Wasabilicious

Den 28 januari börjar som ett yogapass slutar - i död mans ställning - och slutar som ett yogapass börjar. Det vill säga på samma sätt.

Om man släpat med sig och bråkat med sina hormonella pubertetsdemoner i vuxen ålder så blir man gammal snabbt sen när det går över. Gammal i ögonen, gammal i hjärtat och gammal i blicken.

Plötsligt känns all ondska i världen så närvarande - för har man varit ledsen så vet man hur färgen svart känns att bära i sinnet. När man är femton är allt det där helt okej. Man lyssnar på "Totalt jävla mörker", häftar nitar på jeansvästen och låter mungiporna gymnastisera med knäna och gormar och grämar sig lite överallt där någon stackare i vägen råkar stå och lyssna.

Men sedan när allt blir nollställt då - dagen efter imorgon - 1 procent överlevde och resten dog. Vad händer då?

Jag och den här bloggen är inte VI med varandra längre men JAG skulle ändå vilja dela med mig av en knapp jag har som jag brukar trycka på.

"Du är oförskämd nu - slua va så oförskämd!"

Om det är någon som sitter på min axel och pratar med mig i dag så är det en polare med spetsiga skor och roliga byxor. Kommer jag på dumma tankar biter han mig i örsnibben eller kilar in tåspetsen mellan nyckelbenen på mig och upprepar samma fras. DÅ kastar jag huvudet bakåt, knycker på nacken och skrattar högt. Tänker att min himmel har rasat ner i huvudet på mig, jorden har gått under och här står jag som gjord av trolldeg och fortfarande irriterande upprätt. Lite torrare och knagligare och blekare i färgen kanske, men jag står ju här.

Jag står här och är inte det minsta oförskämd.