Wasabilicious

trodde jag aldrig.

sjukdom,  ond bråd död och undergång var ju lite av min vinjett där ett tag.

"döden är vacker" sa pappa en gång minns jag vagt om en genomskinlig tjej med svarta ihåliga ögon och tom blick när jag som barn bara inte kunde vända bort blicken från det där facinerande sjuka trötta något så långt bort från våran värld.

det etsade sig fast.

jag ville bli döden

lika etsande och upprörande vackeert skrämmande som själva dödinnan. motbjudande, svår, mager och vacker.

men jag var ju så full av liv. det fanns ingen död i mig, ingenstans. tvärtom, jag var, är och har alltid varit en överlevare med en löjlig tro på mig själv och att jag är lite förmer än alla andra...men ändå...

jag kunde inte släppa henne. ville vara henne. hitta henne. komma henne nära. hon som för mig var något jag aldrig känt på, smakat eller närmat mig.

sen kom verkligheten ikapp mig och precis som jag lever enligt den löjliga övertygelsen att man kan få precis allt det där i världen man vill ha om man verkligen vill det tillräckligt mycket och enda anledningen till att man upplever att det man önskat sig ibland rinner ur händerna på en är för att man omedvetet vuxit ur sin önskan och plötsligt önskar sig något nytt och helt annorlunda.

jag tror inte att det är så jag VET att det är så.

men de flesta vill inte.

det mest skrämmande i hela den här karusellen till tankekedja är att vi inte är mer än ganska dumma människor i slutändan och fruktansvärt lättpåverkade av alla de yttre faktorer vi dagligen möter i vår vardag.

konsensus

levande människor med smak på livet kan lura sig själva  att det är dags att ge upp. att deras tid är slut och att de ska dö nu.

dödinnan bodde hos mig och av samma anledning som jag