Wasabilicious

( gamla mitt i morgonen funderingar...ingolf håller tal...)

16 juni 05.23 tåget från kbh mot malmö

vem fan har bråttom hem en lördagmorgon? tåget är ett par minuter försenat och folk tjurar redan över en liten försening på nästan 20 minuter. jag skrattar och ler för mig själv. haha kom igen tre minuter till så får alla som e smarta pengarna tillbaka för resan hos sj. värsta bingo bango jackpot., alla som inte gnäller får passera gå och inkssera 73 danska kronor i banken.

jag är övertrött, pupillerna stora och svarta, hjärtat klappar, händerna darrar. jag är på highspeed, jag har ?glömt? att äta  igen. ?glömt? att ha mat i kylskåpet till frukosten imorse, spottat ut kakorna och nachosen på cafét, frossat i de råa champinjonerna, lekt barbeque för mig själv och festat genom att stoppa några av dem på grillen så att de smakat och luktat mer som riktig mat, druckit körsbärscola med southern comfort för att slippa tänka på vad ja gör, klämt på låren som är feta och äckliga och hoppats att de snart snart bara helst ville försvinna av sig själva.

räknade först fel i kassan vid stängningen, den två timmar för sena stängningen av cafét. minus åttahuundranittiofem kronor i kassan, för trött för att ens orka bry mig. insåg sen att jag bara kollat fel på kvittot?.tur för mig .

tappade nästan min lilla ögonsten till dator i backen när jag baxade ut cykeln från bakgården?det är dåligt, det är dåligt och ett dålig tecken på att jag ligger lågt igen. fast det gör jag ju inte jag har ju blivit fet nu. smakat för mycket på kaokorna och njutit för mycket av livets goda. tillåtit mig att vara levande. levande bland levande människor. de är ingolfs värsta fiender. de välfungerande klara, friska och sunda, mot dem har han ingen chans. när jag kan härma friska människor finns det ingen anledning att va sjuk. idag har jag tusen skäl till att va sjuk däremot.

jag är ett fett misslyckande.

min gamla cirkusbas har kommit in på cirkuspiloterna tillsammans med all andra som sökte från min gamla klass?den jag blev kickad ur för att jag blev så äckligt uppenbart sjuk?så sjuk att det till och med syntes på mig. alla andra som är minst så sjuka som jag på insidan men ser friska ut på utsidan de får minsann fortsätta leka med de andra barnen i snadlådan. jag är portad. portad och bitter. men det har ni väl fattat vid det här laget.

min bästa vän och vapendragare är i london på cirkusaudiotion och kommer förmodligen bli antagen hon med. hon mår inte hller särskilt bra, men det syns bara ibland, om man är tillräckligt uppmärksam, men henne kan man laga med nål och tråd så hon ser fin och frisk ut igen. tänk om man kunde sy ihop munnen på ingolf på samma sätt som man kan sy ihop armarna på stonkan?

nu sitter jag på tåget bort från jävla lorteköpenhamn iallfall. i första klass kupén.tillsammans med piloter, flygvärdinnor och fina buissnäsmän i snygga kostymer. jag är kamouflerad i form av min lilla snygga laptop. med den i knät är jag också viktig. alla andra dödliga får åka i fyllevagnarna tillsammans med alla bögar på väg hem från gayklubbarna i köpenhamn och spyiga blondinerna som kräks på sina pojkvänner och ryssarna med stulan teveapparater i jackärmarna. men med min laptop ser jag viktig ut så de frågar inte ens om min biljett. jag ser helt neklet ut att höra hemma här. undrar om de hade frågat efter min biljett om jag varit fet? fet skitig och full?hallå där din lilla tjockis, ska inte du åka i lekstugevagnen tillsammans med alla andra chipsmongon???? antagligen. tur att jag är smal och viktig då, smal viktig välputsad och fin på ytan, ett fucking jävla sönderarbetat och trasigt vrak innuti. konstigt hur dubbelt det där kan bli. i träningshallen är jag äcklig och fel och sjuk. i förstaklasskupén är jag nicole richie.

åhhh va det ska bli underbart med sverige igen. sverige med billiga skvallerblaskor, smaksatt bubbelvatten utan sötningsmedel, skogaholmslimpmackor som man inte törs äta och äggmackor med skalräkor som inte smakar gammal dumbster.

sverige sverige sverige heja sverige. jag vill bada i sill och nubbe, alla smaker, senap, ättika vad ni vill jag dricker sillspadet om ni ber mig, snortar nubben genom näsan, bara jag får känna mig lite svensk på svenska hemmarker snart.

men samtidigt e jag livrädd. livrädd för att jag ska bort från en värld med idioter, på besök i en värld med tänkande varesler som genosmskådar mig lika snabbt om jag genomskådar alla danskars ointelligens. svenskar är svårare att lura. de ser anorektikern annika snabbare än jag hinner tänka champinjon. kanske för att svenskar är så jävla fixerade. danskar är mer avslappnade och likgiltiga. men det man ser hos andra är ju ofta en reflektion av sig själv. alltså är svenskarna mer uppmärksamma på mina demoner för att de speglar deras egna.

det är min slutsats iallfall.

ojoj nu ska jag släpa två liter vodka från stationen upp till folkets park och petra som förmodligen ligger däckad i sin lägenhet, sött sovandes och ovetandes om att ingolf och hans vapendragere strax kommer på besök?men jag har blivit så jävla svag. förut orkade jag lätt pinna på hela vägen nerifrån västra hamnen upp till möllan mitt i vintern i snålt blåsväder och snöstorm. nu pallar jag knappt att vingla upp för trappan på stationen utan att känna tårarna tränga fram bakom ögonlocken. munnen hårt sammanbiten, jag vill jag vill jag kan?men jag kan inte. hoppas det går en buss?en liten grön malmöstadsbuss som vill hjälpa mig på vägen. och hoppas att petra har lämnat dörrren öppen, eller att jag kommer ihåg koden rätt för jag har nästan inga pengar eller batteri kvar på mobilen? annars får jag väl sätta mig i parken. folkets park och låtsas eller hoppas på att jag kanske vågar köpa en glass där imorgon. det där jävla imorgon som aldrig kommer?

imorgon ska jag leva imorgon imorgon imorgon?har jag inte sparat tillräckligt mycket nu för att få leva lite imorgon?bara imorgon. snaälla ingolf kan du inte va lite tyst imorgon. jag lovar att betala igen med dubbelt valuta värde en annan gång. snälla lämna mig bara ifred nu en stund så jag får leka med de andra svenska barnen i den svenska sandlådan på min svenska sverigesemester.

oj oj inside information?nu berättar konduktörerna i förstaklasskuén vilka trick de köper av fuskåkare och vilka som inte funkar?

att langa fram en tusing och låstsas som man inte har växelpengar funkar tydligen inte, inte heller tricket att låtsas sova eller febrilt leta efter en ?borttappad biljett? däremot så nämnde de något om att om man kommer fram och pratar med de lite snällt så kan de va snälla tillbaka?vad de menar med det fattade jag inte riktigt?.fan?värsta guldtipset de hade kunnat vara?

jag sluddrar i skrift

jag bränner ut mig

jag ska skaka drinkar på roskilde i sommar

jag ska sälja min biljett till fett överpris

jag sitter på jobbet

det har jag gjort hela dan

eller knappas suttit iofs...

öppna stänga öppna stänga

jag hinner cykla hem däcka i sängen sen ringer klockan då ska jag upp igen och öppna jobba hela dan stänga...så ser mitt liv ut just nu...jag gör alting till max oavsett vad det är, jobba på café, svälta ihjäl, cirkusa, resa världen runt, knulla knarka you name it...det finns inga gyllene medelvägar

its black or white

jag är så jävla osunt genomgalen

är det det ni älskar

i dont wanna die, everybody knows i love beein me...

Why?

3 maj 2007

Why, varför porque? varför har inte jag gjort mig förtjänt av att leva? Var gick det fel? jag har ju alltid varit så jävla stolt. Stolt över mig själv, mitt liv och allt jag tar mig för. Jag är ju bäst och coolast. så hur in i helvete hamnade jag här? i en sits som går ut på att inte tillåta sig själv att vara levande.

jävla pissinhelvetes kukanorexia. varför vinner du så jävla lätt. hur kan du vara så stark? hur kan du slå ihjäl livslust, primära instinkter och min oslagbara kämparglöd? Vad är det som gör dig vikigare än livet självt?

åh jag önskar att jag kunde svara på det, eller att någon annan kunde svara på det. För där står jag mållös, helt naken inför ovissheten.

hmm, jag spekulerar. kan det vara en fråga om identitet. har anorexin blivit min identitet. en trygghet jag är rädd för att släppa efter på. allt annat har ju tagits ifrån mig så jag kanske klamrar mig fast vid det enaste ena jag har kvar. jag är ju inte cirkusartist längre och jag är inte journalist heller. och jag vill definitvt inte identiera mig med en cafémedarbetare med en deltidsjobb och trist alldagligt liv i köpenhamn.men jag vill ju inte bara vara anorektiker heller. Men när allt annat kaosar är det det enda jag har. och jag pallar inte att släppa sjukdomen innan jag hittat något annat att hålla fast i.

ibland funkar det att leva men det känns som lånad tid. jag kan lura sjukdomen i kortare perioder men i det långa loppet så är det nog egentligen den som lurar mig. jag straffas ju i slutändan iallfall. allt har sitt pris. att tillåta sig för mkt livskvalitét är som att ta ett anorekitiskt lån med allt för hög ränta. att investera i tid med sina vänner kräver kalorier, kalorier som ska återbetalas med svält. jag är en prima ballerina som går en balansgång på gränsen till dödens rand.

jag kan dansa och le, marionettlikt med grace och skönhet och ett bländande leende. jag lurar alla och mest mig själv?för hur mycket jag än dansar och ler så är jag ju sjukare än sjukast i slutändan iallfall.

men jag vill ju inte tvångsmatas, jag vill kunna göra det här själv. men kan jag verkligen det. när anorexin vinner och säger att jag inte förtjänar att leva idag så har jag ju tappat kontrollen igen. kontrollen över mitt eget liv och jag vet ju konkret med fysiska bevis och siffror på papper att när anorexin är som starkast så är jag inte särskilt långt från att trilla av min primaballerina lina.

hur länge kan man gå balansgång på dödens avgrund innan man tillslut trillar ner åt fel håll. åt det håll där det inte finns någon väg tillbaka.

är vägen ut verkligen att ge upp, lägga in sig själv, låta sig tvångsmatas till naturlig storlek och wooooptiii så är man så långt från sin anorelktiska identitet att man förlorat allt hopp på att orka svälta ner sig själv till anorektiker igen att man helt enkelt bestämmer sig för att prova något annat? maybe? förmodligen! honestly i dont know. men den sortens behandling låter ju onekligen gravt motbjudande. men ack så logisk. som en knarkare på avgiftning typ. haha nu är du så tjock så tjock och så misslyckad att du får helt enkelt hitta på något nytt sätt att få vår uppmärksamhet på nästa gång för banta ner sig från bmi 23 till 14 kräver inte bara hårt arbete men space och tid och dessutom.

och visst rent logist så stämmer det nog som de säger på stolpegården. att deras feta uppgödda bmi 23 patienter nog inte är särskilt sugna på att göra samma resa en gång till efter att ha tvångsmatats upp i vikt att de kanske inte orkar svälta sig själva igen. MEN MÅR DE BÄTTRE SEN DÅ???? tveksamt. de är nog inte smala och döende av näringsbrist mer men är de gladare, lyckligare FRISKARE???? I DOUBT IT!!!!

jag vill gärna bli frisk, men jag vill inte bli tjock. och enligt hela världen så e friskhet lika med fetma. och fetma e äckligt och motbjudande. hur fan kan man stå ut med sig själv när man är fet och motbjudande? det är det ju ingen som gör? helt ärligt. varför bantar hela världen? varför får varenda brudjävel ångest av att käka choklad eller ställa sig på vägen eller växa ut sina favoritbrallor. de är ju sjukt olyckliga allihopa. ständigt bantandes och längandes efter en smalare kropp, en perfektare yta, en mindre storlek?varför måste jag också va med och spela det där jävla spelet när jag redan är så jävla duktig på att vara smal?

ja för jag vet nog om att jag är SMAAAAAAAAAL, JAG ÄR SMAL SMAL SMAL SUG PÅ DEN NI!!! men jag känner mig som en uppstoppad korv vissa dagar iallfall, oftast inte men ibland så det så.

äsch nu tror jaga tt jag vet varför anorexian vinner. den se ju bara värkligheten som den är på riktigt. med alla olyckliga missnöjda otillfredställda människor. och så säger den. vill du verkligen vara en av dem? en av alla de där svullande, vidriga varelserna helt utan självrespekt. en av alla de med så läg självkänsla att de inte ens tror på sin egen förmåga att säga nej till något så löjligt som att göda sig själva med bakelser glass och bullar. det är ju löjligt. hur svårt kan det vara liksom. det är ju inte som att chips, muffins och majonässåsen hoppar upp från tallriken in i munnen på en. man kan faktiskt bara välja att inte äta den helt själv. svårare än så är det faktiskt inte.

så 1-0 till ingolf an har helt enkelt övertygat mig igen. hellre dör jag än nedlåter mig själv i de självömkandes träsk. så går jag hellre balansågng tills jag trillar dit. för så länge jag lyckas balansera så är jag ju åtminstone levande och levande med stolthet dessutom.

okej idag kan jag erkänna att jag är sjuk. jag är jävligt sjuk och inte ett dyft friskare än för en månad sen om än lite fetare. men jag tror å mig själv. mer än jag tror på de små gröna mmännen i vita sjukhusrockar och alla fetton med sprickfärdiga brallor som glufsar i sig flödebolder på stranden?

iuk

Rastlös 9 maj 2007-05-09

jag är så jävla trött på min ofungerande hjärna!!! den har blivit så förslöad och trög på sistone att jag inte känner igen mig själv längre.

RONNIE DU ÄR FÖR SMART FÖR DEN HÄR SJUKDOMEN SA DE I BÖRJAN! ALLT FÖR SMART!

har jag lyckats bränna bort så mycket hjärnceller på dinnercoctails och svältdieter att jag helt eneklt blivit lite dum i huvet. kan man laga mig? finns det reservdelar för anorektiker? hej ni vet min snygga vältränade mage och mina muskulösa överarmar skulle jag kunna få byta in min ikkeexstierande obefintliga slappröv mot ett par nya sånna, modell beach 2007 tack!!!

jag provade en baddräkt igår. as if!!!! hur fan ska jag våga visa mig i sommar med den här kroppen. det är ju bara jag som tycker den är nåt att ha och ibland knappt det ens. dessutom så har jag erfarit hittills att när alla andra normala människor slängt av sig kläderna i vårsolen så har jag fortfarande suttit och huttrat i två tre lager tjockstickade yllekoftor som jag aldrig trodde att jag skulle få såååå mycket användning för. men uppenbarligen?jag har tre hyllor i min garderob, en för stickat och varmt, en för sommarlätt och svalt och en för byxor. jag går uteslutande runt i allt det som ligger på den översta hyllan. sommar och svlat är för kallt och byxdelen är ett skämt. de byxor som faktiskt passar kommer uteslutande från barnavdelningen och får mig att känna mig tjock, de andra normalstora byxorna skulle jag behöva hängslen och skärp för att lyckas hålla på plats så de får ligga fint ihopvikta längst bak på hyllan och skämmas och vänta på bättre tider. tider av fettma viskar ingolf i örat och hånflinskrattar med sin väsande röst.

jag låg riktigt lågt igår, så där darrande skräcklågt där världen blurrade, hjärtat klappade och hjärnan gick på slow mo. jag borde ätit glass, men det regnade så där galet mycket som det bara gör vid just den här tiden på året. när skyarna bara fortsätter att öppna sig och vräka ut regn över vår lilla värld och allt man kan göra är att sitta och huttra i sina lager på lager tröjor, titta ut genom fönstret och hoppas att man får leva länge nog för att få uppleva efter regn kommer sol principen.

jag är inte på the braiking point ännu men jag är nära igen. jag är där där jag vill börja spontangårta åt min egen litenhet i dubbel bemärkelse. där hjärnan är så trög att den inte klara av att sköta sig och alltin blir fel. det blir fel i kassan, jag sätter igån larmet på jobbet, glömmer att ta in skyltet vid stängning. alla de där idiotgrejerna som vanliga 9-5 arbetande idioter kalar av att komma ihåg men som är fullständigt oöverskådligt för mitt trötta huvud.

om jag fortsätter identifiera mig med sjukdomen måste jag börja acceptera min ökade dumhet och se den som en del av mig för jag är fan inte särskilt smart längre. du har ju redan frågat det där och jag har svarat tre gånger säger stella. kommer du inte ihåg??? nej för när du pratade till mig var jag fullt upptagen med att räkna ihop hur många kalorier den där kaksmulan plus de åtta nachochipsen med ost på motsvara och hur många timmar utan käk jag måste ta mig igenom nu för att ligga på plus minus noll igen. varför kan jag räkna kalorier så bra men är så urkass på att få kassan att ligga på noll diferans? haha det är ju fullständigt logiskt egentligen jag är väl snarare lika bra på båda delarna för inte fan kan jag sitta här och lura mig till att tro på att jag räknar rätt med kalorier heller för den delen?då skulle jag la inte sitta här på min knotiga röv och hacka tänder och darra i hela kroppen?nej jag är lika bra på att få diferance i kassan som jag är på att få diferance i kroppen?de hamnar på ett ständigt minus båda två.

jag är bara så jävla skraj för att förlora jobbet?putsar och fejar, kämpar och sliter med alla krafter jag har för att det ska se fint rent och flcäkfritt ut..men det är ju skit samma om kaffemaksinen är skinande ren om dörren till cafét står på vid gavle och det saknas en hundring i kassan nio gånger av tio?jag skulle också sparka mig själv.

hmm nu ringde precis min chef och sa att jag var en skatt och klippa som räddade henne ur skiten?

är jag lika självkritisk och hård mot mig själv när det gäller min kvalité på det jag tar mig för som jag är mot min kropp och vad jag är värd?

i guess so men det var i alla fall en energyboost at få lite cred så nu jävlar ska jag sluta gnälla och gå och träffa farbror doktorn. jag ska iklä mig full stridsmundering med ledsen sommarkjol och massa stickade koftor, tunga nitbälten och svarta ögon. sen får de väga min värdighet att leva i siffror om de vill. idag väger jag min värdighet i vänliga ord och vänner som alltid tycks vara där och lyssna trots att man varken hör eller ser dem särskilt tydligt ibland..

Stella iscensatte min begravning ... så har vi den överstökad nu så att jag kan foukusera på att leva istället för att dö... (fint va...;)



kiss kiss bang bang my hardcore dior sis...