Wasabilicious

handlade mat med mamma idag...mat för vanissingt mycket pengar

nu står den bara här och skrämmer skiten ur mig...jag har inte gjort mig förtjänt av allt det här. det är slöseri, överflöd och egentligen bara skit. känner mig skamsen och skyldig som fått så här mycket och mat dessutom.

bröt ihop på köksgolvet när mamma gått. kände mig så...well övergiven, fast allt e ju mitt eget fel. mamma erbjöd sig att stanna och laga middag om ja inte pallade själv och det hade varit så fint. en minut efter att hon gått ville jag springa ikapp henne gråta skrika krama om henne och bara be henne stanna för alltid och inte lämna mig i all den här ångesten. men det var försent. hon hade redan hunnit iväg, utom synhåll.

är ensam hemma i tre veckor dessutom. Linnsan e på tågluff och jag e fan förkyld. vill egentligen bara fly ut, men värdelöshetstankarna har fortplantat och förökat sig.

rädd för att bli hungrig
rädd för att inte kunna sova ännu en natt
rädd för att kasta mer värdelös kvalitetstid på att bara gå runt att vara rädd

men det är den bistra sanningen.

jag vill va din mästerkock jag vill blanda dig en margerita.

men inte själv. själv törs jag ingenting

verkligheten smyger sig på ännu en gång

fan

blir det bättre imorgon? snälla säg att jag e bättre imorgon.

jävla hunger, jävla demoner lämna mig ifred please...