Wasabilicious

- ja det var astrevligt! vad händer i kväll då!

Hon flyttade.

Bytte ner sig och bytte upp sig och bytte sig mycket närmare.

Ja jag flyttade alltså och så slutade jag skriva här ungefär som att kaninen ur hatten skulle trolla fram sig själv bara man ville tillräckligt mycket och att allt skullle bli automatiskt bara skitbra av sig självt.

Men det funkar ju inte så. Det vet ni och det vet väl jag egentligen också.

Ändå hoppas hoppas.

Jag lägger locket på min gryta och hoppas att bara älgsteken får stå och puttra av sig själv över natten så smakar allt gott dagen därpå.

Sorry inga fler klyschor.

Har microbloggat för mycket och helt låtit det här andrummet förfalla. Men jag lovar -allt är som vanligt. Det finns en panisk tjej som iland stirrar in i en gammal repig spegel från förra milleniet och undrar varför hon inte tydligt kan se vad alla andra ser först långt senare i efterhand. Känslan i magen är densamma oavsett om kroppen är nyduschad och klädd i nya plagg som kostar skjortan. Eller om kroppen är smutsig utarbetad och trött och mer invirad och påhängd än klädd.

Jag trodde att om jag grävde ner er fantastiska fina därute och allt ni vet så skulle det jag också vet försvinna av sig självt som dåliga minnen och mardrömmar från barndomen.

Men allt är kvar. Jag hittar inga kaniner i hatten, älgsteken smakar illa om den får komma upp fel väg genom näsan och brudjävlen i spegeln är ibland lika blind dum och döv som dina barbiedockor i mammas källare i villan i Waxholm.

Jag vet inte om jag kommer tillbaka men jag tror det - om plan xyzåäö inte heller funkar så vad har jag att förlora.

Det gör mer ont för varje dag som går och förfallet och kastvindarna kommer fortare och med mer intensiv styrka.

Men jag är här med samma intensitet och existens. Levande ibland i det förflutna lika mycket som i framtiden.

Men en sak är annorlunda. Förut så kom aldrig morgondagen. Den blev vid med att skjutas fram smita och gömma sig. Nu tycker jag mest att den där jävla morgondagen är här innan jag hunnit halvt om knappt bita mig i överläppen i skräck över dess nalkande. Antar att det är det som karaktäriserat det verkliga livet. Det rullar på...

Kärlek och tack för att ni finns hörrni!