Wasabilicious

jag smakade på en vidbränd kant bacon idag...

urk

det var precis lika vidrigt som jag trodde, men jag minns det som något helt annat

undrar om det är samma grej för rökare som slutat röka och sen tar ett bloss på en cigg

att det man en gång älskat och sen genom terapi eller liknande lärt sig att hata faktiskt inte är så där gott som man går och inbillar sig när man förbjuder och säger nej...

i köket står kocken och steker pankakor, förbereder mozarellasallad och rullar pitabröd med rökt laxfyllning... jag har tyckt om att äta...varför ska det vara så jävla ångestladdat...jag blir helt livrädd när jag ser kylskåpen fyllas med massa saker som jag en gång uppskattat att äta och som förmodligen gjort mig frisk stark och glad... nu vill jag bara fly bort från allt, glömma att jag finns och låsa in mig med en flaska amaretto och en påse lime

sån jävla dubbelmoral

men det är så mkt lättare att stoppa saker i munnen som gör en lycklig och inte vise versa...

nej ni vill inte bli som jag, ingen av er!

ni fattar inte vad det handlar om, en anorektiker är ju inte smal, en anorektiker är ett stort fettigt monster fram tills den dag hon stupar, lägger sig six feet under och dör!

vad är det då för vits med att inte unna sig att leva under tiden...vi fightas med samma ångest och med vi menar jag ni tjockisarna därute och jag spinkisen...jag tycker jag är lika fet som ni, fast iochmed att ni faktiskt äter så orkar ni göra saker till skillnad från mig...jag orkar ingenting.

jo ibland, en gång i veckan typ när jag förmår mig att käkaordentligt...då orkar jag men sen måste jag tvångssvälta mig igen för att jag får sån jävla ångest över allt jag ätit...

fan jag borde inte publicera det här...jag är så trött på min sjukdom, den är inte en del av mig längre, jag vill va någon annan nu, någon tuffare starkare, en som faktiskt orkar och förtjänar att leva.

bort bort bort

men en sak är iallfall säker, jag kommer aldrig mer smaka på bacon...det var vidrigt vidrigt vidrigt...