Wasabilicious

Plötsligt fattade jag vad det var som slets sönder i mig.

Borrmaskinen skrek, men rösterna i huvudet skrek högre. Hur kan de små trollen överrösta en jäva borrmaskin  i betong?

För tre år sedan var jag tvungen att överlägga och dividera med mig själv i en vecka innan jag kunde gå in i en affär plocka upp en champinjon, stoppa ner den i matvarukorgen, gå hela vägen genom affären, slå bort tankarna trehundra gånger att lägga tillbaka cahmpninjonhelvetet, stå i kö, trumma med fingrarna mot bambibyxbenet i kassan, fortfarande inte ångra mig och välja champnijonen framför att vara bambi, betala för champinjonen, ta med den hem och sen kanske om jag kände mig stark nog faktsitk också äta upp den.

Distans

Den världen kontra dagens realitet i att shoppa virke, spik och plugg på Bauhause för att snickra ihop ett helt jävla våningsplan som faktiskt är mitt och ska förbli och vara mitt är liksom som att vara encellig bakterie i Atlanten och plötsligt bestämma sig för att det ska växa ut ben från kroppen så att man kan kravla upp på land och sen en kvart senare springa för glatta livet och kanske skratta också...

Alltså mina kära älskade demoner och hjärnspöken går det ju ingen nöd på. De gapar som galningar dygnet runt. En kakafoni av protesterande röster jag fick dras med när jag beter mig som en jävla dåre i deras dårögon och unnar mig något så fruktansvärt galenskapligt som att bygga något som faktiskt inte bara ska liknas vid, utan pricka in tio av tio, i vad som räknas som ett riktigt hem och boende?

Det var alltså under några omständigheter inte okej att sätta den där spiken i väggen...

Men nu gjorde jag det ändå. En spik, två spikar ja faktiskt en hel hög med spikar.

Väggen kräktes svart rök och betongflisor. Plankor sprack och virket flög och det dånade och lät och jag stängde balkongdörrarna i desperation över att stänga något ute tills jag insåg att det inte gick för det som skrek var i mitt eget huvud och ingen annanstans.

Chockcentrerad direktterapi på hög nivå.

Jag trodde faktiskt på riktigt att hela lägenheten skulle braka samman och försvinna som ett korthus där i min lilla såpbubbla.

Men den verkar faktiskt stå kvar.

Alltså om ni ens kan komma i närheten av att förstå hur jävla viktig den där spiken var för mig...kan ni relatera till det?

Kan någon där ute relatera till känslan av ovärde som infinner sig när man som människa vill unna sig att sätta en spik i väggen?

Jag tycker inte att jag förtjänar det så klart. Jag är inte värd en spik, men eftersom jag är galnare än Michael Jacksson så gör jag som jag borde ändå. Jag har psykiskt haft hela himlen trillandes ner i huvudet på mig själv i dag men uppenbarligen överlevt...

Kanske att jag lyckas applicera det här på mig själv i fler sammanhang...vem vet?

Men nu börjar jag med de här fyra spikarna i väggen...