Wasabilicious

jag försov mig från världen idag...

jag har helt enkelt missat alla tåg som går idag.

dumma dumma mig.

bra dag igår, dålig dag idag...

jävla vågspel!

tur att man har semester för här görs det inte många knop i timman.

jag roddar som en galen kanin med fjorton projekt samtidgt som vanligt som alltid som förr som nu som då och som i framtiden.

det är nåt knasigt med mitt matochsovklockssystem. kalla det vad ni vill jag antar att det är en del av slåsskampen. men jag är produkt-effekt-supper-tiv och just nu är alla hästar hemma och mätta och nöjda och belåtna i stallet.

jag undrar fortafarande.

en tanke som mal

"ta inte illa upp men jag vill inte bli som du!"

vad menas?

vem är jag och vad är jag som?

kan någon förklara det här för mig för i min lilla låtsasvärld och bubbliga lilla hjärna så vill jag egentligen faktiskt bara vara just som jag och ingen annan...

knasigt?

jag vet inte, men jag tycker jag är sjukt bra på jävligt många sätt även om jag är duracellkaninskadad och fröken virrpanna!

alla jävla anorexidemoner där ute känner ni igen er

(saxat ur en kommentar till en tjej på en blogg som kämpar mot en ätstörning men den passar fan in på er allihopa!)

du verkar vara en mycket insiktsfull och smart tjej och jag vill absolut inte att du ska uppfatta som att jag dömmer dig varken till höger eller vänster. jag ville bara uppmana dig att kämpa i rätt riktning och åt rätt håll.

du får döma mig hur hårt du vill, för den sidan av mig förtjänar det. anorexin förtjänar alltid att bli dömd och framförallt fördömd...men jag tror att många anorektiker faktiskt väljer att missuppfatta och missförstå på den punkten vilket triggar anorexin ännu mer typ "buhu alla hatar mig för att jag är så fel nu ska jag svälta ännu mer för jag är så dum och fel och ful iallafall"....men det är ju inte det det handlar om. det handlar ju om att fördömma det anorektiska beteendet och en arorektiker är aldrig sin sjukdom egentligen hur gärna hon eller han kanske i sitt sjuka tillstånd vill identifiera sig med det....hänger ni med?



vissa går i taket när man hejjar på deras friska sida och uppmanar till friskhet och blir nästan galna av ångest för att de inser att de någonstans e på väg åt rätt håll. eller snarare sjukdomen blir galen för att den är rädd för att den ska försvinna och ta mindre plats.

jag kan det här mönstret. jag har också varit livrädd för att bli frisk.

idag är jag livrädd för att alltid fortsätta vara sjuk. det här håller inte i längden ingenstans. och för varje dag som går idag tillskillnad från vägen ner så inser jag hur förbannat jävla krävande vidrigt och äckligt det är att leva ett jävla liv i fullkomligt självhat. styrkan i anorexin är fortfarande så kraftig och enorm att den bokstavligen kan välta omkull mig mitt på gatan, få mig att skaka i skräck och kramper av att hålla i en jävla smörgås och mer avancerat tvinga ut mig mitt i natten på galna språngmarscher, vägra släppa ut mig genom ytterdörren eller sy ihop min mun med osynlig och trubbig taggtråd dagar i streck.

ändå ser jag helt kärnfrisk och levande normal ut på ytan. för att jag dagligen bedriver en slåsskamp och fight mot en demon som jag lärt mig lura bättre än den lurar mig, eller vi är på samma nivå iallfall.

så JA JAG FÖRSTÅR!

det är inte ett dugg kul att bli dunkad i ryggen och höra att man ser så jävla mycket bättre ut och att "oj vad rosig och fin du är om kinderna och tjohej vilken livsgnista du har i ögonen eller värst av allt, du ser mycket friskare ut i kroppen"

fetare möjligtvis

fetare

fetare och med en mer levande vardag för i fett finns det energi och bränsle som gör att man kan göra saker som man inte pallar under dagar veckor och månader av svält och under tryck av demoner som dagligen skriker nej nej nej till allt som gör livet värt att leva

så ja jag är fetare och mer levande men jävligt jävligt långt ifrån frisk

men om man ser på det rent kargt så slåss jag faktiskt hellre med mig själv än en labil pojkvän, en risig bostadsmarknad, dödliga kolletktivtrafikanter, ett pillermissbruk, överkonsumtion av alkohol, bakisångest, falska kollegor, obetalda räkningar, hamburgare på macdonalds eller andra "vanliga triviala ångestsyndrom" som hela jävla pöblen ligger sömnlösa över och vrider sig i sängarna till om nätterna...

jag känner inte eran ångest, jag vet inte vad som gör ont i era magar och om ni har läget undr kontroll 24 / 7 eller inte. jag tvivlar på det men grattis om ni lyckas.

jag vet iallfall vem min motståndare är och jag kan våra fighter utan och innan och för varje dag som går så lär jag mig mer och blir starkare.

långt ifrån frisk men fucking growing stronger alright!!!!

efter regn kommer sol och idag är jag långt ifrån den galenskap jag befann mig i igår på mitt vardagsrumsgolv. långt ifrån en längtan efter kalla inpackningar i iskalla lakan med en varmvattenflaska under fötterna på ett mentalsjukhus två decennier tillbak i tiden.

idag är jag profeten från samarkand och jag har vandrat bort min ångest som den knasigaste mesiasfigur tagen ur en biblisk saga. jesus släng dig i väggen.

idag ligger det små små gröna smaragder strödda längs med grusvägen i årstaviken. kan ni se dem? det kan jag! ibland finns det en fördel med att va lite galen.

hon har blommor i sitt hår typ...

jaja.

jag har gått ja. jag har gått och gått och gått sen strax efter klockan två i eftermiddag. benen ville liksom inte ta slut. duracellkapaciteten i kroppen var maxad och jag är glad att jag vandrat hela dagen för nu slipperjag kanske irra runt i natten som ett spöke nere vid vattnet.

skönt väder ute var det också. lagom svensk sommar. inte för varmt inte för kallt inte regn inte sol.

gick en helskön första etapp längs med allra käraste Årstaviken och lika allra käraste Dominik in till Medis och hann sen helt oplanerat ramla in på banken precis innan stängning och fixa med allt det där som man absolut inte har lust att fixa med och stå och slösa dyrbar kötid på en skön sommardag. tog femton minuter istället för två timmar som det gör när man planerar att gå till banken.

häppa vilken lättnad

sprang sen på Nils with the Skills på Götgatan och rökte en välförtjänt cigg innan jag pinnade vidare hem till Hannakorven som bjöd på världens bästa dunderbröd som såg ut att vara gjort på bark men smakade gudomligt ihop med en svindyr soyalatte från cafét på ringvägen 131 men tjejen i kassan e så jävla härlig så hon får gärna råna mig på cash där när jag står och e krånglig och specialbeställer mina jävla en miljonstegslattar.

fick förresten en svinfin present från Guld-Klabbe som kanske kommer gynna fler än mig i framtiden. En mojäng från Creative som man kan filma med och tjonga in i datorn på nolltid. Hej Hå Videoblogging here we come...vad tror ni om det ? Hannahkorven slängde med en ny mp3-spelare också så nu kanske jag äntligen kan få ordning på mitt musikfattiga liv.

sen gick vi runt hela Hammarbytjofräset fast på södersidan förbi café Fåfängan och jag upptäckte att det faktiskt fortfarande finns fantastiska promenadstråk där jag ännu inte hunnit sätta mina små tamaries.

strosade längs söders höjder och Fjällgatan, Katarina och Mosebacke, smuttade lite på en dagens och sen gick vi världens kortaste Götgatan ihop tills hannah avvek hem och jag tog sista biten själv tillbaka längs med vattnet över Skanstullsbron mot Årsta.

nu e klockan snart halv tolv och jag mår precis så där fantastiskt bra som man gör av att var utomhus och bara gå en hel dag.

dessutom så har årstaviken fått en ny ton en ny nyans en grönare färg. om det är regnet eller sällskapet som målat smaragdfärg på träden och buskarna är jag inte helt säker på, men det var liksom tryggare att gå hem i halvnatten än på länge.

lugnet utifrån har ännu en gång spridit sig innåt.

jag kan andas idag.

hell jävlar vad jag kan andas.. just nu andas jag så att jag nästan blir blå i ren girighet för ag vet inte när jag kommer kunna andas så här djupt och friskt och äkta igen.

med dunder och brak, skyarna öppnade sig och min mentala nivå var ungefär lika stabil som det svenska sommarvädret igår.

jisses.

hade bara kontakt med mig själv under ett fåtal minuter under hela dagen eftermiddag kvällen och då gjorde det bara så jävla ont alltihop så jag flydde tillbaka in i helvetet igen.

missmissmissmissmissmissmissmissmisslyckande

hon pryglar mig men hon gör mig också fri.



klockan fyra på morgonen demonen försov sig en timma och 45 minuter inatt även om jag minns ett hastisgt uppvaknande och en blick på klockan vid nollfyra så somnade jag väl om...kanske fortfarande full vem vet? hursomhelst så vaknar jag inte på riktigt fören kvart i sex kallsvettig med ett ryck flyger upp ur sängen som om jag blivit attackerad, tagen på bar gärning mitt i något hemskt.

drömt demoniska mardrömmar igen. vet så väl att det bara är skitdrömmar och skitdemoner men kan inte ta mig ur det kan inte vakna. sådan dröm sådan verklighet.

vågade inte somna upp så jag gick upp, gick ut, försvann, rymde till där jag kan andas nere vid vattnet. innan sex på morgonen är årstaviken nästan bara min. precis som mitt i natten på vintern då är den också bara min. min och fiskarnas. min och morgonsolen, min och kanske någon enstaka joggares på sin höjd, han som sprang förbi mig idag sa "hej" förresten, den andra som gick förbi med sin hund sa ingenting men det var nog för att jag var lite galen och lekte titanic på utkiksplatsen och hoppade runt som en bergsget mellan borden, bänkarna och stubbarna och trästocksgymmet.

på väg hem saknade jag vattnet och fiskarna så jag lyfte på haspen till koloniområdet....bara för att...titta? yeah right...vem kan motstå klarröda smultron hallon och jordgubbar, vinbär och rabarber klockan halv sju på morgonen en lördag när ingen surig kotte till kolonilottstant är i närheten för hytta väsa snäsa brumma.

vi polacker är inte bara en jävlar på kycklingsoppa och tvätta toan med ajax vi är ena tjyvaktiga jävla också men det vet ni redan va?

plockade dock max tre grejor på varje buske så jag kände mig inte så barbarisk...man e ju ehhh demokrat eller?

hemma nu igen sitter på ballen och har dragit ner huvtröjan över roadkillbarret för att slippa få morgonsolen rakti i ögonen.

i eftermiddag ska jag träffa ligan och grilla lite i vitan hurra! lyckan efter kycklingslakten fortsätter fortplanta sig =)

vilken terapi vilken lycka. jag har typ knullat mina demoner i häcken i köket.

det här kan bli bra det här kan funka. får jag göra det här en timma om dan e jag safe.

pratade med mamma i telefon som gav mig det eminenta förslaget att göra kycklingsoppa. hon känner mig moder. eller vi är hemskt lika hon och jag. när någonting är svårt reagerar vi i mani och barberi. antingen städar vi tills vi tappar huden på händerna och knäna blöder eller så lagar vi mat och slaktar djur. tänk vilket hustrumaterial vi är båda två. mamma är uppväxt på bondgård i södra polen så hos henne sitter det i sen barndomen. jag härmas mest och det funkar.

jag har dödat en kyckling nu för första gången i mitt liv sen hemkunskapen i åttan. och det var tjaaa. mycket tillfredsställande. med olika vassa verktyg hög musik och massa blod inälvor och fettslamsor och senor och kycklingsaft i hela ansiktet släppte ångesten ( där sänkte jag nog min hustrugiftasbort faktor något men skitsamma )

jag har slajsat, mördat slitit och rivit kött från det lilla kräket med bara händerna och tro mig, lejonet och katten och rovdjuret inom mig ville egentligen bara slita åbäket i tu med tänderna helst, men jag avstod enbart pga salmonellarisken som jag är hjärntvättad med sen fem år i danmark ( alla danska kycklingar har salmonella ALLA, så säger danskarna iallfall ingen spagetthi carbonara här inte)

nu mår jag bra.

slafset har omvandlats till kycklingsoppa som står på långkok med vitlök chili ingefära och cayenne.

fileéerna ligger i marinad till morgonsdagens picknickmission i vitan.

jag har egentligen inte lust att äta nåt utav det men att laga mörda och lemlästa maten är nästan bättre just nu än att faktiskt äta den.

annars känner jag mig otroligt ensam just nu. skulle vilja bjuda hem vem som helst på vad som helst. här finns liksom en uppsjö av allt.

Menyförslag!

hotellfrukost med tre olika sorters youghurt, vanlig och laktosfri och soyavarianten, färsk frukt, melon, körsbär, avocado, ägg, kaviar, pankaksingredienser, hembakt rågbröd som ligger på jäsning / surning

eller vad sägs om lunch? rökt kalkon eller chilimarinerad kyckling med röd quinoa, färska champinjoner, babyspenat och ruucolasallad, rödlök och riven parmessanost eller feta med rostade solros och pumpakärnor och hemmainlagda soltorkade tomater?

middag. ugnsbakad lax eller torskfilé med cashewnötstäcke med smak av ingefära chili och honung ( riktig honung från Linnsans landställe i värmland) med fullkornsbullgursallad och lite fräsch Sangria med vindruvor äpple och annans till?

drinksugen?

frozen margeritha på antingen jordgubb/ hallon eller mango / melonblodapelsin med en touch av ingefärssorbet.

buhu...och ingenting ingenting av allt det där pallar jag att ens drömma en halv mardröm om att peta i mig på egen hand.

HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!!!!!

nu åter till kycklingsoppan...

handlade mat med mamma idag...mat för vanissingt mycket pengar

nu står den bara här och skrämmer skiten ur mig...jag har inte gjort mig förtjänt av allt det här. det är slöseri, överflöd och egentligen bara skit. känner mig skamsen och skyldig som fått så här mycket och mat dessutom.

bröt ihop på köksgolvet när mamma gått. kände mig så...well övergiven, fast allt e ju mitt eget fel. mamma erbjöd sig att stanna och laga middag om ja inte pallade själv och det hade varit så fint. en minut efter att hon gått ville jag springa ikapp henne gråta skrika krama om henne och bara be henne stanna för alltid och inte lämna mig i all den här ångesten. men det var försent. hon hade redan hunnit iväg, utom synhåll.

är ensam hemma i tre veckor dessutom. Linnsan e på tågluff och jag e fan förkyld. vill egentligen bara fly ut, men värdelöshetstankarna har fortplantat och förökat sig.

rädd för att bli hungrig
rädd för att inte kunna sova ännu en natt
rädd för att kasta mer värdelös kvalitetstid på att bara gå runt att vara rädd

men det är den bistra sanningen.

jag vill va din mästerkock jag vill blanda dig en margerita.

men inte själv. själv törs jag ingenting

verkligheten smyger sig på ännu en gång

fan

blir det bättre imorgon? snälla säg att jag e bättre imorgon.

jävla hunger, jävla demoner lämna mig ifred please...

Malmö

tjongade i mig ett glas rödvin igårkväll hos Nils With the Skills, sov som ett barn i en gammal retrosoffa i en takvåning i Malmö, vaknade, duschade med dubbeldusch for men och kröp sedan ut på taknocken och rökte en cigg i morgonsolen.

kontroll

tog en kaffe på möllan i solen och njöt av att vara i fred i sällskap med någon som bara är guld. hade inte behövt säga ett smack egentligen bara var Nils, Nils e bra alltid, på alla sätt hundraprocent.

mådde bra.

eller?

vågjäveln som jag lyckats undvika så länge stod där plötsligt så obvious jävla lockande, skrikande pockande på uppmärksamhet.

kom kom din feta kossa, ställ dig på mig så ska jag tala om för dig hur mycket du är värd.

vet inte vad som hände men plötsligt stod jag där iallfall och som vanligt fattade ja ingenting. men vågen ljuger alltid, det är alltid fel på vägen. den bara låtsas luras vrider och vänder och snurrar och hur mycket jag än stirrar så tror jag inte på ögonen i efterhand. alltid fel på vågen, litar inte på någon, bara känslan av grisfett och åsynen och fladderarmar och dubbelhakor.

herregud hur ska jag klara av att fira midsommar?

tuggar på läppen och vill ingenting. egentligen vill jag koncntrera mig 190 procent på att svälta just nu. ta bort allt skit och överflöd som svämmar över och växer. vara ledig från alla jävla ångest och bara göra rätt som är att göra rätt i att göra fel.

hajjar ni?

fick iallafall snackat igenom med kära moder igår. snackat och snackat grät mest och skrek att hon måste fatta att hon ska lämna mig ifred att alla ska lämna mig ifred just nu, att jag inte är något att ha för att jag tar för mycket plats, måste bli mindre så att jag inte är i vägen och sticker folk i ögonen så mycket. stackars vänner familj och bekanta ska inte behöva stå ut med att se på missären just nu. lås in mig.

ja ja jag har iallfall tagit mig halvvägs till västkusten

sitter på tåget på väg mot varberg där jag hoppas på att de inte dör och mår illa av min uppsyn. tror på det genomgoda i fina vänner, kanske ser de mig istället för det hemska jag gjort mot mig själv. kanske ser de mig och inte det äckliga på insidan som vill föröka sig och ta sig ut.

måste bita ihop, låtsas som att allt funkar som det ska hålla skenet uppe och vara halv männsika iallfall. halv töntig jävla människa. gris förklädd till människa. men grisen håller på att dö. jag svälter ihjäl grisen. den får mindre och mindre plats.

egentligen är grisen redan död. halstrad klar och marinerad för grillen. jag ger bort mitt grisjag och offrar det symboliskt på midsommargrillen ikväll.

håller krampaktigt en iskall demoninna i handen och gråter av tacksamhet för att hon orkar ta sig an mig igen trots än att jag trotsat så länge gått emot och gjort så mycket fel. om jag kan fortsätta få vara så här lugn nu är jag redo att offra allt. hon får mig, lätt jag orkar ändå inte. hellre lugn lugn lugn och ro än daglig ångst och kaos.

SJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLVTEEEEEEEEEEEEEERAAAAAAAAAAAPIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

så ge fan i att hacka på att jag för en gångs skull på hundra år vågar stå för vad jag känner!

ja är helt ut och in nu

min kropp fattar ingenting inte jag heller

jag käkar middag mitt i natten och matvägrar på morgonen. HELT FEL!

JAG VILL HA TVÄRTOM

skitsvårt att hänga med i svängarna

morgonpilates morgonpromenad morgonkaffe och morgon whatever! it´s not helping! poff tjoff här kommer ballongronnie liksom. bläh!

men mitt liv är annorlunda nu. jag har ett liv istället för slaviska rutiner och någonstans så skrattar jag faktiskt högt åt mig själv inombords när jag sitter och käkar en arraksboll a 350 kcal klockan halv elva på kvällen och dricker mjölk med kaffe till och masa socker för att inte svimma ner i tangentbordet. på rockcity metropol finns inga råa champinjoner och wasabi att ta till när man håller på att dö. där får man snällt hålla tillgodo med det som bjuds i form av hamburgare, degbröd eller kex och kakor...eller så ja svimmar man i tangentbordet...

jag svimmar inte. jag skakar som ett skadeskjutet djur sen blundar jag känner hur hela huvudet susar bruser skriker NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ och sen försöker jag stoppa en halv arraksboll i munnen med så darriga händer att jag tappar hälften i backen.

men det går och det hjälper.

blev klar igår med det som klargöras skulle, fick skjuts hem och stupade i säng.

ska strax ut i hettan på den där 2,5 km promenaden till kontoret och jag önskar verkligen att jag hade fått i mig någon jävla frulle för helvete men det går liksom inte när allt är förskjutet med tre timmar...fan

ja ja får ta med mig en jävla hormacka eller nåt annat skitäckligt som vanligt och upprepa proceduren over and over again...

"alla förändringar gör ont"  sa en fantastisk vän som ringde mig igår på kvällskvisten bara för a check up på om jag lever...

ja alla förändringar gör ont.

mitt lv växer och jag också just nu...det gör ont som fan men det är värt det.

vissa grejer kan man inte svälja. de måste genomlidas, som en morakniv i låret som vrids om motsols ett halvt varv.

Loggar in på fejjan och möts av bröllopsbilderna från bästa barndomskompisens bröllop...igår.

samma grej sved till som ren jod i ett öppet år sen när jag snubblade över samma grej fast möhippan. bilder på min gamla liga, mina bästa bästa bästisar som en gång i tiden typ betytt allt man hade och lite till, även om man i sina homrmonsstinna tonår typ hatade varandra ändå och jobbade stenhårt för att va tjejen i ligan som var snyggast smalast hetast coolast. destruktiv bekantskap no shit...fast däremellan hade vi ju kul. när vi fortfarande vågade vara barn och gav fan i de stundande kvinnoikraven.

hursomhelst. smärta smärta aj aj vad ont det gjorde att scrolla igenom bildmappen.

VARFÖR VAR INTE JAG BJUDEN!? VARFÖR SAKNADE INGEN MIG? GJORDE DE DET? TÄNKTE DE? UNDRADE NÅGON? VAR DET INGEN SOM TYCKTE DET VAR KONSTIGT ATT JAG INTE VAR DÄR?

fast jag vet ju....

låt oss kalla henne Lisa har varit allvarligt sjuk i bullemi i säkert 13 år nu...inget blir bättre, alltid samma visa. barn, pojkvän, konvertera till seriöst kristen, tro på gud, inget hjälper...sen söker hon ju inte behandling heller...törs inte. jag vet allt det här, jag dömmer inte men jag vet. en sån spegel är inte kul att ha med på sin bröllopsdag. en spegel som tydligare än hon själv talar om att det spelar ingen roll hur många dagar innan bröllopet du inte äter eller laxerar och kräks, du kommer hata dig själv när du står där iallafall. hata dig själv för att du är fel för att din kriopp är fel för att demonerna i skallen säger att du är fel fel fel oavsett hur lycklig du faktiskt borde vara. du står på din mest hajpade lyckliga dag i livet och det enda du kan tänka på är hur livrädd du är för brölloppstårtan. så lätt att det slår slint efter ett par glas bubbel och sen måste du bara förstöra allt och hetsäta den öppet eller i smyg för att sen göra precis det där som du inte fick. springa in på toaletten och våldskräkas i din fina brölloppsklänning.

tro mig i know...i have been there...sånna demoner tar inte semester och de repsekterar inte högtidligheter som bröllop eller ens begravningar. hanterar man sina käsnlor genom att kräkas på dem så har du ingen chans...det var ju därför det var så fantastiskt befriande att gå hand i hand med fröken anorexi. slippa kompromissa mer bara säga nej nej nej nej nej tack jag åt nyss massor hela tiden och nej tack jag är trött orkar inte vill inte kan inte får inte göra någonting. en bulimiker lever ett normalt liv med sjukt mycket ångest. hetsäter och spyr ihjäl sig hela tiden ibland mellan fem och tio gånger om dagen, men hon har ett liv, ett socialt liv, mellan vräket och kräket. en anorektiker har inget liv alls. orkar inte med någonting annat än att tvångsmässigt upprepa sina sjuka rutiner och måsten och svälta. det finn inte plats för någonting annat ingenting...

så nej jag förstår mycket väl att jag inte fick komma på min bästa barndomskompis lyckliga bröllop. hoppas för hennes skull att hon lyckades hålla upp fasaden om så bara för en dag...bara för en halv dag ett par timmar...att allt inte kraschade åtminstone under bröllopsdygnet. men ont gör det. ont som fan. att våra gemensamma demoner besläktade om än så olika ska betyda så mycket att de tar fysisk form och seprarerar oss i vår vänskap.

ja ja , egentligen ärjag inte den som är den. jag får egentligen bara hemska flashbackvibbar från mellanstadiet och jag vet att jag hade en tusen gånger bättre kväll igår med mina bästa feel-good-buddies än jag skulle haft i skuggan av gamla demoner bland de människor som dessutom var med där där allting började.

brrr

det var bara det jag ville säga.

aj som fan det gjorde ont

att inse hur länge det här har varit med mig och hur stor plats det fortfarande får lov att ta. från min sida och hos andra.

jag önskar så innerligt att jag kunde stänga av mig själv i huvudet just nu. täppa till käften på tjatterdjävlarna i skallen. bara så om för en sekund kanske en minut. höra andra tankar, annat ljud vad som helst, de tröttar ut mig nåt så fruktansvärt.

samma gamla uttjatade långrandiga visa. dag ut och dag in. tar det ALDRIG slut??? de vinner inte mer, tänker inte lyssna, ger de sig aldrig? vad krävs? vilka botmedel funkar egentligen?

väninna är ledsen på grund av avslutad relation...men jag då? jag har också avslutat en relation och jag är också ledsen, skitledsen, ångestdrabbad och ganska deprimerad.

hur ska jag orka leva frågar hon mig sig världen?

ska varje dag i mitt liv kännas så här tom, ensam och fruktansvärd?

jag törs knappast svara.

ja varje dag utan min gamla trygghet innebär fruktasnvärd ångest, sorg och smärta. jag hatar mig själv under de flesta minuter under dygnets vakna timmar för att jag gör fel fel fel, bryter invanda gamla mönster försöker trotsa stå emot och göra tvärtom och det resulterar i en sån oerhörd psykisk motbalans och ja kära vän massor med ångest.

jag vill dö säger väninnan och jag sitter tyst och suger på en cigg...

så sov jag ingenting inatt...

vände och vred mig i min hängmatta, för mjukt för hårt för snett. svettig och kall. kallsvettig.

fick iallfall lite skjuts hem igår. jag har fina kollegor. när jag försökte smita iväg strax innan midnatt ställde sig bamsebozo ivägen.

"stopp och belägg och var ska lilla fråken ta vägen"

"hem!, jag gillar att gå så jag tänkte gå hem"

sa elvaåringen med ett illmarigt leende på läpparna och en refräng i skallen som sjöng - ha ha jag gör som jag vill, som jag vill som jag vill och inte du, pilutta dig och hela världen

"jag skulle inte gå hem om jag var du, eller om du var min fru så skulle jag inte släppa iväg dig iallfall, det är tre kilometer till stationen och det spöregnar och du har knappt några kläder på dig, jag kör dig halvvägs okej - deal - ja det är en deal du har inget val!!"

precis som vissa männsikor vet att man inte kan kompromissa med elvaåringar så vet vissa männsikor också att man kan lura dem eller locka dem med glass, så jag hoppade i bilen och lyssnade plikttroget som en skolflicka på sin magister om ramsan om våldtäckter, förvirrade frusterade flyktingar, dagdrivare ocha annat löst folk som gärna skulle vilja sticka kniven eller andra hårda eregerade beståndsdelar i små flickkroppar som min.

så jag åkte med i bilen

halvvägs

kompromissande, jag vann inte jag förlorade inte, det är okej. precis osm det är okej för demonerna att äta allt om man läämnar eller slänger hälften av det man tänkt peta i sig från början. hälften funkar alltid. femtio procent fast heslt 49. springer jag upp och ner för trapporna när jag kommer hem har jag ändå mig själv på den säkra sidan av vad som är rätt och vad som är fel...eller har jag tappat kontrollen igen då...vem är det egentligen som vinner?

skitsamma

vaknade fem och låg och vred mig till strax efter sex. då gick det liksom inte att lura sig själv att försöka tro på att det vore möjligt att somna om igen i hängmattan. ville gå ut och gå men var oerhört frusen. så där inimärgen frusen så jag låste in mig i badrummet och duschade bort en timme av mitt liv. en timme av mitt liv och tusen negrers dricksvatten i afrika typ.

highspeedar fortfarande

har lyckats koka skitstarkt kaffe surt och svart kaffe som döden och dricker i djupa giriga klunkar...glupskt sa räven.

jobbar skitbra. jag är bäst. duktiga lisa är på plats.

gjorde samma sak i morse. hoppade av bilen på jobbet halvvägs, gick sista biten. försöker värja mig mot allt ont genom att vara 51 procent bättre än jag räknar med hela tiden...så länge jag inte är 100 procent katastrof och ligger en procent på rätt håll om balanslinan så är jag safe...

metataggar var det jag.

jag är en jävel på metataggar.

bra bra bra det här...

andra andningen, highspeed mode. kaffekick, nikotinkick, musikkick, nostalgitripp, köldknäpp och absolut inget vett. bortblåsta är demonerna bortblåsta är allt som svider gör ont, allt jävla salt i såren svider sådär skönt som bara salt i blodiga variga sår kan göra.

vill ut och gå i allt för tunna strumpor i allt för tunna skor, gå gå gå tills gå inte finns mer och bara flyga existera. gå bort allt skit, all stress, all press och negativt helvete som legat som en klump i låren, i de förbannade helvetes jävla äckelfettolåren som bara vill växa och hålla mig med blytyngd mot marken. åt helvete med lår, kött blod fläsk och skinka.

grisar består av skinka. anna skipper du är vad du äter, skinka svett svulst och överflöd.

äckel äckel äckel.

vill frysa, springa och galoppera bort allt som är gris på mig. ta bort grisen oink, oink säger gluppska grisen som vill leva och böka runt i jorden och lukta jaaa vad luktar en gris egentligen...precis det den äter egentligen. allt avfall skit smuts och snusk.

tiiiiiiiiiid, du är dig inte lik, din  knutna hand i fickan......

kent kent kent

sömn, jag kräver ingen sömn jag vriiiiider mig på nålaaaar...

svosch svoch svoch alla dessa jävla bilder som bara svisch svochar förbi just nu. allt går så jävla fort, tid existerar inte inte rum ingenting. jag är bara jag i mitt förbannade jävla fett. upp ner ut och in åt helvete med hela skiten!

man kan försvinna, det kan man, försvinna och nästan dö. man kan ta bort nästan hälften av sig själv och fortfarande vara levande fattar ni det. jag tog bort halva mig själv.. ronnie gick upp i rök.

svisch svosch borta.

sen kan man äta upp sig själv igen bli större, mera tyngre ta mer plats. jag vill inte det. jag vill inte ha plats jag hatar plats blir galen på plats.

vill bara vara jättelämnad ifred, utanför, från sidan, från taket, som en mager skygg katt under en taknocke på en gammal fallfärdig kåk, sitta ifred och sura och bara vara. nöjd med sin egen jävla missär tills jag försvinner helt och skiter idet här.

för det är inte värt det.

inte värt att gå över skanstullsbron oavsett hur vacker kvällen är för nånstans så sitter den där lilla rösten i huvudet och skrattar gaphögt, vrålar att hoppa din idiot vad tror du att du håller på med? tror du att du har en gnuttaste ynka av kontroll kvar va? så mycket lättare att bara göra slut på eländet för du kommer ingenstans. balanserar, simmar drunknar kallsupar, flyter visserligen men du kommer ingenstanns för hur fan ska du patetiska lilla människa kunna bemästra den ocean av helvete du kastat dig ut i.

värt åt helvete inte värt att vara en jävla jojo. lättare att vara halvdöd än att hela tiden kastas fram och tillbaka mellan levande och död. här har du livet varsegod som i en liten ask, men så fort du öppnar och tittar så händer det nåt. eva smakar på äpplet, adam skyler sitt kön. ormen i trädet skrattar.

jag är fan hellre ormen i trädet än eva iallfall?

vem vill du vara? eva eller adam? eller gud?  eller äpplet, päronet, fallfrukten?

va va vaaa???

tokflipp och nickokick! jag slänger mina tamari i skogen från bron, hoppas jag prickar en långtradare och går hem tills fötterna är såriga så att när jag vaknar imorgon kan påminna mig själv om vem jag är på riktigt. för inte sjutton är jag människa iallfall. människor har skor på sig när de går hem om natten. skor och strumpor. jag har sår på mig. sår och blod under naglarna för att jag försökt skrapa bort mig själv. skrapa bort mig själv från verkligheten som jag så idiotiskt nog inbillat mig att jag så jävla gärna vill vara en del av.

nej tack jag åt nyss! nej tack jag levde igår så jag behöver inte leva idag jag kan leva imorgon..

publicera det här? ja nej...varför inte?

för att jag inte skäms för att skriva Bullen-brev till mig själv! för att jag är alldeles grym cool och fantastisk ändå! bara för att jag vill springa till afrika i strumplästen betyder inte det att jag är helt outgrundligt strålande fantastisk.

fanatsikt fantastisk. för att det får mig att skratta högt vid tanken på att världen är så jävla full av möjligheter och att man är sin egen jävla svea rikes lag. jag skulle kunna be om skjuts hem nu också, gå hem och äta en skogaholmslimpmacka och bete mig helt normalt. men det triggar mig tusen gånger mer att göra tvärtom, fel och uppochner. ni vet nu , jag vet, men alla vet inte...och oavsett vad så spelar det ingen roll.

för man får vara spritt språngande galen och fantastisk samtidigt.

hör ni det.

dagens ledord.

fan-ta-stisk!

godnatt!

Nu har jag dumpat mina beloved tamaries och hoppat i ett par halvriktiga dojjor...lite drygt att köra cykel-fest ikväll men vad gör man inte om man hatar sl...jag tänker snusa och röka hela vägen till Carolicious ändå...det är jag värd (barnsligt va)

helt ärligt jag tycker det här e skitsvårt

jag tycker inte alls att det är kul att gå ut i en kropp som känns helt fel, jag är inte med, jag känner inte ien mig själv och känner mig störst och läskigast i världen just nu. vet int evad jag ska göra av mig själv. det anorektiska tänket är så jävla hårt präglat i mig och det är tusen gånger svårare att varje dag aktivt ta fem mogna beslut som heter nej, anorexijävul. jag vet att du får mig att må bäst men jag tänker göra tvärtom och må skit istället bara för att du inte ska vinna tillbaka mitt liv för det var inte värt det.

så har jag det och därför suger jag på att uppdatera emellanåt för just nu är det roligare att gå på toaletten än att vara i min hjärna.

hursomhelst. all jävla störd hjärnverksamhet till trots tänker jag gå ut ikväll och ha skitkul, hejja på mina BAB -tjejer och hänga med mina bästaste feelgoodväninnor i ännu en fantastisk söderlya. och jag tänker inte supa ner mig och dö, nej jag ska käka kyckling och dricka nåt glas vin eller två så det så.

åt helvete med alla som gör annorlunda. jag vägrar fortsätta kasta bort mitt liv. ni gör vad ni vill. världen e fri. livet är ditt du ansvarar bara för dig själv. jag har dansat på hög lina och jag har ramlat ner och det var inte smällen i backen som var värst, det var att hänga i blodiga hälsenor halvt stympad och vägra släppa taget som var det värsta. nu står jag på marken och härifrån kan jag gå vart jag vill..upp och börja balansera igen eller hitta på något annat det är upp till mig ingen annan.

hej då!

fick inte riktigt sova inattt nej...

klockan är två på natten och hjärtat galopperar i bröstkorgen och i huvudet snurrar en märklig ramsa som lyder nåt i stil med

"du måste se vatten du måste se vatten, spring ner till havet nu nu NUUUU!"

försöker stänga av, ignorera, lägga fötterna på huvudkudden, lägga mig på soffan, bädda om, knyta en scarf runt huvudet, vädra öppna fönstret, andas...ja ni vet hela jävla insomniacproceduren men rösterna tystnar inte...

"ner till vattnet med dig ut och spring, havet gör dig lugn du måste se vatten gå ut och titta på vattnet"

så tillsist gav jag upp, vid tretiden står jag och drar på mig benvärmare och tjocktröja och är så snurrig så jag drattar på ändan tillbaka ner i soffan när jag ska få på mig en tjockstrumpa på en a foten...herregud det här går aldrig tänker jag. tackochlov såfår jag syn på en hög med slarvigt omkullkastade kläder...tischor, tröjor och utochinvända klänningar i en salig röra

räddad!!!

efter att ha sorterat hela högen och vikt och placerat på plats i hyllor känns det faktiskt lite bättre...och vid det här laget är jag så snurrig att jag fått slagsida. faller pladask i säng ovanpå täcket tillsist och somnar istället under zebrafilten.

vaknar i gryningen halv sex, piggare än tuppen...

det kära vänner

det är härliga sviter det...sviter av regerande demoner som en gång alltid fick precis som de ville...

jag vet

alla tjatar

hugg smärt a hugg

jag känner mig som en tonårspoet. som cyklar hem i natten och förundrasmyser när jag ser harar och råttor ila i natten, lyssnar på midnattsfågelkvitter och minns mina marathoncyklingar över Langebro, förbi Tivoli och Radisson SAS hotellet i Köpenhamn där det alltid luktade lite avlopp.

jag var så jävla ensam, men jag var så jävla lugn. Anorexia höll mig i handen när allt annat var borta.



jag ville bli bäst och jag var riktigt nära. jag vet inte hur jag någonsins ska kunna få er att fatta hur nära jag var att få allt. jag pekade i mitt sinne på min dröm, levde den, uppfyllde den och tog för mig. vrakade. sen var det nånting som tog över. något mmycket starkare än det som var jag, men det inte bara åt upp mig sakta men säkert det gav mig också omänskliga krafter. krafter som jag var redo att satsa ännu hårdare och mer och mycket på att få det jag ville. men omvärlden sa stopp.

sjukdom



(jan 07)

du får inte va med längre. hit får du gå men inte mer. ingen kommer hålla dig om ryggen längre. hit har du gått, gett upp allt, men nu är det slut. nu låser vi in dig istället.

maktlöshet

så vad gör man?

man omvärderar. ger fan i allt man någonsin drömt om, underkastar sig och sadlar hästen bakochfram. försöker bromsa sig ur en uppförsbacke. omöjligt? nej...men jävligt svårt. svårt har dock aldrig skrämt mig snarare triggat. för vem fan sa att det skulle vara ätt att leva.

men jag vet fan inte om jag är redo för att möta mina spår. gå baklänges och titta tillbaka på det som var jag, det som kunde blivit mer än vad det är idag.

idag är jag den rädda råttan jag nästan körde över med cykeln på väg hem klockan halv två på natten. för ett år sen var jag kung. kung i en såpbubbla av plexiglas. jävligt ensam, men regerande och stark.

Langebro = Lång bro = min ångestbro köpenhamn





alltid cykla hem bort från alla möjligheter, eller sista tiden gå, jag fick liksom inte cykla på slutet...det hade varit en gest av alldeles för mycket lathet i mitt huvud. minns när jag kom hem en morgon halv fyra och inte kunde hitta mina nyklar som jag låst caféet med. kunde ingenstans i min förtvinad hjärna fatta vad jag gjort av dem. halv fyra på morgonen efter att ha jobbat i 20 timmar på bränsle av råa champinjoner och jalapneos och gått hem en timma i hällregen...var var nyklarna? jag gick hela vägen tillbaka...och hem igen...hittade dem inte...joo nästa morgon när jag skulle öppna caf´´et igen. de satt i bakdörren på innergården...då hade jag gått och gått och gått hela natten morgonen och oroligt sovit en stund på soffan och inte fattat någonting...jävla hjärna vad ville du mig?



( cafémundering sliten och hålögd och alltid i fyra långärmade tröjor )

eller den där natten efter att jag käkade upp bambi på fyllan. åt säkert ett halv grillat lamm i ren överlevnadsmanöver efter månader av svält. spriten dödade rösterna en stund och plötsligt vågade jag äta. åt grillhett bambilamm dirket från kolgrillen. flottigt vidrigt äckligt billigt jävla lammkött. panikåt. fick ätpanik. fortfarande med sprit i kroppen visste jag inte vad jag skulle göra av mig själv. hur skulle denna barbariska glupskhet bestraffas bäst. springa cykla gå räckte inte. idag kan jag se mönstret det kunde jag inte då. däremot visste jag botemedel. trodde iallfall att jag visste fast jag fattade inte vad jag gjorde eller varför. plötsligt var jag iallfall utomhus barfota irrande mitt i stan med destination havet. gick i timmar längs öresundsstrand halvnaken i det iskalla vattnet för att bli ren igen från lammet. sen när jag var så blå att jag slutat känna kroppsdelar och kände hjärtat slå som en arg trummslagarpojke i bröstet vågade jag äntligen gå hem igen. barfota med skorna i handen med nakna fötter mot rivig och ettrigt hård asfalt. det gjorde ont i fötterna som blev blodiga och såriga men smärtan i kroppen tog kål på den i själen och jag fann lugnet. mådde skitbra där jag gick. lila blodig och kall. hem till soffan nån timmes orolig sömn och sen upp och cykla till jobbet igen för att bära tungt, äta champinjoner och dricka jalapneospad...ta bilder på mat som aldrig blev äten...låtsas ljuga hyckla...




hejdå cirkusdrömmern. hejdå den för länge sen. samma vecka var gamla cirkusbasen på audition i stockholm. sket väl jag i. jag hade ju kontroll. kontroll över min kropp så till den milda grad att den inte fick bestämma någonting längre. bromsade med både hand och fotbroms i uppförsbacken. vilken seger.



(jag och axel köpenhamn i min retrotvåa, välpolerad yta, trasgit inre )


jag vet inte hur jag kom ur bubblan tillssit eller vad som egentligen hjälpte till att spräcka den. tror ironiskt nog att det var den stora skitiga cirkusfamiljen. de som inte stängt dörrarna ännu, de som trodde på att det gick att rädda mig, de som vågade vägra se sjukdomen. de såg mig. och det var nog just det som dödade monstrena i huvet tillslut. de fick liksom inte plats när jag fick spegla den jag en gång var trots än att jag kanske inte var den just då.



cirkusbröllopet blev liksom hela vändningen. tror det var när angela och nalle bjöd in mig dit som jag gav mig fan på att byta bana på riktigt. motsägelsefullt kanske egntligen. cirkusen räddade mig ur det som blivit till min cirkusmardröm. när skolan stängde dörrarna och lät sjukdomen blomma ut så öppnade sig en annan varmare famn helt utan förutfattade meningar och krav och där fick jag bara vara.



(sommar 07 på gränsen till inte så levande mer men långt från där jag var efter rymmen från sjukan)

cirkeln slöts. jag fick vara med bara genom att vara jag och inte för att jag ville vara något och ännu mindre för att jag förbjöds att vara något jag drömt om. avdramtiserar man alla måsten krav och förbud och säger gör vad fan du vill när du vill blir kåtheten i att bryta mot allt man inte får inte lika farligt längre...bara jävligt roligt...


(cirkusfamiljen delar ur - storåsfestivalen ...obs till storyn hör att jag blev väckt strax innan bilden togs av att Kära Kal stod och svingade sina banans stående gränsle över den kudde där jag låg och sussade sött i min skönhetssömn...)

men cirkusdrömmen är fortfanande känsligt.

för tio år sen blev jag kär i en cirkusprins, för fem år sen i en cirkuspajjas och idag försöker jag bara älska mig själv. prinsen har förvandlats till guldlock och sitter och flätar sitt hår i en borg av trygghet bara en familj kan ge. pajjasen har tappat håret och fått klamydia i ansiktet och jag springer kapp med mig själv runt årstaviken i en ändlös orienteringskamp mot mig själv.

därför vet jag inte om jag är redo.

jag skiter i allt vad prinsar och prinsessor heter jag vill bara vara jag...fast utanför bubblan. om jag fick ta klarheten ur sjukdomen och placera den i en verklig värd bland levande människor tror jag att jag skulle bli komplett. men det blir man aldrig. man måste kompromissa så jävligt hela tiden. med sig själv, med omvärlden och med sina drömmar.

fan ta det.


(nutid lite starkare)

just nu e allt ganska mycket skit och det har jag fan rätt i att gräva runt i. utan jobb får man ju aldrig någon reda. men jag önskar att jag var lika villig att jobba med mig själv som jag är att tvätta fönster, städa balkongen och putsa lister. vad tjänar man mest på i längden liksom.

ja ja...jag har en egen borg nu iallfall. en egen fästning med ett eget torn och en egen mur och när jag kommit på hur jag ska organisera upp allt här inne så kanske jag vågar släppa in lite folk hit på riktigt igen. men tills dess så råder ombyggnadskaos. sorry renovering pågår, vi öppnar snart, håll tillgodo med att hänga på terassen så länge. där finns en temporär bar som funkar nästan lika bra och så länge det är solsken har ju ingen dött av att sittta utomhus och på söndagar har vi extra bra priser på rosévinet och hofen.

varmt välkommna ska ni vara allesamman

tids nog

puss!

var vi inte alla kära i Shirly Manson...var vi inte alla bara glada när det regnade...

anorexin mår som bäst då iallfall, när det gör lite ont när det är lite svårt och när man inte låter kroppen få leva ut sin fulla rätt att sova äta vara och tacka ja.

jag skulle kunnat börja såhär också!

kära svält, kära dagbok. för det är så fint att känna styrkan av att säga nej till livet...eller? varför kickar man igång så hårt på att plåga sig själv, känna sig starkare än kroppen. låta demonhjärnan vinna över fysiken. missförstå mig rätt är ett uttryck jag återkommer rätt ofta till här i bloggen, men jag är bara ärlig. nånstans är anorexin arg och provocerad av min aptit på livet och då bli hon tvungen att påminna mig om att hon finns, attt hon fortfarande har mig i sitt hjärngrepp och att hon är den som bestämmer. som sagt missförstå mig rätt. just nu är jag en mycket dålig anorektiker. folk yttrar ju titt som tätt trevliga kommentarer om att " va skönt att du ser mycket friskare ut idag och det ser ut som att du mår mycket bättre nu"

bullshit

trigger

hej svält hej dagbok

jjag vet att de kanske menar väl, men jag tycker det är så fel. hur kan man fokusera en människas välmåeende på hennes utseende när hon befunnit sig i ett sjukodomstillstånd i så lång tid som nästan enbart fokuserat till det yttre. ge fan i det hörrni. ag må vara en fet anorektiker, men det är vi allihopa, eller jag är nog smalare idag än för ett år sen även om jag kanske väger 100 kilo mer idag. jag har nog aldrig varit så tjcok som när jag var som sjukast..

ja ja, det kommer bakslag åt alla hålloch kanter nu faktiskt. både bra och dåligt. bra för att jag fattar att enda vägen ur det här är att sätta hårt mot hårt, dåligt är att tryggaste platsen på läktaren är bubblan. så när man slagits och slagits som en galning på fältet och är sårad sliten och trött så är anorexins trumfkort alltid den där jävla bubblan,

jag är ärlig nu för att jag är så trött. trött på smalhetshetsen, hysterin och hajpen kring att the thinner is the winner. alla jävla idioter som hyllar magerhetsidealen, längtar och trängtar efter utsvultna kroppar och önskar avundas och vill deffa deffa deffa. hej svält hej dagbok hej beach 2008...till vilket pris...

alla ni som misslyckas med era sommardieter. grattis till er! ni har vettigare saker för er än att svälta. ni har liv som tar över och tvingar er att leva istället för at banta. ni har distraktion och events och happenings i er vardag som gör svälten bantningen och självtortyren omöjlig. NI HAR VÄRDIGA MENFULLA LIV. det har INTE en anorektiker! en lycklig männsika med full agenda kan till slut inte välja svälten. för hos anorexin finns inga kompromisser. det är anorexi fullt ut tusen procent eller ingenting. tillssist tar hon över allt och då kan du ge blanka katten i den där kvällsfikan på stan för det är kalorier i mjölken till kaffet, det är kalorier i citronskivan till ditt vatten och det krävs tillssit för många kalorier av dig för att orka sätta dig på bussen in till stan för att dricka grönt detox the utan socker, allt för många kalorier som du inte har, som du svält bort för länge sen. så du kommer sitta kvar under dina filtar hemma på din soffa och ruttna tillsammans med din jävla självkontroll. din självkontroll som kontrollerar varenda steg och andetag du tar. så ett stort jjävla rungande grattis till varenda snedsteg i era beach 2008 dieter. var stolta över att ni käkar kaka och dricker öl och vaknar bakis och beställer pizza. ni mår för bra för att orka bry er. ni mår för bra och har tusen andra saker att tänka på än att hata er själva för att ni inte är perfekta. ni är i mina ögon avundsvärt perfekta...för att ni lver istället för att dö.

så hejdå svält och hejdå dagbok.

jag tar ett bakslag nu, ett litet men intensivt ettrigt jävla påminnande bakslag. imorgon vill jag inte vakna klockan halv sex och gå upp och tvångsträna, imorgon vill jag äta hela min lunch på tallriken inte spara halva till senare och gömma undan den. imorgon vill jag gå en promenad för att det spritter i benen av energi och lust att leva inte för att jag måste gardera mig och ligga på rätt sida om mitt plus och minuskonto. imorgon vill jag skita för att jag ätit mat inte för att jag är pajj i magen av för mycket jalapenos och chli.

imorgon imorgon imorgon. anorexins starkaste vapen heter imorgon inte idag.

just nu är jag riktigt jävla besviken på mig själv...riktigt jävla besviken samtidigt som anorexifittan är riktigt jävla nöjd och eftersom hon vinner idag idag så mår summan av alla mina jag jävligt bra.

missförstå mig rätt som sagt.
jag är och förblir bara jävligt obehagligt ärlig