Wasabilicious

att lita på att de beslut man fattar är rätt. för mig just nu, här och idag.

jag har helt satt de ur spel. så därför dansar jag kanske inte lika mycket på rosor som jag kunde, skulle vilja och borde.

mitt liv är egentligen perfekt fantastiskt och alldeles underbart som det är just nu. jag lever andas och befinner mig i en verklighet som jag tror de flesta avundas. min vännerskara är den mest strålande fantastiska. jag jobbar med något jag älskar. jag tillbringar mina dagar i dekadens och överflöd varvat med flit och slit fast med hjärtat på rätta stället för att jag helt enkelt älskar det jag gör.

jag säger ja till allt jag vill säga ja till och jag har lärt mig att säga ifrån och säga nej till sånt som jag inte vill.

båda komponeneter är lika viktiga. förut trodde jag att man var tvungen att säga ja till sånt man inte ville göra för att räknas, uppskattas och få va med. nu har jag fattat att det är tvärt om. ingen mår bra av att tvinga någon ana till något den ändå inte vill. ärlighet varar längst och bla bla alla de där klyschorna vi lärt oss hela livet funkar och är sanna men ack så skitsvåra att anamamma.

MEN

och det finns ett stort MEN.

jag litar inte på mig själv.

jag har satt mig själv ur balans och ur spel under så långa svåra år att jag inte vet om det är jag eller mina demoner som är nöjda och tillfredsställda ibland.

att gå barfota hem mitt i natten så att fötterna blöder får mig på strålande humör. att svälta, skippa middagen och slippa äta gör mig euforisk och speedad. det är inte bra, det vet jag. men det känns ju så rätt just då.

att käka middag, somna mätt och däst och inte aktivera mig efteråt innebär svår ångest, panik och tårar...det är inte bra det vet jag också...men det känns ju inte så.

därför är jag långt ifrån frisk.

men jag tar mig igenom dagarna på rätt sätt oftast ändå. jag gör det jag enligt boken (den sunda utgåvan) vet är rätt...oavsett om det känns fel eller inte. oftast iallafall.

sen får jag ta bakslag och smällar 24 timmar om dygnet och jag är aldrig aldrig aldrig ifred från mina demoner. de är lika mycket en del av mig som resten av jag är.

det pågår ett ständigt skrikande och kaos uppe i skallen som jag tror att bara jag hör och det där eviga tjattrandet blir liksom inte bättre även om jag trotsat rösterna gång på gång på gång nu frekvent och under en lång tidsperiod.

jag blir liksom inte fri, även om jag lever fritt. de håller bara käften när jag är utsvulten. så enkelt är det bara. men jag vägrar svälta för då vet jag att då försvinner allt jag värdesätter älskar och håller av.

vänner, livet familjen,, jobbet, fritiden, skratt energi lycka och glädjetårar.

så egoistisk och dum tänker jag inte vara.

inte igen

aldrig igen.

då är jag hellre tjock och glad än smal och eländig.

faktiskt. på hedersord, även om jag saknar känslan innerligt av att spela klarinett på mina revben, jag saknar mina blåmärken på röven av att sitta i vanliga stolar, jag saknar att frysa, jag saknar att kunna greppa runt min hela min överarm med bara tummen och pekfingret och jag saknar att inte vara större runt midjan än en tekopp är rund.

men jag vet med min numera inte sönderbantade bortbrända hjärna att priset för den saknaden är för högt inte värt att betala och räntan och amorteringarna på den känslan är ungefär lika kostsamma som den där bruden som lagt 38 000 på att hyra en tjocktTV och inte ens få en ny när den går sönder.

så dyrt är det att ha anorexi och jag är långt ifrån skuldfri. alt jag missunnat mig tvingar min kropp mig nu att ta igen och det smärtar något fruktansvärt. ingen mår bra av att rubba sin balans varken åt ena eller andra håller. som anorektiker med en vilja att bli frisk måste du ta smällarna åt båda håll. det tar år att försvinna och det tar år att komma tillbaka. som att genomgå puberteten en gång till...inte många 26 åringars stora dröm dirket.

känslor kropp hormoner allt sånt där ska liksom växa till sig EN GÅNG TILL

och oftast går det inte att vända karusellen innan man nått hela vägen ner i helvetet. resan ner är helt enkelt för trippad och speedad och kryddad med kroppens eget knark så det går inte att sluta. och vägen tillbaka är fan som en fördröjd jävla förlossning i motvind ur en alldeles för trång livmoder ut genom ett bäcken man växte ur för hundra år sen.

så fucking retarded att göra såhär mot sig själv.

men jag är inget retard mer. så jag kämpar på

och värst av allt. inte ens med en vikt i klass med en halvdöd fågelunge kände jag mig nöjd eller särskilt smal. jag var fetare för 10 kilo sen än vad jag kände mig innan allt gick åt helvete.

nu handlar det bara om en enda sak

jag måste hitta tillbaka till känslan av attt våga tro på att det jag gör just nu idag är rätt och stå för det. lita på det veta känna och uppleva det.

med hjärtat själen och så småningom också hela kroppen.

long way to go...men hey e jag känd för att skrämmas av en marathonmars?

nej just det

så jag går vidare

UPPÅT!