Vad jag lärde mig på 80-talet
Det är fult att banta men snyggt att vara smal.
Du är snygg i ett par för små jeans som sitter lite för bra men på vågen får du inte väga för lite.
Du ska in in in i skelettstorleksnormen men absolut inte tacka nej till fredagsfika eller peta i lunchen...
Varifrån kommer det - att vi är gylleneprinsenhycklare när det kommer till vikthets?
Jag trodde på allvar när jag var liten att det fanns "naturligt smala" och"naturligt tjocka". Lika mycket som jag trodde på myten om"kraftig benstomme" och "hög ämnesomsättning".
Smal-gener, ärftlig fetma, liten i kroppen, proportioneligt byggd, ridbyxlår av ridning, smalare i svart, se tjockare ut i randigt rutigt och bredmönstrat och bäst av allt...
"JAG ÄR EN SOM KAN ÄTA PRECIIIIIIS VAD SOM HELST UTAN ATT GÅ UPP I VIKT!
eller
"JAG BANTAR HELA TIDEN OCH ÄTER NYTTIGT OCH ÄR TJOCK!
Det måste bero på dåliga gener och benstomme - igen.
Det finns inga mirakelkroppar, det finns inga undanflykter, anledningar, orsaker, reasons eller what so ever!
Man blir större av att vara mätt och smalare av att vara hungrig.
Handen på hjärtat - är du hungrig eller den mätt? Är du tjock eller är du smal? Somnar du tjock om magen eller somnar du med lagom eller för lite i magen? Vem försöker du lura? Alla andra eller dig själv? Vad är lättast?
Och precis lika lätt eller svårt som det är att ändra på att man antingen trivs eller inte trivs med att gå till sitt lätta men tråkiga jobb. Eller inte trivs med att gå till sitt svåra men utvecklande jobb. Man trivs med sin partner men letar ändå ny. Vantrivs med sin partner men stannar för att man är feg och lat och det verkar jobbigt att byta.
Vi gör miljoner aktiva val varje dag som påverkar våra liv, våra kroppar, vår vardag och vårt välbefinnande varje sekund varje minut.
Vissa av oss är extremt medvetna om de här valen.
En kaffe med mjölk eller utan. Får jag plats med fler? Borde jag gå en promenad efter lunchen? Har jag sträckt armarna över huvudet på en vecka och när jag gick jag på toa sist?
Andra bara gör och gör och gör .
En öl efter jobbet självklart, jag ska bara hem och äta middag först.
De är kanske mer avslappnade och lyckliga i sin nutid men ligger och grubblar ihjäl sig på kvällarna och undrar varför de bär runt på ridbyxlåren, bor i för litet eller ligger med den där snubben som snarkar brevid.
Jag gör tusen fel varje dag! Men jag inbillar mig att jag kan leva med mig själv för att jag åtminstone är medveten om de. Eller är det tvärt om? Vill jag ha ihjäl mig själv för att jag inte har bättre saker att grubbla på än om jag åt en halv eller en hel rödbeta i salladen?
Gör det mig till en lyckligare människa?
Det stör mig att jag också hycklar och ljuger som en hyena flera gånger om dagen. För mig själv alltså!
Pardon
Det finns såklart också en skara naturligt omedvetna men extremt väl-klockade jävlar som kan det här med mat och sovklocka med lillhjärnan. De gör rätt av sig själva, utan att det stör deras vardagsrutiner särskilt mycket. Men det beror inte på att de är övermänniskor. De är bara jävligt lyckligt lottade som slipper schemalägga sitt liv men lyckas schemaleva ändå.
Men snälla, snälla, snälla ni. Blanda aldrig ihop det, med att de på något sätt, över eller undertrasserar sina livskonton mot dagens slut. De här människorna är bara i symbios med sig själva. De sliter plågas och våndas också, men utan att grubbla för mycket på det.
Och nu blir det obehagligt.
Har jag träffat dig är du analyserad och nerklippt som en pappersdocka till små tuggade bitar för länge sen. Du är kalkylerad schemalgd. Jag vet vad du äter och inte äter. Jag vet om du sover eller inte sover. Jag vet om du går, rör dig förbrukar. Och jag vet om du sitter, lagrar och förvaltar.
Jag har dig i min kokbok och du är ett recept jag kan utantill. Jag har dömt och värderat dig och vet förlänge sedan om du tillhör kategorin jag vill, eller inte vill äta, till frukost lunch eller middag. Och frågar jag dig något är det för att jag fortfarande är osäker, och inte vet om jag ska flytta fram dig i min pärm eller slänga dig i förbrukade högen i papperskorgen. Jag vill vara du eller jag vill inte vara du.
Låter det hårt - jag skrev ner det. Anna Skipper gjorde karriär på det. Hon kanske är smartare eller så är hon inte det.
Livet är hårt och orättvist kan vi väl börja med att konstatera i alla fall...
Wow! Hur snabbt har du koll på sånt på folk i din omgivning? Är det inte jobigt att ha sån koll? Att värdera en massa ovesäntligt... Eller det kanske det inte är, kanske säger en del om vem man är i övrigt...?
Jag tycker så mycket om din ärliga rättframhet! Vi har ju bara setts ett par gånger, men jag gillar dig massor! Om det sen var du eller fröken Demon eller en halvskitzo blandning som jag träffat struntar jag i. Att rodda med en konstutställning i norrlands inland kräver sin brud! Sånt klarar inte bajsiga demoner av. Du käkade snigel med mig och den som delar snigel med mig impar. =) Jag tycker att du är starkare än de flesta som vågar skriva om det sjuka och också det som, i alla fall för oss utanför, verkar bli friskare. Tyck om däj! Även om du analyserat mig och klippt mig till en klippdocka. Jag vågar vara en klippdocka i din kokbok =)
Alltså, Ronnie, jag är smal men mätt. Jag känner massor av andra smala men mätta, som jämt får sånt här i ansiktet av de som vägrar acceptera att en del människor inte bantar och inte svullar, men ändå är smala. Personligen är det sjukt trist att alltid bli misstrodd, för något jag inte skapat eller kan påverka. Människan kommer i olika storlekar, alla kan inte, och ska inte, vara i samma storlek. En del är lite mindre och en del lite större. Man kan ändra på det, men det är då livet blir jobbigt, eftersom man ständigt måste tänka på vad man äter och att inte äta för mycket/äta mer än man egentligen tycker sig behöva.
Jag kanske faller in under en sån där välsynkad person, i din bok, eftersom jag inte tänker på hur mycket jag äter, eller att det är si och så mycket kolhydrater, eller kalorier (jag vet inte ens hur man räknar sånt) i det jag äter. Jag äter tills jag är mätt, jag äter det jag tycker är gott. Det jag tycker är gott är vegetarisk och hälsosam mat, men också godis och chips. När jag var yngre åt jag bacon och snabbmakaroner minst fem dagar i veckan, utan överdrift. Jag har ändå varit lika smal jämt. I mitt fall har jag en kronisk tarmsjukdom som påverkat mitt näringsintag och min vikt hela livet, men alla andra smala vänner jag har, de äter helt normalt de med, och har sina laster de också (godis, öl, ost, etc).
Eftersom du verkar ha bestämt dig för din åsikt ganska rejält redan antar jag att du bara skakar på huvudet åt det jag skriver, men man kan ju hoppas att du kan ta in det och kanske se någon sanning i det också. Kram!
träffande och ärligt inlägg som vanligt, men jag måste omge mig med en ganska bra tilltagen skala av välsynkade vänner, för de är då många som inte har den minsta tanke eller koll och aldrig skulle missunna sig det som magen eller hjärtat eller whatever vill ha. Och att säga att jag är avundsjuk är väl en underdrift. Men det verkar ändå ofta som om det finns sånna undantag, ämnesomsättningsfreak eller vad det än handlar om.
Tack för din fina kommentar :) jag vet att du hittar din väg ut, helst snart redan imorgon ;) jag klarar mig bättre än någonsin, som sagt - envis är det som gäller! Springer jag på dig på stan lovar jag heligt att gå fram och hälsa med beröm!!
kram kram kram emma!
träffande och ärligt inlägg som vanligt, men jag måste omge mig med en ganska bra tilltagen skala av välsynkade vänner, för de är då många som inte har den minsta tanke eller koll och aldrig skulle missunna sig det som magen eller hjärtat eller whatever vill ha. Och att säga att jag är avundsjuk är väl en underdrift. Men det verkar ändå ofta som om det finns sånna undantag, ämnesomsättningsfreak eller vad det än handlar om.
Tack för din fina kommentar :) jag vet att du hittar din väg ut, helst snart redan imorgon ;) jag klarar mig bättre än någonsin, som sagt - envis är det som gäller! Springer jag på dig på stan lovar jag heligt att gå fram och hälsa med beröm!!
kram kram kram emma!
Du borde söka hjälp, du är en sjuk människa.
Jag önskar att jag slapp värdera, jag önskar ännu mer djupt och heligt att jag inte brydde mig ett skit och jag önskar mest av allt att det inte spelade någon roll för mig. Jag jobbar i perioder ganska brutalt med att slippa tänka så här men ibland slår det tillbaka bubblar över och då blir det ett sånt här blogginlägg.
jag skakar inte på huvudet åt någon och jag uttryckte mig nog otydligt på en del punkter. saken är bara så jävla komplex. kort och gott så handlar det väl om att det jag menar är att vara smal absolut inte behöver handla om destruktiv och välplanerad svält. men att vara smal är så jävla förknippat med återhållsamhet diciplin att vi liksom glömt bort att det kan vara lika behagligt och okej att vara lite hungrig ibland som det kan vara att vara lite för mätt och däst ibland. i vår kultur är det ena politiskt okej och det andra inte. det är liksom förbjudet att vara hungrig oavsett om man tänker på det eller inte. för vissa jämnar det där ut sig i slutändan och då gör det ingen skillnad.
jag tror att jag vill åt en problematik som är så äckligt djupt förankad och så tabu och förljugen att väldigt få orkar öppna ögonen för den.
idag är det okej att knäppa upp byxorna och klappa sig på magen och känna sig nöjd och mätt. men det är aldir okej att klappa sig på en kurrande mage och känna sig hungrig och lätt.
det är dubbelmoral. för att om man ska kunna njuta av det ena måste man också kunna njuta av det andra. att vara hungrig ibland behöver inte vara negativt om man kompenserar med att äta tills man blir nöjd sen. lika mycket som att om man har ätit tills man blir mätt så är det skönt att röra på sig för att skaka ner maten i magen. det ena är okej drt andra inte. det är det jag inte förstår...
Tack för svaret. :)
Nu, och med ditt ännu mer uttömmande andra blogginlägg, förstår jag bättre hur du tänker. :) Jag tror att väldigt mycket av vad som gör att vissa är smala och andra mindre smala också ligger i vardagsmotion, som att ta trappor istället för hissen, kundkorg istället för vagn, gå istället för buss, etc, och även i att som du säger, inte äta tills man måste knäppa upp brallorna, utan bara tills man är mätt. Det är faktiskt stor skillnad, och faktum är att om man ska dividera om rätt och fel så är det banne mig mer rätt att äta sig mätt än att äta sig FÖR mätt, vad fan gagnar man på en sån sak?
Har också mött mycket skit i livet på grund av min smalhet så jag reagerar ganska taggigt när ämnet kommer upp, oavsett vem som säger det. För det suger ju att behöva försvara sig mot människor som faktiskt till stor del bara är avundsjuka - de flesta som pikar är inte nöjda med sina egna kroppar och får för sig att jag uppnått vad de lärt sig att de ska uppnå, att vara smal. Men de har också lärt sig att den som är smal duger ändå inte, för den ska man racka på, för "sådär smal kan ju ingen vara". Och så går det bara runt, man kan helt enkelt inte vinna. Åh, jag hatar verkligen kvinnligheten ibland (who am I kidding: ofta!).
vardagsmotion eller paulo robertos 15 minuter om dagen ;)
trivs man i sin kropp trivs man också i att röra sig i den och att röra på den. vantrivs man i sin kropp kapslas man in i ångest och försöker undvika att röra på den för att slippa känna den.
mår man bra och har ett gott lätt sinne kan man dansa upp för trapporna med ett leende på läpparna med fem kilo grönsaker i två tygkassar under armen för att man har en bra dag bakom sig framför sig och inom sig.
skönt att jag lyckades lite mer förklara hur jag menar. och ber verkligen jättemycket om ursäkt för om jag trampade dig någonstans på tårna.
det är mina egna demoner jag spyr galla över här absolut ingen annan. jag har nog med att banka mig själv det är inte meningen att det ska gå ut över andra även om det absolut är glasklart att det är precis så jag uttrycker mig. men som sagt det är mitt eget huvud och mina ord och de kommer av mig själv för att jag har det så här.
kram fina tösen!
Det är absolut ingen fara. :) Kramar till dig med, sockret!
Grymt inlägg!! :)
Oj, orkade inte läsa det sista men du har fanimej helt rätt!