fake it till you make it
vilken fantastisk kväll!
skulle egentligen dragit iväg med fantastiska " Slå dig fri Emelie" och gymnastiserat men hon var kass i halsen så vi ställde in. Men det behöver ju inte betyda förlust på något sätt när "Balance" gym på Stureplan bjöd in till mingel med kul "Pepptalk" gratis massage, mumsiga snittar och vin och läskande öl i överflöd till alla sugna blivande kunder.
man får ju passa på, för när bjuds det till så frikostigt nästa gång vet ju ingen, eller hur. två timmar senare går jag och fagra fröken Jasmine därifrån en träningsväska plus tischa plus vattenflaska rikare ( vattenflaskan fyllde vi till bredden med gratisvin och väskan likaså med snittar ( känns ju lite äckligt att äta allt på samma gång eller hur haha)
tur tur att vi inte gick den där powerpromenaden till söder när det visade sig att vi skulle två små stenkast uppför birger jarl till apskumma Blue Moon bar. Går folk dit på riktigt? jag fick kalla kårar längs med ryggmärgen av namnet och dörrisarna men showen var proffsig och grym och vinet blandat med grönt te ingefärs hälsoshitdryck ur "gym-balancevattenflaska" smakade ju bra så vi höll ställningarna och enjoyed the show liksom =D
en härlig kvällspromenad senare och lite chillad färd hem med sl och jag är återigen innanför hemmets trygga murar och ska bara klunka en liter vatten innan jag kastar in handduken och dyker ner i sängen.
yeah hurra. bra torsdag!
...
...eller...
...gick ni på det där?
skulle kunna slänga upp en lycklig bild på mig själv som pricken på I-et men avstår då jag misstänker att inte ens med skalpell rakblad och photoshop kan man manipulera bort den missär som äter sig innifrån och ut i mig just nu.
jag börjar bli snuskit vig igen i ljumskarna men det föredrar jag att framställa som någonting dåligt ungefär på samma sätt som om mitt inre kaos velat ta sig uttryck i svät just nu men det gör det inte.
så please. nyp mig inte i kinden och säg att jag ser ut att må så mycket bättre nu för att jag är rosig om kinderna. jag gick sönder för länge sen och har klistrat ihop mig själv med silvetejp bara och precis som silvertejp kan rädda ditt läckande tält på en festival en vecka så kan jag klibba ihop ett clownfejkat yttre just nu en stund till.
men lika lite som att du skulle vilja bo i ett silvertejpat tält från roskilde när sommaren gett upp i augusti lika lite vill jag bo i det som ser ut som ronnie just nu...
herregud mer powerpilates nu annars dör jag...
drottning av tillflyktsorter...
bättre fly än illa fäkta...
men till vilken grad.
fasen vad ledsen jag blev när kvällens gymnastikträning uteblev. ledsen i hela själen så det gjorde ont. så vad gör jag då? beger mig in till stan på galej kalas och mingel med en fejja som säger ingenting alls. äter lite pestosnittar som jag sköljer nr med en flaska vin lite för fort så att jag slutar med att jag står och kräks upp hela härligheten genom näsan en kvart senare.
vill passa in
vill räcka till
vill vara med
men har ingen koll. då går det år skogen. rycker loss en ögonfrans och nyper mig hårt i armnen. biter hårt i söndertuggade läppen. klistrar på ett illa sittande snett leende och försöker igen
gör om gör rätt, men ack ack jävla pollack vad fel det blir igen.
varför satte jag igång den här karusellen igen. jag vet ju var det slutar. jag vet så väl att ändhållplatsen på gröna lund är någonstans en trött färd hem med svansen mellan benen där man tänker att visst det var kul ett tag men vad skönt att det är ett år kvar till nästa säsong.
skillnaden är att för min del tar det aldrig slut. aldrig. jag har förflyttat mig till en annan del av nöjjesparken. jag kör inte gocartbilarna utan hjälm längre och jag har hittat ut ur spökhuset. men är det så jävla mycket bättre att irra fram och tillbaka mellan vikingagungan och lustigahuset med tarmarna fastkedjade i nyckelpigan så att jag måste springa ett varv och hoppa som en galning för att överleva dagen om jag inte vill ha mitt inanmäte serverat på ett fat vid dagens slut? näh. för jag vill gå hem nu. jag vill gå hem.
hem till lugn och ro och med te macka och bok. sömn lugn och ro men jag sitter fast.
jag sitter fast med nerverna i alla karuseller och hur många bitar av mig själv jag än försöker amputera och klippa bort offra och göra mig av med så är jag fastlåst i själen hjärtat och magen genom halsen.
det går inte en dag gott folk. inte en endaste dag utan att jag vänder ut och in på mig själv. vrider lemlästar och slår och plägar.
men jag varken fördömmer eller förgyller. där är skillnaden. för jag vet att alla bedriver samma kamp. fast på sitt eget vis och de flesta är nog mer framgångsrika och finurliga än jag.
jag går från extremt till extremt.
för er räcker det kanske med att jogga en kvart och tvätta håret.
jag måste ha sönder annars går det inte.
nu ska jag ha sönder mig själv lite mer.
gamla medel har slutat fungera då får man hitta nya tillvägagångssätt.
så jävla levande och så jävla längtande efter ond bråd död. jag är som en amfetaminabstinent tjackpundare som knarkar livet men som sålt min själ till djävulen för billigt för länge sen så räntan och kostnaderna för mitt missbruk är så högt att jag inte kan njuta av mitt knark för jag vet att kostnaden i slutändan är långt mer än vad jag någonsin kommer kunna betala tillbaka. jag har sålt min själ till djävulen och det är finanskris. ingen vill gå i borgen för mitt lån och jag har tappat fotfästet så jag börjar ge bort kroppsdelar i jakt på nästa tripp.
slå ner mig! NU! snälla slå ner mig. golva mig med bubbaklubba och släng mig i årstaviken och få tyst på mig. jag kan ändå inte rädda världen så till vilken nytta fortsätter jag försöka.
jag köpte nytt diskmedel men då tog toapappret slut...
hajjar ni? är det nån jävla dåre därute som hajjar????
the voice of pure selfdestuction speaking...
nåt ska man va glad och jävligt stolt över...att resa till helvetet och komma tillbaka gör dig stark snygg smart och vacker.
gjorde det ont?
om du vill fortsätta hålla din så kallade bästa väninna i handen så tycker jag att du är vatten värd och om alla tog samma ställning och slutade acceptera ditt sjuka beteende så skulle du tvingas överge henne tillslut till fördel för ett friskt liv. det är acceptansen och allt jävla hycklande och tåtassande som är den värsta boven i dramat.
jag vet inte vem du är men du är säkert rätt nöjd med att din omgivning fortästter dig låta vara sjuk och det är inte okej så mot dig är jag hur elak jag vill tills du släpper taget om det du håller så jävla kärt och bestämmer dig för att leva på riktigt istället.
tills dess är du lika mycket parasit som plågar din omgivning med din självömkan.
sorry jag är inte en av er. jag har valt livet kosta vad det kosta vill i kilon fett och ångest. FÖR HELVETE VAD DET KOSTAR. DET ÄR DYRT SOM FAN ATT LEVA INTE GRATIS SOM MÅNGA VERKAR TRO. nej vägen tillbaka är inte lätt och det går inte att kompromissa men jag är ingen jävla parasit iallafall... det är mitt liv mitt aktiva beslut om jag vill leva eller dö precis som det är ditt. om du inte vill leva. fine för dig men du sabbar mer för alla runt omkring dig mer än för dig själv.
bläh!
jag skriker hur mycket jag vill det är upp till dig om du vill fortsätta va sjuk och ta åt dig eller bli frisk och hejja på mig och mitt crew!
för guds skull! jag bad min bästa jävla polare att dra åt helvete när hon valde sjukdomen istället för livet. min bästa jävla polare som betydde mer för mig än mitt eget jävla liv som jag hade då. henne bad jag fara och flyga och gå. och ärligt talat så trodde jag faktiskt då att jag aldrig mer skulle få se henne igen. jag offrade henne till förmån för mitt eget tillfrisknande och jag är redo att offra dig också och jag önskar att alla som stod dig nära gjorde samma sak så att du kanske kunde få den där sista sparken i röven så att du fattade att livet under ytan, livet i bubblan, livet på ditt sätt inte är vatten värt. der är liksom det som krävs. tills dess fortsätter du ju leka spela, mixtra och trixa samtidigt som du gräver din egen grav.
fattar du? eller slår du dövörat till till förmån för ditt fantastiska helvetes skull?
Ze KAV...
blommig falufest...
usch rå Faluröd e alltså ingen hit, inte ens om man e jätehungrig. det funkar liksom inte men jag lovar att testa den stekt eller ugnsbakad med tillhörande potatismos snarast...
mycket har jag experimenterat och trixat om med på äldre dar. men jag har gett ätandet en ärlig chans. här är min minst lika ärliga utvärdering...
Katten Hissar och Dissar
• Blodpudding...borde komma ihåg det oftare...världens bästa sistaminutenmiddag HISS
• Micrat korvbröd med smält ost...det här var en barndomsklassiker som fortfarande är helt okej, även om mina smaklökar nog har utvecklats lite. men kombinationen smält ost på bröd som smakar lite socker är speciell speciellt om man får till en lite uttrokad kant på det lite för söndermicrade korvbrödet MISS
• Fralla, kanonvitt bröd på jäst med gladakossan mjukost... skitgott om man orkar genomlida ett 24 timmarsdygn med magkramper efteråt eller käkar den en sekund innan man kastar sig på ett tretimmarspass på gymmet. Alternativ finns ju med vitt surdegsbröd på dinkel dock. Så slipper man komplikationerna...KISS
• NÖTTER...allt utom jordnötter...det är elefantmat...nötter nötter nötter jag lever och återuppbygger min hjärna och kropp på nötter... "in nötter veritas" HYPERHISS
• Nudlar...weidrich...i alla former men man kan få en ganska skön temperaturhöjning av soppan som kokas på spicymixvarianten.
Still to be explored:
• Raggmunkar med lingonsylt...måste koka hemgjord lingonsylt till också!
• Kroppkakor... får fråga Ronnie om tips...
• Ärtsoppa med fläsk och senap... tips på recept eller färdigvariant som är ok?
• Gräddtårta med sockerkaksbotten...när fan kommer man över en sån?
Kan inte titta år idag:
• Burkchampinjoner
• Tomatsås, tomatpuré, krossad tomat
• Välling i alla dess varianter
de tre sistnämnda är ju ganska förståeligt kräkframkallande då de utgjorde ungefär 99 procent av min sammanlagda kostcirkel under ganska lång tid...
ja ja förslag på nåt helgalet som man instintktivt rynkar på näsan åt men som faktiskt kan va värt att testa igen ändå...???
jag e game! =D
med nålen rakt in i ögat...
ANNIKA ANNIKA ANNIKA
fan mitt länkverktyg vill inte funka men snälla klipp och klistra den här länken för guds skull!
http://metro.se/se/article/2008/10/09/09/1852-57/index.xml
Annika Marklund med huvudet på spiken och nålen rakt in i ögat om den balnsång och tunna lina vi vinglar runt på varje varje dag.
LÄS! NI MÅSTE!
jag kan också va dum i huvudet!
alla kan
alla vill vara lite wild and crazy och späka på när det ges tillfälle.
Grejen är att oftast när vi bestämt oss för att unna oss det där lilla extra så kan vi inte låta bli att fläka på som om det inte fanns någon morgondag. För innerst inne vet vi ju att vi sitter med skitdåligt samvete imorgon och då minsan blir det strama tyglar som gäller igen.
Det var nog därför jag blev sjuk från början. Jag slutade hålla i tyglarna. Jag gjorde precis som jag ville. Det som föll mig in, precis hela tiden och det funkade. Och då behövde jag inte hetsa längre. Jag fann ett inre lugn, ett inre nej tack jag behöver inte vara girig mer. Jag kan sluta äta, andas, kräva finnas, ta plats, fr jag har det så bra med bara och endast mig själv.
Lite religiöst egentligen. En sorts buddism, där allt man behöver är en tandpetare, en bumbibjörn och en skål att äta en näve riskorn ur eller hur det nu är.
Oftast funkar det ju inte så i normala fall men just då så snurrade alla mina stjärnor i mitt system åt rätt håll och plötsligt så återfann jag tilliten till mig själv.
Och där är fint att vara där jag varit. Alla kroppsliga köttsliga lustar försvinner ju och ag förstår Buddha. Man känner sig ren. Ren från de sju dödssynderna och renad från allt som någonsin smutsat ner. Jag är en skitig jävla brudjävel vill jag lova. och det tog månader av svält att skura rent själen från grunden, men det var en bra resa dit.
Men jag är ju tyärrr inte Buddha. jag heter Ronnie, är 26 år, jobbar med media och bor i Stockholm. Jag bor i Årsta och inte under ett kaktusträd. Jag måste gå upp på morgonen och gå till jobbet annars tycker folk att jag gör konstigt och fel.
Så min reningsprocess slutade tvärt när resten av världen knackade på brysskt och sa "Hallå sluta" vi saknar dig, var är du???
men jag ville inte, mådde så bra, var så inne i min nya värld att jag sket i allt och alla där ute.
då började de ställa krav, hotade med att låsa in mig och ta ifrån mig det enda jag egentligen eftersträvade. Frihet och kontroll.
så jag valde livet igen och nu blev det plötsligt mycket svårare.
återanspassningen till det som en gång var normalt var tusen gånger svårare än resan bort därifrån. Nu gör jag allt fel. Känner mig alltid smutsig och överflödig. Girig, glupsk och missunnsam.
Inte så konstigt när man tillbringat år med aatt andas i takt med enbart sig själv, plötsligt ska mina mönster och cirklar kombineras, matschas och passas ihop med resten av dödliga världen. Och iochmed att jag varit borta så länge känner jag mig dålig. För hur man gör när man lever på riktigt har jag asdålig koll på. Jag vet bara hur man gör när man förbereder sig på att dö. Det är jag skitbra på. Men det leder ju igenstans soligt direkt.
Ja ja.
Nu e jag här iallafall.
och jag tänker fortsätta försöka passa in, även om jag helst skulle slippa.
jag har rätt kul åt mig själv. Provocerar gamla delar av mitt jag när jag inte har någon annan att bråka med. Vi slåss som galningar mitt jag och mitt Jag och det som är mest tragikomiskt av alltihop att oavsett vad så är det ju alltid jag som vinner. Alltid. Jag vinner jämt. Omöjligt att någon annan kan. Jag tävlar ju med mig själv. MEN även om jag alltid är den enväldiga vinnaren som går segrande ur min kamp med mig själv så är jag skitsur pissförbannad och missunnsamt ledsen över resultatet.
Hur fan kan det komma sig? Kan ni svara på det! Hur kan jag bli förbannad på val och resultat som är enbart av mig själv förorsakade?
Jag måste alltså också vara rätt så jävla dum i huvudet!
ett till sånt där inlägg...
Kan tyckas lite gammalmodigt, men fine, det finns en poäng i att inte låta idioter komma till tals på nyhetsplats. Men å andra sidan vad gör en piss-i-havet-kommentar från nåt rikspucko utan ansikte I en gratis papperstidning om hundra år? Vem bryr sig mer än tre sekunder egentligen?
Igår kollade jag Gynnings blogg på stureplan.se . En gång tidigare har jag scrollat ner i den svårlästa vita texten mot svart bakgrund och nästan roats lite av att så många verkar läsa de få ord av dynga som står mellan alla suddiga youtubeklipp och ego-bilder på Gynning med plutmun. Först tyckte jag mest att det var intressant att någon som höll nivå med en 16 årig gymnasiebrud lyckats ta sig in på stureplan. Tydligen gäller inte 23-årsgränsen på webben.
Men sen slår det slint på riktigt när hon lite blasé länkar till den debatt som skapats angående hennes hetsbantning i samband med nya lanseringen av programmet "Stjärnor på is".
Det är liksom inte PK att va rasist nazist eller perverterad galning, men att med nerbantad hjärnsubstans i en snygg kropp kommer man undan med att vräka ur sig vad som helst. Tro mig jag vet. Väger du 40 kilo kan du säga vad fan du vill. Ingen kommer våga tjäbbla emot. Du har mer makt än med en bazooka.
Kalla folk för blatte är inte okej, men det finns inga som helst restriktioner mot att låta B-kändisar vräka ut sina snedvridna sjuka tankar och ideal i media och sen dessutom ge dem välbetalt bloggutrymme och plats att låta sig hyllas av sina läsare.
Men jag orkar inte bli ledsen och jag orkar inte bli förbannad mer, för jag är helt jävla maktlös där jag sitter med all min kunskap om en manipulativ fruktansvärd sjukdom som idag har blivit ett av våra sundhetsideal.
Carolina Gynning är skitsnygg, men det är catwalkmodeller som lever på att snorta cola också! Men jag snortar inte cola och jag svälter inte mig själv för jag tycker priset att betala är för högt. Det är skitenkelt at strunta i allt annat och slösa år på svält, kräk och milslånga vandringar utan skor mot vass asfalt för att försöka hitta mig själv. Men det gör man ju aldrig. Och tur är väl det för det vore synd om man hittade sig själv i en burk champinjoner. Problemet är att om man är sjuk så hatar man sig själv precis lika mycket vid 35 eller 55 kilo och man kan alltid grabba tag om samma mängd hat i fläskform någonstans på kroppen.
"Jag äter nästan ingenting och jag går mycket, - Det är det första jag äter i dag. Inför en så här stor tv-produktion tycker jag alltid att det är kul att vara extra "fit". Fem, sex kilo har jag gått ner.
"Låt mig vara smal om jag vill, så får dessa “perfekta förebilder” käka “rulltårta” till frukost och “fläskstek” till middag om de vill, men om alla får vara som de vill låt mig då få vara sund och smal i fred.", säger Gynning om bland annat marie Picasso till Expressen.
Men det är just det som är problemet. För min del skulle Gynning gärna få svälta ihjäl och dö i anorexi imorgon. Men hon svälter inte i fred. Hon inspirerar, är förebild och låter sig hyllas av andra på väg ner i skiten. Och kritiserar jag henne är jag avundsjuk.
Ingen får betalt för att blogga och uttala sig i stil med "Kokainet har gjort mig skitsnygg, låt mig knarka i fred, så kan ni vara oknarkade och feta om ni vill."
ALLA KAN SVÄLTA IHJÄL SIG SJÄLVA, ALLA KAN SMETA IN SIG I BAJS.
Det är helt upp till var och en att göra vad fan de vill med sina liv och kroppar. Men står det
"ut med alla svartskallar ur landet"
då blir det ramaskri, men om Gynning kallar Picasso för fetto ska man hålla käften annars är man avundsjuk. Att anse sig bättre än andra för att man ser ut på ett visst sätt oavsett om det handlar om färg eller kroppsform är väl samma sak, eller?
Och vad ska jag bli avundsjuk på? Bli en levande zombiebimbo? Det gör mig ledsen att se allt det där som alla andra verkar slippa se.
Sat-MARA...
riden av en jävla demon i natt.
så nu sitter jag här klockan fem på morgonen efter att ha legat sömnlös i två timmar. Första timme i ren skräck för att somna om och nu sista desperat längtandes efter John Blund jävlen.
Får ni mardrömmar på äldre dar? Är inte det en lyx snorungar förunnat?
Jag har nästan bara en sorts mardröm.
Allt är fullständigt realistiskt och verkligt som om att jag vaknat mitt i natten men jag vet att det är någon där. Ingenting ser eller känns annorlunda förutom att MAR-HORAN är där i rummet. Som att jag hört den komma in och stänga dörren efter sig. Då vet jag att jag drömmer men att jag är chanslös och att den är där för att plåga mig. Det är bara ligga och vänta på vad den ska ställa till med för jävulskap. Oftast kommer den och lägger sig brevid mig i sängen och viskar och väser i mitt öra. Hotar, skräms och jävlas. Visar sin makt genom att ligga med sin kalla döda demonkropp helt tätt intill mig slingrad runt mig i min jävla säng och bara andas död lukt i örat på mig. Jag är nästan alltid paralyserad och kan varken röra mig eller prata. Bara ligga helt hjälplös och låta demonjäveln förgripa sig på mitt psyke samtidigt som jag bedriver en panisk kamp för mig själv som heter "vakna, vakna, vakna, vakna"...och så vaknar jag och allt är som vanligt fullständigt realistisk och ingenting ser annorlunda ut förutom att jag vet att MAR-HORAN är kvar i rummet
och så där kan det fortsätta i all evighet...
jag tror att jag vaknat ur min mardröm och ligger livrädd för att somna om och så hör jag den närma sig igen, så fattar jag att jag inte kan röra mig och så slingrar den sig upp i sängen.
repeat repeat repeat
När jag finally faktiskt vaknar på riktigt tar det typ en timme innan jag verkligen vågar tro på att jag befinner mig i verkligheten eftersom jag lurats så många gånger om och jag griper efter verklighetssymboler som klockan, lampan, DN, boken å nattduksbordet whatever, men det sjuka är att de har alla varit där i mardrömmen också. Allting stämmer alltid det går inte att urskilja mardrömmen från verkligheten eftersom allt är så jävla realistiskt förutom att det ligger en stor iskall död demon i min säng.
Nog om det.
Det är skittråkigt att lyssna på folks drömmar jag vet men det här var mest ett försök att slå ihjäl den.
Nu ska jag laga ett hål i en strumpa i brist på annat...vad fan gör man annars klockan fem på morgonen och sen tänker jag inte sova igen förrens, solen gått upp, dimman utanför fönstret har lagt sig och allt är safe igen.
Det är mycket monster och skit ute i natt. Till och med granngubben plågas av mardrömmar. Han skriker i sömnen genom väggarna...
Mysig natt det här...brrrr.
näh
igår var en intedag igår fanns inte. igår är control alt delete.
jag är trasig uhhhh....
idag ska jag på middag med mams! obs jag ringde och frågade om vi skulle äta lunch eller middag och vilken tid jag skulle komma.
– middag, svarar hon, maten är klar vid fyra det passar väl dig eller?
???
jag har verkligen lyckats förstöra röra om och sabba min älskade moders syn på rutiner...herregud, men jag minns faktiskt att det fanns en tid då jag inte stoppade en bit i munnen efter klockan halv ett på eftermiddagen och då fick alla glatt och muntert anpassa sig om jag överhuvudtaget behagade äta något alls trots omständiga förberedelser och specialångkokta grönsaker och ett benrangel som stod och skrubbade sin köttbit torr från fett även om hon sen inte ens vågade smaka på den
så...jaaa fyra är väl ganska sent om man tänker att allt är relativt...
men det skär sönder mitt hjärta när mamma ringer och frågar i förväg för att hon är rädd för att jag ska flippa och inte klara av att äta för att jag vet att hon försökte så jävla mycket anpassa sig till de sjuka jävla spel min sjukdom bedrev och hon hoppade som en gasell tassade på tå och gjorde allt hon kunde orkade och pallade för att möta mig på vägen. det sjuka är att för varje anpassning, varje på tå tassning så stärkte hon sjukdomen. lät den vinna och känna sig starkare...för den fick ju alltid som den ville, alla gjorde exakt som den ville!
det får mig att gråta rakt ut nu när jag tänker på det och ännu mer hata avsky och vilja kräkas i huvudet på alla jävla monster som fortfarande ranglar runt där ute och förstör sina familjers och nära och käras liv.
dö äckliga varelser dö för ni har fan inte gjort er förtjänta av att leva. svält ihjäl snabbt istället.
jag fasar fortfarande med skräck inför sånna här sammankomster men va fan. det går jag vet att det går på nåt jävla vänster går det...jag skiter i om min värld går under, jag skiter i om det kostar mig ångestoch svettningar för jag tänker fan inte sabba mer för min mamma...
inte så bra alls...
skenande jävla lokomotiv
det var riktigt jävla åthelvets skitbajs igår. skit skit skitbajs.
jag tror jag får hitta på en ny blogg och skriva på riktigt snart igen för kaoset måste ut...
note to self...
ta mig inte på allvar nu...inte på blodigt allvar, bara på samma allvar som en vitsminkad emounge i 16 årsåldern för jag tror jag var typ så gammal igår...
men det gick åt skogen
fan vad jag försökte. men det gick fel innan jag ens hunnit börja. jag tror det mesta beror på paranoian. den lämnar mig inte ifred och är nog den största boven i dramat just nu. overklighetstankarna tar över och sen är allt som en film som jag spelar en dålig b-roll i och hur knäppt jag än agerar eller normalt så verkar ingen se skillnad.
jag kan liksom spela good-guy och vara bad-guy och ingen märker nåt...eller tvärtom...hajjar ni? förmodligen inte. det är fruktansvärt skrämmade iallfall. att gå runt en hel dag och provocerande agera fel och så är det ingen som höjjer ett ögonbryn ens.
så igår var måttet rågat bägaren fylld och stressen stog mig upp i halsen. jag hade fått nog för länge sen. testat hela min omgivning förtio gånger utan resultat och till slut gav jag upp
JAG GAV UPP!
om jag är galen och inte visar världen att jag är galen och ingen reagerar så FINE!
men om jag är galen och beter mig som en galning och ingen reagerar så är det NOT FINE!
så jag satte mig på räcket på Årstabron, bara för att testa om den hade nåt att invända mot min galenskap och det hade den såklart inte. vad skulle den sagt? "Knirr"? Eller "Nej dumma flicka sitt inte där du kan ramla ner och dö eller slå dig jätteilla och bli förlamad och ännu olyckligare".
som sagt man blir mer provocerad av världen än den är provocerande i sig själv ibland.
sä där satt jag mitt i natten och berusad på kyla, calypso och med en äcklig cheesburgare i magen och funderade på hur lång tid det skulle ta innan någon skulle undra vart jag tagit vägen om jag mot all förmodan skulle råka trilla ändå...eller ännu värre vara så dum i huvudet och bara falla av mig själv. sen slog det mig att shit här sitter jag och tänker samma barnsliga tanke som hela mänskligheten säkert tänkt tusen gånger före mig och de fick säkert bättre utfall på sina svar än jag... det gjorde mig ledsen. för då fick jag det liksom skrivet svart på vitt på pannan att ronnie roadkillkatten du är faktiskt väldigt ensam.
jag får väl skylla mig själv förvisso...det får jag, men ändå. lika lite som det är kul att bli vald sist i fotbollslaget när man är nio bast och går i trean är det att vara 26 bast och sitta på ett kallt räcke i blåsten uppflugen på Årstabron mitt i natten en fredag och undra varför man inte har fler eller bättre kompisar. För det har jag ju...massor...men 95 procent har jag stött bort...
mitt fel mitt.
sen blev jag ännu ledsnare på mig själv när jag tänkte på hur ledsen mamma skulle bli om hon visste vad hennes skvattgalna dotter höll på med om nätterna. jag kan trampa var som helst, jag fruktar intet, allra minst mina demoner men jag blir uppriktigt sagt jävligt ledsen på mig själv när jag tänker på att det inte bara är min kamp utan någon annans också...kanske därför jag strategiskt placerat alla jag bryr mig om på en mils avstånd på sistone. för att jag inte orkar göra fler än mig själv illa just nu.
nog om det. jag tror egentligen att alla är minst lika knasiga som jag men de äter kellogs special k varje morgon, duschar sätter på sig rena strumpor och köper tvättmedel i tid och tvättar på samma tid i tvättstugan varje vecka så deras världar och mönster går inte under...
min värld följer lagar ordning och regler lika mycket som salvador dalis klockor går i tid så för mig har det på sistone inte varit lika lätt även om jag försöker bygga upp en ny ronnieborg med dåligt Duplo och trolldeg att täta luckorna med.
kaos som sagt
extremt mycket kaos.
nu skrev jag på riktigt i alla fall
modigt va?
eller dumt...
jag vet inte...
jag sitter kvar på räcket ett tag till helt enkelt. sitter och suger på suget och är rätt nöjd med att bara sitta.
någon utryckte häromdagen att hon mådde bättre nu...och det illustrearade hon i en tanke som slagit henne ...en jämförelse med att nu ville hon inte hoppa framför tåget längre utan kunde tillochmed tänka sig att åka med. jag jämför det med att jag varken åker med eller hoppar jag sitter kvar på perrongen och kedjeröker istället i väntan på att komma på en lösing som utesluter båda henns alternativ och passar mig bättre
förslag på det?
damnit sova nu iallfall
sova i sängen och inte i årstaviken med fiskarna...
och hon suger på sin sista cigarett.
jag skenar förbi mig själv hela tiden. ser olika personer i spegeln.
gång på gång säger de att allt ser så bra ut så bra så friskt och vad härligt att du mår bra.
jag ser dubbelt. spegeln som så länge varit en skrattspegel talar i tungor. jag kan inte se jag har aldrig kunnat se. jag känner bara. Hur ser ni? Ser ni? Eller känner ni?
det är en jävla skillnad.
jag kan höra syrsorna spela nu och jag kan känna ett bubblande skratt i magen, jag kan känna att jag fryser jag kan känna när jag är varm men jag kan absolut inte SE!
vad är det ni ser?
lyster i ögonen?
utfyllda byxor?
saggiga armar?
jag känner mig bara trång, i vägen, trängd, för mycket.
sen upplever jag dygnetruntmässigt kaos.
kropp som kräver, själ som vill, kropp som inte orkar, kropp som svettas, kropp som fryser, själ som vill.
är det samma sak?
ser ni själen som vill, är det det ni menar, stöter ni emot och kan klämma på kroppen som svettas eller fryser?
jag fattar inte!
jag fattar inte hur ni kan se idag och hur ni kunde se då?
jag måste va blind eller känna konstigt, för jag varken ser eller känner skillnad.
jag har alltid varit i vägen och jag har alltid kännt mig i vägen.
men när jag suger på min sista cigarett hör jag syrsorna spela. jag hör syrsorna spela och jag suger, jag suger för att jag suger och för att jag vet vad jag precis har gjort. vilken kamp jag har genomgått från morgonstund till kvällning idag. alla mina beslut kval och val som blev antingen rätt eller fel. jag räknar plus och minus och jag vet om min ekvation gick ihop eller inte. jag vet alltid om jag gjort min läxa eller inte, vad jag inte vet däremot är om jag gick till rätt skola idag eller om jag läst överkurs på fel universitet igen.
Förmågan att lita på sig själv
det är liksom det det handlar om
att lita på att de beslut man fattar är rätt. för mig just nu, här och idag.
jag har helt satt de ur spel. så därför dansar jag kanske inte lika mycket på rosor som jag kunde, skulle vilja och borde.
mitt liv är egentligen perfekt fantastiskt och alldeles underbart som det är just nu. jag lever andas och befinner mig i en verklighet som jag tror de flesta avundas. min vännerskara är den mest strålande fantastiska. jag jobbar med något jag älskar. jag tillbringar mina dagar i dekadens och överflöd varvat med flit och slit fast med hjärtat på rätta stället för att jag helt enkelt älskar det jag gör.
jag säger ja till allt jag vill säga ja till och jag har lärt mig att säga ifrån och säga nej till sånt som jag inte vill.
båda komponeneter är lika viktiga. förut trodde jag att man var tvungen att säga ja till sånt man inte ville göra för att räknas, uppskattas och få va med. nu har jag fattat att det är tvärt om. ingen mår bra av att tvinga någon ana till något den ändå inte vill. ärlighet varar längst och bla bla alla de där klyschorna vi lärt oss hela livet funkar och är sanna men ack så skitsvåra att anamamma.
MEN
och det finns ett stort MEN.
jag litar inte på mig själv.
jag har satt mig själv ur balans och ur spel under så långa svåra år att jag inte vet om det är jag eller mina demoner som är nöjda och tillfredsställda ibland.
att gå barfota hem mitt i natten så att fötterna blöder får mig på strålande humör. att svälta, skippa middagen och slippa äta gör mig euforisk och speedad. det är inte bra, det vet jag. men det känns ju så rätt just då.
att käka middag, somna mätt och däst och inte aktivera mig efteråt innebär svår ångest, panik och tårar...det är inte bra det vet jag också...men det känns ju inte så.
därför är jag långt ifrån frisk.
men jag tar mig igenom dagarna på rätt sätt oftast ändå. jag gör det jag enligt boken (den sunda utgåvan) vet är rätt...oavsett om det känns fel eller inte. oftast iallafall.
sen får jag ta bakslag och smällar 24 timmar om dygnet och jag är aldrig aldrig aldrig ifred från mina demoner. de är lika mycket en del av mig som resten av jag är.
det pågår ett ständigt skrikande och kaos uppe i skallen som jag tror att bara jag hör och det där eviga tjattrandet blir liksom inte bättre även om jag trotsat rösterna gång på gång på gång nu frekvent och under en lång tidsperiod.
jag blir liksom inte fri, även om jag lever fritt. de håller bara käften när jag är utsvulten. så enkelt är det bara. men jag vägrar svälta för då vet jag att då försvinner allt jag värdesätter älskar och håller av.
vänner, livet familjen,, jobbet, fritiden, skratt energi lycka och glädjetårar.
så egoistisk och dum tänker jag inte vara.
inte igen
aldrig igen.
då är jag hellre tjock och glad än smal och eländig.
faktiskt. på hedersord, även om jag saknar känslan innerligt av att spela klarinett på mina revben, jag saknar mina blåmärken på röven av att sitta i vanliga stolar, jag saknar att frysa, jag saknar att kunna greppa runt min hela min överarm med bara tummen och pekfingret och jag saknar att inte vara större runt midjan än en tekopp är rund.
men jag vet med min numera inte sönderbantade bortbrända hjärna att priset för den saknaden är för högt inte värt att betala och räntan och amorteringarna på den känslan är ungefär lika kostsamma som den där bruden som lagt 38 000 på att hyra en tjocktTV och inte ens få en ny när den går sönder.
så dyrt är det att ha anorexi och jag är långt ifrån skuldfri. alt jag missunnat mig tvingar min kropp mig nu att ta igen och det smärtar något fruktansvärt. ingen mår bra av att rubba sin balans varken åt ena eller andra håller. som anorektiker med en vilja att bli frisk måste du ta smällarna åt båda håll. det tar år att försvinna och det tar år att komma tillbaka. som att genomgå puberteten en gång till...inte många 26 åringars stora dröm dirket.
känslor kropp hormoner allt sånt där ska liksom växa till sig EN GÅNG TILL
och oftast går det inte att vända karusellen innan man nått hela vägen ner i helvetet. resan ner är helt enkelt för trippad och speedad och kryddad med kroppens eget knark så det går inte att sluta. och vägen tillbaka är fan som en fördröjd jävla förlossning i motvind ur en alldeles för trång livmoder ut genom ett bäcken man växte ur för hundra år sen.
så fucking retarded att göra såhär mot sig själv.
men jag är inget retard mer. så jag kämpar på
och värst av allt. inte ens med en vikt i klass med en halvdöd fågelunge kände jag mig nöjd eller särskilt smal. jag var fetare för 10 kilo sen än vad jag kände mig innan allt gick åt helvete.
nu handlar det bara om en enda sak
jag måste hitta tillbaka till känslan av attt våga tro på att det jag gör just nu idag är rätt och stå för det. lita på det veta känna och uppleva det.
med hjärtat själen och så småningom också hela kroppen.
long way to go...men hey e jag känd för att skrämmas av en marathonmars?
nej just det
så jag går vidare
UPPÅT!
det går väldigt bra nu.
"du ser så mycket friskare ut sen sist"
jag blev inte ett dugg stött
jag blev inte det minsta ledsen
jag kände mig inte förolämpad förnedrad och mosad och överkörd
hade någon sagt samma sak för ett halvår sen hade jag hoppat i havet och vägrat komma upp.
jag inte bara ser friskare ut. jag är faktiskt friskare också.
på riktigt!
crybaby cry...
Blodsyster Stella Magna
rensade skåpen och garderoberna igår och hittade tillbaka till en av de finaste tjejerna på jorden.
hon dog för snart två år sen för mig, igår hittade jag tillbaka och det var så fint så jag var tvungen att gråta lite på väg hem.
vänner är bland det det finaste man har men man måste förtjäna dem och de ska fan också förtjäna en själv. lyckas man skaka ihop den drinken hårt med massa is och sila i ett snyggt cocktailglas har man något som är värt mer än allt blod och vatten i världen.
jag har massa sånna feel good friends, de toppar och överträffar varandra på så många sätt att man undrar om kvoten av bra människor på nåt mystiskt sätt har hamnat i min umgängeskrets och jag har svårt att föreställa mig att det ska vara möjligt att det finns fler sånna lika bra där ute som jag inte redan gallrat rensat och plöjt fram längs med världens alla hörn.
Stella Stardust i say...
mest strålande glänsande och stjärnfärgade lilla glitterflcikan på hela min stjärnhimmel
förlåtet är allt jävla blod, allt jävla skit och vräk och åt helvete miserabelt helvete vi gått igenom som två blodssystrar i skärelden.
jag är så jävla glad att du är tillbaka finns och snurrar i mina kretsar igen.
sen att det var som att få en bajonett djupt inkörd i magen och omtvistad att påminnas om det vidriga äckliga egocentriska mördande energikrävande svin jag brukade vara, det är en anna story.
men jag är inte där längre....jag är långt ifrån där.
att minnas gör nästan lika ont som att gråta så jag pallar bara med halva arbetet just nu.
Demon du är så jävla död!
kom aldrig mer tillbaka!
Hoppa utan fallskärm
det var skönt att falla. som att kasta sig ut ur ett jävla flygplan utan fallskärm övertygad om att det skulle räcka med att landa på ett mjukt träd utan att skada sig allvarligt.
jag föll och jag svävade jag trodde jag hade lurat världen och äntligen hittat den magiska vägen till fejkad balans. allt var my way the high way och ni vek hädan i skräckblandad förtjusning över mitt dumdristiga mod...men det funkade ju...allt gick ju som en dans.
fartfläkt och vind i håret. raka vägen ner. käpprätt åt helvete.
att hoppa ut genom fönstret är inte särskilt svårt. har man ingenting att förlora är det faktiskt ännu lättare.
att sitta på marken däremot sönderslagen, mosad och ensam och längta tillbaka upp till verkligheten, önska sig livet tillbaka och alla som fanns där är lite svårare.
men ni har hejjat på mig från fönstret och ropat viskat kastat lappar och tipsat mig om hur jag ska snickra ihop mina verktyg för att lyckas ta mig tillbaka.
och tro mig
jag snickrar bygger spikar och hamrar
här nere är för länge sen borta och jag är iallfall halvvägs på väg upp tillbaka igen.
mosad självkänsla i all ära...den får jag nog leva med ett tag till. men jag har sålt allt jag äger och har till förmån för livet. slängt ut rensat och städat ut all gammal skit. och utan tung packning och öronproppar och ögonbindel så är det lättare att klättra. till och med upp för en horisontell betongbrant jävla gråmur.
jag har vässat naglarna och upp ska jag...om jag så ska bita och gnaga mig fram med tänderna.
I rock my Universe and you are a part of it!
hade det inte varit för MIG hade det aldrig gått...
och hade det inte varit för ER hade jag inte kommit på tanken att ens försöka.
mitt jobb
men ni var min motivation
tack ronnie och tack kära vänner...alla etthundraen stycken minst!
roadkillkatten cruella de ville kommer aldrig göra dalmatinpäls av er
aldrig
massa svammel framkallat av baconångest...
urk
det var precis lika vidrigt som jag trodde, men jag minns det som något helt annat
undrar om det är samma grej för rökare som slutat röka och sen tar ett bloss på en cigg
att det man en gång älskat och sen genom terapi eller liknande lärt sig att hata faktiskt inte är så där gott som man går och inbillar sig när man förbjuder och säger nej...
i köket står kocken och steker pankakor, förbereder mozarellasallad och rullar pitabröd med rökt laxfyllning... jag har tyckt om att äta...varför ska det vara så jävla ångestladdat...jag blir helt livrädd när jag ser kylskåpen fyllas med massa saker som jag en gång uppskattat att äta och som förmodligen gjort mig frisk stark och glad... nu vill jag bara fly bort från allt, glömma att jag finns och låsa in mig med en flaska amaretto och en påse lime
sån jävla dubbelmoral
men det är så mkt lättare att stoppa saker i munnen som gör en lycklig och inte vise versa...
nej ni vill inte bli som jag, ingen av er!
ni fattar inte vad det handlar om, en anorektiker är ju inte smal, en anorektiker är ett stort fettigt monster fram tills den dag hon stupar, lägger sig six feet under och dör!
vad är det då för vits med att inte unna sig att leva under tiden...vi fightas med samma ångest och med vi menar jag ni tjockisarna därute och jag spinkisen...jag tycker jag är lika fet som ni, fast iochmed att ni faktiskt äter så orkar ni göra saker till skillnad från mig...jag orkar ingenting.
jo ibland, en gång i veckan typ när jag förmår mig att käkaordentligt...då orkar jag men sen måste jag tvångssvälta mig igen för att jag får sån jävla ångest över allt jag ätit...
fan jag borde inte publicera det här...jag är så trött på min sjukdom, den är inte en del av mig längre, jag vill va någon annan nu, någon tuffare starkare, en som faktiskt orkar och förtjänar att leva.
bort bort bort
men en sak är iallfall säker, jag kommer aldrig mer smaka på bacon...det var vidrigt vidrigt vidrigt...
om utseende och vikt och välmående
jag är precis lika mindfuckat galen inombords idag som för ett år sen, men jag tar varje dag minst tre aktiva beslut där jag väljer att leva istället för att dö. jag tar jätteilla upp på alla punkter i fråga om kommentarer av utseende och vikt. när ska folk fatta att demoner frodas i skallen och inte i brist eller närvaro av fettmassa...
för er som inte fattarändå...här e samma inlägg förklarat i lite enklare version.hemläxa dumskallar
det är samma lika idag nu presens som för över två år sen när hela mitt liv togs ifrån mig för att jag valde att försvinna och krympa, döda min existens och uppenbarelse som slav under anorexin.
jag kände mig friskare då än vad jag gör nu. tyckte jag hade fullständig megakontroll på läget på alla punkter och lite till medan jag idag dagligen har svårt att förstå vilken sko som ska sitta på vilken fot...hur gör man rätt för att leva på riktigt?
när ens kontroll och verklighet förstoras och inte längre begränsas till mängden mat och kalorier man har å tallriken blir allting liksom ganska mycket mer komplicerat och svårt.
att va anorektiker är pissenkelt, det är bara säga nej till hela världen sig själv och livet konsekvent och ägna hela sin själv oh vakna tid till att räkna till max 1000. det är därför barnungar klarar av det riktigt bra. enkel matematik liksom... lågstadienivå faktiskt.
du lär dig hur många poäng en gurka har och hur många poäng en chipspåse har och så länge du adderar dina komponenter med en slutsumma på max tusen e du safe, hemma och kan sova med gott samvete. att priset är att du får offra liv, jobb skola framtid vänner och familj ingår inte i ekvationen. det är bara något du kallt får räkna med om du vill spela spelet. men spelet är lätt och framförallt snorfegt. för det är så jävla lätt att bli bäst....PÅ HELA DIN OMGIVNINGS JÄVLA BEKOSTNAD.
anorektker är ett fegt ynkligt patetiskt släkte inte värda mer vatten än en bakfull alkoholist för de törs ingenting, de vågar ingeting de tar inga risker och de splear sitt spel obarmhärtigt i tron att det enda de spelar med som valuta är sig själva men egentligen så svälter de ihjäl varenda själ i sin omgivning.
fegt fegt fegt
jag är skittrött på att vara en jävla fegis. jag föddes inte till fegis. jag tar hellre risker spelar provar vågar törs än vänder hela min tro och existens till att kalla mig själv duktig och klappa mig på axeln för att jag kan räkna till tusen kalorier.
sen att jag dagligen mår som en överkörd häst är en bieffekt jag får ta. jag skiter i om min värld är upp och ner jag skiter i om himlen rasar ner och jorden gungar FÖR JAG ÄR MODIG JAG VÅGAR JAG KAN JAG VILL JAG TÖRS!
men snälla bespara mig ytliga töntiga kommentarer om hur jag ser ut. seriöst. ni ser selektiva bilder på en tjej med ett stort leende, fine. men det är precis lika äkta som bilderna ni ser på en Linda Rosing med plutmun på aftonbladets ettalöp i samband med pridefestivalen.
jag trodde ni var smartare än så kära vänner...
jag varken är eller ser friskare ut i någon mån än någon annan i form av sin uppenbarelse. det är sånna kommentarer som får folk att bli sjuka till att börja med, att folk överhuvudtaget bryr sig om hur fan man ser ut egentligen.
friskhet handlar om att dagligen i sin vardag lyssna till sin inre röst, lita på att den har rätt följa den och se att de val man gör genererar i ett aktivt lyckligt liv.
inget annat
absolut inget annat.
kommentera gärna men kommentera med lite hjärna tack!
och att fråga hur mycket jag väger är precis lika urbotat korkat som att fråga hur många killar jag legat med och sen försöka dra någon slags slutsats om vem jag är och hur jag mår efter en jävla siffra...
jag väger liv, jag har svultit död, jag har knullat kärlek och jag har blivit förgripen på respekt
räcker det som svar för er?
för er som inte fattarändå...här e samma inlägg förklarat i lite enklare version.hemläxa dumskallar
Monstercappucino for breakfast =D
försöker börja dagen rätt trots allt
sen snart fort iväg till Waxholm för sen sommarlunch med Mamma och Ulf!
usch jag e inte alls pepppad...känner igentligen mer för att låtsas som det regnar och käka youghurtglass på stan och knapra på körsbär. Men eftersom jag vägrar låta den här sommaren försvinna in i en jävla dimma av apati så tar jag tjuren vid hornen och kör på...
VARFÖR SKA DET VA SÅ JÄVLA LÄSKIGT FÖR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
brrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr
hela jag skriker skakar och slåss
vill inte vill inte vill inte!!!!!!
sen snart fort iväg till Waxholm för sen sommarlunch med Mamma och Ulf!
usch jag e inte alls pepppad...känner igentligen mer för att låtsas som det regnar och käka youghurtglass på stan och knapra på körsbär. Men eftersom jag vägrar låta den här sommaren försvinna in i en jävla dimma av apati så tar jag tjuren vid hornen och kör på...
VARFÖR SKA DET VA SÅ JÄVLA LÄSKIGT FÖR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
brrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr
hela jag skriker skakar och slåss
vill inte vill inte vill inte!!!!!!
lite lagom galenskap får man räkna med...
helt på det torra cyklar jag kanske inte ändå...
hur som helst
det finns inga ord för hur mycket jag avskyr sthlms kollektivtrafik...
däremot finns det praktiska exempel.
som idag.
jag ska hem till mammas lägenhet i bredäng för att bara ligga på balkongen lata mig och lapa sol medan mor och ulf gör typ samma sak fast i waxholm. ( jag missade rajden ut dit idag så jag får semestra i bredäng istället highclass =P )
well jag pickpackar min väska med dator två böcker lite kläder och tandborste och deo och smink och shit jag har ingen aning ni vet sådär som man manipackar när man inte vet om man ska va borta en timme eller en vecka.
sen börjar jag gå mot tvärbananen i årsta...inser att jag inte kommer hinna köpa biljett till det tåg som precis rullar in på stationen, orkar inte bråka orkar definitivt inte vänta 14 minuter på nästa kuktåg så jag tänker att va fan jag går tll liljeholmen tar skert lika lång tid. nere vid bron känns det fel att svänga av mot liljeholmen som ju är typ 750 meter åt fel håll, hallå jag ska söder ut vill inte vandra i fel riktining säger kompassen i mig så jag bestämmer mig för att strosa genom midsommarkransen och hoppa på tuben i aspudden istället.
väl i aspudden är jag inte ett dugg sugen på att ta en äcklig illaluktande rulltrappa ner i underjorden så jag tänker äsch jag går till örnsberg där kan man iallfall stå ute och röka på perrongen om det är lång väntetid. när jag kommit till örnsan kommer jag på att mellan örnsan och axelsberg bor ju Darling Magnus som jag inte träffat på år och dar så istället för att åka äcklig t-banan så ringer jag på hos mangan som öppnar och blir glad för spontanvisit och bjuder på gott kaffe.
sen känns det liksom aplöjligt att gå 200 meter och sätta sig på tuben två stationer så jag tänker tt skitsamma jag går till mälarhöjden. i mälarhöjden får jag samma rulltrappeavsmak som i aspudden och viker istället av på storsvängen och går ner mot preemmacken. nu börjar väskan med fem kilos laddning skära in i axeln och till råga på allt blåser det upp till storm och börjar åska och spöregna.
sista biten var halvkul
men jo jag gick hela vägen.
inte demonstyrd tror jag, men nånstans där på storsvängen så kändes promenaden mer och mer som en kall inpackning i våta lakan än en promenad och det var liksom inte fel...
nu e jag framme i breädng iallfall tre timmar senare.
har inventerat skafferi kyl och frys och kommit fram till att jag nog kan leva ganska gott här hemma nån dag iallafall.
hittade dessutom en halv flaska sudden i mitt gamla tonårsrum där jag ska sova som en främling inatt och försöka att inte vakna tokförvirrad imorgon...fast varför skulle ag det...hur ofta sover jag hemma i lugn och ro liksom...
jag tror den där cirkusremetien inom mig vägrar dö lika mycket som resten av demonerna.
ibland slår det mig att det jag önskar mest och högst av allt var att slippa rodda och planera och ta alla mina jävla mongobeslut varje dag själv och att någon tvingade mig att gå och lägga mig att sova i samma säng mellan kristliga tidspunkter åtminstone fem av veckans sju dagar....
as if liksom
jaja
hur som helst
det finns inga ord för hur mycket jag avskyr sthlms kollektivtrafik...
däremot finns det praktiska exempel.
som idag.
jag ska hem till mammas lägenhet i bredäng för att bara ligga på balkongen lata mig och lapa sol medan mor och ulf gör typ samma sak fast i waxholm. ( jag missade rajden ut dit idag så jag får semestra i bredäng istället highclass =P )
well jag pickpackar min väska med dator två böcker lite kläder och tandborste och deo och smink och shit jag har ingen aning ni vet sådär som man manipackar när man inte vet om man ska va borta en timme eller en vecka.
sen börjar jag gå mot tvärbananen i årsta...inser att jag inte kommer hinna köpa biljett till det tåg som precis rullar in på stationen, orkar inte bråka orkar definitivt inte vänta 14 minuter på nästa kuktåg så jag tänker att va fan jag går tll liljeholmen tar skert lika lång tid. nere vid bron känns det fel att svänga av mot liljeholmen som ju är typ 750 meter åt fel håll, hallå jag ska söder ut vill inte vandra i fel riktining säger kompassen i mig så jag bestämmer mig för att strosa genom midsommarkransen och hoppa på tuben i aspudden istället.
väl i aspudden är jag inte ett dugg sugen på att ta en äcklig illaluktande rulltrappa ner i underjorden så jag tänker äsch jag går till örnsberg där kan man iallfall stå ute och röka på perrongen om det är lång väntetid. när jag kommit till örnsan kommer jag på att mellan örnsan och axelsberg bor ju Darling Magnus som jag inte träffat på år och dar så istället för att åka äcklig t-banan så ringer jag på hos mangan som öppnar och blir glad för spontanvisit och bjuder på gott kaffe.
sen känns det liksom aplöjligt att gå 200 meter och sätta sig på tuben två stationer så jag tänker tt skitsamma jag går till mälarhöjden. i mälarhöjden får jag samma rulltrappeavsmak som i aspudden och viker istället av på storsvängen och går ner mot preemmacken. nu börjar väskan med fem kilos laddning skära in i axeln och till råga på allt blåser det upp till storm och börjar åska och spöregna.
sista biten var halvkul
men jo jag gick hela vägen.
inte demonstyrd tror jag, men nånstans där på storsvängen så kändes promenaden mer och mer som en kall inpackning i våta lakan än en promenad och det var liksom inte fel...
nu e jag framme i breädng iallfall tre timmar senare.
har inventerat skafferi kyl och frys och kommit fram till att jag nog kan leva ganska gott här hemma nån dag iallafall.
hittade dessutom en halv flaska sudden i mitt gamla tonårsrum där jag ska sova som en främling inatt och försöka att inte vakna tokförvirrad imorgon...fast varför skulle ag det...hur ofta sover jag hemma i lugn och ro liksom...
jag tror den där cirkusremetien inom mig vägrar dö lika mycket som resten av demonerna.
ibland slår det mig att det jag önskar mest och högst av allt var att slippa rodda och planera och ta alla mina jävla mongobeslut varje dag själv och att någon tvingade mig att gå och lägga mig att sova i samma säng mellan kristliga tidspunkter åtminstone fem av veckans sju dagar....
as if liksom
jaja