Wasabilicious

Det började bra. Vampyrsov kanske halvannan timme och vaknade långt innan solen, måsarna, Folkungagatan och resten av staden.

Brottades en stund med spikmattan som ville mer ont än väl när huden fortfarande tedde sig solsvedd efter gårhelgens sol och vattenbadande.

Jag badade

Jag klädde av min äckliga kropp den burka av maskeraddräkt jag bär dagligen för att slippa se höra och påminnas om vad som egentligen gömmer sig därunder. Klädde av den i dagsljus och blottade mina torterade sönderhackade lår och lät dem bära mig ner i 20 gradigt stockholmsvatten tillsammans med resten av det jag ser ut som för att som en frivilligt inlagd dåre lägga mig i en kall inpackning av slaskig Mälare ett tag.

Vågorna ville mörda mig och det fick de gärna. Brottades i strandkanten ett tag och blev glad varje gång jag trillade på berget och rispade mig på knän och armar.

Jaja det var ju inte det jag skulle komma till.

Morgonen var tidig och dagen var lång. Egentligen ville du att jag skulle åka hem efter sista koppen kaffe och nöja mig med det. Men jag var modig trotsig och kanske lite slug för plötsligt åkte jag buss åt fel håll och gick på kalas istället.

Tog snällt en papptallrik som alla andra och pyntade den mekansikt med mat. Darrande ringrostig mekanik på den funktionen i systemet vill jag lova men oj vad jag har övat länge på att få det att se verkligt ut. Känner mig som världens sämsta b-skådis varje gång men duktiga flickan vann någonstans och lyckades hålla clownmasken på och skära med kniv och gaffel och stoppa tuggor i munnen...om än med omnejd. Egentligen ville jag sabbotera, förstöra gegga runt och tillintetgöra den där högen av ondska som låg framför mig - men det lyckades på ett halvtaskigt sätt ändå bli ehhh rätt?

Så vampyren fick på truten och fick hålla sig i bakrunden ett tag. Människan var där och än i dag förvånas jag över hur jävla snäll jag kan bli bara genom att ladda batterierna lite lagom sådär ibland på ett ikkedestruktivt sätt.

Men jag balanserar och hur mycket jag än önskar att jag slapp så vet jag att jag bara tre timmar tidigare suttit darrande på toagolvet och dunkat huvudet i handfatet för att skingra alla tankar. Jag vet ju hur långt borta jag var nyss och att det där borta kan komma tillbaka snabbare än en tsunami käkar upp en hel kustlinje.

I vintras såg jag det som att jag gick på glas. Ibland tjock och trygg plexi ibland lövtunn Kostaboda som man inte borde kört så många varv i diskmaskin.

I dag gick jag hem på grus och tjock asfalt.

I dag.

Just nu!

Just då i alla fall...