt är mer värd än få drömjobbet, springa marathon, gifta sig lyckligt eller vinna högsta vinsten på lotto.
det är så jävla sorgligt men sant.
hell anorexia du vinner, jag kan inte slåss mot dig, du har rätt, men jag tänker göra tvärtom ändå. för någonstans trots allt så har jag än tillit till mig själv som är starkare än allt annat i hela världen och du är ingen demon, du är verklig och så länge du är verklig kan jag slåss mot dig oavsett hur rätt du har och hur många poäng du tar i våra krig med varandra. jag är liksom inte rädd för att förlora längre. det är något jag lärt mig av dig. det är inte farligt att dö. det enda som är riktigt farligt är att inte våga leva. det är jag jävligt jväligt rädd för.
var det värt det? jag vet inte? ärligt talat i dont know...
sexystripes anf late nights out...
åkte berg och dal banan hela dagen och lyckades kliva av vid halv åtta snåret först.
sen blev det bra
reidstädade hela lyan, sprutade demonöron och munnar fulla med ajax rengöringsmedel och lyckades få ihop kropp själ och lägenhet lagom till gongongen ljöd och vännerna stod för dörren.
rökelse, tända ljus och lite iskallt bubbel höll alla energier på topp och sen hann vi precis till Chinateatern för att kolla in RAW standup comedyclub.
har sovit med demonerna men hann skratta så magmusklerna blödde innan dess.
panikflydde hemifrån i morse ut i solen, sen till gymmet och slog av mig båda armarna på Balance boxing-pass.
snabb vända förbi slå dig fri Emelies diamantlya på söder och nu är jag hemma igen och håller andan.
törs inte ta djupa andetag för då kanske de flyger in i munnern på mig igen och tar över. orkar inte mer skit.
nu gör jag rätt på det enda sättet som jag vet funkar på riktigt. allt annat är för svårt.
inget ont som...
inte har något gott med sig och vice versa klyscha ja you know!
fick ju en veckas gratis träningskort på Balance efter minglet igår och eftersom klockan tickar snabbare mot julskinka än man jag hinner andas numera så var jag inte sen att pinna dit idag efter jobbet i mina små iskalla tamriebeklädda stackars fossingar för lite Strip Aerobic.
jag har aldrig haft koordinationsförmåga och kommer nog inte skaffa mig sån heller men skitsamma. jag fick bränna lite kalorier och det gör ju en gammal avdankad anorektiker glad. allt gick åt skogen men jag kunde inte sluta våldsle under timmen som kändes som en kvart och mest gick ut på att inte försöka ramla av stripstolen och öva mycket på stjärt, vick och fittmuskler.
Balance är GRYMT. allt är snyggt, fräscht och lyxigt och det känns mer som att hänga i en hotellobby än en sunkigt omklädningsrum på ett gym a la F och S från 93.
en jävligt sexig digitalvåg stog och skrek på mig i ena hörnet, men jag visste att den och jag är långt i från polare just nu så jag avstod från att stå på skiten. men det kittlar i hela mig. jag vill skapa en såndär ömsesidigt genomärlig kärleksreation med de digitala siffrorna igen. jag vill att vi ska komma överens för vi vet så väl vad som är bra för varandra.
jag är en miljon månmil därifrån men ändå så jävla nära och pirret allra längst inne i kroppen som i en liten liten bubbla som vill spricka och komma ut och fortplanta sig och ta över finns där. tydlig men ändå så frånvarande...
jag vet inte gott folk jag vet inte.
jag lusläser schemat och ska ge det en liten vecka iallafall. en liiiten liiiten vecka kan faktiskt inte skada. det gör nog bara gott. orkar inte va julgris redan i oktober. det är skitäckligt. allt omfång står mig upp i halsen och jag känner mig som en blobb utan konturer som mest flyter runt när jag försöker gå.
äckliga äckliga blobb.
varför måste det vara så svart eller vitt.
varför finns inte mitt emellan?
vill inte va i bubblan men vill ännu mindre vara bubblan och lite till.