Wasabilicious

Why?

3 maj 2007

Why, varför porque? varför har inte jag gjort mig förtjänt av att leva? Var gick det fel? jag har ju alltid varit så jävla stolt. Stolt över mig själv, mitt liv och allt jag tar mig för. Jag är ju bäst och coolast. så hur in i helvete hamnade jag här? i en sits som går ut på att inte tillåta sig själv att vara levande.

jävla pissinhelvetes kukanorexia. varför vinner du så jävla lätt. hur kan du vara så stark? hur kan du slå ihjäl livslust, primära instinkter och min oslagbara kämparglöd? Vad är det som gör dig vikigare än livet självt?

åh jag önskar att jag kunde svara på det, eller att någon annan kunde svara på det. För där står jag mållös, helt naken inför ovissheten.

hmm, jag spekulerar. kan det vara en fråga om identitet. har anorexin blivit min identitet. en trygghet jag är rädd för att släppa efter på. allt annat har ju tagits ifrån mig så jag kanske klamrar mig fast vid det enaste ena jag har kvar. jag är ju inte cirkusartist längre och jag är inte journalist heller. och jag vill definitvt inte identiera mig med en cafémedarbetare med en deltidsjobb och trist alldagligt liv i köpenhamn.men jag vill ju inte bara vara anorektiker heller. Men när allt annat kaosar är det det enda jag har. och jag pallar inte att släppa sjukdomen innan jag hittat något annat att hålla fast i.

ibland funkar det att leva men det känns som lånad tid. jag kan lura sjukdomen i kortare perioder men i det långa loppet så är det nog egentligen den som lurar mig. jag straffas ju i slutändan iallfall. allt har sitt pris. att tillåta sig för mkt livskvalitét är som att ta ett anorekitiskt lån med allt för hög ränta. att investera i tid med sina vänner kräver kalorier, kalorier som ska återbetalas med svält. jag är en prima ballerina som går en balansgång på gränsen till dödens rand.

jag kan dansa och le, marionettlikt med grace och skönhet och ett bländande leende. jag lurar alla och mest mig själv?för hur mycket jag än dansar och ler så är jag ju sjukare än sjukast i slutändan iallfall.

men jag vill ju inte tvångsmatas, jag vill kunna göra det här själv. men kan jag verkligen det. när anorexin vinner och säger att jag inte förtjänar att leva idag så har jag ju tappat kontrollen igen. kontrollen över mitt eget liv och jag vet ju konkret med fysiska bevis och siffror på papper att när anorexin är som starkast så är jag inte särskilt långt från att trilla av min primaballerina lina.

hur länge kan man gå balansgång på dödens avgrund innan man tillslut trillar ner åt fel håll. åt det håll där det inte finns någon väg tillbaka.

är vägen ut verkligen att ge upp, lägga in sig själv, låta sig tvångsmatas till naturlig storlek och wooooptiii så är man så långt från sin anorelktiska identitet att man förlorat allt hopp på att orka svälta ner sig själv till anorektiker igen att man helt enkelt bestämmer sig för att prova något annat? maybe? förmodligen! honestly i dont know. men den sortens behandling låter ju onekligen gravt motbjudande. men ack så logisk. som en knarkare på avgiftning typ. haha nu är du så tjock så tjock och så misslyckad att du får helt enkelt hitta på något nytt sätt att få vår uppmärksamhet på nästa gång för banta ner sig från bmi 23 till 14 kräver inte bara hårt arbete men space och tid och dessutom.

och visst rent logist så stämmer det nog som de säger på stolpegården. att deras feta uppgödda bmi 23 patienter nog inte är särskilt sugna på att göra samma resa en gång till efter att ha tvångsmatats upp i vikt att de kanske inte orkar svälta sig själva igen. MEN MÅR DE BÄTTRE SEN DÅ???? tveksamt. de är nog inte smala och döende av näringsbrist mer men är de gladare, lyckligare FRISKARE???? I DOUBT IT!!!!

jag vill gärna bli frisk, men jag vill inte bli tjock. och enligt hela världen så e friskhet lika med fetma. och fetma e äckligt och motbjudande. hur fan kan man stå ut med sig själv när man är fet och motbjudande? det är det ju ingen som gör? helt ärligt. varför bantar hela världen? varför får varenda brudjävel ångest av att käka choklad eller ställa sig på vägen eller växa ut sina favoritbrallor. de är ju sjukt olyckliga allihopa. ständigt bantandes och längandes efter en smalare kropp, en perfektare yta, en mindre storlek?varför måste jag också va med och spela det där jävla spelet när jag redan är så jävla duktig på att vara smal?

ja för jag vet nog om att jag är SMAAAAAAAAAL, JAG ÄR SMAL SMAL SMAL SUG PÅ DEN NI!!! men jag känner mig som en uppstoppad korv vissa dagar iallfall, oftast inte men ibland så det så.

äsch nu tror jaga tt jag vet varför anorexian vinner. den se ju bara värkligheten som den är på riktigt. med alla olyckliga missnöjda otillfredställda människor. och så säger den. vill du verkligen vara en av dem? en av alla de där svullande, vidriga varelserna helt utan självrespekt. en av alla de med så läg självkänsla att de inte ens tror på sin egen förmåga att säga nej till något så löjligt som att göda sig själva med bakelser glass och bullar. det är ju löjligt. hur svårt kan det vara liksom. det är ju inte som att chips, muffins och majonässåsen hoppar upp från tallriken in i munnen på en. man kan faktiskt bara välja att inte äta den helt själv. svårare än så är det faktiskt inte.

så 1-0 till ingolf an har helt enkelt övertygat mig igen. hellre dör jag än nedlåter mig själv i de självömkandes träsk. så går jag hellre balansågng tills jag trillar dit. för så länge jag lyckas balansera så är jag ju åtminstone levande och levande med stolthet dessutom.

okej idag kan jag erkänna att jag är sjuk. jag är jävligt sjuk och inte ett dyft friskare än för en månad sen om än lite fetare. men jag tror å mig själv. mer än jag tror på de små gröna mmännen i vita sjukhusrockar och alla fetton med sprickfärdiga brallor som glufsar i sig flödebolder på stranden?

iuk