Wasabilicious

Never ever underestimate the power of pure desire.

Jag likställer dig med döden

Hej du gamla jävel, fruktade vän och dödsfiende.

Det finns nog inget jag paniskt mansikt och hysteriskt panikfruktar som kolhydrater, men här på sistone har jag  kapitulerat gett dig fettbindande substans ännu en chans, ännu en gång.

Och jävla vilket strålande humör jag har gett mig själv.

Men jag bävar fruktar och våndas inför att toppa maxa och behöva vända igen för det är ju nu det är roligt. När minus klättrar mot plus men fortfarande med resuser nog att slippa tycka att det är farligt.

Tänk om det alltid kunde vara så alltid. alla jävla offers stora dröm. Att kunna äta mat normalt utan att förvandlas till levande skafferier och kylskåp med hamsterförvaring och depåer i kinderna och låren.

Ja ja...jag får väl passa på att njuta av energin jag ger mig själv. Över att jag orkar skratta och kan sitta på söders höjder i timmar utan att tappa kroppsdelar av köld och banka själen sönder och samman av plågor eller självförverkligande ångest.

Fanskotta - men det gjorde ingenting i dag!

I dag var livet snällt utan att kryddas av destruktivitet. I dag fick kroppen leva kramas och må bra och det vilda som bodde där i fick andas flyga och dansa runt fritt i någon sorts trans och förvirring som talade om att äsch oavsett vad som händer nu så ordnar det sig alltid.

Händer det så händer det och sen händer ändå något annat.

En dag på hundra har jag inte slösat bort på att oroa sönder mig själv minut för minut.

Tack förbannade älskade fruktade vita energikälla. Tack bröd med smör ost och skinka för det...

Fast när man ser nyktert på det så är man bara en idiot som ens orkar slösa en kvart av sitt liv på att överhuvudtaget bry sig.



Urk fy fan vad trött jag blir på mig själv.

styrkekram

läs gärna om mi kamp och lämna en kommentar om du vill:)

Hej Ronnie.

Jag tycker du skriver så otroligt mycket kloka saker och du är verkligen införstådd med din sjukdom...



Jag är i samma sits. Har haft diagnosen i 12 år. Var gravt underviktig i 6 år tills jag som 19-åring (på 27 kg och 175 cm (vafan... som vikten spelar någon roll egentligen? Dumma mig...) fick välja mellan att gå mot en säker död eller lägga in mig själv. (Inte någon "tvångsvård" som man mer eller mindre får när man är minderårig.) Jag gick upp till 53 kg (igen, vafan är vikten så jävla viktig... det är ju hur det sliter i en inombords som räknas.) och sen dess har jag pendlat... upp och ner. Alla tankar har funnits kvar... ingenting har egentligen blivit bättre... förutom att det är bara jag som känner... ingen ser om jag inte berättar om det.

Vad fan är normalvikt egentligen? När är vi nöjda, blir vi någonsin det?



Anorexian är så otroligt hemsk. Jag synar den utan och innan och i alla beteenden den uttrycker sig i.

Även idag kan jag vissa dagar se tillbaka på bilderna som togs vid 27 kg (jävla vikt!) och tänka: "Det där var väl inte så farligt?".

Inuti finns kampen kvar. Hur sa man någonsin släppa taget och våga leva?



Det var spontana tankar som jag enbart slängde ur mig...



Om du vill svara, vara arg på sjukdomen, mig, samhället eller någonting annat så är du hemsk välkommen att maila.



[email protected]



Förvisso tror jag att du får ut mycket av din frustration här, men jag skulle tycka att det vore mycket till utbyte!

huvudet på spiken är slaget. gillar din blogg. verkar ärlig!



/Marie

du är underbar.



jag har letat efter något att läsa i all min hemska förvirrning, tankesurr, idioti. men allt jag hittar är folk som låtsas försöka och drar ner en.



det här inlägget beskriver allt. men också viljan. viljan i att skita i vadfan det är man äter och vad som händer med kroppen och allt som ska vara perfekt men blir fel.



låt det bli fel. men åt rätt håll. uppåt, mot Livet.