Wasabilicious

det var inte jag som var och handlade idag...det var fröken svår...fröken benrangel...fröken anorexia

det var på nåt sett liksom tryggt att se henne i det överäckelupplysta provrummet

istället för att bli rädd känndes det liksom tryggt, she is still there... puh, jag är inte jag, jag är hon...

nu när jag inte måste bli frisk längre för att jag har ett mål att sträva efter så kan hon ju liksom lika gärna få vinna...

första gången jag såg henne i spegeln...speciellt bakifrån blev jag skiträdd, fattade inte vad hon gjorde där...nu är jag livrädd för att hon ska försvinna och efterlämna mig med det där feta äckliga monstret som en gång var jag...den där groteskt levande giriga tjejen somn trodde att hon förtjänade att leva och med massa överflöd dessutom

överflöd
överflöde
flöde e lika med grädde på danska

nu när jag inte behöver bli migsjälv igen kan jag ju lika gärna vara hon

hon har kontroll

det har fan inte jag

snälla lämna mig inte för jag vet inte hur det som finns kvar ser ut mer... finns det något kvar av det riktiga mig...eller har det också ruttnat innifrån...innifrån och ut...