inte så bra alls...
skenande jävla lokomotiv
det var riktigt jävla åthelvets skitbajs igår. skit skit skitbajs.
jag tror jag får hitta på en ny blogg och skriva på riktigt snart igen för kaoset måste ut...
note to self...
ta mig inte på allvar nu...inte på blodigt allvar, bara på samma allvar som en vitsminkad emounge i 16 årsåldern för jag tror jag var typ så gammal igår...
men det gick åt skogen
fan vad jag försökte. men det gick fel innan jag ens hunnit börja. jag tror det mesta beror på paranoian. den lämnar mig inte ifred och är nog den största boven i dramat just nu. overklighetstankarna tar över och sen är allt som en film som jag spelar en dålig b-roll i och hur knäppt jag än agerar eller normalt så verkar ingen se skillnad.
jag kan liksom spela good-guy och vara bad-guy och ingen märker nåt...eller tvärtom...hajjar ni? förmodligen inte. det är fruktansvärt skrämmade iallfall. att gå runt en hel dag och provocerande agera fel och så är det ingen som höjjer ett ögonbryn ens.
så igår var måttet rågat bägaren fylld och stressen stog mig upp i halsen. jag hade fått nog för länge sen. testat hela min omgivning förtio gånger utan resultat och till slut gav jag upp
JAG GAV UPP!
om jag är galen och inte visar världen att jag är galen och ingen reagerar så FINE!
men om jag är galen och beter mig som en galning och ingen reagerar så är det NOT FINE!
så jag satte mig på räcket på Årstabron, bara för att testa om den hade nåt att invända mot min galenskap och det hade den såklart inte. vad skulle den sagt? "Knirr"? Eller "Nej dumma flicka sitt inte där du kan ramla ner och dö eller slå dig jätteilla och bli förlamad och ännu olyckligare".
som sagt man blir mer provocerad av världen än den är provocerande i sig själv ibland.
sä där satt jag mitt i natten och berusad på kyla, calypso och med en äcklig cheesburgare i magen och funderade på hur lång tid det skulle ta innan någon skulle undra vart jag tagit vägen om jag mot all förmodan skulle råka trilla ändå...eller ännu värre vara så dum i huvudet och bara falla av mig själv. sen slog det mig att shit här sitter jag och tänker samma barnsliga tanke som hela mänskligheten säkert tänkt tusen gånger före mig och de fick säkert bättre utfall på sina svar än jag... det gjorde mig ledsen. för då fick jag det liksom skrivet svart på vitt på pannan att ronnie roadkillkatten du är faktiskt väldigt ensam.
jag får väl skylla mig själv förvisso...det får jag, men ändå. lika lite som det är kul att bli vald sist i fotbollslaget när man är nio bast och går i trean är det att vara 26 bast och sitta på ett kallt räcke i blåsten uppflugen på Årstabron mitt i natten en fredag och undra varför man inte har fler eller bättre kompisar. För det har jag ju...massor...men 95 procent har jag stött bort...
mitt fel mitt.
sen blev jag ännu ledsnare på mig själv när jag tänkte på hur ledsen mamma skulle bli om hon visste vad hennes skvattgalna dotter höll på med om nätterna. jag kan trampa var som helst, jag fruktar intet, allra minst mina demoner men jag blir uppriktigt sagt jävligt ledsen på mig själv när jag tänker på att det inte bara är min kamp utan någon annans också...kanske därför jag strategiskt placerat alla jag bryr mig om på en mils avstånd på sistone. för att jag inte orkar göra fler än mig själv illa just nu.
nog om det. jag tror egentligen att alla är minst lika knasiga som jag men de äter kellogs special k varje morgon, duschar sätter på sig rena strumpor och köper tvättmedel i tid och tvättar på samma tid i tvättstugan varje vecka så deras världar och mönster går inte under...
min värld följer lagar ordning och regler lika mycket som salvador dalis klockor går i tid så för mig har det på sistone inte varit lika lätt även om jag försöker bygga upp en ny ronnieborg med dåligt Duplo och trolldeg att täta luckorna med.
kaos som sagt
extremt mycket kaos.
nu skrev jag på riktigt i alla fall
modigt va?
eller dumt...
jag vet inte...
jag sitter kvar på räcket ett tag till helt enkelt. sitter och suger på suget och är rätt nöjd med att bara sitta.
någon utryckte häromdagen att hon mådde bättre nu...och det illustrearade hon i en tanke som slagit henne ...en jämförelse med att nu ville hon inte hoppa framför tåget längre utan kunde tillochmed tänka sig att åka med. jag jämför det med att jag varken åker med eller hoppar jag sitter kvar på perrongen och kedjeröker istället i väntan på att komma på en lösing som utesluter båda henns alternativ och passar mig bättre
förslag på det?
damnit sova nu iallfall
sova i sängen och inte i årstaviken med fiskarna...
Kommentarer
Postat av: sss
hatkärlek. till din blogg. jag hatar att jag känner igen mig i dig samtidigt som jag älskar att läsa det du skriver. det är som medicin för mig. eftersom jag inte är du blir distansen till det hela påtaglig och jag kan se. se sjukdomen när huvudet klarnar. skulle du skriva en bok så skulle jag köpa den. jag kunde bli som en nykteralkolist som inte kan falla tillbaka tack vare antabus. med din bok.
Postat av: ellie
du har ju en fruktansvärd självinsikt måste jag säga, men jag vet inte om jag tycker att du ska skriva det någon annanstans, det passar ju så bra här eftersom detta är DIN blogg. Jag har fått lite skäll för att jag inte vågar skriva det JAG vill i min blogg, men det är ju sant att den enda som bestämmer vad som ska stå i bloggen är ju man själv, folk som läser har ju alltid ett val att låta bli. jag vet inte varför du skriver, men jag skriver nog mest för mig själv.
Men men, så feg är jag att jag iaf har två bloggar...för att folk inte ska bli ledsna eller ta illa vid sig, eller tycka att man är konstig. fast...det är man ju ändå, konstig alltså.
Trackback