going bananramas!
håll i er nu men först en parentes i skrivandets stund så monsterkrejvar jag chilivitlöksmarinerad blomkål....
eller bara ett kilo blomkål, kokt med salt och smör!
Började för övrigt nästan grina på Pilatesen idag. Mådde så äckligt bra efteråt att jag fick en hulk glädjetårar i strupen. Så jävla renad och välbalanserad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
sen såg jag en sån där grej på bussen
ångest. här kommer den....
en tant, inte smällfet men tjock, med en tunnbrödrulle, en lite för välfylld tunnbrödrulle, den såg liksom till och med tung ut i handen på henne...hon har precis satt sig ner på bussen för att på max fyra minuter snart hetsäta sin i plastfolie medhavda monsterrulle av matbajs. jag visste. jag visste långt innan jag såg. jag visste jag ville se och jag laddade. Sen kom det.
glufs glufs, två tuggor, glufs glufs, två till. lite för snabbt efter varandra följande för att bearbetas med munnen tänderna och svalget ordentligt. sånna tuggor måste pressas ner. pressas ner med tungan mot gomen och sväljas så det gör ont.
jag vrålstirrar på tanten med skräckblandad förtjusning. tvångsmässigt stirrar på hennes glupska tunnbrödrulleätande. måste måtta mäta och väga in den där tunnbrödrullen med blicken och lite äckelfascinerat föreställa mig och med hundra procents säkerhet vara medveten om att den inom loppet av fyra minuter kommer vara en del av henne kropp. undra var den sätter sig tänker jag? kommer hon rapa? ska det ner mer?
och jag har så rätt, jag har alltid rätt. sex stationer från Gullmarsplan tar det att få ner rullen. jag illglor vrålstirrar på varje tugga hon tar, räknar dem, räknar tuggor och räknar sekunder i intervaller. försöker måtta med blicken när hon ska ta den där sista och alltför stora tuggan. den sista mumsbiten som är så stor att den måste skjutas på med pekfingret ner i halsen för att försvinna i ett naffs, för den är ju alldeles för stor för munnen.
och sen, äntligen är tunnbrödrullen ett minne blott och bara det kladdiga plastfoliet i handen på henne vittnar om dess forna existens. Men tanten har ett äss i rockärmen. Min gissning var att hon skulle stiga av bussen, gå hem och förmodligen känna sig så äckelmätt att hon måst fortsätta förstöra på något sätt. Fortsätta trycka ner saker i svalget med tungan, helst sött, fort ska det gå nu, fort som attan innan det är försent och mättnaden kommer och det inte går mer.., men hon tar mig. Hon är förberedd. Ur sin plastpåse huvar hon upp två rullar vingummin. Först en, åker in i munnen med betänketid, tuggas ganska varligt och långsamt. Den känner hon säkert smaken på. Kan kanske till och med gissa om den var röd eller gul. Men nästa gång är det försent. Kört för länge sen. Hon för handen till munnen och den här gången är den laddad med minst tre runda vingummisar om inte fler, olika färger alla på en gång nu spelar det ingen roll längre. In med dem bara, tugga snabbt och svälj. Svälj för allt du är värd människa.
Här går tanten av. Jag åker en station till och går hem. Med träningsväskan på armen och begrundar vad jag sett, upplevt sugit in.
Det där är jag hela mitt liv.
Som allra sjukast i anorexi, som så kallad frisk, sjuk mittemellan som allt jag någonsin varit. När jag vägde som allra minst, mest eller ingenting.
Så där ser min relation ut till mat. Så har den alltid sett ut. Tanten är jag. När jag på taniga 37 kilosben, darrande satte mig framför en fjärdedels rågbrödsskiva och en en tiondels skivad tomat spelade hela den där scenen upp sig framför näsan på mig. Jag var den tjocka tanten. Inte smällfet men tjock. Inte värd att äta egentligen men girig, hungrig glupsk. Och nu var det ännu en gång dags att med våld gråt inre kamp och skrik innanför skallen trycka i mig det där vidriga äckliga flottiga framför mig på tallriken. Kropp och själ skrek av hunger och jag visste att jag var tvungen, men jag led. I timmar kunde jag sitta och pilla, peta, kladda sönder den där patetiska rågbrödsbiten och slaffsa sönder tomaten. För mig var den en pizza och jag var ett vidrigt girigt äckligt fetto som nu besegrats av min glupska kropp och kapitulerat inför det fakto att jag nu faktiskt bestämt mig för att äta också.
Och egentligen så har det aldrig spelat någon roll. Om jag käkat en halv cornflake eller en halv kebabpizza. Allt som åker in i munnen är ändå bara ångestladdat. Allt!
Skillnaden på att vara assjuk och att vara mindre sjuk är att förut så räknade jag i ensiffriga kalorier, för att övergå till tiotal och nu kan jag scanna ett par hundra utan att vilja hoppa från Årstabron. Men tro fan att jag räknar. Och det blir sällan fel. men jag vet att det spelar ingen roll för mig om det är en kalori eller tusen för mycket. Den störda relationen till mat och kropp kommer jag alltid dras med. men just nu dras jag med den och kan leva ett någorlunda normalt friskt socialt och aktivt liv samtidigt.
Kylan håller mig inte inomhus, rädslan för mat skrämmer mig inte från sociala sammanhang och kilona på min kropp gör att jag orkar jobba, leva umgås, vara, sova, vakna, prata, tänka träna whatever...
men jag är fortfarande tanten.
det är därför jag föraktar henne så mycket. hon skrämmer mig för jag är hon. maktlös inför något som jag är tvingad att hantera flera gånger om dagen resten av mitt liv och för varje konfrontation skapas en kamp, ett slag, ett krig mellan mig och tusen demoner och i detta krig vet jag aldrig efteråt med säkerhet vem det egentligen är som segrat.
Så kul, glamouröst och fantastiskt är anorexi. Så smal, oövervinnerlig och fantastisk känner man sig som allra sjukast.
Som en medleålders flottig tant på en buss från Gullmarsplan till Årsta. Besegrad av en jävla kebabrulle.
Det är min skräck!
Bara det och inget annat.
Kommentarer
Postat av: dödgrävar-gurra
sjukt bra skrivet! även om jag är snuskigt proppmätt och blev illamående av de första styckena ;P
Postat av: sarah-jane
Hej, jag känner precis som du. Har haft ätstörningar i mer än halva mitt liv nu. (Är ett par och 30) Jag har en rätt privat fråga, hoppas du inte tycker jag är oförskämd... Jag undrar hur ditt kärleksliv är/har varit, har du kunnat ha relationer med allt vad det innebär av närhet och sex? Man får ju väldigt låg östrogenhalt när man är underviktig,och därmed brukar man inte kunna ha ,eller åtminstone inte njuta av, sex. Jag har så lågt östrogen att det knappt är mätbart har dom sagt till mig och sex har inte varit att tänka på på många år.Jag kan inte bli kåt om jag så försöker, det går bara inte. Även de perioder jag varit mer normalviktig har jag inte njutit ett dugg av sex. Du kanske tycker det är för privat att svara på... Nån annan som vill dela med sig?
Postat av: Anonym
Postat av: Ronnie
sarajane:
all form av närhet skrämmer livet ur mig...jag är där att jag till och med har mycket svårt att ta emot en kram, en klapp, att någon annan överhuvudtaget tar i mig äcklar mig oerhört.
Döttspulver. du är så himla fin ;) tack
Postat av: Anonym
Förra gången jag trodde jag hade gått med på sex läg jag o grät när han... försökte komma mig så nära man kan komma. Jag kände mig våldtagen; av honom, av mig själv. Äcklad, stor, men samtidigt liten och som ett offer.
:/
Postat av: U.
Fantastiskt skrivet.
Tack.
Postat av: Simone
grym text
Trackback