jag kan också va dum i huvudet!
Tack. Jag tänker välldigt mycket på allt i livet men jag har inte tänkt så.. Jag skulle aldrig ens vilja att min värsta fiende skulle behandlas så som jag behandlar mig själv.
Det är otroligt hur vi med ätstörninga (bara en del av problemen vi kämpar mot) har gemensammt.
word. men dum? nope.
krav, forventninger, tilpasning, normalitet. noe av det vanskeligste i verden er å leve i sameksistens med andre synes jeg. i går tok det 2 timer før jeg så en sms, så personen som sendte det til meg ringte opp og sa: "har du gått under jorden?" "nei, sa jeg, jeg har bare gått inn på en kafé".
noen ting aksepterer jeg å etterfølge i rutine- og alltid-tilgjengelig-samfunnet, men noen grenser setter jeg. det funker faktisk. jeg gir litt og tar litt. noen blir forbannet men det er pokker meg ikke mitt problem.
om det makes sense.
jag stannar i min ÄS för det finns ingen mållinje. ingen familj (inga föräldrar och ingen boyfriend på nästan tio år) gör ensamheten till en hundra gånger dödligare sjukdom är anorexi och droger. hade jag inte haft mitt ätspöke hade jag varit helt allena. nu är vi iallafall två. det är en hatkärlek men iallafall inte total ensamhet. den som aldrig varit utan familj kan inte uttala sig, kan inte komma med klyschor som "äsch, om du tänker efter så har du absolut en massa som bryr dig om dig". det spelar ingen roll hur många gånger jag räknar numrena i min telefonbok. de blir inte fler. nej, det är inte kvantitet utan kvalitet som räknas, absolut. men det har jag redan räknat in.
Du som är anonym...
Det var förmodligen det mest egocentrisa självupptagna svar jag hört. Och det kommer helt från något din sjukdom inbillat dig och inte från dig själv
Du stannar inte i din ÄS för att du vill det utan för att din ÄS vill det. Anledningen till att du är ensam,bortset från att du inte har en familj är med största träfsäkra sannolikhet din sjukdoms fel. Den har sett till att du blivit ensam isolerad och att inte litar på någon annan än din sjukdom. Förmodligen har d glömt att det fann et liv innan eller så har din så kallade bästa vän sjukdomen sett till att du förträngt det.
om du gör slut med din sjukdom ska du se att du inser hur självömkande och patetisk du framstår för andra ur friska människors ögon. Du har bara ett liv och du är helt ansvarig för det ingen annan oavsett om du har familj eller inte att vila dig mot. Det är bara bara du som kan göra ditt liv bättre i slutändan och att kasta bort det på en ibilad kompis som plågr dig dygnet runt tycker iallfall jag låter skitlöjligt.
sist av allt
jag har varit exakt där du är, låtit samma ord manuserade av fröken anorexia komma ur min mun.
jag är inte där längre
nu vet du det!
tack för ditt försök - ensamheten kom före sjukdomen, men tack ändå för ditt försök!!!
kram på dig!
men för i helvete kära anonyma söta rara gulliga du!
KÄMPA!
vad har du att förlora? sluta mata din demon med sallad. skjut på den med valnötter istället.
jag kan inte rädda dig. det är din kropp dina tankar ditt ansvar. sluta tycka synd om dig själv. väx upp och lämna barnrumpeanorexin i sandlådan!
jag skall kämpa, jag o ätspöket mot ensamheten, amen!
kraaam