Wasabilicious

trodde jag aldrig.

sjukdom,  ond bråd död och undergång var ju lite av min vinjett där ett tag.

"döden är vacker" sa pappa en gång minns jag vagt om en genomskinlig tjej med svarta ihåliga ögon och tom blick när jag som barn bara inte kunde vända bort blicken från det där facinerande sjuka trötta något så långt bort från våran värld.

det etsade sig fast.

jag ville bli döden

lika etsande och upprörande vackeert skrämmande som själva dödinnan. motbjudande, svår, mager och vacker.

men jag var ju så full av liv. det fanns ingen död i mig, ingenstans. tvärtom, jag var, är och har alltid varit en överlevare med en löjlig tro på mig själv och att jag är lite förmer än alla andra...men ändå...

jag kunde inte släppa henne. ville vara henne. hitta henne. komma henne nära. hon som för mig var något jag aldrig känt på, smakat eller närmat mig.

sen kom verkligheten ikapp mig och precis som jag lever enligt den löjliga övertygelsen att man kan få precis allt det där i världen man vill ha om man verkligen vill det tillräckligt mycket och enda anledningen till att man upplever att det man önskat sig ibland rinner ur händerna på en är för att man omedvetet vuxit ur sin önskan och plötsligt önskar sig något nytt och helt annorlunda.

jag tror inte att det är så jag VET att det är så.

men de flesta vill inte.

det mest skrämmande i hela den här karusellen till tankekedja är att vi inte är mer än ganska dumma människor i slutändan och fruktansvärt lättpåverkade av alla de yttre faktorer vi dagligen möter i vår vardag.

konsensus

levande människor med smak på livet kan lura sig själva  att det är dags att ge upp. att deras tid är slut och att de ska dö nu.

dödinnan bodde hos mig och av samma anledning som jag

Är ni duracellkaniner eller levande männsikor?

jag har varit där det inte fanns tid att se känna tänka och tycka, bara handla, alltid ligga steget före, jagas och springa fortare fortare fortare hela tiden. Och hur mycket jag än planerade, sprang och försökte ligga steget, dagarna och veckorna före så var det aldrig nog, karusellen slutade aldrig snurra och vajrarna satt löst från början och jag visste redan när jag steg på att det skulle sluta illa. När en karusell snurrar för fort och länge ser man inte omgivningen längre, den blir blurrig otydlig oklar och du mår illa och vill gå av och kräkas upp din gräddglas med rån och sockervaddströssel i en papperskorg.

jag har varit där.

jag har varit där och jag ska inte tillbaka och för varje jävla envis dag som går så inser jag  att jag faktiskt inte är där längre. jag byggde min glasborgsbubbla alldeles alldeles själv, byggde den så bra att den nästan byggde mig. och nu jävlar ska jag fanimig se till att krossa den alldeles jävla själv!

Så det så! Det var dagens feberkloka ord från doktor Schnuggel!



ps jag vet inte om det är febern eller nåt annat som gjort mig neurotisk, men jag tror att jag äter upp min underläpp ett par gånger per dag nu...hur många gånger kan man äta upp sin underläpp innan det slutar växa ut en ny....

vet ni varför jag blev sjuk från början?

för att jag äntligen hittade ett alternativ till min föredetta anorektiskt slash bulimiska period som levde vilt under tonåren

jag kräktes som ett djur som tonåring...morgon middag kväll och två mellanmålskräkningar däremellan när jag hade som mest fullt upp.

det är helt sjukt för så gammal är jag inte. ändå minns jag knappt den här tiden i mitt liv den var så blurrig. jag gick i skolan och fick toppbetyg, jag tränade som en galning, presterade som en galning festade som en normal tonårig galning och levde ömsom på yoghurtglass från seven eleven och bananer svart kaffe och cig och ibland så åt jag vanlig mat också men inte så ofta och då kräktes jag.

ändå såg jag ut som vem som helst, med lite större hamsterkinder kanske men jag var bara mager i perioder och ofta pigg glad och väldigt sällan ångestdrabbad. jag hann inte ha ångest, jag hann inte fundera över varför jag betedde mig som jag gjorde jag hade fullt upp med att leva på alla möjliga tänkbara sätt istället.

och helt ärligt talat tror jag att det här är vanligare än man tror med kids som meckar med maten, slarvar, glömmer, msbbrukar, svälter whatever det är liksom en övergångsgrej. egentligen inte ett dugg skumt eftersom hela kroppen befinner sig i hormonellt turbullent kaos och jag kan lova att jag gjorde värre grejer än att kräkas havregrynsgröt när jag var 16...

anyways back to reality... jag var väl alright i perioder men oftast besatt av något annat i så fall. kär och galen, full och galen, jobbade ihjäl mig och galen eller blind och galen ute i vida världen galen.

alltid detta starka behov av enorm stimulans på ett eller annat sätt och alltid ute och balanserande på den där jävla taknocken. blev jag kär och han inte var tillräckligt galen så bedrog jag honom med någon som var definitivt från vettet spritt språngande galen. det räckte att kicka på det i ett par dar sen skulle jag kasta mig från avsatser, hoppa från berg och hitta på annat sattyg för att kunna sova lugnt någon natt varanan vecka.

Till de som ramlar in här och undrar. Tihiar bäst som tihiar sist. Puss och tack för att ni kom. 

Det är bara en själv som egentligen är ytterst ansvarig för hur man mår eller hur... så om man mår kass får man skylla sig själv....

så denna underbara morgon när solen skiner och fåglarna kvittrar tänker jag säga att fuck dig stora stygga värld jag mår skitbra, tipp topp nu ska vi slåss...

jag har laddat väskan med massa frukt och treo och min mor skulle vara stolt över mig om hon visste att jag äntligen börjat ta de där förbannade vitamintillskotten som jag får i julklapp varje år....jag har tagit två stycken sammanlagt det här året och har väl en ranson sen 97 att beta av så nu kör vi!

har fullspäckat schema hela dagen så det är bara gasa hålla sig till planen och inte göra något fel så ska det nog gå... scary...

som sagt har ju två biobiljetter till en förhandsvisning ikväll men det känns inte så prio ett just nu...någon som vill ha dem????

jag ger gladeligen bort dem till först till kvarn...ni behöver nog bara uppge mitt namn i dörren i så fall inte ens hämta de fysiskt...så det vore ju lite synd om de bara gick till spillo sådär...

kram nu ska jag springa ut i solen och fylla mina lungor med frisk luft och energi!!!!

jag skulle kunna göra en så lång lista på allt som gick käpprätt åt pipsvängen ikväll, en riktig hellnight. fast det som inte slår ihjäl en gör än ju starkare så...

men ändå, tillåt mig att kräkas lite offentligt, för er som tycker det luktar illa, mind your own fucking buissnes. det här är min spypåse!

jag var inringd som servitris och DISKPLOCKARE, inte bartender...egentligen i dont mind at all, gillar att springa och krossa glas men inte i stilettklackar avsedda för att stå i baren och inte sjuk och framförallt inte bossad av någon med översittarattityd. jag extraknäcker för att jag tycker att det är kul, inte för att jag måste...det här var inte kul...

så jag lyckades med många bra grejer:

jag glömde lite beställningar hit och dit så folk blev lite sura men de e småpotatis och inget man inte brukar kunna flörta sig ur med ett leende...

men jag ramlade in i diskmaskinen (inte ett skämt, skulle byta vatten och rensa nån jävla filterpropp då snubbelslant jag och dök ner med halva överkroppen i röd rysk borstj-sörjijg geggamojja tempererad 100 grader avsvalnande diskvatten med starka kemikalier)

sen var det ju lönehlg och knökfullt och jag är inte Hulken. Även om jag har vassa armbågar är det svårt att forcera 160 kilos bjässar fulla med öl som står i vägen där man ska fram och tillbaka och snurra och vända cirka tre gånger i minuten. Tänk er roskilde metallicakonsert ni kommer sist vill längst fram och konserten har börjat. Du har spetsiga vingliga skor istället för gympadojjor alla trampar dig på fötterna och med jämna mellanrum får du en kall bubblig rennil av nån klibbig öl hälld på dig ner i nacken. Dessutom har du famnen full av tomflaskor glas och slibbiga shotsbrickor...samtidigt som du håller tillbaka en överäcklig hostattack full med slem som helst vill kaskadspruta ut över hela rummet och rosslar värre än mormors döda symaskin. Folk vill gärna hjälpa till, genom att ställa sig ännu mer i vägen blockera din framfart och ragga på dig. När du ignorerar deras raggningsförsök blir de sura och skriker obstinat sur bitterfitta efter dig...

Roligt!

Man blir så motiverad till att vara trevlig liksom. Jag vet inte om folk tycker på allvar att det ser ut som om jag har tid för en trevlig pratstund när jag kommer med ölsås i hela huvudet, en kantarelltoast under ena stilettklacken och med glas staplade upp till tänderna. Jag har en min i fejjan bistrare än Riddarkato Von Stenhjärta och ändå tror folk att det är läge att försöka skicka in pucken och scora några poäng....

Det finns nog en mening med att ha fula diskplockare. Fula diskplockare eller små anonyma korta platåskolösa individer. De får nog va ifred. Jag är dessvärre inte särskilt ful...fast jag mer än gärna ibland önskar att jag vore...

Nåväl. Jag gillar ju att springa och springa fick jag och kvällen tog slut som alla andra. Så jag gick och bytte om och ville gå hem och då blev jag sådär ledsen på riktigt för nån hade snott min fina monkitröja och min mysse-mössa. Minns ni inläget om separationsångest från materiella ting. För mig gör det lika ont varje gång men jag börjar vänja mig. Övar. jag skiter egentligen i grejer, men att bli av med nåt för att man jobbar känns som att man slösat en hel dag plus minus noll och att man går back när man försökt gå plus och göra någonting bra. Det stör mig mer än själva förlusten av tröjhelvetet och mössjäveln faktiskt.

Letade lite för länge och missade sen bussen hem, så jag fick ta en skön promenad i regnet hem...utan mössa...bra för förkylningen det där....

men skit samma

nu har jag badat klockan fem på morgonen hurra och imorgon ska jag bara rugguggla och mysa och dricka soyalatte hela dan och skriva!

så jag är glad ändå!

jag skiter i att allt gick fel. det får det. huvudsaken är att det går bra med sånt som räknas på riktigt. att plocka disk är inget jag känner att jag behöver va särskilt bra på!

kram och godnatt!

Det var väl bara en tidsfråga egentligen innan hon skulle hitta tillbaka till smutsen och låta längtan att skita ner sig ordentligt ta över allt.

Vett, förstånd, längtan efter något större.

Bort med det!

Den blodiga jävla längtan efter döden.

Jag kallar den #livet. Men vet att det egentligen är helt tvärtom.

Förlåt.

Den 28 januari börjar som ett yogapass slutar - i död mans ställning - och slutar som ett yogapass börjar. Det vill säga på samma sätt.

Om man släpat med sig och bråkat med sina hormonella pubertetsdemoner i vuxen ålder så blir man gammal snabbt sen när det går över. Gammal i ögonen, gammal i hjärtat och gammal i blicken.

Plötsligt känns all ondska i världen så närvarande - för har man varit ledsen så vet man hur färgen svart känns att bära i sinnet. När man är femton är allt det där helt okej. Man lyssnar på "Totalt jävla mörker", häftar nitar på jeansvästen och låter mungiporna gymnastisera med knäna och gormar och grämar sig lite överallt där någon stackare i vägen råkar stå och lyssna.

Men sedan när allt blir nollställt då - dagen efter imorgon - 1 procent överlevde och resten dog. Vad händer då?

Jag och den här bloggen är inte VI med varandra längre men JAG skulle ändå vilja dela med mig av en knapp jag har som jag brukar trycka på.

"Du är oförskämd nu - slua va så oförskämd!"

Om det är någon som sitter på min axel och pratar med mig i dag så är det en polare med spetsiga skor och roliga byxor. Kommer jag på dumma tankar biter han mig i örsnibben eller kilar in tåspetsen mellan nyckelbenen på mig och upprepar samma fras. DÅ kastar jag huvudet bakåt, knycker på nacken och skrattar högt. Tänker att min himmel har rasat ner i huvudet på mig, jorden har gått under och här står jag som gjord av trolldeg och fortfarande irriterande upprätt. Lite torrare och knagligare och blekare i färgen kanske, men jag står ju här.

Jag står här och är inte det minsta oförskämd.

Du ångrar allt du ångrar ingenting.

Okej håll i dig, du snabbspolar nu - det finns något vi måste prata om!

Har du någonsin dejtat en snubbe och gjort slut och tänkt att, helvete vad höll jag på med, det där var ju ingenting att ha?

mmm, okej.

Kankse ältat lite också?

Haft ÅNGEST!

Tvingat vänner familj och bekanta att lyssna på ditt meningslösa dravlande ältande när du egentligen mest försökt övertyga dig själv om att du fortfarande besitter lite värdighet. Du gjorde rätt. Det var honom det var fel på - absolut inte dig. Han gjorde massa dumma saker och därför betedde du dig konstigt och nu sitter du där och vill helst dra samma story en repa till, bara för att vara på den säkra sidan.

Storyn om att du verkligen är säker på att ha lyckats rättfärdiga ditt beteende till max.

Hjälpte det?

Sen går det dagar månader och till och med år och du springer in i samma snubbe på gatan, ser en tröja i en affär som liknar hans, känner en doft i luften och så plötsligt minns du massa saker som du glömt av dig själv helt utan att ens reflektera över det!

Grattis.

Plocka fram din gamla dagbok och läs om din egen hjärtesorg, känn kinderna blossa, klappa igen. Andas.

 

Och våga lämna bakom dig.

Vad fan är det här - skrev jag så där - om HONOM? Ha ha, vad löjligt!

Flickvän, älskarinna, gift, prostituerad, såld, köpt och fullständigt redo att ta livet av dig själv för en kärlek du trodde att du aldrig skulle vilja skiljas ifrån - och plötsligt så bara skrattar du.

Ni var askära, men ni har gjort slut nu, och ja, det var omvälvande.

Slut!

Du dejtade Cobain - han sköt heroin och det är farligt och så dog han men inte du.

Det var jobbigt - alla trodde du skulle följa med i graven men du reste dig och gick åt andra hållet.

Bra! Skönt!

Hej då!

- ja det var astrevligt! vad händer i kväll då!

Hon flyttade.

Bytte ner sig och bytte upp sig och bytte sig mycket närmare.

Ja jag flyttade alltså och så slutade jag skriva här ungefär som att kaninen ur hatten skulle trolla fram sig själv bara man ville tillräckligt mycket och att allt skullle bli automatiskt bara skitbra av sig självt.

Men det funkar ju inte så. Det vet ni och det vet väl jag egentligen också.

Ändå hoppas hoppas.

Jag lägger locket på min gryta och hoppas att bara älgsteken får stå och puttra av sig själv över natten så smakar allt gott dagen därpå.

Sorry inga fler klyschor.

Har microbloggat för mycket och helt låtit det här andrummet förfalla. Men jag lovar -allt är som vanligt. Det finns en panisk tjej som iland stirrar in i en gammal repig spegel från förra milleniet och undrar varför hon inte tydligt kan se vad alla andra ser först långt senare i efterhand. Känslan i magen är densamma oavsett om kroppen är nyduschad och klädd i nya plagg som kostar skjortan. Eller om kroppen är smutsig utarbetad och trött och mer invirad och påhängd än klädd.

Jag trodde att om jag grävde ner er fantastiska fina därute och allt ni vet så skulle det jag också vet försvinna av sig självt som dåliga minnen och mardrömmar från barndomen.

Men allt är kvar. Jag hittar inga kaniner i hatten, älgsteken smakar illa om den får komma upp fel väg genom näsan och brudjävlen i spegeln är ibland lika blind dum och döv som dina barbiedockor i mammas källare i villan i Waxholm.

Jag vet inte om jag kommer tillbaka men jag tror det - om plan xyzåäö inte heller funkar så vad har jag att förlora.

Det gör mer ont för varje dag som går och förfallet och kastvindarna kommer fortare och med mer intensiv styrka.

Men jag är här med samma intensitet och existens. Levande ibland i det förflutna lika mycket som i framtiden.

Men en sak är annorlunda. Förut så kom aldrig morgondagen. Den blev vid med att skjutas fram smita och gömma sig. Nu tycker jag mest att den där jävla morgondagen är här innan jag hunnit halvt om knappt bita mig i överläppen i skräck över dess nalkande. Antar att det är det som karaktäriserat det verkliga livet. Det rullar på...

Kärlek och tack för att ni finns hörrni!

magkramp och obalans

jag får verkligen betala nu, med hög ränta.

trots än att jag lärt mig mycket av att gå igenom det här jävla pisshelvetet så är det så oerhört bittert och sorgligt att varje jävla dag behöva lida sviterna av att ha pajjat sig själv under så lång tid. jag är trasig och det KÄNNS. jag är proppmätt med ballongmage och råångest på morgonen när jag vet att jag egentligen mest av allt borde sätta mig i lugn och ro och njuta av god frukost. livrädd för att äta, inte äta, äta för mycket, äta fel, få ont i magen och bla bla bla...jag kanske är galen som gör den här resan själv ibland undrar jag men samtidgt så blir jag så sur på mig själv för jag rodde ju hit i min jävla anorexiabåt helt på egen hand så även om den båten sjönk så har jag väl snart käkat tillräckligt mycket kokosnötter för att orka simma från den här ön själv också...även om jag alltid hatat att simma men gillat att ro...

stackars lilla kroppen tänker jag nu. usch vad den kämpat ochusch vad jag kämpat emot. den vill ju bara vara glad och leva, överleva, vara glad, men har nekats, tuktats och plågats dag och natt ut och in pp och ner till att göra helt tvärtemot vad den är till för...ingen rast ingen ro, ingen mat ingen sömn, massa spring och till ingen jävla nytta...

den erergi man får av att vara duracellkanin är dessutom helt värdelös...Andy warhol uttryckte det rätt bra i sin biografi fast refererade till DIetPills istället men det är ju samma sak...fejkenergi...

han sa nåt i stil med att Bantningspiller får dig aktiverad, hyperenergisk och manisk men du orkar bara göra helt irrelevanta ovettiga saker som att städa, planlöst irra omkring eller lyfta tunga saker...och det är ju precis vad det handlar om...som att tillföra ström till en lampa...visst den lyser sålänge den får batterikraft men den kan absolut inget annat än det, att lysa alltså...ungefär så funkar anorexi också...du kan ticka på som ett jävla klockur tick tack tick tack tick tack, men precis som klockan går och går och inte kommer någonstans så står du och stampar i dina jävla måsten, tvångsbeteenden vanor och plikter. låst till att lyda och följa röster för att behålla en kontroll som är inbillad men som i slutändan enbart kontrollerar dig att göra precis inget av det du egentligen ville från början...

urverk går sönder och lampor slocknar och går, de kan man byta ut, det kan man inte med kroppar...de måste lagas och att lagas gör ont speciellt om man ska göra det själv utan läkarexamen och smärtstillande mediciner. jag har lagat mig själv genom att flytta hem till goda själars värme och lag och trotsa varenda demonjävel i skallen. jag rekomenderar inte min väg till någon annan, men jag gör hellre det här själv, vägrar bli omyndigförklarad, vägrar bli sjukskr ....

 

ridå hej å hå. hoppas smeten i grillgärnet smakade förresten.

Hej du gamla jävel, fruktade vän och dödsfiende.

Det finns nog inget jag paniskt mansikt och hysteriskt panikfruktar som kolhydrater, men här på sistone har jag  kapitulerat gett dig fettbindande substans ännu en chans, ännu en gång.

Och jävla vilket strålande humör jag har gett mig själv.

Men jag bävar fruktar och våndas inför att toppa maxa och behöva vända igen för det är ju nu det är roligt. När minus klättrar mot plus men fortfarande med resuser nog att slippa tycka att det är farligt.

Tänk om det alltid kunde vara så alltid. alla jävla offers stora dröm. Att kunna äta mat normalt utan att förvandlas till levande skafferier och kylskåp med hamsterförvaring och depåer i kinderna och låren.

Ja ja...jag får väl passa på att njuta av energin jag ger mig själv. Över att jag orkar skratta och kan sitta på söders höjder i timmar utan att tappa kroppsdelar av köld och banka själen sönder och samman av plågor eller självförverkligande ångest.

Fanskotta - men det gjorde ingenting i dag!

I dag var livet snällt utan att kryddas av destruktivitet. I dag fick kroppen leva kramas och må bra och det vilda som bodde där i fick andas flyga och dansa runt fritt i någon sorts trans och förvirring som talade om att äsch oavsett vad som händer nu så ordnar det sig alltid.

Händer det så händer det och sen händer ändå något annat.

En dag på hundra har jag inte slösat bort på att oroa sönder mig själv minut för minut.

Tack förbannade älskade fruktade vita energikälla. Tack bröd med smör ost och skinka för det...