ångestnatt
magen skrek, revbenen skar mot lungorna i bröstet, jag svettades, frrös, kunde inte andas, kunde inte ligga still, kunde inte röra på mig, ena seknden var jag som paralyserad, andra var jag tvungen att ligaa och vagga fram och tillbaka tvångsmässigt...
natten blev till gryning och först n¨är det blivit helt ljust ute tror jag att jag äntligen lyckades tuppa av...
det var länge sen jag var sådär rädd för min kropp...jag har ju behandlat den rimligt okey på sistone...men de senaste dagarna har de fått ta rätt mkt skit... sista veckan blev för mkt helt enkelt.
att inse vilken jävla soppa jag sitter i har varit hårt och alla motgångar tar jag ju ut fysiskt på min kropp rent destruktivt nu när jag inte får träna cirkus som alla andra och döda demoner på ett sunt sätt ( den bitterheten kommer jag fan aldrig släppa, jag håller benhårt fast vid att jag skulle ha så jävla mkt lättare att bli frisk på riktigt omjag fick träna samtidigt...fan för er era jävla idioter jag hatar er så jävla mycket....)
well ikväll är det premiär på cirkusföreställningen jag skulle varit med i om jag varit frisk...om jag fått träna om allt det här aldrig hänt....
jag vet inte om jag vågar gå dit...
fan hörrni jag vet inte om jag pallar se den bistra jävla sanningen i vitögat...
Jag håller med! Det är hur viktigt som helst att få fortsätta träna. Samtidigt som man förstås ökar matdosen rejält. Jag tror att det bästa för en näringsfokuserad övernyttig anorektiker är att bli frisk den "sunda" vägen. Bra kost och träning. Då vet man att det är muskler och bra grejer man lägger på sig och inte en massa skit. Knepet är väl bara att få maten och träningen i rimliga doser. Så det inte blir för lite mat och för mycket träning.
åh elin elin...tack för att någon äntligen äntligenhåller med mig...
tänk om min jävla tränare ville fatta det också...
nu sitter jag liksom fast... och det känns som om det skulle vara en sån jävla guldmorot att få träna bara lite lite och sen visa att man faktiskt kan käka lite mer om man får träna samtidigt...
hur jävla motiverande är det att bli utfryst, portad och bortglömd...jag är helt förvisad från skolan, träninghallen ALLT...senjag blev sjuk är det som om jag är luft som luktar illa som ingen vill känna sig vid och helst vill de inte se mig igen tills jag abrakadadbra ska dyka upp en dag tjcok och trind som en julegris med skattgropar oi kinderna typ..
Förösk.... gå dit. Tror det är nyttigt som fan.
De vill säkert bara se att allt går någorlunda stabilt åt rätt håll.. Du kanske kan börja träna på egen hand. Bara du ser till att äta och inte gå ner i vikt kan du väl jogga/gå och göra lite armhävningar och såna enkla grejer. Typ två gånger i veckan bara. För att bygga upp dig (med kött muskler och fett). Det kan väl ingen hindra dig från? På så sätt kan du känna att du sakta men säkert är på väg mot målet, fast parallellt med cirkusgänget. Sen kan du glida in i träningslokalen med muskler (och en aning fett) i bakfickan. Kanske tar ett tag, men det är ju värt mycket att känna att man iaf är på väg. Och så länge du har bestämt dig för att du vill bli frisk och att du kan tänka dig att nå en mer "normal" vikt borde det kanske funka. Man måste ju successivt börja identifiera sig med en ospinkig person. Det är faktiskt svårt. Och man blir faktiskt lite annorlunda.
Tror iaf att det är en metod som skulle funkat för mig när jag var ätstörd. Hade väl inte anorexi, eller ens någon uttalad diagnos överhuvudtaget, men jag diagnosticerade själv nån form av ortorexi.
LOMA
jag gick dit och det var fan värt det, tack för peppingen allihopa!!!!