Wasabilicious

Lika lite som det gick att knappa in vår gemensamma ålder och dela på två för att få igång bankomatdosan eller låsa upp datorn med ditt namn avslutat med 666.

Jag samlar på så mycket nycklar men slarvmajja som jag är så glömmer jag märka dem och så glömmer jag snabbt vad det var jag skulle ha dem till.

Lika bra kanske. Har jag låst in något är det antingen för värdefullt för att jag ska våga slänga runt med det just nu eller så kanske det rymmer och springer ifrån mig.

Ända sedan midsommar har allt varit kaos.

Käpprätt kaos rakt ner åt helvete. Jag spottar smyger trilskas och snart kommer jag börja bli elak. Jag känner det på mig. Bländande leende på utsidan men lömsk som en giftorm när ingen ser. Du tittar bort och jag hugger direkt.

Jag blir så när du tar över. Du får bestämma och så länge jag gör som du säger så vaggas jag in i det enda sanna lugn jag behöver och allt annat kan liksom kvitta.

Lugn lugn och ro.

Jag vill liksom bara bygga in mig i mitt lilla bo nu. Skriva under mitt namn på alla papper, ge bort det sista som krävs och sen kasta in och hoppa tillbaka in mig själv och fortsätta den där hetsjakten på vad fan meningen med allt egentligen är.

Glasklar på ytan men samtidigt fullkomligt förvirrad.

Duktig flicka. Inte göra fel.

Du vet vad som händer om du gör fel och konsekvenserna är inte samma barnlek som förr i tiden när vi började bli vänner du och jag. Då var det rena barnleken och nästan roligt. Som en liten tävling varje dag som du alltid såg till att jag vann.

I dag är det väldigt annorlunda. Du har satt på mig bindel för ögonen, bakbundit mina händer, tagit ifrån mig alla verktyg och berättar inte ens längre vad spelet går ut på. Däremot sparkar du varje morgon ut mig på backen och förväntar dig att jag ska lyckas tävla på mina barskrapade knän ändå.

Ska jag springa, dansa eller spela rysk roulette?

Jag vet ingenting...bara att jag måste vinna för att slippa bli bannad.

Men jag vinner aldrig. Du är aldrig nöjd med mig numera. Allt är alltid fel och vår relation är långt ifrån den den var förr när du klappade mig på axeln när alla andra teg.

Men du känner mig ju väl. Du vet att jag gör som du säger med eller utan morot. Av gammal vana eller i brist på annat kanske. Jag har ju inget bättre för mig.

Så allt allt allt blir precist och ordentligt och noga gjort men jag får inga applåder. Så då försöker jag trilskas och då blir det ju bara än värre. Så jag håller käft och lyder som en hund så gott jag kan. Ser solen gå upp och ser solen gå ner. Fryser svettas springer och ligger paralyserad om vartannat.

Ja ekorrhjulet snurrar på och varje dag får den här fantastiska klubben av inbördes självsjälamördande nya glada anhängare som ansluter sig till sällskapet i god tro att DU för alltid ska vara sådär inställsam och vän som du var i början. Du ger dem ett år ibland mer bara för att vara säker på att stannar för gott sen. Offrar sina liv i en egen kamp att uppnå det där du en gång gav dem. Stackars kräk som inte fattar vad som väntar. Att vi alla möts här borta sen i ekorrhjulet när vi blivit för grundlurade och dumförklarade och nertryckta för att våga oss tillbaka.

Kom systrar kom. Kom till det förlovade landet av ingentings värde och lägg er ner och dö en smula. Det var ju så skönt i början men när ni väl kommit hit gör det bara ont och färjan tillbaka har gått för länge sen.

Åh det är ju så otroligt roligt och värt att vara smal. Herregud skjut mig - så otroligt patetiskt. Och så påstår ni att det är jag som är dum när slår in fel-pinkoden...